Skönlitterära Sällskapet Stockholm Nord (SSSN)

Sommaren 1996 kontaktades Lennart Högman en av vårt lands på sin tid meste utredare – Göran C-O Claesson som ville presentera sin senaste roman. Göran noterade: "Lennart Högman kom på idén om ett författarsällskap i Sollentuna och framförde den först till mig. Därefter började vi båda kontakta författarna, som kom att bli de första medlemmarna" och måndagen den 28 oktober 1996 bildades Sollentuna författarsällskap i Almqvisthörnan på Sollentuna huvudbibliotek. Till ordförande utsågs Sven O. Bergkvist, till vice ordförande Lennart Högman, till revisor Göran C-O Claesson och senare ett arbetsutskott bestående av Sven O., Kurt Salomonson och Högman.

Den 4 april 2002 bildades, av tolv författare, det som senare blev Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord, som en utveckling av det tidigare författarsällskapet, inte bara geografiskt. Krav ställdes på att författarna gett ut böcker på etablerade förlag. Samtidigt infördes regeln att en författare bara kunde väljas in som medlem efter beslut av AU. Då startades också en vänförening som fick samma status som sällskapet. Redan från starten såg man till att hålla föreläsningskvällar. Författare, musiker, företagsledare och politiker bjöds in. Dessa träffar hölls på översta våningen i Paddy’s Pub varje onsdag (ett 30-tal fördelat på höst- och vårsäsong), något som visade sig bli mycket populärt. För ett par år sedan avyttrades puben. Då flyttades verksamheten till Restaurang Stinsvillar i grannhuset.

För ett år sedan invaldes jag i styrelsen och har sedan dess varit huvudansvarig för programverksamheten.

Programmen är öppna för alla men eftersom lokalen inte rymmer så många har vi infört ett system med biljetter. På föreningen hemsida www.stockholmnord.org finns förteckning på vilka föreläsare som kommer under säsongen. Den som vill gå på en föreläsning bör skaffa biljett: ring till Stinsvillan på telefon 08-92 88 41 tidigast klockan 16 fredagen innan och beställ.

Sällskapet Deckarvännerna

Sällskapet bildades 1975 av ett gäng deckarintresserade och författare inom genren. Efter förberedande möten på Hotell Malmen kom alla till skott den 22 september 1975 och ordförande blev Olov Svedelid. Flera namnförslag fanns – bland annat hade jag föreslagit Salongsbödlarna, men det röstades ner med acklamation. I stället bestämdes att det skulle bli Sällskapet Deckarvännerna, ett namn som hängt kvar under alla år.

Vi hade Teatervinden på Markvardsgatan 5 som första tillhåll men flyttade oss en hel del, till polisens skjutbana i Grimsta nära Vällingby och till polishuset där min författarkollega K-G Malmquist, nu död sedan länge, berättade om sitt arbete som brandutredare. Till Teatervinden kom också förläggare som Bonniers legendar Åke Runnqvist (1919–1991), misstänkt för att ha skrivit böckerna av Bo Baldersson, och B. Wahlströms Tommy Schinkler (1938–1994) som båda delade ut massor av böcker till läshungriga åhörare.

Efter Teatervinden blev krogen Tre Backar (som inte längre ligger på Tegnergatan 12–14, och inte heller någon annanstans). Dit kom bland andra författaren Jan Broberg (1932–2012), rättsläkaren Sven-Olof Lidholm (1903–1998), Lil Yunkers, Hans Arnold (1925–2010), Torsten Ljungstedt (1918–2006), Kjell-Olof Bornemark (1924–2006) och många, många andra för att berätta om vad de sysslade med.

Vi gick på teater för att se Agatha Christies pjäs Råttfällan spelas på engelska, lärde oss laga mat enligt Madame Maigrets kokbok under överinseende av Jan Håkansson (1927–2002) i Matteus skolas kök (där träffade jag Birgitta som skulle bli min andra hustru), besökte polismuseet guidade av kriminalöverintendenten och deckarsamlaren Otto Holm (1912–1993), en man som lärde mig mycket om polisarbete, och generaldirektör Gunnel Arrbäck, chef för filmcensuren som visade bortklippta scener ur filmer.

Så där fortsatte det år efter år. Intressanta föredrag av cheferna för olika polisrotlar, författare, antikvariatsägare, filmmoguler, terrorforskare, skådespelare, hypnotisörer, radiopratare, advokater, bovar, stuntmän, försäkringsdetektiver, komiker, präster, recensenter, kriminologer, tolkar, rättsmedicinare och vid sidan av det ännu fler teater- och biobesök. Under en ganska lång period hade jag ansvar för underhållningen men det var många andra som också hjälpte till. Ibland pratade jag också om mina egna böcker.

Både innan och efter att Tre Backar stängde hamnade vi på andra ställen, bland annat Café Piastowska som också låg på Tegnergatan, Kingstown på Ringvägen, Östra Stations restaurang och krogen Padrina. och Gamla Bysis, alltså bysättningshäktet på Hornsgatan, upplät sina lokaler under några år. Jag fick emellertid allt mer att göra och kom alltmer sällan att besöka sällskapet. Numera är min gamle vän Leif-Rune Strandell ordförande för Sällskapet Deckarvännerna och den lokal som används allra mest är på Odd Fellow, Västra Trädgårdsgatan 11 A, alldeles intill Kungsträdgården. Där har de flesta av landet nya deckarkungar och deckardrottningar på senare tid berättat om sina liv och sina böcker.

Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm (FKIS)

I samband med att Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm (FKIS) upplöstes skrev vår ständige ordförande Olov Svedelid (1932–2008) följande historik som publicerades i Dast Magazine nr 1 2004. Medlemmarnas födelse- och dödsår inlagda av mig, Kjell E. Genberg.

Den eminente låsta-rummet-ettan i Sverige, utsökte stilisten och intrigvävaren Jan Ekström (1923–2013) var förr hälftenägare i en framgångsrik reklambyrå. Firman ägde fastigheten på Kammakaregatan i Stockholm och där huserade man i en av våningarna. Källaren var ingen källare utan bara ett sekels pressad jord och sand. Jan gillar fysiska utmaningar så med egna gossehänder grävde han med tillfällig hjälp av en son ut hela utrymmet och förvandlade det till en lyxlokal avsedd för företagets representation och interna fester. Där fanns till och en liten pool.

I denna källare konstituerades äntligen Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm. Äntligen, för det hade legat i luften länge. Vi författare träffades på diverse förlagsfester och andra litterära tillställningar och vi stod med en laxsnitt i ena handen och en plastmugg vitt vin (eller öl när det handlade om Genberg) i den andra och tyckte att det var på tiden att vi författare borde sluta oss samman för att prata shop och planera gemensamma aktioner. Tidigt diskuterade vi namnet. Det skulle tala om vilka vi var, vara slagkraftigt och lättfattligt Vi enades om det tidigare nämnda och föreningen kom snabbt att kallas FKisarna, alltså med klar anknytning till huvudstaden. Ulla accepterade ädelmodigt att låta sig benämnas hederskis.

Detta inträffade för tjugosju år sedan. Tjugosju år ... I det geologiska förloppet mindre än ett loppspott i Mississippi, men i människors liv en mycket, mycket lång period. Med rörelse tittar jag på fotot. Inte ett grått hår står att upptäcka, de skägg och mustaschprydda hade svarta ansiktsprydnader, glasögonen hos dem som behövde sådana var hornbågade, kraftiga och täckte halva ansiktet, ett antal smärta personer. Vi pionjärer var mäster Jan Ekström, källarmästaren, som har sin skjorta uppfläkt i halsen och med snibbarna moderiktigt långt över slagen. Tage Giron (1922–2004) snett bakom honom, en kraftkarl. Stående, bakom honom finns Jan Olof Ekholm, vars drastiska humor inte avspeglas i attityden, bredvid står en slank Kjell Genberg och ler underfundigt. Sven Sörmark (1923–1987) ser lite bister ut och Ulf Durlings blick är intensiv. Vid bordet sitter Ulla och ler och bredvid sitter undertecknad typiskt klädd i kostym och slips som en haklapp. Med på bilden är också de invalda hedersmedlemmarna Bertil Widerberg och Iwan Morelius (1931–2012), då Hedman. Sju hungriga killar och en hungrig flicka. Nu skulle ske saker! Från början var också Jan Mårtensson med men efter en negativ recension av Sven Sörmark gick han ur och jag förstod honom. "Man kan inte sitta och ha trevligt ena kvällen och bli sågad av en medlem följande dag". Ännu hade vi inte konstituerat oss så avträdandet passerade utan stormar men det visade risken med att författare och recensenter umgås, helt problemfritt blir det aldrig.

Reklamgurun Jan fann på vår logotype, Stadshuset hängt i en snara och som sedan återfanns på alla våra offentliga exponeringar. Omedelbart bestämde vi oss för att inte bli en diskussionsgrupp som satt och grämde oss över recensenters kallsinne, utan att vara utåtriktade och livaktiga, visa oss i alla tänkbara sammanhang och berätta om våra böcker, likaså att ge genren nya lyft och aldrig tala illa om författare som inte var med oss. Till ordförande valdes jag av skäl jag inte minns men det kan ha berott på den hakklappsbreda slipsen. Tage Giron har varit sträng men förstående finansdirektör i många år. Övriga poster har alternerat men var och en har skött sitt uppdrag föredömligt.

Långt tidigare hade jag på eget bevåg bjudit in bokintresserade att lyssna på mina utläggningar, jag bjöd på lite att äta och dricka och delade ut presentreklam. Denna idé tog vi upp och förädlade till att enbart bjuda in bokhandlare och biträden. Först blev det varje höst enbart i Stockholm och jag minns knappt hur många lika lokaler vi skakade fram. Stort och trevligt och lätt att nå och billigt. Omkring ett hundratal inbjudna kom varje år. I åtskilliga år lagade Ulla mat hemma som enskild cateringfirma och vi dukade upp och serverade vin och öl och vatten till. Folk kom direkt från bokhandlarna och var hungriga. Sedan berättade vi om våra böcker och så hade vi aftonens klo; en kändis i genren kom och pratade i max en halvtimme. Det var som utspisningen, ömsom vin och ömsom vatten. Till exempel en stuntmannagrupp demonstrerade olika farliga konster och blev mycket uppskattad.

Tre timmars föredrag Men en gång hade vi tidningslegenden Börje Heed (1921–1996) som berättade om ett historiskt brottsfall och vi präntade i honom:

"Maximalt tjugo minuter, helst kortare!"

"Jadå, bekymra er inte".

När tjugo minuter gått hade han ännu inte börjat berättelsen. Minuterna, timmarna segade sig fram på allt tröttare fötter och vi såg hur publiken mentalt avled. Efter tre timmar kom slutordet som en befrielse och lamare applåder har aldrig hörts. Vid efterspelet bestämde vi att vi själva skulle vara bästa drängar och sköta hela showen själva. Vi lottade också ut diverse saker. Vin- och spritimportörerna fick inte göra allmän reklam och satt på berg av reklamartiklar. De fick ett telefonsamtal och övertygades om att bokfolket var perfekta avnämare för deras produkter. Kjell och jag åkte runt och lastade hans bil full av glasuppsatser, brickor, bägare, krus och för all del tusentals nyckelringar. Nästan alla vann och fick en bricka att börja med och sedan lassade vi på allt vederbörande orkade bära. Mycket populärt. Sista priset för kvällen bestod i en lyxmiddag – sponsrad – för två på Operakällaren. Ännu mera populärt. Som kuriosum kan berättas följande. Det hände – tyvärr allt för sällan – att en spritimportör stack åt oss en flaska och bad oss att pröva sorten. Kjell fick en flaska Pemod som sedan stod oöppnad hemma. Så träffade han en flicka som hette Birgitta Härner (1940–2009) på annat möte och visst tycke uppstod. Han bjöd hem henne och serverade ett glas Pernod. Plötsligt såg hon på honom med andra ögon. Detta var hennes favoritdryck. Här var en världsman, en som kände de kontinentala vanorna, ingen vanlig basse från Hälsingland. Säkert bidrog den genbergska charmen men vi andra är övertygade om att det var Pernoden som blev start till en lycklig familj.

Omsider satte sig våra offentliga program. Mat att äta först, vin och annat, presentation av våra böcker och sedan spelade vi upp enbarmliga sketcher på vårt amatörmässiga vis och varje sketch skulle anspela på en bok eller en film. Ulf blev den perfekte lekledaren som med esprit förde de eländiga texterna till skrattframkallande resultat. Vi har öst böcker över rättgissarna i Stockholm, Göteborg, Skövde, Eskilstuna och många andra städer. Trosa och Mariefred återkom vi till år efter år och likaså till den stora bokmässan i Götet. Men vi har gjort så oändligt mycket annat och framträtt på de mest egendomliga platser. Och vi har ställt upp så fort någon önskat oss. En gång ledde vi ett par deckarresor på en Finlandsbåt och ett antal hade köpt biljetter till vårt framträdande och vi hade mycket ambitiöst arbetat fram ett omväxlande program, men det visade sig att efter den inledande Bloody Maryn lockade andra skalkar och där stod vi med vårt program men vi tröstade oss med att det var kul i alla fall.

Under dessa år har vi framträtt på kanske ett par hundra olika platser. Eftersom vi leker med oss själva och med publiken kommer den tillbaka. I Trosa är det utsålt i församlingshuset så fort bokhandlaren annonserar datum och där har vi visat upp oss i tjogtalet år.

Fotona kommer hågkomsterna att blixtra fram. Där står vi alla på rad klädda som gangsters i rock och svart hatt och Ulla som läcker gangsterbrud i mitten.

Och där är vi på Stadshusets gård klädda i det som kan symbolisera årets aktuella bok eller titel. Jan Erik Arvastsson i full indiandräkt, flankerad av Jan Olofs tågkonduktör. Ulla i ryschigt hellångt vitt, mycket vackert, på ömse sidor om henne Tage Giron i amerikansk militäruniform och jag i en gammal polisdito. Ulf som stram läkare på landsorten och Jan som korrekt advokat, Carlösten Nordmark (1932–2003) liknar en finansiell skummis. Uno Palmström (1947–2003) är klädd som mellaneuropeisk jägare med knäbyxor och tyrolerhatt och Kjell har full rallarutstyrsel. Fritt foto till alla tidningar med text om oss och våra böcker.

Ett annat foto visar oss i matsalen på Rydbergs Restaurang, en tät och bra bild. Vid fotograferingen var jag bortrest men de tog mitt huvud från annat foto och kopierade in kyparens kropp så jag ger ett ungt och starkt intryck. Ytterligare ett annat foto ... Nej, de är för många och kan kanske vara enbart oss själva till glädje.

Stommen av de ursprungliga Fkisama är ännu verksamma. Död är endast Sven Sörmark. Den invalde Harry Kullman (1919–1982) hann bara vara medlem några månader innan han tyvärr avled. Senare tillkom Jan Erik Arvastsson som då mest gjort sig ett aktat namn som skrivare av "miljödeckare", men som vidgat sitt litterära fält. Anders Mathlein med sin enastående kännedom om Söderhavet skrev spänningsböcker därifrån. När han ändrade genre ansåg han sig vilja träda ur föreningen men det går inte utan han är medlem i disponibilitet. Uno Palmström var prisbelönt redan innan han slöt sig till oss och beklagligtvis fick han civilt så mycket att göra att han inte hann skriva böcker men till oss kom han när han förmådde. Senast kapet var Carlösten Nordmark som åtog sig sekreterarskapet och gjorde något fantastiskt av det, han blev en klippa som inte skydde någon möda för att vara till nytta för föreningen.

Varför inga fler kvinnliga medlemmar? Det har bara blivit så. Några har vi frågat men av en medlem kräver vi samarbete och inget soloskap, lust att framträda i grupp, vara med och utforma planer med mycket mera och dessutom kunna se på sig själv med självironi och löje, lekens signum. Författarskapet tar vi på djupt allvar men allt runt omkring kan man ta på ett lättsamt vis. Alla vill inte ställa upp på detta.

Tillsammans har vi skrivit allt som går att skriva. Ett antal novellsamlingar, vi har skrivit stafettdeckare och framträtt i radio och teve, vi har skrivit minst en teveserie i sex fristående delar, vi – Carlösten – har sålt mängder av minideckarpaket till rikets dagstidningar, vi har stått på gator och torg och sålt lotter med våra böcker som vinster, varje år har vi deltagit i Världens längsta bokbord med eget stånd; en eller två eller tre eller fler har vi hållit myriader av föredrag i alla delar av vårt avlånga land. Allt har vi gjort med undantag av opera. Mellan trehundra och fyrahundra sammankomster har vi haft genom åren och jag upprepar vad jag alltid hävdat, under alla dessa gånger har vi inte yttrat ett ont eller ens ilsket ord till varandra. Vi är och har varit vänner med de självklara regler som vänskap för med sig. Ulla gillar roliga och trevliga män och i hennes sällskap har vi undvikit plumpheter och dränghumor. Hon är en av oss och vi skulle aldrig genera henne. Hon vill se gentlemen och med henne blir vi gentlemen.

Men så dog Uno Palmström helt plötsligt och det kändes som ett slag i huvudet. Några månader sedan dog Carlösten Nordmark och luften gick ur oss. Säkert hade vi kunnat repa oss och välja in nya medlemmar och ta ny fart. Men det har inte känts bra. Så vi bestämde oss för att efter tjugosju år upplösa Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm i och med årsskiftet 03–04, medan flaggan ännu är i topp.

Även i fortsättningen kommer vi säkert att träffas men utan föreningens obligationer. Det är som ett gammalt gott äktenskap, vi behöver varandra. Några saker kanske vi kan fortsätta med i liten skala om lusten faller på. Roligt har vi haft och roligt kommer vi att få även i fortsättningen.

Vi kan bara inte låta bli.

Epilog

Här tar Olovs text slut. Hans förhoppningar om en slags fortsättning grusades, fast inte helt. I min dator hittade jag ytterligare ett par bilder.

Vi kom på att det fanns något som hette stafettromaner så naturligtvis skrev vi en sådan (Mordisk resa genom Sverige) och då började vi fundera på om det fanns något som hette stafettnovell. Vi hittade inga sådana någonstans och 1994 bestämde vi oss för att bli pionjärer genom att bli de första som publicerade en sådan. Den kom att heta Sista straffen och utspelades i fotbollsmiljö. Den såldes till en herrans massa landsortstidningar och för att marknadsföra oss gjordes en lagbild av VM-format. Jag kunde inte vara med när bilden togs men fotograf Rolf Adlercreutz plåtade de övriga med ett hål för mig och lite senare kom han till Bromma med utstyrseln och plåtade mig som målvakt i min trädgård. Hur han fick in mig i bilden har jag ingen aning om eftersom PhotoShop var i sin linda för 20 år sedan.

Novellen blev (tror jag) åtta eller nio A4-sidor lång – kanske till och med kortare – och skrevs av, i ordningsföljd, Olov Svedelid, Carlösten Nordmark, Ulf Durling, Kjell E. Genberg, Jan-Olof Ekholm, Jan Eric Arvastson, Ulla Trenter, Anders Mathlein, Tage Giron, Jan Ekstrom och Uno Palmström.

Den bild som kom att pryda Dasts omslag i samband med nyheten om föreningens död togs i mitten av 80-talet på bakgården till Restaurang Tre Backar på Tegnergatan. På den krogen hade vi i många år ett stambord med en mässingsskylt där vi brukade ha våra möten. En gång snoddes den där skylten så krögaren tvingades skaffa fram en ny. Om detta skrev Expressen. Jag har klippet kvar som bevis för att det är sanning.

Efter FKIS försvinnande från parnassen startades en lite förening med det ironiskt tänkta namnet Novellmästarna och där var några reliker från gamla kisarna med, Olov fram till sin död, Ulla Trenter, Ulf Durling och Kjell E. Genberg.

Novellmästarna

Novellmästarna startades 12 juni 2004 på initiativ av Olov Svedelid, Kjell E. Genberg och Bertil Falk.

Kjell E. Genberg gjorde förenings logotyp.

Avsikten från början var att försöka fortsätta i Föreningen Kriminalförfattare i Stockholms fortspår genom att medlemmarna skrev korta noveller som såldes i sommar- och vinterpaket till landsortspressen. Det gick bra i några år men så började tidningar få svårigheter, slogs ihop och slutade handla av oss.

Vi lyckades emellertid skriva ihop några novellsamlingar som publicerades av LL-förlaget som pappersböcker och på senare tid har Wela förlag gett ut ett par samlingar i e-bokformat.

En samling, Crime – The Swedish Way, har publicerats i USA.