Introduktion

Den danske bryggaren J. C. Jacobsens grundade Carlsbergs bryggerier. Hans ord om att känslor uttrycks i gärningar kan gott och väl stå som ett motto för mitt författarskap.

Detta har ibland väckt ilska hos kritiker som hellre velat avläsa känslor i inre monologer, sådant de hafsigt och klichéartat kallar karaktärs- eller människoteckning. När min egen vrede över sådana påhopp lagt sig brukar tigerhjärtat få tröst i tanken att man inget vet om gärningar när man inget uträttar.

Jag har skrivit mycket i mina dagar. De berättelser jag fäst på papper med hjälp av penna, skrivmaskin och sedermera dator har varit av mycket skiftande slag. Det är många som skrivit mycket. Det som skiljer mig från alla dessa är att jag fått i stort sett alla mina påhitt publicerade i en eller annan form. Åren efter millenniumskiftet kunde jag räkna samman allt detta till cirka 215 utgivna böcker.

Det är inget rekord, kanske inte ens i Sverige och absolut inte internationellt. En sydafrikansk dam vid namn Kathleen Lindsay alias Mary Faulkner (1903–1973) kom ut med 904 romaner under sex pseudonymer. John Creasey (1908–1973) från England producerade 564 böcker under 13 pseudonymer under sin livstid.

Detta skulle jag aldrig ha klarat av. Tror jag...

1940

Det sägs att jag föddes den 16 januari 1940 på BB i Hudiksvall. Jag vågar inte svära på detta eftersom jag inte minns ett enda dugg av händelsen. Dock har flera närstående, pålitliga människor ansett att det är sant och detta datum är infört i alla de statliga databaser som påverkar och i viss mån förpestar svenskens vardag.

Jag är ett kärleksbarn, ett sådant som vid tiden för andra världskrigets utbrott fortfarande kallades oäkting. Min mor Klara Maria Magnusson blev kär i en man vid namn Algot Larsson. Hon bodde hemma hos sina jordbrukande föräldrar Per och Inga i den lilla byn Gia någon mil norr om hamnstaden Hudiksvall i Hälsingland. Jag har fortfarande en känsla av att folket i byn var vidsynta människor. De tog saker och ting för vad de var, förstod och accepterade.

Första minnet?

Det jag inbillar mig är mitt första minne från barndomen torde härröra sig från 1944 eller 1945 och jag är inte ens säker på att det är ett riktigt minne eller endast en rekonstruktion efter ett gammalt mörknat fotografi. Men när jag ser på fotot, känner den vita naggade kanten mot fingertopparna, får jag en förnimmelse av en doft som känns verklig. På kortet sitter jag på en trehjuling på gårdsplanen utanför boningshuset i Gia. Till vänster skymtar ladugården och rakt fram det stora trädet med väldig krona som nästan skymmer ena grindstolpen mot grusvägen. I det som jag tror är mitt minne finns det mer. Genom grindhålet kommer en storväxt glad man. Han lyfter upp mig från trehjulingen, kramar mig och snurrar runt med mig tills jag blir alldeles yr och skriker av vällust.

Jag är inte alldeles säker, men jag tror att mannen är den person som jag i resten av mitt liv alltid kallat pappa. Han hette Sven Adolf Genberg, var grovarbetare och kom från Jättendal. Att han var just grov arbetare tyckte jag som barn stämde väldigt bra, för jag uppfattade honom som en jätte. Inte den där elaka sorten som fanns i sagorna och fick magen uppsprättad av luriga värstingar. Han var snäll mot mig, lika snäll som mamma och mormor och morfar.

Mamma och Sven gifte sig när jag fyllt fem och bröllopsfesten hölls på gårdsplanen i Gia. Det regnade inte, precis som det alltid skall vara i memoarböcker när man beskriver sin barndom. Det får inte regna över någons barndom. Det gjorde det aldrig över min heller, tro det eller ej.

Livet på landet är nog ganska enahanda. Mormor Inga Magnusson (1889–1970) befann sig för det mesta i köket, morfar var ute i ladugården och skötte om djuren, mockade skit och bar ut de stinna mjölkflaskorna till mjölkpallen vid vägen där de hämtades av en bil från mejeriet.

En riktig friskus

Morfar Per Magnusson (1890–1974) var friskus, snickare och naturmänniska, sådan som man kanske behövde vara för att klara av ett småbruk. Han drog mig med ut till en av de – som jag tyckte då – avlägset liggande vallarna långt inne i skogen. En av dem hette Råbo­vallen och dit skulle han för att slå hö på slåtterängarna. Ofta hjälpte hela familjen till och då vankades det alltid slåtterkaffe. Vad jag mest minns från dessa exkursioner är bromsar och mygg, men också att han täljde mig ett metspö, satte dit rev och krok och lärde mig stå emot all empati för krumbuktande maskar. Innan morfars häst drog vagnen med hö hem igen hade vi ätit hårdstekt abborre medan jag kliade mina myggbitna ben. Jag gillade hästar och brukade också umgås med grannens kuse.

Allt var nog ganska härligt, möjligen med undantag för den klädsel som alla barn tycktes dela. Av någon anledning var ungar utrustade med ett underställ som kallades livstycke som fästes närmast kroppen med många knappar och hade strumpeband längst mer. Dessa höll upp de kliande långstrumpor som också barn av hankön bar. Om det berodde på tradition eller om svensk kalsongfabrikation ännu inte kommit igång är ovisst. Kanske värmde de en aning under krigsårens förfärligt kalla vintrar. Men det var läskiga plagg.

Lärde mig läsa

Det var i den här vevan jag lärde mig läsa. Faktum är att stolta släktingar menade att jag inte var mer än fyra år då denna revolution inträffade. Mina morföräldrar var mycket religiösa och tillhörde var sitt samfund: baptisterna och mis­sions­förbundarna. De var emellertid ense om att de trodde på samma Gud och höll därför sams och tyckte om varandra. Morfar spelade orgel och mormor gitarr och på kvällarna hade vi sångstunder. Jag hörde vad som sjöngs, lärde mig sångerna utantill och visste var i boken de fanns. Så jag tittade på krumelurerna och började begripa vad de betydde. Då morfar och mormor lite senare tog mig med på en tågresa mellan Hudiksvall och Bergsjö, längs den nu nerlagda järnvägslinje som trafikerades av "Berssekoa" (vilket betyder Bergsjö-kon och var smeknamn på tåget) förvånade jag dem med att kunna läsa stationsnamnen efter vägen.

Jag hade alltså börjat att läsa i samma veva som tyskarna i ett slags desperation vällde fram genom Ardennerna strax före jul 1944. När general Patton gick till motangrepp och segrade hann jag fylla fem, men det skulle dröja lång tid innan jag lärde mig något om andra världskriget som dominerade Europas nyhetsflöde under mina första trygga år.

Krigsåren med dess ransoneringar och importkrångel gjorde att det var knapert med mathållningen även om vi som bodde på landet hade det lite bättre än i städerna. Men jag lärde mig tycka om kokt strömming, stekt strömming, gröt av alla de slag, korvkaka och potatis så mycket man kunde stoppa i sig.

Stryksillen

Det hade tydligen varit värre under det förra världskriget. Morfar brukade berätta om en rätt som kallades stryksill. Det var en väl saltad fisk som lades på fat mitt på bordet (i somliga historier hängdes sillen i ett snöre från bordslampan) och sedan strök man över den med potatis. När man mättat sig på denna potatis – pärer sa man i Hälsingland – lades sillen tillbaka i saltlaken för återbruk vid nästa måltid.

För att tjäna ett par kronor extra kunde man plocka mossa, vitmossa närmare bestämt. Det var en produkt som gick på export till länder som gillade att fira jul. Mossan lades, har det sagts mig, på golvet runt granarna i utlandet, eller också prydde de ljusstakarna. Jag gillade inte denna mossa. När mormor och mamma och ibland också gammelmoster skulle plocka den måste jag följa med. Det tog tid och man måste gå långt i skogen för att få ihop dagens pensum. Mina femårsben var korta och knubbiga. Jag tvingades också följa med för att bevaka arbetet när kontar skulle fyllas med lingon eller blåbär. Därför är det svårt att få mig med ut i skogen nu, när jag äntligen får bestämma lite över mig själv.

Första flytten

När mor och far (alltså Sven, som från och med nu har den beteckningen) gift sig midsommaren 1942 flyttade vi till ett litet hus i byn Tegelbacken, en halvmil från gården i Gia. Vi hade ko, dass i ladugården och ett par katter. En bit ifrån oss bodde en tant och en farbror i en mycket förfallen stuga. Kvinnan vallade getter, och det gjorde troligtvis också mannen som var alkoholist. Getterna fick bo i deras kåk, ett kök och en liten kammare, och denna typ av familjeliv var ju intressant för en ung man som fram till nu lärt sig att gårdens djur skulle bo i egna utrymmen. Om jag blundar och riktigt tänker efter kan jag erinra mig odören inne i deras stuga. Jag har aldrig varit kräsen när det gäller mat (utom kanske på senare år) men när jag blev bjuden på något hemma hos detta vänliga par skyllde jag alltid på att jag nyss ätit.

Men jag hälsade ändå ofta på, för det var skojigt att leka med getterna inomhus. När de var utomhus stångades de mycket mer.

Från Tegelbacken har jag minnen av andra dofter också. När våren kom och snön började försvinna brukade jag gå till en bar fläck under en stor tall i backen en bit från hemmet. Det luktade alldeles speciellt av jord och multnande löv, kanske också av spirande grönska, och platsen var alldeles utmärkt när man ville leka bondgård. Grankottar och tallkottar försågs med tändsticksben och föreställde kor respektive får och sedan fick fantasin sköta resten. Det gjorde den mycket bra och jag kunde sitta i timmar med mina kottar.

Första brottet – ett kallt mord

Men på Tegelbacken fick jag också lära mig att livet inte enbart var en lek. En dag när jag var ensam hemma och lekte med kattungen råkade jag sparka igen dörren mellan köket och kammaren. Katten fick skallen emellan och dog givetvis. Jag blev mycket förskräckt och skyndade ut att begrava kadavret. När mor och far kom hem försökte de locka katten med mjölk och annat gott, men den kom ju aldrig. Det dröjde flera dagar innan jag vågade bekänna mitt brott. Vad jag fick för straff har jag så här långt efteråt ingen aning om, men jag minns fortfarande hur eländigt det kändes när jag blev på det klara med att jag hade tagit ett liv.

Vad detta haft för betydelse för mitt fortsatta liv är jag osäker om. Däremot vet jag en sak som inträffade där som jag fått leva med resten av livet. Jag fyllde år och alla som kom hade tårtor med sig. Jag tror det blev inalles sju tårtor som måste ätas upp för att inte förstöras. Byn var liten, kamraterna få och jag åt tills jag storknade. Sedan dess har jag aldrig stått ut med tårta och bakelser.

En annan rätt ruskig händelse som fortfarande dyker upp i mina mardrömmar har gjort att jag är och troligen förblir en badkruka. Jag hade gått över skogen till höljan intill Giasågen. Solen sken, mörtarna sprätte och slog, barkbitarna dansade på skummet från sågverket. I höljan var vattnet blågrönt vid kanterna och brunsvart utåt mitten där det var djupt. Jag hade inte en tanke på att hoppa i utan hade bara rest mig för att kasta ut reven längre. Sedan halkade jag och föll. Jag kunde läsa men inte simma.

Ett drunkningstillbud

Jag minns faktiskt fortfarande hur det kändes att öppna munnen för att skrika och hur vattnet forsade in. Med hjälp av ett slags hundsim, eller kanske kattsim, tog jag mig till ytan och blandade ut vattnet med luft i ett befriande ande­tag. Då såg jag stocken. Jag fick tag på den någonstans i mitten, försökte häva mig upp. Men stocken hade ingen fast punkt. Den började snurra. Ju mer jag kämpade desto mer snurrade stoc­ken. En karusellstock som ville dränka mig och såra mig med sin hårda bark. När jag äntligen fick stopp på karusellen och schavat mig in till stranden såg brös­tet ut som om jag körts över med en piggharv. Det var inte lätt att förklara saken hemma, för jag var ju förbjuden att leka vid den farliga höljan.

Min första recension

Jag hade redan då – så har det sagts mig – börjat skriva små historier. Jag använde en snickarpenna som morfar gett mig och som manuskriptpapper dög påsarna från affären. Fast tydligen räckte de inte till. En gång i denna författarkarriärs begynnelse satte jag mig bakom kammardörren, samma dörr som så grymt ändat kattungens liv, och skrev en drapa på de nya ljusa tapeter som pappa med så stor möda satt upp. Jag vill minnas att mammas recension var mycket negativ. En annan "konstnärlig" verksamhet som jag börjat med var att klippa gubbar i papper, rita ansikten och kläder och använda figurerna i historier som jag tänkte ut medan spelet pågick. Det där höll jag på med rätt länge.

Vi bodde inte så länge på Tegelbacken. Det hette faktiskt på Tegelbacken och inte i. Detta är inte svensk standard inom grammatiken, men sådant stod vi över. Pappa arbetade i skogen, på byggen som grovarbetare och han tog de påhugg han kunde få. Vi levde inte i överflöd men inte heller fattigt efter dåtidens begrepp.

Farsan fick ett nytt jobb och vi hamnade i byn Sanna i socknen Hälsingtuna en halvmil norr om Hudiksvall. Familjen bodde på övervåningen i ett hus som ägdes av bagaren i byn. Bageriet låg i en röd länga bakom huset och det doftade alltid gott av nybakat bröd i omgivningarna. En bit ifrån låg sågen och där var det intressant att leka. Sågspånhögen var mest spännande. Mamma skulle säkert ha behövt en dammsugare när jag kom hem.

Den officiella lärdomen börjar

Medan vi bodde där började jag i skolan – i småskolan i Fläsbro – där jag skulle lära mig matematik, kristendom och hut. Lärarinnan som hade ansvar för allt detta hette Hilda Falk och hon hade en rätt så snäll hund som brukade komma när man skrek Zenta.

Det var ett par kilometer att gå, men, som sagt, det regnade visst aldrig.

Däremot blev det vinter. Jag skulle säkert aldrig ha noterat detta årstidsskifte (i övrigt kommer jag endast ihåg somrar från den tiden) om det inte varit för en lek som fick viss betydelse. Den gick ut på att man på rasterna, iförda pjäxor stod vid skolans staket, höll i sig ordentligt och sparkade upp en slags parallell iskana att halka i. Jag antar att en del av de nya träningsredskap som marknadsförs i TV – rullande band att vandra på och liknande saker – har sitt ursprung i vår skolgårdslek. En dag höll jag inte i mig tillräckligt hårt i staketet utan trillade omkull och bröt nyckelbenet. Detta gjorde att jag hamnade på lasarettet i Hudiksvall. Där var det roligt. Jag fick många skadade kamrater att leka med och när det kom besök hade de alltid godispåsar med sig. Fan ta alla politiker som vill lägga ner sådana institutioner.

Det var i Sanna jag gjorde sexdebut. Storslaget var det säkert inte, varken för Maj eller mig. Maj kan ha varit fem, själv hade jag fyllt sju samma vinter. Hon bodde på andra sidan sågverket och vi brukade ibland leka i sågspånshögen. Den här speciella dagen berättade Maj – som hade svårt att ljuda bokstaven M och därför refererade till sig själv som Naj – att hon minsann hade vaknat på natten och upptäckt att föräldrarna hade något konstigt för sig i sängen.

Vikten av att kunna ord

"Det heter knulla", förklarade jag som lärt mig mycket om livets finesser av klotter och inristningar på skolans dassväggar.

Vi blev överens om att pröva huruvida detta knullande kunde vara lika roligt som att hoppa i sågspånshögen. På en solvarm sten undersökte vi varandras saker och kontrollerade ifall de kunde passa ihop.

Strax efter radions sjunyheter kom Majs far hem till oss. Han var vred och ond och utmålade mig som traktens farligaste sexualförbrytare. Maj hade skvallrat.

"Sell nulla Naj på liten ten", hade hon vid hemkomsten glatt utropat och föräldrarna lyckades efter utfrågning tolka detta som att Kjell knullat Maj på en liten sten.

Ett missat tipsresultat

Sedan pappa lovat att tukta förbrytaren med svångremmen återställdes lugnet. Stryk fick jag inte den gången, fast far var arg en god stund efter att grannen lämnat oss. Besöket gjorde att han missade radions utsändning av den rätta tipsraden, så nu måste han vänta till dess Hudiksvalls-Tidningen kom nästa dag för att få veta att han inget vunnit nu heller.

Tipset var viktigt för pappa. Som alla andra närde han drömmen om lättförtjänta pengar och som för de flesta andra förblev det en dröm. Dessutom hade farsan många gånger försökt få mig intresserad av idrott. Det hade inte gått särskilt bra.

Jag var liten och mager, men det var nog min likgiltighet inför vem som sprang fortast eller sparkade hårdast på bollen som gjorde honom mest bekymrad. Det här var ju den tid då Arne Tammer härjade som värst och att jag inte ville ägna honom ens en kvart om dagen verkade skumt.

Så far försökte öka viljan med pekuniära metoder.

"Idrott är fint", sa han till sitt rara barn. "Särskilt fotboll, för på fotboll kan man tjäna pengar."

Detta var, som ni förstår, långt före Beckham och Larsson. På den tiden fanns inga fotbollsspelare med dollartecken i ögonen, icke heller med £ eller tecknet för de där slantarna (€) vi inte ville ha i den något så när nyliga folkomröstningen.

Han talade om tre andra tecken: 1, X och 2.

För att få sprutt på min dolda sportgen ville han inviga mig i tippandets mysterier. Han lovade till och med att bekosta min insats denna första gång. Så vi tippade var sin rad och jag skickades till handelsboden, betalade och fick en stämpel, inte på mig den gången utan på tipsblanketten.

Far berättade förutsättningarna.

Om man skrivit en etta på rätt ställe ska hemmalaget vinna, tvåan betyder att bortalaget vinner och ett kryss att båda lagen borde ha stannat hemma.

På den tiden hade en tipskupong bara plats för tolv chansningar. Det var strax efter kriget så man hade väl inte råd med mer. Tolv rätt var allra bäst, men man kunde också vinna pengar på elva och tio.

Pappa visste allt om de tolv olika matcherna på kupongen, vilka lag som hade mål­farliga spelare, om de var skadade eller i form.

Jag fyllde i på måfå. Pappa log i mjugg men lämnade in båda kupongerna. När lappen var inlämnad fick man vänta ett tag innan det rätta resultatet berättades via radion. Detta program var alltid pappas högtidsstund och denna vecka även min.

En "skicklig" gambler

Han hade sex rätt skulle det visa sig, men jag hade tio. På den tiden kunde det bli hyfsade utdelningar på tio rätt, fast just den här veckan hade det hänt något som gjorde att det inte var någon penningutdelning på tiorna.

Jag har aldrig tippat sedan dess. Det gjorde farsan. Ibland vann han men mest förlorade han. Hans son fattade aldrig varför han fortsatte med något så oförutsägbart.

Vår hyresvärd i Sanna måtte ha haft en problematisk tillvaro. En tidig morgon mördade han sin hustru och sina barn och sedan skyndade han längs min skolväg till ån som rann halvvägs mellan huset i småskolan. Där tog han sitt eget liv. Lokaltidningens rubriker var svarta dagen efter och i skolan fick jag stor uppmärksamhet. Kompisarna tyckte att jag blivit mer spännande av att bo i huset där tragedin inträffade.

Men min lycka över andras olycka blev inte långvarig. Far fick ett nytt jobb och vi flyttade till Tallåsen, en liten men spännande by en dryg mil från Ljusdal i västra Hälsingland. Spänningen bestod inte enbart i att jag hamnade i ett nytt plugg där man såg nykomlingen med den skepsis som var vanlig på landsbygden. Man var inte direkt fientlig mot främlingar, men man togs inte upp i gemenskapen utan att först visa att man förtjänade den.

Det mest spännande var kanske den märkliga bostad vi fick, en sommarstuga i backen ovanför älven Ljusnan. Hyresvärden och närmaste grannen hade hundar, stora fina jakthundar som jag först uppfattade som väldigt farliga men som efterhand blev mina bästa lekkamrater. Det var trångt i stugan och därför tvingades jag för det mesta hålla mig utomhus.

En fastfrusen tunga

I alla memoarböcker brukar skrivande män berätta om hur de slickat på järn i smällkalla vintern och fastnat med tungan. Givetvis hände detta också mig, originellare än så är jag inte. Jag satt fast med tungan i grannens broräcke. Grannen var inte hemma, pappa var i skogen och skulle inte komma hem förrän till helgen och mamma hade ett långdraget ärende att uträtta. Så jag stod där med krökt rygg i minst ett par timmar medan hundarna skällde och undrade varför jag inte ville leka med dem.

När jag berättar för min son om mina barnsliga nöjen när jag var liten undrar han om jag var riktigt klok. Men jag tyckte att det var kul att slänga en pinne i älven, låtsas att den var en väldig farkost på ett brusande hav och följa dess färd längs stranden. När käppen kom in under bron blev det bråttom över vägen till andra sidan, för av oss två var det bara träpinnen som kunde komma under bron. Sedan gällde det att hinna ikapp så att man fick se hur den störtade nerför det väldiga vattenfallet. Jag kom som vuxnare tillbaka till Tallåsen. Fallet är inte stort.

Tillbaka till Hudik

Det var kanske det här evinnerliga flyttandet som gjorde mig till något av en enstöring. Visst fick jag kamrater att leka med och göra bus tillsammans med, men när jag kände att jag blivit närmare bekant med dem var det dags att dra vidare. Så också i Tallåsen. Ett knappt år senare återvände vi till Hudiksvall och bosatte oss i Fors.

Det var också en intressant bostad, ett illa isolerat annex till en bondgård. På vintern kunde det vara så isande kallt att pisset frös i pottan under sängen. Mamma fick kliva upp flera gånger varje natt för att hålla liv i kökets järnspis men ändå måste vi alla – och nu var vi tre för jag hade fått en lillebror döpt till Alf Håkan – sova under tjocka täcken och ulliga fällar som luktade ganska illa. Med denne bror blev jag fotograferad i ateljé i Hudiksvall.

Min nya läroanstalt var Sockenstugan i Hälsingtuna, ett provisorium som låg alldeles intill kyrkan och kyrkogården där nu min mor Klara, fader Sven och mina morföräldrar Per och Inga ligger begravda. På tunet intill stod den höga, svarttjärade klockstapeln som var förbjudet område. Det betydde naturligtvis att alla grabbarna i klasserna som samsades om ett klassrum gjorde allt för att komma in i stapeln för att leka alla de livsfarliga lekar som tydligen är så nödvändiga för ett barns utveckling. Medan välstädade flickor hoppade hage och lekte "kuppa" smög vi pojkar in i stapeln, stånkade uppför alla trätrapporna där kajornas blaffor färgade skosulorna vita, och ända upp till klockorna som hängde där som gigantiska julgransprydnader. Vi pratade ofta om att ringa i dem, men jag kan inte påminna mig om att det var någon som tordes det. Inte heller att vi åkte fast för detta intrång på heligt område.

Betydelsefull lärarinna

Vi hade en lärarinna som gillade historia, litteratur och geografi. Hur pass förtjust hon var i matematik vet jag inte, bara att jag fortfarande är mycket svag i detta ämne, men glad i dem hon gillade. Hon bodde i samma hus som kantorn i Hälsingtuna och sedan hon läst en uppsats som jag skrev bjöd hon hem mig. Uppsatsen var behäftad med de mest fasansfulla historiska och geografiska fel, men tydligen var den rätt hyfsad i något annat avseende, för hon lånade mig böcker ur sitt privata bibliotek – Grimberg, Malmström och andra storheter på det historiska området. Det är jag henne evigt tacksam för.

Så var det dags för flyttning igen, fast inte så långt den här gången. Några hundra meter bara – från bondgårdsannexet som ägdes av Winberg senior till ett rum och kök i sonen Winbergs hemman. Alltså från Gammel-Winbergs till Ny-Winbergs. Där var det mycket varmare vintertid. En finess med den nya bostaden var att hemmanet var försett med två logar (och man behövde inte ens gå utomhus för att träda in på dem), en på vardera sidan om den lilla byvägen. Över vägen hade Ny-Winberg byggt en passage, vilket var bra och tillät hemmanets invånare att torrskodda komma till dasset som placerats i logen längs bort från boningshuset.

Ett mäktigt dass

Bakom skôrbänken fanns ett avlångt fönster med utsikt mot Hornån och ibland låste jag in mig – det fanns två vred på insidan och bara ett på utsidan – för att en stund låtsas vara kapten på ett magnifikt fartyg. Hornåns stilla rinnande vatten blev Atlantens fasansfulla vågor ... och lurade inte ett isberg bland havren på åkern därborta?

Fast för det mesta läste jag därinne. Dassen var min barndoms bibliotek. Där kunde man hitta Allers Familjejournal, Vårt Hem, Lektyr, Tidsfördrif och, om man hade tur, En Rolig Halvtimma. I Lektyr fanns ohyggligt spännande och händelserika berättelser. Kanske präglade de mig.

Ny-Winberg var stolt över sitt dass, och med rätta. Det hade socknens mäktigaste fallhöjd, nästan tio meter var det, jag har kollat som vuxen. Det satt bräder en bit ner på utsidan. Dem hade Winberg spikat dit sedan hans fru en dag upptäckt en gubbe med kikare nere vid ån. Den som därefter ville se något vackert måste masa sig in i den tätväxta massa av brännässlor som omgav den ständigt växande högen.

Jag tror det var första sommaren hos Ny-Winbergs som jag hittade jordgetingboet i diket vid skolvägen. Kemin mellan arterna ung, nyfiken människa och vespidae som ville ha sitt bo intakt, visade sig vara begränsad. Jag överfölls, blev illa stungen och måste stanna hemma från skolan i flera dagar. Men det fanns ju Salubrin som boten för soten.

I skolan hade jag en kamrat som bodde i byn Hede, en knapp mil från Ny-Winbergs, som han måste passera för att komma hem till sig. Han stannade ofta till så att vi kunde leka sjörövare vid Storstenen intill vägen. Senare mätningar visar att denna sten är tolv decimeter hög på högsta stället, men det skulle vi inte ha trott på, någon av oss. Denna sten var fartyg med flygande segel och en hotfull dödskalleflagga hissad, för så skulle det vara, det hade vi båda sett på matinéerna på Rita, Röda Kvarn och Skandia inne i Hudiksvall. Ibland var den en fästning som skulle stormas av riddare eller av Robin Hoods tappra män från Sherwoodskogen. Att vi själva bara var två störde oss inte det minsta. Min son har kommenterat detta beteende också.

Min kamrat bodde i ett stort vitt hus i Hede och när vi tröttnade på stenen i Forss lekte vi hos honom. Det fanns ett litet skrotupplag bakom huset. Vår fantasi gjorde det till ett Schlaraffenland.

Troll vid skidspåret

Bäcken en bit bort var också bra. Där byggde vi dammar, uppförde vattenhjul, hade sjöslag med barkbåtar. På vintern frös bäcken och var användbar som skridskobana. Ingen av oss hade insett idrottens storhet och behövde varken spela bandy eller ishockey. Skidor var ett fortskaffningsmedel, just inget annat. Det kunde bli rätt sent i Hede vissa kvällar när vi satt i köksvärmen och försökte skrämma livet ur varandra med olika spökhistorier. Att sedan skida hem i mörkret kändes i pojksjälen. I det, som jag minns, blåaktiga mörkret runt skidspåret blev snötyngda buskar mäktiga farliga troll och detta bättrade på min kondition.

Morfar och mormor, Per och Inga Magnusson, bodde ett par hundra meter från skolhuset och jag flyttade mer eller mindre in hos dem. Så permanent blev min bosättning att jag fick ett eget varmbonat rum uppe på vinden. I det stod en alltid bäddad utdragssoffa, en lavoar och på väggen hängde en bokhylla. I ena hörnet fanns lavoaren med tvättfat och vattenkanna i porslin och inne i skåpet skulle pottan stå. Men det var mycket bättre att ha den under sängen, vid fotänden. Då behövde lyset inte tändas om behovet väckte en om natten.

Ack dessa tappra svenskar

Jag fortsatte att låna böcker av min lärarinna. Det var ju alldeles förfärligt så modiga svenskarna varit genom historien. Först vikingarna, sedan Gustav Vasa som dessutom var en skidåkare av rang, för att inte tala om Gustav II Adolf med den imposanta stofthyddan. Det var väldigt ledsamt att han fick stryk vid Lützen. Tursamt nog återställde Karl XII ordningen rätt länge.

Morfar och mormor hade mest religiösa böcker. De slank också ner. Bunyans Kristens resa innehöll spännande partier och märkligt nog fanns också en i mitt tycke praktupplaga av Dante Alighieris (1265–1321) Den gudomliga komedin, alla tre delarna (Inferno, Purgatorio och Paradiso). Av någon anledning verkade delen om helvetet vara mest genombläddrad. Jag hade lite svårt för det högtidliga språket i den boken, men teckningarna av Gustave Doré såg jag mig aldrig mätt på.

1950

I den här vevan fick jag lånekort hos sockenbiblioteket i Mo. Det låg i IOGT-lokalen, där jag som småskoleelev spelat flugsvamp i en pjäs som skolan i Fläsbro satt upp. Jag hade faktiskt en replik, men den är lika glömd som psalmverserna som ansågs så viktiga. Inte långt därifrån låg bastun i Sanna dit vi gick, ofta varje vecka, för att löga oss eftersom tvättmöjligheterna i Hälsingtuna var som de var. Men det var sedligt och fint, herrar och damer hade var sin baddag.

Jag hade läst ut sista delen av De tre musketörerna (visst var Mylady dum?) när det var dags att flytta igen. Inte så långt nu heller, men längre än sist, hela tolv kilometer till Åsaks by i Högs socken. Vi hamnade i Guds hus, på andra våningen i missionsbyggnaden Betel, i en pytteliten gavel­lägenhet med köksutsikt mot vägen och diversehandeln. Där var dessutom så lyhört att när väckelsesångerna dånade inne i Betels religiösaste utrymmen gick det inte att lyssna på radio inne hos oss.

Artistfiasko

Annars lyssnade vi mycket på radio. Hyland presenterade Snoddas och startade hysteri. Själv lärde jag mig alla verserna i Flottarkärlek och vann med den sången en mycket lokal amatörtävling. I priset ingick att få vara med om ännu en tävling i Delsbo. Där blev jag bara tvåa och en lovande artistkarriär gick raskt i stöpet.

Den jag upplevde som och kallade för farsan sysslade med andra karriärer. Sven Adolf Genberg var född i Bäling vid hälsingekusten den 2 juni det år första världskriget började. Det var alltså i en tid då hans mellannamn ännu inte hunnit bli misskrediterat och han levde fram till fredagen den 21 juli 2000. Under den tiden hann han bli en ledare – märk väl ingen Führer men initiativtagare till Högs Sportklubb och fotbollssektionens lagledare.

Eftersom jag föddes 36 år senare än farsan har jag sluppit från det liv han tvingades leva under de tuffa åren efter "the great war" som satte världen i brand 1914.

Som ung jobbade han i skogen och för att klara det måste man vara en friskus och se det komiska i tillvaron eftersom skogsarbetarna vintertid sov i iskalla skogskojor där man vaknade med håret fastfruset vid väggen. Han blev så småningom byggnadsgrovis – befordrades till det, skojade han.

Hög – Sveriges vagga

I Hög tog han mig med till idrottsplatsen en bit från den vackra kyrkan och de många gravhögar som somliga tror gett socknen dess namn. De liknar högarna i Gamla Uppsala och en dag när jag blir riktigt uppkäftig kommer jag kanske att skriva några romaner som bevisar att det var just i närheten av fotbollsplanen i Högs socken som Sveriges vagga låg.

Jag följde gärna med, för på idrottsplatsen såldes Champis och Pommac, och pappa bjöd. Sen härjade han med fotbollsspelarna, talade om för dem hur de skulle göra för att vinna, medan jag klunkade i mig av den kolsyrade drycken och försökte se intresserad ut. Gjorde jag det fick jag nämligen ytterligare en dricka, i halvtid eller vad det heter.

De där bollsparkarna i vita tröjor, blå kortbyxor och blåvitrandiga strumpor var inga proffs.

Jag menar inget illa med det, för jag tyckte nog att de var duktiga när de dribblade och lurade motståndarna med att slå bollar mellan benen på dem och i slutändan (det sa man inte då, såna uttryck kunde tolkas som fula) kickade den joxade trasan i mål.

Jag lärde mig alltså lite av terminologin fast laget brukade hålla sig i division fem för det mesta.

Sport som yrke? Nä, nä!

Nej, de unga starka männen hade andra arbeten eller också gick de i skolan. Jag tror inte ens att man kunde ha sport som yrke då, och kunde man var det säkert förbjudet.

Ibland fick jag följa med dem när de skulle möta bortalagen i Norrbo, Tallåsen, Njutånger eller Sörforsa. Vid några tillfällen blev det riktiga långresor till Hennan eller Korskrogen.

Hur det gick i matcherna har jag inget minne av. Troligen vann Högs SK eller också förlorade de.

Skit samma.

Det jag ansåg vara viktigt var att det gick att göra av med veckopengen på varm korv på arenorna, som alla såg ganska lika ut: en gräsplan med kritstreck på, mål som ofta saknade nät, några bänkar vid långsidorna och ett skjul där idrottsmännen bytte om.

Däremot har resorna i en gammal buss med mångahanda dofter etsat sig fast i minnet. Ett par tre av spelarna brukade ha resväskor – bruna av pressad papp – med sig. Så vitt jag vet fanns det inget i de där väskorna, de skulle användas som pokerbord.

På väg till matchen brukade spelet vara försiktigt, femöringar eller tändstickor i potten, men på väg tillbaka blev det högre. Då kom också spriten fram för vinsten måste ju firas eller förlusten dränkas.

Nästan alla var runda under fötterna vid hemkomsten.

Två var det inte – jag och en av spelarna. Han var inflyttad och hade spelat fotboll så mycket att han blivit tvungen att gå med i Länkarna.

"Jag dricker inte när jag är nykter", sa han när de andra ville bjuda på en fickljummen klunk.

Förbud kan kringgås

Betel i Åsak var om inte världens så åtminstone socknens kommunikativa centrum. På nedre våningen låg telefonväxeln. Den som ringde upp och hade glömt numret behövde inte oroa sig. Den vithåriga telefonissan visste ändå. Alla hade egentligen namnanrop. Ibland tjuvlyssnade hon på samtal. Detta var visserligen förbjudet, men förbud kan man inte alltid bry sig om, ifall man vill hålla sig a jour med det senaste skvallret.

Vi hade inte telefon, men jag skaffade vita möss. I källarvåningen, med infart från baksidan av det stora huset, fanns garage. I ett av dem stod en gammal brandbil, troligen kasserad för det var ingen som brydde sig om den. I en pappkartong under kylaren förvarade jag mina möss.

En dag kom en dövstum pojke för att hälsa på telefonissan. Eftersom vi var jämnåriga förutsattes det att vi skulle leka ihop. Det tog bara några dagar för mig att lära handalfabetet och sedan kunde vi snacka med varandra. Jag visade honom mina möss. När vi skilts åt hämtade han några av de vita skönheterna och släppte ut dem i rummet där telefonväxeln stod.

Räfst och avrättning

Först hördes ett skri, sedan följde räfst och rättarting. Mina möss – som inte gjort något ont – dömdes till döden och avrättades. Jag fick smörj med björkris på bara rumpan och min dövstumme kamrat såg jag aldrig mer. Men jag kan fortfarande de flesta bokstäverna i handalfabetet.

En av mina bästa kompisar i folkskolan i Edsta hette Ingemar. Han bodde i utbyn Gåcksäter, inte långt från min mammas moster Märtas hus, och han kunde spela dragspel. En stor del av sommarlovet bodde jag hos gammelmoster för att kunna leka med Ingemar Utistuga, vilket inte var hans efternamn utan en lägesbestämning. Utistuga var det yttersta huset i byn.

Man kunde dessutom roa sig på egen hand hos moster Märta. Vinden på hennes ladugård, som sedan den tömts på höns, grisar och kor, degraderats till uthus, var en sakletares paradis. Ett hörn var fyllt med gamla tidningar och böcker. Där fanns också mystiska kistor. Mest mystiska var de låsta.

Eftersom problem bara är förklädda lösningar lyckades jag få upp en sådan låda. Den innehöll två påsar grovkornigt svartkrut.

Krut brinner bra

Ut på gården. Testa. Oj, vad det brann. Jag gjorde en reva i sanden, fyllde på med krut, täckte över och tände. Tyvärr hade jag ställt påsen med resten av krutet alltför nära både elden och mig. Jag hann blunda. Ansiktet blev rejält svett, ögonbryn och ögonfransar brändes bort och det som fanns kvar av håret skulle jag ha kunnat sälja som peruk till en skräckfilmsproducent.

Det här var tydligen en period i mitt liv då jag var ett stort riskmoment gentemot kroppen. Senare samma år rymde jag hemifrån och sov över i en lada. Det gick rätt fort att bli av med lopporna som övernattat på samma ställe, men klådan satt i ett tag.

Det var också i Åsak jag blev fordonstjuv för första och enda gången i mitt liv. Vår nästnärmaste granne hade en blankputsad Harley Davidson med sidovagn. Han var mycket stolt över den och visade mer än gärna alla funktioner. När han gick in i huset för att dricka kaffe blev jag kvar på gårdsplanen och kunde inte stå emot att grensla maskinen. Först satt jag bara och vred gasreglaget och brummade fram motorljud. I fantasin körde jag lika fort som Åsa-Nisse och Klapparparn i några av Ragnar Frisks då så populära filmer. Jag kunde naturligtvis ha nöjt mig med att fantisera. Men grannen hade ju visat hur man startade motorcykeln.

Det skulle han väl inte ha gjort om han inte menat ...?

Tvärstopp i ån

Den gick igång genast. Utan sidovagn hade jag givetvis kört omkull, men nu kom jag ut på stora vägen, åkte nästan ända fram till den gård där jag en höstdag gråtande såg slaktaren ta ihjäl flera av mina griskompisar. Men jag visste ju att den vägen var hårt trafikerad (efter dåtida mått, that is) så jag hade förstånd nog att ta in på den lilla vägen till vänster. Jag körde fort – troligen uppemot 30 km/tim, för mc-ägaren hade inte riktigt lärt ut växlingens mysterier.

Hornån har jag berättat om innan och kommer att göra det framöver också. Den rinner upp som en liten bäck, drar fram genom Hög och Hälsingtuna för att ta slut i Lillfjärden mitt i Hudiksvall. Just här var den varken bred eller djup och över vattendraget gick en träbro. Jag missade bron, blev blöt och fick skrubbsår. På väg tillbaka mot byn mötte jag arga människor.

Men motorcykeln var inte värst skadad. Mitt rykte som oregerlig busunge förstärktes emellertid. En del barn fick faktiskt inte leka med mig. Det gjorde de ändå – i smyg.

Första krediterna

Nästan i andra änden av bygatan, från Betel räknat, låg Fredlunds kafé på andra våningen i en vitrappad byggnad. Detta var det första kafé där jag ansågs solvent nog att få handla på kredit. För det mesta blev inte skulden så hög innan jag reglerade den, fast jag tror att konkursfaran ökade när etablissemanget började sälja Coca-Cola. Nå, en anledning till krediten kan ha varit att jag dagligen umgicks med äldste sonen Berthold. Jag borde ha lärt mig mer av honom, för redan då var han en affärsbegåvning. Det låg nog i släkten. Hela familjen Fredlund brukade åka runt till alla marknader och festplatser i Hälsingland – tro mig, de var många i början av 50-talet – där de gjorde sig förmögenheter på att sälja varm kålsoppa med fläskkorvsbitar i.

Jag hade i någon av alla tidningar jag läst hos vänner och bekanta hittat en ritning till en skioptikonapparat. Det var en mycket enkel historia av trä, speglar och ett glasögonglas som lins. Ljuskällan var en gammal sänglampa som jag tagit i sär. Med sax, klister och bilder ut hoptiggda tidningar satte jag ihop ett i mitt tycke spännande program. Till bilderna som kunde visas på upphängt lakan i ett någorlunda mörkt rum hade jag skrivit en sammanhållande text och lärt mig den utantill.

Ett turnerande filmsällskap

Berthold gillade programmet och tänkte genast ut ett sätt att tjäna pengar. Snart turnerade showen till olika byar. Tio öre i inträde. Det dröjde inte innan vi kunde hyra en projektor och några filmer. Bara de billigaste från en undervisningsdistributör var goda nog. Nu höjde vi inträdet till 25 öre men det kom publik ändå. Jag var kanske inte den vassaste kniven i lådan, men lärde mig att kontakter betydde nästan allt. Härliga tider, strålande tider.

Dessa härliga tider tog slut när vi en föreställning knäckte hela proppskåpet i Edstaskolan och det tog eld i projektorn.

Familjen Genberg flyttade igen, fast inte för detta missödes skull utan av ett annat skäl, det vanliga. Pappa bytte arbetsplats, en mycket vanlig sysselsättning för en byggnadsgrovarbetare. Han och mamma köpte hus i Sofiedal strax utanför Hudiksvall och till råga på allt fick jag en liten syster, döpt till Inga-Lill.

Jag återvände till sockenstugan vid klockstapeln, men strax därefter hamnade alla barnen i Centralskolan som var närmaste granne till mina morföräldrars hus. Genom att åter flytta dit kunde jag sova en halvtimme längre om morgnarna.

Jag stöder bomullsindustrin

Jag fortsatte att destruera kroppen. Lite hjälp fick jag också av läkarvetenskapen. En öroninflammation ledde till att doktorn punkterade trumhinnan, men gjorde det så klantigt att ett ben inne i örat massakrerades. Det blev varbildning. Bomullsindustrin hade glädje av mig i åtskilliga år. Jag vet inte hur många vaddtussar som suttit i den hörselgången. Läkaren som gjorde ingreppet menade att sånt hände, det fick man ta med i beräkningen, han kunde inte göra mer, jag fick väl bära mitt lidande och allt det där. Flera decennier senare besökte jag en läkare i Stockholm i ett annat ärende och den doktorn såg min bomullstuss, undersökte, skrev ut ett recept och två veckor senare var jag av med varbildningen.

I ett antal år saknade jag också en pungkula. Jag lekte i skogen tillsammans med en kamrat i Sanna när jag blev – som det alltid hette i mina kretsar – skitnödig. Leken var spännande så någon tid att uppföra för ändamålet byggd lokal fanns förstås inte. Ner med byxorna, placering över kullfallen trädstam. Så hade jag gjort förr med tillfredsställande resultat. Den här gången tappade jag balansen. En kvist rev upp pungen. Kulan trillade ur och hängde där som en liten jojo.

Detta var förstås chockartat. Jag satte mig på cykeln och trampade hemåt med väldig fart. Den lilla "inälvan" slog mot benen. Ont gjorde det också.

Den försvunna kulan

Jag hade ett par kilometer kvar när det slutade dunsa med benet. Hemma lindade mormor om såret och morfar tog mopeden för att åka och leta kulan. Jag visste ju på ett ungefär var jag hade tappat den. Emellertid vad den försvunnen.

Nå, såret läkte. Åtminstone det fysiska. Dock var det inte så kul i plugget en tid framöver. Kompisarna fick ju reda på olyckan och i några veckor ljöd talkören på Centralskolans gård:

"Kjell har ingen tasksten, Kjell har ingen tasksten!"

Men det hade han. Det dröjde visserligen flera år innan den åter kröp fram ur sitt hemliga gömställe i ljumsken. Då hade emellertid skolkamraterna skingrats så jag fick ingen chans att bevisa att de skrikit i onödan.

Nu var det meningen att jag skulle bli lärd herre, så jag började i klass 1:5 vid Hudiksvalls Högre Allmänna Läroverk. Av det skälet flyttade jag tillbaka till familjen i Sofie­dal och kostades på ny cykel för att kunna åka in den där dryga halvmilen till läroverket. Jag gillade faktiskt att plugga, i synnerhet var det alla tiders att få lära de främmande språken engelska och tyska.

Däremot missade jag mycket intressant eftersom jag aldrig var värst road av byggande och arkitektur. Senare har jag lärt mig det värdefulla hos de gamla handelsgårdarna som utsmyckades av yrkesskickliga och estetiskt begåvade lokala snickare som Jonas Ullberg och Olof Axell under 1800-talets första hälft.

Under årens lopp har gårdarna behandlats rätt brutalt, men en del av snickerierna är fortfarande intakta. Det var i början av 1800-talet som köpmännen i Hudiksvall byggde stora handelsgårdar i en mycket speciell stil vid Storgatan i östra stadsdelen eller vid Skvallertorget. De var kringbyggda med ladugård och ekonomibyggnader, precis som en bondgård på landet och innehöll både affärslokaler och bostäder för herrskapet och deras tjänsteandar.

Jonas Ullberg (1770-1849) var den snickare som fick störst betydelse för hudiksvallsarkitekturen. Han var byggnadsinspektör, Hantverkssocietetens huvudman och ålderman i Snickarsocieteten.

Unik stadsdel

Hudik har dessutom en unik stadsdel – den så kallade Fiskarstan som mest fick heta "Öst på stan" – där fiskarna bodde på vintern efter sommarens skärgårdsboende i fiskelägena på Agön, Kråkön, Bålsön, Kuggörarna och Hölick. Bebyggelsen i Fiskarstan härstammar till största delen från tiden efter den stora brand som 1792 ödelade stora delar av Hudiksvall. Den anses vara en av Sveriges bäst bevarade trästadsdelar.

Hudiksvall hade i mitten av 50-talet en livligt frekventerad hamn. Med hjälp av mina nyförvärvade, mycket mediokra språkkunskaper började jag konversera sjömännen. En del av dem tyckte förmodligen att jag var en lustig typ. Många fartyg kom från Tyskland och jag visade sjömännen runt i stan, vilket gick ganska fort. Som ersättning fick jag en del utländska småmynt och eftersom de inte gick att växla till svensk hårdvaluta beslöt jag att bli numismatiker på låg nivå. Endast som samlare.

Tyska förtjänster

Det fanns ett ställe i Hudiksvall dit jag alltid tog tyskar – nämligen till kiosken vid järnvägsstationen. Där skyltade man för jämnan med den lilla tidningen Fick-Journalen, en publikation som alltid gjorde att främlingarna drog efter andan. Jag hade inte hjärta att berätta för dem att skriften knappast hade något med "fiecken" att göra.

Många ville ha tidningen. Jag tog en krona för att köpa den åt dem. Om jag inte minns fel kostade Fick-Journalen 60 öre, så det blev bra förtjänst.

Snart var jag ett inventarium i hamnen. Alla visste att jag samlade utländska pengar och hade väl också lite roligt åt mig bakom min rygg. Vad de inte visste var att jag slagit in på den breda vägen. Jag började smuggla sprit och cigarretter.

Nästan varje dag när plugget var slut hängde jag min läroboksfyllda blå bag över styret och cyklade ner till hamnen. Standardpriset för en limpa cigarretter var 15 spänn, ofta prutbart ner till en tia. I Sverige hade tobaksskatten höjts så ett paket röka kostade i trakterna av fyra kronor. Lösa cigarretter kunde man i vissa kiosker köpa för 50 öre styck. Bara något år innan hade de kostat 20 eller 25. Det visste jag, fördärvade pojke, som börjat smygröka strax innan jag fyllde 14.

Tullen förvarade smuggelgodset

Jag gjorde mina affärer ombord på båtarna, packade smug­gelgodset under läxböckerna och brukade sedan ställa in bagen på tullkontoret. Tullarna hade stor förståelse för att jag behövde ha händerna fria för att kunna samla mynt. Ibland hällde jag ut samlingen ur min rödsvartrutiga tygpåse på disken i tullhuset för att visa på någon sällsynt dyrgrip jag kommit över.

Vid sextiden på kvällen fanns jag och bagen på Kafé Strand som låg på andra sidan järnvägsspåren från busstationen räknat. Strand var ett av många fik i Hudiksvall, som ansågs vara Sveriges kafétätaste stad. Och jag hade kredit på de flesta. Det gällde att rotera med förstånd, inte få för stora skulder någonstans och betala av det man var skyldig systematiskt. Strand var mitt kontor under epoken som liten gudfader i smuggelsvängen. Kunderna kom, alla transaktioner skedde kontant och utan kvitton och eftersom jag tjänade 10–15 kronor på varje cigarrettlimpa och lite mer än så på buteljerna kunde jag lätt hålla kreditkarusellen igång på kaféerna.

Många kaféer, olika klientel

Kafétätt var det, som sagt. Exakt hur många kaféer och konditorier som funnits i Hudiksvall är det nog ingen som vet. Café Centralparken gick jag på lite sporadiskt. Kåken med fiket innehöll också affärslokaler och bostäder och revs i slutet av 50-talet för att ge plats för postens nybygge. Det var ett rätt populärt ungdomsställe. Inne på gården fanns det undanskymda bersåplatser där man kunde få vara ifred med en vän av det motsatta könet. Inne på fiket hade man ställt upp ett mekaniskt "fot­bollsspel" där det försiggick tävlingar dagligen.

Varje kafé hade sin kundkrets. Knuttarna höll till på Iduna, raggarna på Drott och lastbilsfolket på Jägarstugan medan läroverkseleverna föredrog Dackås eller Erikssons kondis. För alla sportfånar som hejade på Strands IF var Garage Kaféet, i en fastighet som nu är borta, mötesplatsen. Där fanns föreningens hela prissamling och en biljardsalong vägg i vägg. Konkurrenterna från Hudiksvalls IF samlades på Mimer men lär så småningom ha flyttat till Viktoria. Kafé Mimer, i Godtemplarhuset i hörnet av Marknadsgatan–Trädgårdsgatan, var annars det mest utpräglade föreningskaféet. Där bildades en gång Hudiksvalls ABK. Vi ickeidrottare struntade i det men gladdes åt stans första flipperspel.

På Bankgränd låg Kafé Framtiden och Kafé Sundet. Kafé Drott och Kafé Viktoria på Drottninggatan var våra klassiker liksom Kafé Strand och Kafé Fyran på Hamngatan. Kafé Hudik låg under polisstationen i hörnet Hamngatan–Sundsesplanaden och diagonalt över gatan fanns Kanalkonditoriet.

Längs Storgatan låg också många etablissemang. Kafé Iduna, Kafé Vasa, Kafé Kronan, Kafé Svalan och Kafé Stjärnan har funnits där liksom tidigare Sam Larssons, Kafé Centrum och Kafé Elida. På Västra Tullgatan fanns Kafé Svea, Kafé Runan, Garage Kaféet och Kafé Standard. På Sundsesplanaden Kafé Valencia och på Käppuddsgatan Kafé Lord. Kungshörnan, Badhuskonditoriet, Kafé City och Hälsingestugan måste också med på den här listan. Fler minns jag inte hur jag än anstränger mig.

Vaktmästarna kände alla ungar

Det bästa som fanns i övrigt var att gå på bio, det var jag inte ensam om att tycka. Men jag var bara 14 år och de bästa filmerna var barnförbjudna. Hudik var en liten stad, alla kände i stort sett alla och biografvaktmästarna tycktes ha koll på hela folkbokföringsregistret.

Visst kunde man snacka in sig någon enstaka gång, men för det mesta blev det stenhårt nobben. På Röda Kvarn blev jag tjenis med maskinisten och för att jag sprang lite ärenden åt honom fick jag se film genom gluggarna i maskinrummet. Men det var inte så jag ville ha det. Bäst var ju att sitta i en mjuk bänk med fötterna på stolsryggen framför och snaska godis medan världens alla intriger utspelades på vita duken. Fortfarande oftast i svartvitt.

Det var i denna situation jag fick världens idé. Jag brukade få beröm för mina uppsatser i läroverket. Visserligen tyckte svensklärarinnan att jag borde tygla min fantasi och någon gång skriva annat än det fria ämnet. Men mitt intresse för fåglars äggläggningsvanor, eters inverkan på spik eller vad de fasta ämnena var betitlade, roade mig inte. Jag ville bara göra sånt som var roligt.

En rolig sak var den lilla hektograferade tidning jag tillverkade. För att kunna göra den hade jag tjatat till mig en begagnad skrivmaskin. Redaktionen – alltså jag – höll till i rummet hos morfar och mormor. Tidningen vevades fram på en apparat som tillhörde Gud och stod i Hälsingtuna prästgård hos kyrkoherde Freyschuss. I tidningen häcklade jag ganska milt läroverkets lärare. Där fanns små noveller av en viss Charles El Ringo och faktiskt en annons en gång. I annonsen presenterades det oöverträffade blomstergödningsmedlet Tiksok och några föräldrar måste ha kikat i tidningen för det kom ett par beställningar. Jag levererade dessa påsar à två kronor styck och skyndade undan innan köparna fattat att de borde ha läst produktnamnet baklänges.

Jag inbillade mig alltså att jag kunde skriva och gick till Hudiksvalls-Tidningen. Detta ortsblad hade jag besökt förr, andats in den speciella doften, blivit lite bekant med journalisterna och i sätteriet fått den gåva som alla besökare bestods med – det egna namnet på en blyrad.

Jag förklarade att jag ville bli filmrecensent och till min förvåning gick det för sig. Något betalt för skrivarmödan var det aldrig tal om, men kritikern kunde kvittera ut två biobiljetter. Som den stora ortstidningens representant förhördes jag aldrig om åldern. Barnförbjudet, here I come. Och signaturen Charles El Ringo dök upp i HT:s spalter allt oftare.

Slapp smita in

Det kändes skönt att sjunka ner i biofåtöljen och veta att man inte skulle bli utkastad. I synnerhet på Skandia där jag åkt ut med buller och bång en gång. Den biografen var lättast i stan att planka in på. Utgången vette mot en bakgård med höga brandväggar. Där var det mörkt och ytterdörren gick ganska lätt att pilla upp. Innanför den fanns ytterligare en dörr till in till salongen. Vid den kikade man in och väntade tills det blev ett mörkt parti i filmen. Då kunde man smyga in och ta plats.

Fast HT kunde inte tillfredsställa min biomani. De hade fler som ville skriva om film. Jag kände mig tvingad att också erbjuda konkurrenttidningen Hälsinge-Kuriren mina tjänster. Snart kunde man där läsa små drapor av signaturen Keg.

Jag försökte samma sak med Hudiksvalls Nyheter, men lyckades aldrig övertyga redaktionen om min förträfflighet.

Dessa nya uppgifter – som emellanåt utvidgades till att bevaka hockeybockeymatcher på Kotorget – tog så mycket tid att min karriär som smugglarkung avbröts. Jag flyttade mitt högkvarter från Kafé Strand till Kafé Wasa på Storgatan, där de hade makalöst goda ostsmörgåsar. Fast för det mesta löd beställningen: "En kopp och en bulle". Givetvis på kredit.

Debut som poet

När jag nu inte hade den brottsliga verksamheten som finansbas gällde det att streta ihop pengar att betala kaféräkningen med. Ett tag satt jag på Wasa och skrev underliga dikter som Hudiksvalls Nyheter köpte. Tydligen trodde de mer på mig som poet än som filmkritiker. Det var kanske därför den lades ner den 1 april 1961.

På biografernas matinéföreställningar kunde man fortfarande se följetongsfilmer. De brukade vara hänsynslöst fullpackade actionfilmer, med cowboys och indianer eller gangsters och poliser som krigade vilt. För att vi åskådare skulle komma tillbaka nästa vecka och se fortsättningen brukade hjälten vara försatt i en verkligt prekär situation. Inte alltför sällan hängde han i fingerspetsarna från en hög klippa ovanför ett vattenfall eller något annat lika farligt. Hur ska det gå, hur ska det gå? Det lär vara ifrån dessa kulturbegivenheter som uttrycket "cliff­hanger" i meningen spännande slut, skynda dig att läsa nästa kapitel i boken. Jag sög i mig metodiken som en svamp.

Lift till Povel

Om man ville någonstans kunde man lifta. Hur jag lyckades få mina föräldrar att gå med på att släppa iväg mig till Stockholm begriper jag inte, men jag ville ju så gärna se Povel Ramels Knäppupprevy på Idéon vid Brunkebergstorg. Fram kom jag utan problem, bodde hos pappas bror och hans familj i Kärrtorp, skrattade mig fördärvad åt revyn och liftade hem igen.

Fler än jag var ute på vägarna med tummen i vädret. En afton när jag besökt gammelmoster Märta, som nu flyttat från Gåcksäter till ett hus invid Riks-13 i Lillsanna, strax norr om Hudiksvall, träffade jag två tyska wandervögel. Jag stirrade länge på dessa unga pojkar i lederhosen, broderade hängslen och ryggsäckar. Vi började prata och det slutade med att de följde mig hem till Sofiedal för natten.

Självklart bytte vi adresser och innan de liftade vidare sa de att jag absolut måste komma och hälsa på i Frankfurt am Main.

Mor blir sjuk och dör

Strax därefter blev mamma sjuk och togs in på Lasarettet i Hudiksvall för operation. Allt tycktes gå bra och jag hälsade ofta på henne – skam till sägandes mycket för att vigga henne på pengar. Så tillstötte komplikationer. Hon blev allt sämre. En kväll kallades pappa till sjukhuset. Läget var kritiskt. Den natten tillbringade jag på knä i en liten förrådsskrubb intill vardagsrummet. Jag bad till Gud att han inte skulle låta mamma dö. Tårarna rann längs kinderna och de tiggande orden steg mot himlen.

Gud är döv. Mamma dog. Hon blev 34 år gammal.

Jag hade tyckt mycket om min mor, men jag tror inte att jag någonsin lärde känna henne. På fotografierna som finns kvar syns en vacker, mörkblond kvinna med intensiva ögon och en lite kärv mun. När man är barn tror man inte att en närstående kan förintas på detta sätt. Jag tog för givet att mina föräldrar skulle leva i evighet. Men jag lärde mig något. Tro aldrig på underverk.

Pappa fick det svårt. Tre ungar att ta hand om och ett tungt arbete att sköta. Men jag hörde honom aldrig klaga. En sen kväll såg jag honom sitta och gråta vid köksbordet, ensam med en liten flaska brännvin.

Flytt till morföräldrarna

Mormor och morfar föreslog att lätta på bördan genom att jag flyttade hem till dem igen. Jag begravde mig i fantasier, hamrade fram skräckfyllda berättelser på min Remington. Jag skulle vilja läsa dem nu för att så här efteråt försöka förstå vad som rörde sig i 14-åringens själ, men allt är borta.

Det kom brev från Tyskland och jag skrev svar till Frank­furt am Main. Jag sade att det skulle vara så roligt att komma ner och hälsa på dem och de svarade: "Javisst, kom!"

Jag satte igång tjatmaskinen. Det var ju inte farligt att lifta. Säkert inte farligare i Tyskland än i Sverige. Det hade gått bra fram och tillbaka till Stockholm. Eller? Jo, det hade det. Strax före jul var ett hinder passerat. Jag fick löfte om att skaffa pass.

Men då skulle jag vara duktig i skolan.

Jag läste verkligen. Vårterminens betyg steg lite. Fast i fysik sjönk de från Ba+ till Ba. Kanske berodde det på att jag varit lite elak mot fysikläraren i min hektograferade tidning. Fast det fattade jag aldrig då. Naiv som jag var inbillade jag mig att det bara var elever som läste den.

Nu hade jag argument och såväl pappa som morfar och mormor måste ge med sig. Passet brände i fickan på en knubbig liten pojke. Jag var inget fysiskt fenomen precis. Vid skoltävlingarna på Glysisvallen hade jag sprungit 60 meter på 13,6, vilket nästan fick gymnastikläraren att spotta efter mig.

Till Tyskland skulle jag inte springa. Veckan innan jag for skrev jag att nu kommer jag och med 360 kronor som kassa satte jag upp tummen. Familjen visade tapperhet, men jag har sedermera förstått att de var livrädda.

Mot kontinenten

Det var inte jag. Livet var härligt, folk var snälla. Tja, en del hade kanske biavsikter. I närheten av Mehedeby stannade en karl som jag efter ett tag uppfattade som lite konstig. Han knäppte upp gylfen och tog fram hela apparaten.

"Om du runkar åt mig kör jag dig ända till Uppsala", flåsade han.

Det ville jag inte och blev genast avsläppt. Men innan kvällen var jag ändå i Stockholm och sov i Kärrtorp. Några fler konstiga människor träffade jag inte på. Mellan Mjölby och Jönköping fick jag åka med en kvinna. Om hon haft önskemål skulle jag säkert ha sträckt mig långt. Jag tyckte nämligen att jag var en mycket erfaren man. Bara några veckor dessförinnan hade jag skrivit om en ormexpo i NTO-lokalen i Hudiksvall för Hälsinge-Kuriren. Bland åskådarna fanns en flicka, kanske 20 år gammal och minst lika trind som jag. Vi började prata, gick därifrån tillsammans, kramades lite på den gångväg vid Lillfjärden som kallades "kärleksstigen" och i en solvarm skreva en bit från restaurang Högliden gjorde hon mig till denne erfarne man.

Damen i bilen hade tyvärr inga avsikter.

Omskriven i internationell press

Tredje dagen stod jag i spöregn i den litterärt namnkunniga orten Pinneberg i Tyskland. Jag hade stått i timmar och blev allt blötare medan alla bilar susade förbi. Plötsligt stannade en liten bil. I den satt ett par journalister från Pinneberg Tageblatt. Jag fick övernatta hos en av dem och dagen därpå, när regnet upphört, kördes jag till utfarten, där jag fick posera vid min vimpelförsedda ryggsäck. För första gången publicerades en intervju och ett foto av mig – och i utländsk press dessutom. Jag vårdar detta klipp ömt.

När natten kom stod jag utanför Hannover. Därifrån fick jag åka ända till Frankfurt am Main i en jättelik personbil. Min välgörare var en amerikansk kapten som haft permis och nu hade ohyggligt bråttom tillbaka till sitt förband. Den resan lärde mig innebörden av uttrycket "telefonstolparna stod som ett spjäl­staket vid vägkanten".

Då jag om förmiddagen hittat till rätt förort och rätt hus förstod jag att vissa inbjudningar inte är allvarligt menade. Mina två tyska vänner från året innan verkade mycket generade över att jag dykt upp. Men jag fick sova över en natt i en härlig säng, omstoppad med ett av dessa tjocka tyska bolster.

Ny reskamrat

Jag bestämde mig raskt för att resa vidare. På väg ut mot autobahn fann jag en djuraffär. I den köpte jag en landsköldpadda som högtidligen döptes till Crazy efter den nye ägaren.

Henne – för jag tror att det var en dam – smugglade jag med till Frankrike. När man inte ville veta av mig i Frankfurt skulle jag i alla fall se Paris. Till den franska huvudstaden kom jag en sen eftermiddag. Eiffeltornet var inte stängt så Crazy och jag åkte ända upp.

Franska förstod jag inte och rådbråkad engelska eller tyska ville inte fransoserna begripa, så den natten gick jag brandvakt. Mycket tidigt om morgonen kom jag till hallarna. Där fanns ställen med mycket billig mat. På en av de små krogarna fann jag en engelsktalande kypare som kunde förklara vad de olika rätterna på menyn bestod av. När han nämnde löksoppa hajade jag till. Löksoppa hade jag läst om som en rätt för gudar.

Fransk litteratur

Arsène Lupin, den store investigatören, åt ofta löksoppa när han behövde snabb bukfylla på sina uppdrag. Jag hade hittat böcker om honom i det som varit mitt verkliga läseställe sedan jag började i läroverket. På tomten mellan Hudiksvalls-Tid­ning­ens officin och Lillfjärden låg en skrotaffär som ägdes av en verkligt snäll man. Han gick alltid klädd i den skitigaste overall jag skådat och till honom brukade jag sälja gamla tidningar – kiloprisbaserat returpapper. En gång bad han mig bära in tidningarna till papperslagret. Där blev jag fast. I ett högt magasin med plåttak och glesa brädväggar fanns ett berg av tidningar och böcker.

"Titta gärna", sa ägaren. "Men du får inte röka!"

Jag gick dit så ofta jag hann. Högst uppe under taket fanns böcker, böcker och böcker. När solen låg på blev det som en bastu under plåttaket, men det bekymrade mig inte. Det hände faktiskt att jag tog med ficklampa dit och stannade över natten. I denna förtjusande miljö slukade jag texter av de mest skiftande slag. Särskilt kom jag att älska deckare. Jag hittade en hel serie romaner av en engelsman som kallade sig David Hume men i själva verket hette John Victor Turner. De handlade om polisen Mick Cardby och hans son som löste fall i ett laglöst London. Men där fanns också berättelser om Arsène Lupin.

Tummen ned för löksoppa

Monsieur Lupin måste ha ätit på finare ställen än hallarna i Paris, för erkännas skall att jag inte tyckte att löksoppa var gott.

Därmed var Paris avverkat och unge herr Genberg beslöt att styra kosan hemåt. Tummen upp igen och inte långt från tyska gränsen fick jag lift med en busslast präster från trakterna i och kring Schwarzwald. Kanske hade de, för att citera herr Alfredson, varit och "slagit runt på Sacre Coeur". Hos en av dem, en vänlig medelålders man som medförde hustru och ung dotter, erbjöds jag tillbringa natten. Redan på eftermiddagen var vi framme i Freudenstadt där de bodde. På kvällen bjöd far i huset alla på bio. Vi såg en film om kristna i gamla Rom – jag trodde ett tag att det var Ben Hur, men den kom ju inte förrän 1959. Imponerande var det emellertid att höra alla dessa kända amerikanska skådespelare prata klanderfri tyska.

Kamraten rymmer

Sedan hände just inget mer under resan, utom att Crazy rymde från mig i Vaggeryd. Jag hade uttröttad somnat vid vägkanten och det otacksamma odjuret tog chansen.

När jag kom hem hade jag drygt 100 kronor kvar av reskassan.

Höstterminen började. Förutom att jag skulle lära mig allt möjligt om kemi, fysik och matematik ville man också att kroppen skulle få sitt av det onda. Det verkade som om mina sprintererfarenheter var glömda. Den här gången handlade det om cykelorientering och jag visste ju att alla var snabbare än jag med pedalerna. Dessutom var inte kartläsning min starka sida. Men somliga av mina kamrater smygrökte och jag hade en del kontakter kvar i hamnen. Några paket byttes mot löften om informationer och när tävlingen började cyklade jag en bit – fram till kiosken vid södra infarten till stan. Där väntade jag, gosande i solskenet, tills den förste av mina medkonspiratörer återvände från den långa rundan söder om Hudiksvallsfjärden. Bytet skedde och eftersom jag startat sent kunde jag fortsätta att ta det lugnt tills den andre kom och sanningshalten kunde kollas. Efter ytterligare en stund åkte jag tillbaka till läroverkets gårdsplan och gick i mål.

Jag skiljs från idrotten ...

Tyvärr vann jag. Tidsskillnaden var hela tjugo minuter så det var lika bra att ta på sig fusket och bli struken ur prislistan. Gym­nastiklärarens utskällning höll på länge. Detta var mitt sista evenemang inom sportsektorn.

En förmiddag kallades jag till rektorsexpeditionen. Jag fattade vad klockan var slagen när jag såg några exemplar av min tidning på rektorns skrivbord. Först ville skolledaren ha det till att jag förfärdigat en pornografisk skrift, eftersom de "roliga historier" som fanns med var så ekivåka. Men när jag förklarade att alla var snodda ur Det Bästa så höll ju inte det. Jag fattade till sist vad vreden berodde på. Att jag häcklat lärare kunde han stå ut med, men i senaste (sista!) numret hade jag satt en offentlig hemlighet på pränt – nämligen att det inte var rektorn som styrde läroverket, utan Beata, hans ragata till fru. Som försvårande omständighet framfördes att detta pressetiskt otillständiga alster hektograferats hos en kyrkans man. Mitt betyg hade inte varit överväldigande innan och jag begrep att det nog inte skulle bli fler.

"Om Genberg inte slutar frivilligt kommer vi att relegera er", förklarade han.

... och jag blir utsparkad från skolan

Jag sade upp mig och kom ut på skolgården strax före lunchrasten. Klockan tretton hade jag fått löfte att börja som radskrivande volontär på Hälsinge-Kuriren.

Nu var jag inget barn längre. Nu hade jag ett arbete.

Kuriren hade sin redaktion i backen bakom Sundsvallsbankens imposanta mörktegelbyggnad men flyttade senare till Västra Tullgatan, mitt för Salutorget där den korvkiosk låg som var först med nymodigheten ketchup. Mitt arbete som volontär bestod till del av att klippa de notiser i pressgrannarna som vi missat och sedan skriva om dem. Alla tidningar var egentligen alltför fyllda av returinformation från syjuntor, politiska ungdomsförbundsmöten och annat lika världsomvälvande. Det har blivit annorlunda på senare år – numera kommer all returinformation som "spam" i e-posten: jag har fått e-mejl från mig själv med förslag om att jag ska köpa penisförbättrare. Sånt slapp man på den tiden även om inte allt var "bättre förr" som min senare vän Stig "Nalle" Nahlbom skrev i Expressen under pseudonymen grushandlare Göte Borg.

Bevakade fyllerister

Fast det viktigaste för lokalpressen var att bevaka "fylle­risterna". Dessa var de människor som skulle fylla 50 eller däröver. För varje påbörjad spaltrad fick jag tio öre och om jag lyckades fotografera jubilaren (eller på annat sätt skaffa fram en bild) förstärktes kassan med en hel tia.

Det fanns och finns visst fortfarande i Hälsingland ett uttryck bland gemene man för detta att få sitt foto i tidningen. Man blir utbildad.

Jag vill gärna framhäva att under min första tid på Kuriren utökades familjesidorna betydligt. Ingen som skulle fylla år slapp undan. Jag for som en tätting på cykel med reportageblock och kamera. Varenda bonde och småbrukare blev "hem­mansägare" (långt, utfyllande ord), alla människor var "vän­sälla" och "allmänt mycket aktade" och det utrymmeskrävande ordet "emellertid" användes titt som tätt.

Alla som fyllde jämna år var mina älsklingar. 65-åringar däremot inget vidare. Deras högtidsdag fick bara omnämnas, vilket gav 30 öre. Ibland kunde det bli 40 om människan gick att förse med lång titel. Jag skrev också nekrologer. De efterlevande tyckte om mig, för i Kuriren blev texterna minst en tredjedel längre än motsvarande i HT eller Nyheterna.

Varje söndag ringde jag kyrkans folk för att skriva om vigslar och begravningar. Aldrig förr hade psalmer presenterats så utförligt och alla som sagt det minsta vid graven fick namn och titel i tryck.

Fast lön till sist

Alla var mycket nöjda – utom ekonomichefen Olsson på huvudkontoret i Söderhamn. Mindre än ett år efter min radskrivardebut såg han till att jag fick fast lön och därmed började familjesidan se normal ut igen.

Eftersom denna nya lönebild fortfarande låg i ett okänt fjärran hade jag en i familjens tycke osäker tjänst. De var bara så där lagom förtjusta. Att pränta bokstäver för sin försörjning ansågs aningen suspekt. Det var inget riktigt jobb, inget som hade framtiden för sig. Dessutom var det ju skriverier som gjort att jag fått sparken från läroverket.

Jag försökte förklara att jag faktiskt prövat på annat. Året innan tjänade jag en slant på att vara springschas åt slaktaren i Storgatsbacken. Hans cykel var så tung att jag knappt orkade trampa den.

"Människan skall arbeta i sitt anletes svett", citerade morfar.

En ny Armstrong

Det är ett citat jag aldrig glömt. Calvin sitter på ena axeln, gamle Martin Luther på den andra och båda manar unisont: "Jobba på Kjell, för om det tränger fram lite anletes svett så kommer kanske någon att tycka om dig!"

Jag ville skriva, inte kroppsarbeta. Dessutom hade jag bestämt mig för att bli en ny Louis Armstrong. Musik gillade jag och hade tvingat mormor att lära mig ackord på den gamla Levingitarren. Jag hade också velat bli en Erik Frank, men de där tio fingrarna jag hade lät bara som tre. Så jag gick tillbaka till Bergströms Musikhandel med pianodragspelet, lade lite emellan och kom ut med en guldglänsande trumpet. Någonstans, kanske på insändarspalten i Orkester-Journalen eller Estrad, hade det stått att en duktig musiker inte fick ha för kraftiga valkar i händerna. Argumentet bet förstås inte på familjen. Musik var ingen yrkesverksamhet, bara en fritidssysselsättning.

Min familj fick hjälp från ett håll som jag absolut inte väntat mig. Det är möjligt att den sparsamme ekonomichefen Harald Olsson i Söderhamn låg bakom, men det var annonshajen i Hudiksvall, herr Wennersten, som kom med förslaget som för en tid ändade min journalistbana.

Wennersten sålde inte bara annonsutrymmen i socialdemokratiska Kuriren, han var dessutom lokal representant för Sjöfolksförbundet. Det hade kommit en båt till stan igen och deras mässuppassare mönstrade av. Att skaffa en ny mässkalle genom arbetsförmedlingen skulle ta tid och fartyget var så gott som färdiglastat.

Ett skvalpigt förslag

Wennersten var så tjänstvillig. Han kom in till mig där jag satt och hamrade på en av redaktionens gröna Haldor. Där blev han kvar en god stund och smorde mig med berättelser om det glada livet ute i världen.

"Om detta vet jag mycket", svarade jag med den berestes självbelåtna säkerhet.

"Äh, landbacken", sade Wennersten föraktfullt och smått konspirativt viskande lät han mig veta vad hamnkvarterens kvinnor skulle vilja göra med en ung, vacker pojke som jag.

Det tog skruv, för något sådant hade inte upprepats efter händelsen i skrevan vid Högliden.

Jag har en känsla av att detta samtal ägde rum en onsdagseftermiddag. Hemma var ingen lika uppspelt som jag över nyheten. "Ska du iväg nu igen?" sa de. "Du borde kanske stanna här." Mycket annat var outtalat och betydde att det inte var bra för mig att lämna, att försvinna, att nästan emigrera. Att jag förklarade att den unge sjömannen skulle återvända bet inte. Man lät mig på ett subtilt sätt förstå att det inte var säkert att de då ville ta emot mig. Jag kunde ju ha blivit annorlunda medan jag var borta.

Men jag kände mig redan annorlunda.

Sjömannen

På fredag morgon stack Wennersten en sjömansbok i handen på mig. Min anställning, med en månadslön på 460 kronor, skulle ta sin början på söndag när båten lämnade kaj.

Båtfan hette Beluna och var en bakladdare. I Hudik hade den lastat sågade trävaror med destination Grimsby i England.

Mina kamrater på Kafé Wasa blev nog lite imponerade när de hörde att jag skulle utrikes igen. Men de varnade mig för sjösjuka. Som om jag inte skulle ha tänkt på den saken ända sedan jag gick med på att bli mässkalle. Men jag visste också exakt vad jag skulle göra. Denna fredag började Marknan på Kotorget. Detta är staden Hudiksvalls årligen återkommande familjenöje, med karuseller, dödsryttare, varietéer och peka rätt. Och givetvis ett tält där familjen Fredlund från Hög sålde kålsoppa.

Mina sista två dagar som landkrabba ägnade jag åt att åka marknadens värsta karusell om och om igen. På söndagen hälsades jag välkommen ombord. Nu var jag trygg. Fredagens och lördagens övningar borde ha gjort mig immun mot rörelsesjuka. Innan jobbet började fick jag en hytt där jag ställde in väska och trumpetfodral.

Många offer till Ulrik

Alla ombord – och de var inte så många på det lilla fartyget – tyck­te att det var lugnt och skönt på Hudiks­valls­fjärden när Beluna stävade ut mot Hölick. Jag stod och offrade till Ulrik vid relingen. Ulrik är inte ett gudanamn utan ett onomatopoetiskt uttryck för hur kräkandet lät.

Karu­seller är ömkliga träningsredskap.

Men sjuk­domen gick över sedan jag ordinerats saltvat­ten att dricka. Jag tyckte efter det att jag blivit en riktig sailor där jag på kvällarna satt på backen (en sjömanseufemism för den del av fartygsskrovet som sitter längst fram), lätt skymd av däckslasten och övade på "When the saints go marching in" på väg mot det tyska dike som heter Kielka­nalen.

Jag begrep senare att detta övande både tog bort lugnet och skönheten, för det dröjde inte länge innan trumpeten var försvunnen. Den kunde aldrig återfinnas. Troligen ligger den fortfarande på Östersjöns botten och kan möj­ligen komma upp nu när man i saneringssyfte skall plocka upp senapsgas, polskt översvämningsvatten och annat elände som också ligger där.

Chiefen, en recenserande bov?

Det skall erkännas att jag misstänkte chie­fen för denna illegala dumpning. Han var en musikalisk människa som ibland ville disku­tera klassiska kompositörer med skepparen när de dinerade i den lilla officersmässen in­vid utrymmet där de vanliga dödliga besätt­ningsmännen intog sin föda.

Kaptenen var tystlåten under dessa monologer. Jag fattade att han hade andra och mindre eteriska intressen.

Snart förstod jag också att någon riktig sai­lor var jag inte. Bevisen för detta var över­väldigande. På andra sidan Kielkanalen visa­de Nordsjön sin, i mitt tycke, allra bedrövli­gaste sida. Tjugoåtta sekundmeter fick fartyget att stampa i vanvettig otakt.

Beluna hackade sig ner i vågorna med ett läte påminnande om när en mycket excent­risk, och kanske något påtänd, trumslagare tränar in en låt i sällan utövad taktart. Jag blev sjösjuk igen och kunde inte göra minsta nytta i köket.

Självmordstankar

Eftersom eländet aldrig tycktes ta slut bestämde jag mig för att göra slut på mitt unga, onyttiga liv. Vad hade jag att leva för egentligen? Min trumpet var borta och mun­nen smakade bara galla.

Chiefen ingrep igen. Han hade visst be­stämt sig för att styra mitt liv. Plötsligt kände jag ett grepp om nacke och byxbak och slets ner från relingen. Hela nästa dygn fick jag tillbringa inlåst i sjukhytten, tröstad av skep­paren som sade sig förstå hur jag kände det, och förbannad av kockstuerten som nu tving­ades sköta mitt jobb också.

Dock verkar det som om alla helveten har ett slut. Vid kajen i Grimsby gungade det inte värre än att jag blev frisk igen. Trälasten bör­jade lossas, jag och de andra tog ut lite peng­ar och satte av för att göra stan, vilket var gans­ka fort gjort. En jungman som hette Tyr tog mig med till en pub, där man först inte ville servera mig eftersom jag såg så ung och oför­därvad ut. Men Tyr hade varit med förr – en resa visade det sig – och han lät mycket över­tygande när han sade att på svenska fartyg måste man vara arton år för att få jobb.

Drabbad av kärlek

Vid sidan av att jag blev full blev jag också kär i en ung, något stabil flicka som hette Mary Dowse. Vi pussades bland bråten bakom puben och mitt hjärta brann med en väldig låga.

Kärlek är tydligen starkast när den inte hunnit bli någon vanesak. Egentligen tror jag att det endast är en kemisk och hormonell historia. Kärleken är dessutom lite gement illvillig. Den har väldigt lite sinne för fair play eftersom den klipper till hårdast mot de oerfarna som inte vet hur de skall försvara sig.

Jag hade ingen försvarsmekanism alls. Efter Marys kyssar – mer blöta än heta – svävade jag på de beryktade molnen. Innan Beluna hunnit lämna sin kajplats hade jag redan skickat henne minst tre vykort.

Från Grimsby gick vi till Ghent i Belgien. För att komma till den hamnen måste fartyg gå uppför en flod. Beluna stävade fram mycket sakta en tidig och solig morgon med lots ombord. Jag misskötte mitt arbete, stod bara vid relingen och glodde. Ett nytt land att skrytsamt skriva in i fickalmanackan.

Öl istället för onyttig sprit

Det blev bara två kvällar i Ghent. Efter en begränsad sightseeingtur i stan tillbringade jag båda på en liten hörnkrog ganska nära hamnen. Nu skulle här supas till, dränka all sorg och längtan. Men damen bakom disken klappade mig på kinden och sade på ett slags flamländsk engelska att sprit inte är nyttigt för små sjömansgossar. En liten öl fick jag och resten av tiden serverades Coca-Cola medan jukeboxen spelade en för mig helt obekant musik.

Andra kvällen blev jag varse att detta nog inte var ett så sedesamt kafé som jag trott. Bakom ett grönt draperi i lokalens bortre ända fanns en trappa till övervåningen. Dit gick både vackra och mindre vackra kvinnor tillsammans med män och blev borta en liten stund.

Detta var ju spännande. En alldeles verklig bordell! Lite besviken blev jag också för etablissemanget hade inga likheter med de horhus som beskrivits i böckerna i pappersladan i Hudiksvall.

Jag blev tillfrågad av en dam jag också, men jag var ju kär i Mary så det fick anstå.

Min första tatuering

Så for Beluna hem till Sverige igen, lastade styckegods i en norrlandshamn och seglade med detta till Köpenhamn. Utanför Ta­tovør-Oles i Nyhavn fanns en skylt som visade alla de bilder man kunde få på skinnet om man bara tordes. Jag förstod att en sådan uppoffring skulle visa Mary att mina känslor för henne verkligen var bestående.

Därför lät jag tatuera högra armen med ett hjärta som innehöll hennes namn. Några må­nader senare kom jag till Hull och tog tåget till Grimsby för att uppvakta henne med pre­senter och visa tatueringen.

Då kom hon inte ens ihåg mig. Pojken i hen­nes sällskap hotade mig med stryk om jag inte stack fort som bara fasen.

Jag påminns fortfarande om henne, trots att namnet i banderollen numera är ett enda bludder. Ibland skäms jag för att säga som det var och påstår att det står Mamma på tatueringen.

Trumpet har jag aldrig heller spelat sedan den där första resan som sjöman. Fast jag kom till Köpenhamn lite senare med en annan båt och då såg jag en film som inte hade kommit till Sverige ännu. Filmen hette Tommy Steele Story och den fick mig att köpa en gitarr.

Jag vill inte direkt påstå att denna min första kärlekshistoria knäckte mig, men nog fick mitt ego en törn. När Beluna återkom till Sverige mönstrade jag av och for hem till Hudik. Kuriren hade inget jobb åt mig just då så jag tog ett påhugg på Haakons lager. Det var tungt jobb så efter två, tre dagar stod jag på arbetsförmedlingen igen.

Jobb på Sveakasse

Sveabolagets stolta ångare – sveakassen i sjöfolkmun – Berkel behövde manskap. Jag fick tågbiljett till Gävle och mönstrade på, fast sjölivet inte precis hägrade längre. Kamraterna ombord var en oregerlig hop folk från flera nationer. Som läromästare i spritdrickande var de oslagbara.

Berkel gick ofta på Frankrike. I Rouen skulle det bli inkilningsfest. Jag var yngste man och därmed utsedd till offer. Man lät mig veta att jag skulle tävlingsdricka mot en lettisk matros – en stor, bredaxlad typ med mage som en tunna – och den som först trillade under bordet fick stå för vad alla i besättningen kunde hinka i sig under kvällen.

Olustig tävling ...

Kocken ombord hade själv utsatts för det där ett par resor tidigare. Om det var av hämndlystnad eller för att han på något sätt fattat tycke för sin nya hjälpreda skall vara osagt, men han förklarade att om jag förlorade – vilket var meningen – skulle hela månadslönen ryka. Men han visste också på råd.

Alldeles innan vi gick i land ställde han fram en butelj matolja. Det var snudd på det äckligaste jag varit med om, men jag tvingade i mig det mesta av innehållet.

Inne i den påvra hamnkrogen, som utifrån mest liknade ett skjul av svart korrugerad plåt, satte vi oss, letten och jag, på var sin sida av ett rangligt bord. En flaska sprit och två glas kom fram. Stridens timma var slagen.

Det smakade ingenting. Min mun och hals var täckt av ett lager matolja. Buteljen tömdes och en ny ställdes fram. Letten började vinda med ögonen. Själv var jag opåverkad. Vi hade nästan tömt denna flaska när min motståndare rusade ut för att kräkas. När han kom in igen ville han inte återuppta kampen. Jag hade vunnit.

... med efterräkningar

Fast när jag skulle duka till lunch i manskapsmässen följande dag blev jag plötsligt ohyggligt berusad. Kocken upptäckte vad som hände. Han fick mig att dricka saltvatten och jag spydde som en gris. Så fort kräkningarna upphörde tvingade han i mig mer saltblandat vatten. Till sist hade jag inget kvar i magen. Men kocken var inte nöjd. Han gav mig lavemang också. Sedan bäddade han ner mig i kojen och när jag vaknade fick jag veta att jag hade tur som levde. Så mycket alkohol i en ung kropp var dödligt farligt. Han bad om ursäkt för att han glömt att varna mig kvällen innan, men då var han ju så upptagen av att dricka på lettens bekostnad.

Jag stod bara ut ett par resor med Berkel. Snacket gick att jag var en jäkla bedragare som besegrat en kamrat med ojusta medel. Själv tyckte jag inte att jag gjort något fel. Efter att kocken åkt på stryk en kväll i Bordeaux för att han lärt ut tricket vågade jag inte vara kvar utan mönstrade av i Stockholm.

Per telefon fick jag veta att det inte fanns något hopp om journalistjobb i Hudiksvall. Men sjömansförmedlingen hade arbete åt mig på en båt som skulle till Amerika.

Amerika! Det fick jag bara inte försitta.

En skorv mot Amerika

I Göteborg såg jag m/s Mongolia av Jonstorp för första gången och blev lite förskräckt. Det långa grå skrovet var översållat med märken efter rostknackning. Mycket hade målats över med mönja så det såg ut som om fartyget fått röda hund. Det var tvivelsutan en mycket personlig skorv och jag kom att trivas ombord.

Lasten bestod av Volvobilar som skulle till San Pedro i Kalifornien. Resan började inget vidare. Halvvägs ute på Atlanten råkade vi ut för maskinhaveri och låg och drev i dyningarna. För att vi inte skulle vara sysslolösa beordrade skepparen livbåtsmanöver. Dyningarna var långa och böljade höga. Emellanåt syntes inte fartyget. Det var lätt att föreställa sig vara skeppsbruten på ett öde hav.

De fick igång maskinen igen, men tydligen var det något fel på oljan vi tagit ombord i Göteborg. Kapten ändrade kurs mot Kuba för att bunkra där och en dag i gryningen gled Mongolia in i Havannas hamn som vaktades av urgamla kastell på pirar.

Batistas och maffians Kuba

Fidel Castro fanns någonstans bergen och hade ännu inte hunnit göra så mycket väsen av sig. Kuba regerades av Fulgencio Batista och den amerikanska maffian. Havanna var en öppen stad där allt i stort sett var tillåtet så länge det gav inkomster.

Också Mongolia hade en vänlig kock. Eftersom jag var mässkalle var han min närmaste chef. Troligen kände han det som en plikt att ta hand om den unge spolingen från Hudiksvall. I Havanna skulle han se till att jag blev en fullfjädrad, världsvan libertin.

Och det måste gå undan, för tidigt nästa morgon skulle kosan ställas mot Christobal de Colon i Panama, staden där kölapparna till Panamakanalen delades ut.

Kocken hade varit i Havanna förr så han visste precis var lärdomen skulle inhämtas. Per taxi kom vi i den sammetsmjukt mörka kvällen till ett ställe som hette Casino de Paris. Det var ett slags kombinerad bar, bordell och teater. Först kom man in i baren som var en lång korridor med en bardisk längs hela sträckningen. Där satt mest amerikaner i blommiga, kortärmade skjortor och bermudashorts. Längs väggarna radade unga mörkhyade kvinnor upp sig. Då och då försvann någon av dem en trappa upp med en torsk. Jag drack Cuba Libre och blev på röken. Ju mer jag drack desto vackrare blev flickorna. Men innan jag kom mig för att göra slag i saken började föreställningen inne på teatern.

Ett porrigt föregångsland

Kuba var sannerligen ett föregångsland. Det skulle dröja drygt ett decennium innan man kunde se avancerad striptease, lesbiska föreställningar och live show mellan man och kvinna i det efterblivna Sverige.

Vad som gjorde största intrycket på mig den kvällen var ett nummer med en gigantisk svart kvinna som lät sig bli påsatt av en åsnehingst. Om detta pratade kocken och jag länge efteråt.

Några dagar senare hade Mongolia fått kölappen i Christobal de Colon. Det var många fartyg före oss så besättningen fick tillstånd att gå i land, under förutsättning att vi tog det lugnt med spriten. Även här hade kocken varit förr och nu skulle han ta mig med till en typisk panamensk restaurang.

Märklig matsedel

Han beställde från den omfattande menyn på fullt begriplig sjömansspanska. Det blev en kötträtt som smakade fågel. Till detta serverades ett slags te. På väg ut från krogen stannade jag upp i foajén. Ena väggen var full av små burar och i dem satt de gulligaste apor jag sett. De verkade förstå svenska.

"Titta!" sa jag. "Den här krogen är ju ett zoo".

"Vad tror du att du åt alldeles nyss? frågade kocken.

Jag mådde lite illa på väg tillbaka till Mongolia. Min chef försökte trösta mig med att det kunde ha varit värre. En gång var han på en krog i Asien där de också hade apa på matsedeln. Borden hade hål i mitten. Där stacks huvudet på en levande apa upp, skallen fixerades med skruvtvingar och sedan högg kyparen bort den övre delen av hjässan med en skarpslipad machete. Därefter kunde gästerna äta den varma hjärnan med silversked.

Den berättelsen fick mig att tappa matlusten en längre tid och det skulle dröja många år innan jag klarade av att svälja brylépudding.

Däckspersonalen gillade att gå genom Panamakanalen. Under resan kom ett lokalt arbetslag ombord. De hanterade vajrarna som gick från de kantiga järnvägslok som drog båtarna. De kollade också att det fanns fendrar på utsatta ställen.

Frampå dagen kom vi till Gatunsjön som skulle korsas för egen maskin. Medan vi väntade på vår tur hängde man ut en lejdare och flera av de inhyrda hoppade i för att svalka sig. När lunchen var aväten och allting diskat dristade jag mig att fråga om det var tillåtet att bada lite. Det var det. Flera ur besättningen låg redan och plaskade. Vattnet var väldigt varmt så det blev inget långbadande. När jag klättrat upp på däck igen stod en av maskinisterna i drypande badbyxor och pratade med en av de inhyrda. Han nämnde att Atlanten utanför Panama vimlade av hajar. De borde ju kunna simma till Gatunsjön ihop med alla fartygen.

Ingen risk för hajbett

"Det kan de säkert", svarade lotsaren. "Men du behöver inte vara rädd för att bli hajbiten här. Risken är minimal."

"Varför det?"

"Krokodilerna äter upp alla hajar."

Det tog inte lång stund innan alla badande besättningsmedlemmar var ombord igen. Inte vet jag om panamensaren talade sanning heller. Jag tvivlar, för efteråt stod de i klungor, pekade finger åt oss och hade hjärtligt roligt.

En andra tatuering

Vi kom alla levande fram till San Pedro och de svenska personbilarna vinschades ner på amerikansk mark. Alldeles utanför stan fanns ett jättelikt tivoli där man påstods ha världens högsta berg- och dalbana. Den måste bara testas. Färden i den var givetvis en hisnande upplevelse men det jag minns mest – förutom att stället kryllade av soldater från flottbasen i närheten – var att jag tatuerade mig igen. Ett ankare på vänster underarm. Mary skulle inte ha ensamrätt på min kropp. En annan märklig sak var en man som för fem cents kunde tala om varifrån man kom om man bara yttrade några ord på engelska. Han förklarade raskt att jag var svensk, men sedan var det stopp. Hudiksvall hade han aldrig hört talas om.

Från Kalifornien fortsatte vi till Kanada. I Vancouver låg båten i flera dygn och jag fick flera tillfällen att gå i land. Jag fastnade verkligen för den imponerande, matdoftande, färggranna stadsdel som kallades China Town. Sedan fortsatte Mongolia för att lasta sågat virke i en liten håla som hette Millwax eller nånting och låg vid en flod en bit in från Victoria. Där fanns ingen stad, som jag hoppats, bara ett sågverk och en kaj. Så vi sparade pengar. Virket skulle till New York och den här gången korsade vi Panamanäset nattetid.

Vid framkomsten gapade jag vederbörligen storögt åt Frihetsstatyn. Uppe i facklan hamnade jag så småningom, för det blev tid att turista medan Mongolia lossade vid en kaj i Brooklyn. Empire State Building? Jodå. Och nöjesfältet Cony Island, där mina nerver knäcktes av att hissas upp i ett jättehögt torn och bli nersläppt, bara bromsad av en slags fallskärm. Numera besöker jag ytterst sällan nöjesfält.

Men det bästa i The Big Apple var ändå Radio City Music Hall, en märklig blandning mellan biograf och show­ställe. Där visades då två filmer – Silk Stockings med Cyd Charisse var den ena – och i pausen mellan filmerna dansade ställets världsberömda, ohyggligt synkroniserade balett The Rockettes, som enbart bestod av långbenta damer. Vi som satt på sjätte läkaren eller så på en av etablissemangets 6.200 sittplatser upptäckte dock inga detaljer på benen.

Var det parnevik?

Dessutom dök där upp en mörkklädd man med gitarr, uppbackad av en tremannaorkester. Jag höll på att sätta pop cornen i halsen.

Elvis Presley!

Världens störste rockidol.

Jag skröt länge med att ha sett honom. Men för några år sedan skulle jag skriva en artikel om fenomenet från Tupelo, och då lärde jag att just när jag såg honom i New York befann han sig på turné långt nere i Sydstaterna.

Den som sjöng för oss var nog Bosse Parnevik.

Från New York gick vi på lätten till Newport News i Virginia, lastade kol och for hem. Nu hade jag sett nog av vatten ett tag och satte mig på tåget till Hudik.

Himlafenomen över Järbo

Kuriren hade ett litet påhugg åt mig, men det blev kortvarigt. Pengarna tröt. Sjön fick bli räddningen igen. Innan beckbyxan drogs på reste jag till Järbo i Gästrikland för att besöka en av mina farbröder och hans familj. Anledningen har jag glömt men det kan knappast ha att göra med att han ägde en cementfabrik. Att jag alls minns detta beror på att jag under vistelsen i Järbo uppmärksammade ett ovant himlafenomen. Lördagen 5 november 1957 kunde tidningarna berätta om hur ryssarna dagen innan skickat upp en satellit i rymden. Den hette Sputnik – som betyder resekamrat eller följeslagare. Det var ett aluminiumklot med 58 cm diameter och fyra antenner på 2,4–2,9 meter. Avsikten var att mäta densiteten i atmosfärens övre lager och så hade det något med överföring av radiosignaler i jonosfären att göra. Vad den mest ställde till med, innan batterierna tog slut och mackapären avled tre veckor senare, var att starta något som kom att kallas rymdkapplöpning.

Sista jobbet som sjöman

Jag mönstrade på en liten skuta. Här tänker jag inte, av skäl som kanske framgår, berätta dess namn. Jag blev inskriven som kockstuert. Personalbristen måste ha varit svår, för varken som matlagare eller administratör var jag någon stjärna. Alla utom kapten – som var delägare i rederiet – gillade dock min kokkonst. Jag klarade bara av att koka potatis, steka fläskkotletter eller annat kött och till nöds åstadkomma brunsås. Denna diet höll på att knäcka redarens ekonomi. När vi lastade cement i Grönhögen kom skepparen in i köket och dängde en kokbok i diskbänken.

"Närmaste veckan vill jag bara se lappskojs och grönsakssoppa på bordet", sa han.

Cementen skulle till det östra Tyskland som förkortades DDR. Tristare ställe än denna namnlösa hamn har jag aldrig sett. Runt hamnbassängen låg taggtråd som på ett slagfält. Förutom några omålade magasin fanns bara ett hus som inrymde Volkspolizeis lokaler och en kneipe i en låg tegelbyggnad. Cementen togs i land med båtens ångvinsch och kärrades trankilt in i magasinen av ointresserade stuveriarbetare. De fick inte prata med oss utlänningar. Om man tilltalade någon av dem tittade han bara bort.

Exakta order

Det var på minuten när bestämt när vi fick lägga till vid kajen och lika exakt skulle fartyget lägga loss. För vår del tjugo i sex nästa morgon. Då skulle lotsen gå ombord, maskinen vara igång och förtöjningarna lossas.

Tyvärr besökte skepparen, styrman, matrosen, maskinisten och jag kneipen i tegelhuset. Sortimentet var begränsat. Öl, kaffe som smakade konstigt och tolvstjärnig konjak var vad som fanns. Ingen svensk hembrännare skulle godkänna en produkt med samma smak som tolvstjärnig östtysk konjak. Jag drack en öl och gick och lade mig. Det gjorde inte de övriga.

När lotsen bankade på nästa morgon var de fortfarande skitfulla. Vi fick ut båtfan från kaj och styrde ut mot Östersjön. Så fort lotsen lämnat gick skepparen till kojs. Matrosen orkade inte heller mer. Eftersom jag skött mig kvällen innan blev jag anmodad att ta ratten. Styrman gjorde mig sällskap i styrhytten. Vi skulle hålla rak kurs, sa han, och det gjorde jag. Därefter gick han ut och kräktes och sedan somnade han vid sjökortet. Det gick en timme och det gick två, kanske tre. Jag höll kursen.

Rak och livsfarlig kurs

Plötsligt började det blinka på havet framför båten. En bojfyr. Det hade jag inte hört något om så jag ruskade liv i styrman. Han tittade på klockan och stora kallsvettsdroppar sköt fram i pannan.

"Har du styrt samma kurs hela tiden?" frågade han hest.

"Jag fick ju order om det."

"Gode Gud, vi skulle ha vikt av för mycket mer än en timme sen. Det är försynen som gjort att vi fått leva att se den bojen!"

Kapten hämtades och kom upp, vit som lärft. Nu var han nästan nykter. Sammanbitet tog han rodret. Matrosen purrades och fick ligga utkik på backen. Jag begrep ingenting.

Först på eftermiddagen kröp det fram. Jag hade styrt fartyget rakt igenom ett minfält. Styrman skulle ha beordrat mig att gira in på ny kurs i en minröjd farled, men somnade ifrån alltsammans.

Mutad att hålla tyst

Jag bad att få bli avmönstrad så fort vi kom till svensk hamn. Skepparen sa att det gick han med på, och om jag lovade att inte säga ett knyst om vad som hänt skulle jag få tusen spänn.

Jag tog tusenlappen och har varit tyst om saken fram till nu.

Men det skulle dröja lite innan jag kunde mönstra av. Någonstans i närheten av Bornholmsgattet kom radioorder att vi skulle gå till Danmark och ta ombord en last till Sandefjord i Norge. Så skedde. Fram till hemresan därifrån hade jag klarat mig undan fler sjösjukor, men i stormen på Skagerack var det dags igen. När vi äntligen fäst trossarna vid kajen i Kristianopel tog jag min väska och sade farväl.

Sedan dess har min sjöfart endast skett med passagerarfärja.

Berest men snart pank

Nu var jag 17 år och utan jämförelse den mest bereste i familjen. Fast jag var arbetslös och min tusenlapp räckte inte så länge fast den var väldigt skattefri.

Ännu var inte Centralskolan i Hälsingtuna riven, men den stod tom. Från England hade det kommit en musikstil som kallades skiffle. Lonnie Donegan var dess profet och i hans efterföljd bildades skiffelgrupper lite överallt. Sättningen brukade vara ett par gitarrer, hemgjord bas av kvastskaft eller så och tvättbräde. Jag ägde en gitarr och kunde några durackord. Det räckte för att bilda band och sikta mot stjärnorna. Vi var några grabbar som repeterade i Centralskolan, men mest satt vi i mitt rum hos morfar och mormor och diskuterade den oundvikliga berömmelsen.

En av kompisarna hade egen moped (själv fick jag nöja mig med att låna morfars när den inte var upptagen) och en kväll kom han och hade en bag med sig. När vi spelat lite på tu man hand och troligen dragit upp riktlinjerna för vår USA-turné, bad han att få ställa in sin bag i skrubben på vinden.

Dömd för häleri

Veckan efter kom polisen. Jag förhördes om mitt samröre med denne mopedburne musikerkamrat och de ville veta om han förvarade något hos mig. Bagen i skrubben kom fram. Det visade sig att den innehöll verktyg, bland annat en hel hylsnyckelsats som kunde härledas till ett inbrott i en verkstad i Hudiksvall. Gudskelov hade jag alibi för inbrottstillfället, men jag kunde inte slippa undan misstankar för häleri. Det hjälpte inte hur mycket jag svor på att bagens innehåll varit okänt för mig. En dag kallades jag till Hudiksvalls Tingsrätt, där jag för mitt svåra brott dömdes till villkorlig dom med övervakning.

Kanske var detta den gudomliga konsekvensen av att jag aldrig åkt fast för min smuggling. En annan konsekvens var att skiffelgruppen splittrades. Men jag gav inte upp musikerdrömmarna helt, utan lärde mig också ett par moll­ackord.

Någon nöd led jag inte. Jag hade bostad och om jag blev hungrig fanns alltid mormor till hands. Men jag skämdes över att inte kunna försörja mig själv. Så det blev arbetsförmedlingen. Där såg man i handlingarna att jag var befaren sjöman. Lotsstationen på Hölick sökte ett lotsbiträde. Det borde passa mig.

Lotsbiträde – sjön ur annat perspektiv

Detta tilltalade min äventyrslusta. I svåra stormar skulle den hjältemodige Genberg rädda fartyg i sjönöd. Jag kom till den rödmålade lotsbyggnaden intill fyren på Hölick, fick ett skåp och del i kylskåpet, och fann att mina arbetsuppgifter inskränkte sig till att bevaka radarn. Det var alltid vackert väder, åtminstone alltid lugnt väder, så jag satt i det inglasade utkikstornet, klinkade lite på gitarren eller lyssnade på radio. Det gick att få in Radio Nord, den rebelliska och sedermera avrättade radiostation som gungade på böljorna och försåg alla som kunde höra med lätt musik och reklam.

Anställningen var bara tillfällig. Efter ett par månader var jag tillbaka i stan och fick en del uppdrag åt Kuriren. Ibland var jag rättegångsreferent och det var lite genant att se de nämndemän som straffat hälaren undrande titta på den nye skribenten. Kuriren fick också en del klagomål på att de artiklar som infördes alltför mycket poängterade försvarets åsikter.

Börjar skriva noveller

Sputnik måste ha satt lite fler griller i min skalle. Jag började gilla science fiction och läste tidningarna Häpna och Galaxy med väldigt intresse. Novellerna i dem handlade om rymden och om människor (?) av olika format som dök upp på jorden. För det mesta gick det illa för dem, mest beroende på jordvarelserna okunnighet. Det var intressanta ämnen, tyckte jag, och började skriva små noveller i samma stil. Dessa skickade jag in till de båda sf-tidkrifterna men fick aldrig svar. För något år sedan hittade jag ett par av dem i en gammal koffert. Man kan säga att tanken var god, men utförandet tveksamt.

Jag hade alltid gillat jazz, fast sedan min trumpet försvann i böljorna, var hoppet om en Armstrong-karriär grusat. Emellertid hörde jag till eldsjälarna (jo, det måste vara sant, för det stod så i Hudiksvalls Nyheter) när jazzklubben Jaznie – så döpt efter de nio medlemmarna – bildades i stan och genast kom med i Svenska Jazzklubbars Riksförbunds matrikel. I Hudik fanns många duktiga musiker: trumslagaren Janken Westin, trumpetaren Kalle Strandell, gitarristen Kurt Jonsson och dragspelaren Sören Rydgren för att bara nämna några. Lokaltidningarna ställde sig ganska kallsinniga till musikformen. Men när jag, troligen inte på styrelsens vägnar, gick ut med förslaget att det borde spelas jazz i kyrkan, tog det, om uttrycket ursäktas, hus i helsike. Prästerskapet rasade, stadens kulturetablissemang varnade för förflackningen och jag hängdes ut som ett slags Anti­­krist. Familjen tog detta hårt. Jag hade skämt ut dem igen.

Vändning på väg fixar körkortet

Fast det var inte så dumt för min egen PR. Jag fick hoppa in allt oftare hos Kuriren. För pengarna tog jag körkort. Det var inte så svårt 1958, den saken framstod klart för mig när min dotter Helena skulle ta sitt 1997. I läroboken hon kom hem med begrep jag inte ens förordet. Jag var med när hon körde upp. Det tog en hel timme. Själv fick jag mitt körkort efter att ha lyckats med vändning på väg på Kungsgatan utanför Hudiksvalls lasarett. Under de få körlektionerna kunde man möta både en och två hästskjutsar. Det måste man numera till High Chaparrall för att få uppleva.

Som körkortsinnehavare blev jag populär. Någon lånade pappas bil och jag cruisade raggarstråket, som till största delen var Storgatan. Där gick flickorna i upptuperat hår och vinglade på höga klackar. Vi försökte få in dem i bilen för lite hångel och annat hallabaloo i baksätet, men misslyckades ständigt. Hudiksvall var tyvärr inte någon syndens stad. Vi raggare måste trösta oss med en kokt med bröd från Kanalkiosken.

Ibland for vi till Söderhamn för att ragga och det var lika illa där. Fast Ljusdal var sämst. I Hudik, Söderhamn och Bollnäs kostade en kokt korv med bröd, senap och ketchup en krona. I Ljusdal var priset en och tio och då fanns det inte alltid ketchup heller.

Synden vi trängtade efter befann sig alltså inte i Hälsingland.

"Vi måste till Stockholm", slog vi fast.

På biografen Rita hade vi sett filmen Raggare med Ernst-Hugo Järegård och förstod att i huvudstaden gick det annorlunda till. Men den förälder var inte född som lånade ut sin bil till en sådan resa.

En kvartett kåta ynglingar snackade ihop sig på Kafé Wasa och så började vi lusläsa bilannonser. Vi fastnade för en Dodge av 1938 års modell, ett svart spektakel som liknade ett uthus, hade vev där fram, osynkroniserad växellåda och ventiler som lät som en jackpot i Las Vegas.

Men priset var bra. 350 kronor. När vi skrapat ihop alla våra samlade tillgångar låg det 175 spänn på bordet. Var avbetalning möjlig? Bilhandlaren ratade omedelbart mig som kund, men farsan till en av killarna satt i chefsställning på Sundins skidfabrik. Denne högtstående son fick skriva på kontraktet.

Osande färd mot huvudstaden

Nu var den samlade kassan nästan tömd. Hur få ihop stålar till soppa? Bensin var dyrt. För en krona fick man inte mer än ett par liter. Dodgen drog 2,5 liter milen och en hel del olja dessutom, för den hade slitit hårt som taxi i Jättendal.

Vi fann på råd. I moderna bilar finns inte den finess vi utnyttjade. Dodgens motor gick nästan lika bra på fotogen som på bensin, bara maskineriet var varmt. Det var visserligen ett förbjudet bränsle, men nöden har ingen lag. Bagageutrymmet fylldes med fotogendunkar, sedan tankade vi två liter blyat (annat fanns ju inte) och lät motorn gå en stund ute vid södra utfarten innan vi fyllde på med fotogen. Det fungerade perfekt. Ur avgasröret for blåaktig rök som en doftande jetstråle, men bilen gick även om effekten ströps med en tredjedel.

Vid den gamla spökherrgården i Axmarbruk fick vi vår första punka. Men motorn startade snällt igen efter en sup bensin rätt in i förgasaren. I Upplands Väsby fanns en bensinstation med övernattningsrum. Där satte vi upp vårt högkvarter, bland tvåvåningssängar med grön galonklädsel och hemvävd trasmatta på golvet.

Fotogenen hade räckt precis. Nu fyllde vi på riktig bensin för att inte åka fast för skattebrott i det polistäta Stockholm.

Tji ragg, naturligtvis

Huvudstadens mottagande lämnade en hel del att önska. Längs Sveavägen och Kungsgatan gled raggarna fram i långa, slanka, kromblänkande amerikanare. Vår Dodge blev utskrattad och när vi försökte konversera trottoarernas unga damer på vår breda hälsingska utsattes också vi för spott och spe.

Tidigare än tänkt gick vi till kojs på galonmadrasserna och nästa morgon åkte vi fotogenosande åter till Hudiksvall. Där ljög vi friskt om våra upplevelser.

Nu ville jag ha en egen bil. Jag sparade så mycket som gick av arvodena från Kuriren. Dessutom tjänade jag lite extra på att skriva jazzkrönikor för Söderhamns Tidning, salig i åminnelse. En dag kunde jag besöka källargaraget där jag sett en snygg kärra till ett för mig passande pris. Bilen såg nästan ut som en av de amerikanare som raggarna i Stockholm hade. Fast bilförsäljaren påstod att den här kom från Holland. Sätena var mörkröda, mjuka som de finaste biograffåtöljer, och en extra finess var, sade bilhandlaren, att det fanns både gaspedal och handgas.

En egen skrothög

Jag betalade, fick kvitto och den första provturen på egna hjul gick till Iggesund – en hel mil bort. Där vände jag för att åka hem och stoltsera med underverket. I Idenor, strax utanför Hudik, rasslade det till och blev tvärstopp. Hela drivlinan hade gått åt fanders. En snäll bonde spände för sin häst och jag fick bilen bogserad tillbaka till affären som jag lämnat en stund innan. Här var det inte tal om att få lämna tillbaka skrothögen. Jag hade köpt bilen i befintligt skick – det stod tydligt på kvittot – så jag hade mig själv att skylla.

Nu försökte jag spela ut pressens betydelse, men bilhandlaren skrattade bara och menade att Kurirens ledning minsann inte skulle tillåta att någon spoling skrev illa om en så stor annonsör. Jag förstod att han hade rätt i det. Den fria pressen har aldrig stått fri när det handlar om ekonomi. Men mina kompisar på redaktionen i Hudik slog de kloka huvudena samman. Bara några dagar senare startade en artikelserie om landskapets bilism. Folk intervjuades om sina fordon och fick berömma eller fördöma affärerna som sålt dem. En affär i Edsbyn som hårt hävdat klausulen om "i befintligt skick" blev särskilt illa åtgången. Dagen efter hände samma sak med en handlare i södra Hälsingland, jag tror det var Kilafors.

Pressens makt

Då ringde karlen som sålt holländaren till mig och ville resonera. Jag fick tillbaka större delen av min insats och när artiklarna började handla om Hudiksvall var åtminstone ett reportage kortare än det varit från början.

Nu var jag gammal nog att få gå på krogen och hade också råd eftersom jag saknade bil. Oftast frekventerade jag Hörnan där det var dans på torsdagarna. Foxtrot, slowfox och stilla vals hanterade jag ganska hyggligt. Spelades annat kunde jag ägna mig åt gin och Grappo. Torsdagsdanserna kunde också resultera i sexuella efterspel, vilket inte var det sämsta. Blev det inget mådde man ändå bra av att lyssna till Hörnans oftast förekommande orkester, John-Åkes. Mellan danslåtarna spelade de en hel del jazz. John-Åke Karlsson själv spelade härlig swing på dragspel och när Kurt Jonsson körde ett gitarrsolo spetsade jag öronen. Jag blev inte alls förvånad när den killen sedermera värvades till ett känt stockholmsband.

Stadshotellet hade också dans minst en gång i veckan. Där träffade jag en tjej som alldeles förvred huvudet på mig. Hon hette Britt-Marie Ljuslin och det allra bästa med henne var att hon gillade mig också.

Gitarrist i skiffelgrupp

Vid det här laget var jag med i en skiffelgrupp igen. Den kallades Midnight Skifflers. Medlemmar var förutom jag Gun-Britt "Samba" Larsson, Olle Eriksson och Håkan Alsén. Vi hann med några framträdanden runt om i Hälsingland. Av dessa minns jag egentligen bara två. Det ena var en katastrofal spelning i läroverkets aula i Hudiksvall, där akustiken gjorde att bara trummorna hördes. Ortspressen skrev om "fräscht och friskt spel" vilket fick mig att förmoda att de stödde sig på arrangörernas uppgifter. En annan gång var vi på Hallbofesten, en av dessa typiskt hälsingska tredagarstillställningar ute i klorofyllen, som lockade tältare, törstiga, bråkmakare och barnfamiljer på dagsutflykt. Samt alla som älskade Fredlunds kålsoppa. Jag hade en ny, röd, pärlemorglittrande elgitarr av märket Hagström, med tillhörande lånad förstärkare. När jag kopplat in den och slog första ackordet lät det hur ostämt som helst. Vi hade kommit dit dagen innan, legat i tält och det regnade på natten. Alla musikinstrument hade slagit sig. De gick bara inte att stämma. Det blev a capella till trumkomp och jag försökte showa med fantasiackord på min urkopplade planka. Alltsammans räddades av att ett par killar började slåss om en tjej framför scenen och det gav oss anledning att avbryta. Jag är dem evigt tacksam och hoppas att båda fick henne.

Ett tivoli kom till stan och annonserade efter folk med körkort. Det hade ju jag. När jag pratade med ägaren om lön och sådant lät det som om jag skulle kunna bli miljonär på en kvart. Ett sådant tillfälle ville jag inte försitta.

Fast hemma hade man nu börjat förlika sig med att de hade en skrivare i släkten och de varnade mig för att ge mig på nya saker hela tiden. Jag skulle bli betraktad som en hoppjerka, något av det värsta som fanns på svensk arbetsmarknad. Detta hände sig innan flexibilitet blev ett honnörsord. Fan vet om ordet ens var uppfunnet.

Ett nytt yrke

Min bana som tivoliarbetare började på Dellenbaden i Delsbo. Vi slog upp stånd av olika slag, monterade ihop karusellen och därefter hamnade jag i skjutbanan. Gevären gick inte att skjuta prick med för ägaren hade knackat lite på både sikte och korn. Britt-Marie besökte festplatsen och sköt en misslyckad serie. Pilarna satt i tältduken, men i reklamsyfte, eller kanske i något annat syfte, vann hon en liten plyschbjörn. Lönen var provisionsbaserad, så denna första dag tjänade jag tre kronor. Drömmen om att bli miljonär förbleknade något. Nästa dag gav lite mer.

"Det här är ingen bra plats", sa ägaren. "Det blir bättre i Dalarna. Där vet folk hur man roar sig."

Vi rev, lastade bilarna och jag körde en av dem till Grythyttan, dit vi kom nästa morgon. I spöregn byggde vi upp tivolit igen. Karusellen fungerade inte och reservdel saknades. Ett par, tre kronor i förtjänst, kålsoppa (sämre än Fredlunds) till middag och sovplats i ett blött tält. Nästa dag forsade regnet ner. Skjutbanan drog in 50 öre. Jag fick nog och liftade hem.

Midnight Skifflers hade heller inga jobb. Jag föreslog att jag skulle sluta som gitarrist och sångare och bli gruppens manager i stället. Ett par spelningar lyckades jag fixa men sedan rann också det ut i sanden.

Britt-Marie bodde hos släkten i Njutånger. Jag brukade hälsa på henne där och självklart blev jag retad för att det var just i den orten jag varit. "Har du mycket att ångra, va?" Det tyckte jag inte och dessutom tog jag reda på att namnet inte alls hade att göra med ångrande av njutning. Ånger kommer från det gamla ordet anger, som betyder havsvik och finns i många ortnamn och minst ett landskapsnamn. Njuta betyder fånga. I det här fallet fångade man mycket fisk i havsviken. Laxfisket var fortfarande viktigt för njutångersborna på 50-talet.

Jag fick veta att Njutånger minsann var känt ute i världen. Där hade det bott en gubbe som hette Emil Östlin. Han for till Amerika och bytte namn till Sigfrid Thor. Där blev han Hollywoodstjärna men sedan han dog och hamnade i jorden på Njut­ångers kyrkogård blev han Emil Östlin igen.

På ö med dam och skrivmaskin

Britt-Marie hade fått låna en stuga på Prackskär i Njut­ångers skärgård. Hennes hyresvärd körde oss dit med båt och lovade hämta oss om en vecka, tio dagar. Vi hade proviant så det räckte och jag släpade med min gamla skrivmaskin.

Huset hade pump på gården och en vind fylld med gamla tidningar. Vi skulle inte bli sysslolösa, i synnerhet som också ung kärlek fanns med i spelet. En del av tidningarna på vinden var av den sort som då kallades pornografiska. Novellerna i dem ansågs skadligt upphetsande. I dag skulle alla refuseras i Kamratposten och Vecko-Revyn som alltför tama.

Jag prövade på att skriva i den stilen. Så fort det hettade till måste man avbryta med tre punkter ... Vi satt i köket. Jag skrev och vi asgarvade åt resultatet. När båten till sist hämtade oss hade jag cirka ett dussin sådana noveller klara, plus ett par i den äventyrligare stil som kanske skulle passa för Lektyr. Jag postade dem till respektive adresser och till min förvåning och belåtenhet antogs alla utom en. Porrbladen betalade 25 kronor styck och från Lektyr kom 75 kronor. En historia om en slädfärd genom Sibirien fick jag tillbaka tillsammans med ett brev där redaktören förklarade att de just köpt en liknande av Finn Rideland, som dock förlagt sin till Alaska.

Jag skulle säkert ha fortsatt på den inslagna vägen om jag inte träffat Månstedt. Ja, han hette inte så egentligen, men om somligt vill jag vara lite diskret.

Privatshaufför i glasbranschen

Månstedt sålde dricksglas till kaféer och serveringar i stora delar av Norrland. Glasen inhandlade han nere i det småländska glasriket, packade in så mycket det någonsin gick i den gamla grå Duetten och började nasa. Nu hade han, av skäl som han inte gick närmare in på, blivit av med körkortet. Kunde jag möjligen? Mot lön och mat och logi?

Visst kunde jag. Britt-Marie blev visserligen inte glad, men om det verkligen var detta jag ville göra med mitt liv så ...

Första lasten inköptes (och precis som i hästhandlarkretsar var det bara kontanter som räknades) i Kosta, dit vi kom en tidig morgon. Medan min chef gjorde upp affären sov jag i Volvon, vilket behövdes efter en halv dags och en hel natts körning från Hudiksvall.

Det blev ingen lång vila för nu skulle vi till Dalarna. Längs vägen låg kaféerna tätt och vi missade inte ett enda. Månstedt kunde inte nog berömma styrkan i sina "stålhär­da­de" produkter. När han släppte ett glas i golvet från en meters höjd höll det för det mesta. Om det gick sönder fanns det alltid något att skylla på. En sten på golvet var det nog – och likt en palmerande trollkonstnär kunde han alltid visa fram en sådan, eller något annat som kunde anses som Guds eller Djävulens verk.

Stenkaka för boogieövning

Hotell Tellberg köpte de sista glasen i bilen och därför övernattade vi också där. Jag hade väl aldrig sett sådan lyx i Dalarna. Detta klådde tusenfalt det våta tältet i Grythyttan. Där fanns till och med en radiogrammofon med skivväxlare för 78:or. I skivsamlingen hittade jag en inspelning av Guitar Boogie med Arthur Smith. Efter att ha samlat mod (och tittat i plånboken) frågade jag portieren om skivan var till salu. Det var den egentligen inte, men eftersom det varken var en skiva med Jularbo eller Snoddas så kunde han ju alltid titta bort en stund.

Stenkakan hamnade i min väska och jag övade gitarrspel efter den. Fast hur jag än bar mig åt spelade Smith fortare – och dessutom rätt.

Nästa resa hamnade vi ända uppe i Östersund innan all last var lossad. Jag märkte att Månstedt allt oftare ville att jag skulle parkera utanför olika Systembolagsbutiker, men däremot såg jag aldrig att han drack. Tydligen smygsöp han och klarade av att verka nykter även när han var lummig.

Vi gjorde ytterligare en sväng ner till Kosta. Det låter kanske inte så märkvärdigt för en nutida bilist, men i slutet av 50-talet var asfalterade vägar nästan en sevärdhet. Punkteringar hörde till rutinen, men var billigare att hantera än nu, eftersom snart sagt varje bensinstation också hade vulkverkstad. Det där med djupa mönster på däcken var inte heller så noga. Blankslitet dög så länge det höll. Däremot behövde man inte trötta ut sig med att tanka. Självbetjäning var inte uppfunnet än. Så fort man kört in på en mack kom en kille i uniformsmössa med bensinbolagets emblem ut, gjorde honnör, fyllde tanken med önskad mängd bensin och kollade olja och vatten utan att man behövde be om det. Som grädde på moset fick man rutorna tvättade. No charge, förutom för bensin och olja.

Däremot fanns just inget annat att köpa. En del av de mycket välsorterade bensinstationerna kunde ha en varuautomat som väggprydnad. Mot en slant i myntinkastet kunde man få en bulle, en bit korv eller en chokladkaka. Kvällstidningar och sånt krafs fanns i kiosken.

Nu var det dags att avverka sträckan Sundsvall–Öster­sund. När vi kom upp till Medelpad visade det sig att Månstedt fått konkurrens. En person som sålde Duralex­glas låg före oss i spåret och han hade exakt samma försäljningsargument som vi.

Krossa det okrossbara

Månstedt tog saken märkvärdigt lugnt. Han bad att få titta närmare på dessa nyss inköpta, okrossbara glas.

"Jo, de här ser ut att vara väldigt bra", berömde han och höll upp det mot ljuset, vände och vred. "Men helt okrossbara ...?"

Så knäppte han till med ett finger och glaset förvandlades till små flingor som singlade ner till golvet.

Efteråt berättade Månstedt stolt och förtroligt för mig om hur han burit sig åt. Glaset hade en ytterst svag skärningspunkt som man kunde hitta genom att hålla det i en speciell vinkel mot ljuset. Sedan behövdes nästan ingen kraft alls för att paja det.

Ingen kaféägare vågade servera drycker i kärl som hux flux kunde förvandlas till glasmjöl i kundens hand. Vi sålde som aldrig förr. Det krävdes två resor ner till Småland för att täcka efterfrågan i Y län.

När en chaufför blir trött

Fast jag följde inte med ända fram till det lyckliga slutet. Vi åkte från Brunflo till Kosta efter att ha sålt glas en hel dag. Månstedt piskade på mig, för det gällde att smida medan järnet var varmt. På väg tillbaka upp genom landet blev jag oerhört trött. Ett par punkteringar i Västervik och nära Södertälje gjorde inte saken bättre. Långt in på natten passerades Söderhamn, men då såg jag redan tre vägbanor framför mig. Månstedt hade slumrat till då och då, men så fort han var vaken sjöng han Taubevisor för full hals för att pigga upp mig. Jag lyckades komma ända innanför skyltarna som berättade att vi var i Hudiksvall. Då tog det stopp. Alla krafter var slut. Jag körde in på planen framför kiosken vid södra utfarten. Troligen sov jag innan bilen ens stannat.

Månstedt bodde 300 meter längre fram och nu fick han släpa sig dit till fots. Jag sov i fyra, fem timmar och körde sedan hem till honom, såg till att han vaknade och krävde att få en dag ledigt för att ta igen mig. Det gick han med på, men han vägrade att betala min lön för den senaste veckan.

Jag fattade efter ett tag att han supit upp förtjänsten. Nu blev jag riktigt arg, faktiskt, för det logi som utlovats hade mest blivit en slummer då och då i bilen och maten hade oftast bestått av kaffe och kanelbulle på något av de fik där vi sålt glas.

Eftersom jag förstod att chansen att få ut några pengar var minimal, slutade jag med tio sekunders varsel.

Jag hade ju så det räckte till bussbiljetten hem.

Sålde reportage

För att snabbt få ihop pengar till röka och fika skrev jag i hast ihop några reportage som Kuriren sedan inte ville ha. Däremot trycktes de i Hudiksvalls-Tidningen. Till deras redaktion i Hudiksvall hade man införskaffat sin redaktör från Harmånger. Han hette Håkan Olsson och var trevlig att umgås med fast han var övertygad och organiserad nykterist.

Fast tidningsjobb verkade åter omöjligt att få och blotta tanken att försörja sig som frilans i en småstad var löjlig. Återigen kom min erfarenhet som nästan jorden runtfarare till nytta. Hudiksvalls hamn behövde muddras.

Ett stort paternosterverk bogserades dit tillsammans med ett antal pråmar. Det var Skånska Cement som fått entreprenaden och de behövde folk till pråmarna. Mudderverket kördes i treskift och jag gick på tio på kvällen och jobbade till sex på morgonen.

Pråmskeppare

Paternosterverkets skopor lyfte lera och mycket annat skojigt från hamnens botten och lämnade av allt i en ränna som mynnade ut över lastrummet till en pråm. Det klafsade, slafsade och stänkte när utrymmet fylldes. Så fort pråmen var färdiglastad drogs den ut mot djupt vatten mellan Kastellholmen och Håsta sågverk. Där följde den intressantaste arbetsuppgiften för besättningsmannen, det vill säga jag. Spärren lossades och bottenluckorna slogs upp till vidöppet läge. Det lät skojigt när lera, barnvagnar och troligen stulna cyklar försvann ner i djupet. Jag kan tänka mig att Hans Alfredson eller Tage Danielsson arbetat på mudderpråm och där fått idén till dialogen om glurplådorna.

Det var inte möjligt för besättningsmannen att länge njuta av ljudeffekterna. Nu skulle bottenluckorna stängas. Ombord fanns ett slags spel med ett hjul som innehöll tre dussin hack. Man stack sitt spett i ett hack, tryckte till och luckorna rörde sig någon decimeter. Femtioelva svettiga tag senare var bottenöppningen tillsluten och pråmen tillbaka vid mudderverket. Rast? Icke, sa Nicke. Nästa pråm var redan full och skulle tömmas. Vila och ta ett bloss fick man göra på väg ut till avskrädesdjupet.

I Hudiksvall fanns fastighetsmäklare Lif som hade den driftige sonen Lennart som påläggskalv i firman. Med honom hade jag pratat några gånger, skrutit lite om de konstiga djur jag ätit som sjöman. Kanske var det därför han en dag frågade om jag kunde ta hand om hans nyöppnade zoologiska affär "öst på stan".

Dubblering som zoo-föreständare

Han visade stolt lokalerna. Ett stort rum innanför entrén med akvarier längs väggar, burar med fåglar och gnagare längs den andra och en hylla med olika sorters djurmat bakom den lilla disken med kassaapparat. Bakom affären fanns ett litet omodernt pentry och en toalett med tvättställ.

När han förklarade att jag bara behövde hålla öppet mellan tio och sex med en timmes lunchstängt slog jag till. Nu behövde jag inte längre åka ända till Hälsingtuna för att krypa i säng efter arbetsnattens slut. Jag satte upp några mörka tygstycken från akvariehyllan ner till golvet, och med madrass, kudde och filt blev gömman ett utmärkt sovrum. Det gick att byta om i pentryt medan morgonkaffet puttrade på plattan och eftersom toaletten var stor nog att rymma en plåtbalja var det hygieniska räddat.

Nu tömde jag muddermassor om nätterna, sov en stund under akvarierna och sålde undulater, ciklider, hamstrar och fågelfrö på dagtid.

Misskötte kärlekslivet

Självklart misskötte jag mitt förhållande med Britt-Marie. Ändå blev jag lite förvånad – för att inte säga arg och bitter – när hon en dag gjorde slut. Hon hade träffat Håkan Olsson en del och nu var hon kär i honom. Han hade till och med friat, något som jag tydligen inte ens funderat på.

Men jag tog nederlaget som en man, grät bara en liten skvätt i hemligaste hemlighet, precis som man skulle göra.

Att skaffa en ny tjej var lättare sagt än gjort för den som jobbade nattskift och dessutom hade ett dagligt arbete att sköta. Men muddringar varar icke för evigt. Snart var all bottenskit flyttad och det fanns ingen anledning för paternosterverket att stanna kvar.

Nu hade jag bara ett jobb och det började också bli lite osäkert eftersom hudiksvallsborna inte köpte djur i önskvärd utsträckning.

Min räddning blev att mudderverket inte klarat av att få bort alla stora stenar i den inre hamnen. Det stack upp små grynnor någon decimeter eller så ur bottnen, vassa bumlingar som om oturen var framme skulle kunna göra hål i en fartygsbotten. Hamnstyrelsen beställde ramning och sprängning.

Till stan kom dykaren Kalle från Småland, en man med kunskap om hur sådana arbeten gick till, och han behövde en assistent. Lönen var hyfsad och jag skulle enbart jobba dagtid. Nu hade jag ett gott skäl att säga upp mig från djuraffären och jag tror inte att Lennart tog särskilt illa upp. Han slog igen butiken kort därefter.

Hur man sköter en dykare

Titeln dykarskötare tilltalade den mjukare delen av min personlighet. Ordet antydde ompyssling och tröstande i svåra stunder. Några svåra stunder kom aldrig. Kalle från Småland var en glad skit med oemotståndlig låt-gå-attityd. Mitt jobb var att se till att han kom i sin dykardräkt, att hjälmen satt tätt och att han fick luft därnere på havets botten. Luftpumpen var handdriven och rätt tung att hantera. Men de senaste årens kroppsarbete hade gjort mig ganska stark. Nu var jag mager och senig, inte alls som den fetknopp som blivit sist på 60 meter.

Ramningen var en intressant procedur som byggde på ganska enkla principer. Hamnen delades in i sektioner. Kalle och jag hade högkvarter och arbetsplats på en relativt bred träpråm. I för och akter fanns rep spända till kajerna. Dessa skulle hålla oss inom rätt sektion. Under pråmen hängde en järnvägsskena i våg, precis så långt ner som hamnen måste vara djup. Med repet drog vi oss sakta fram över sektionen. Ibland sa det klang i rälsen och då måste dykaren ner och korta av den sten som stack upp.

För det mesta krävdes bara en insats med pneumatisk borr, men somliga stenar behövde sprängas sönder. Då flöt det upp en hel del fisk. De bästa tog vi hand om i stekpannan inne i hamnmagasinet där omklädningsrummet fanns. Skräpfisken brukade vi samla ihop och lägga på kajen. Det blev ett katternas paradis. Det var kul att se stans alla katter komma skuttande så fort de hörde den dämpade dynamitknallen.

Truckförare i Sandviken

Till sist var hamnens botten slät som en barnrumpa och jag måste traska till arbetsförmedlingen igen. Personalen där skickade mig omedelbart till Sandviken där järnverket hade behov av truckförare. Jag fick ett rum i en ganska fräsch barack vid idrottsplatsen och sattes sedan i lära.

Snart kunde jag jobba med både frontlastare och sidlastare. Järnverket körde treskift efter ett rullande schema, vilket betydde nattskift ungefär var tredje vecka. Jag körde för det mesta sidlastare. Det handlade om att flytta rör från olika platser till andra olika platser. Troligen fanns det ett system men det lärde jag mig aldrig.

Lönen räknades ut efter en fast och en rörlig del. Arbetet måste bokföras noga på förtryckta blanketter. Så fort man flyttade en bunt rör skulle uppgifter från en bricka skrivas av och transportsträckan fyllas i. Man kunde tjäna bra om man gasade på. Men jag fick också lära mig en del om facklig verksamhet. Första nattskiftet skyndade jag till trucken för att förbättra inkomstsiffrorna. Jag hann aldrig upp i hytten innan någon högg mig i nackskinnet. Det var den lokale fackrepresentanten som ville veta vad jag trodde att jag höll på med.

Facket tar mig i örat

"Tänker du förstöra ackordet för oss andra, grabbhalva?"

Eftersom jag var ny och inget begrep fick jag en lektion. Enligt kutym och tradition skulle var och en köra in si och så mycket pengar under dagskiften. Nattskiftet var vilovecka med kortspel och sömn i panncentralen.

"Om vi tjänar mer sänker bolaget ackordet och då måste vi jobba mer för samma lön. Det vore inte rätt."

Jag vet inte om det låg något i denna uppgivna logik, men jag ordnade in mig i ledet.

En jobbarkompis från Jädraås spelade dragspel och han kände en basist. Jag berättade att jag ägde en gitarr. Inom kort var denna trio ute och spelade på olika tillställningar. Sådant orkar man om man sover på jobbet. Jag fick det välförtjänta epitetet "södra Norrlands sämste gitarrist", men jag fick aldrig sparken ur bandet.

En alldeles egen Vinglia

Nu köpte jag bil igen, en väl begagnad Ford Anglia, som av uppenbara orsaker kallades Vinglia, och kunde åka hem då och då. En gång strax efter löning tog jag mig det ovanliga före att tanka fullt. Det gick i otroligt mycket, men jag tänkte att detta nog var naturligt hos engelska bilar. Dessutom var det tydligen fel på bränslemätaren, för den visade bara på halv tank. Jag parkerade sent på kvällen i Sofiedal, spelade kort och drack lite svartvinbärsbrännvin med farsan och gick sedan och lade mig. Nästa morgon kom jag på att jag köpt lite presenter till småsyskonen och skickade broder Alf att hämta paketen i bagageutrymmet. Han kom tillbaka och sa att jag fått översvämning.

Anslutningen mellan påfyllningshålet och bensintanken hade lossnat. Det fanns minst 40 liter bensin i bagaget.

Strax därefter sålde jag Anglian, där det nu var skinande rent under bakluckan.

Jag lär brorsan lira trummor

Alf ville lära sig spela trummor och lånade de som min kamrat Håkan "Bom-Bom" Alsén i Midnight Skifflers använt. Han visste inte riktigt hur han skulle börja, så jag lärde honom "på tisdag, på tisdag". Ryktet om att han var trumslagare spreds raskt. Han hade säkert inte bankat många dagar innan han fick erbjudande om engagemang. Det var dags för marknaden på Kotorget och ett varietétält skulle ha gitarrpop som attraktion vid sidan av en trollkarl och en ormtjuserska. Tältägaren hade redan engagerat en yngling som på sin gitarr kunde spela Peter Gunn och Apache nästan felfritt. Den killen kände en som ägde en elbas, alltså fattades bara en trummis. Killarna övade ihop en timme före premiären. Före varje föreställning plockade de med sig instrumenten till en smal scen och lockade folk genom att spela halva Apache på högsta volym. Det lät bedrövligt, för "på tisdag, på tisdag" var inte precis rätt komp. Men jag var stolt på brorsans vägnar och har aldrig upphört att påpeka att utan min eminenta pedagogik skulle han aldrig ha blivit känd, turnerande dansbandsmusiker, som dessutom fått spela in skivor.

I Sandviken fick jag flytta till gjuteriet där jag och en annan kille transporterade göt med frontlastare. En dag parkerade jag min truck bredvid hans och upptäckte att han glömt stänga av motorn innan han gick därifrån. Jag sträckte mig ut genom mitt sidofönster och in genom hans för att vrida av tändningen. Samtidigt kom jag åt min växelväljare. Trucken började röra sig framåt och jag klämdes ihop och drogs isär samtidigt, där jag satt fast mellan maskinerna. Troligen hade jag blivit kluven på mitten om jag inte lyckats vrida ratten i kompisens truck så att fordonet svängde åt mitt håll och kilades fast så hårt mot min truck att den stannade.

Smärtsamt sätt att kröka rygg

Folk hade hört mina gallskrik och kom skyndsamt. De fick loss mig och jag hamnade på sjukstugan. Där konstaterades att ryggraden blivit en aning krökt, men att jag säkert skulle bli fullt arbetsför efter lite vila. Det var järnverket som finansierade sjukstugan. Jag har fortfarande ont i ryggen emellanåt.

Mitt i sjukskrivningen kom inkallelseordern. Vid mönstringen hade jag blivit mätt och vägd och tyvärr funnen lagom tung. Mina meriter från världshaven räknades också in. Det blev flottan; Pinan, Karlskrona och tiden bestämdes till 394 dagar. Jag och 41 andra olycksbröder delade sovsal på bataljon Sparre, duschade kallt, tvättade oss kallt och förrättade våra behov i toaletter utan dörrar. Vi fick lära oss att gå i takt, göra honnör och sköt var sina fem skott vid skjutbanan på Stumholmen.

Medan de överordnade värderade bassarnas olika förmågor fick vi se filmer om krig och syfilis. Till sist fick vi helgpermis.

Jag liftade hem. Det är långt, jäkligt långt, mellan Karlskrona och Hudiksvall, men turen var med mig. Redan en bit in på lördagsförmiddagen kom jag hem och för att hinna tillbaka i tid skulle jag inte behöva börja lifta igen förrän framåt kvällningen. Det borde ge mig marginal att hinna fram till 07.00 måndag morgon. Pappa tyckte synd om mig. Han kollade tågförbindelser. Från Hudiksvall fanns inget som passade. Men det skulle gå ett från Stockholm som hade passande anslutningar. Så stack han åt mig biljettpengar.

Brudar gillar uniformen, inte innehållet

Jag stilade lite på stan i min flotta uniform. På Kafé Wasa träffade jag en av de gamla delägarna i Dodgen. Nu hade han en annan bil – och ett par brudar på gång. Om jag ställde upp på den ena lovade han att köra mig ända till Stockholm sen. Det lät toppen. Det var däremot inte brudarna. Vi satt i en skogsbacke med utsikt över havet och försökte och försökte. Timmarna gick och det blev ingenting. När sommarskymningen lade sig påminde flickorna om att de blivit lovade skjuts hem. De bodde i Njutånger söder om Hudik, så det var åtminstone på rätt väg. När vi lämnat av dem vid ett hus en halvmil in i skogen bakom kyrkan var det dags att styra kosan mot Stockholm. Men min kompis var förbannad på den usla utdelningen och trampade ilsket hårt på gasen. I en grusig kurva tappade däcken greppet, bilen gick ner i diket, slog runt och kanade på taket genom en häck och stannade mot ett äppelträd i en trädgård.

Vi blev mörbultade men inte skadade. Bilen däremot var bara skrot. Mannen som ägde huset var en hygglig prick. Han förstod mitt predikament och skjutsade mig till Riks-13. Det gick lätt att lifta i uniform. Nästa morgon var jag i Stockholm och skulle hinna med eftermiddagståget. För att fördriva tiden gick jag till kortfilmsbiografen London där det – till skillnad mot senare – visades journalfilmer och tecknat. Hade man väl löst biljett fick man sitta så länge man hade lust. Nu tog upplevelserna ut sin rätt. Jag somnade och när jag blev väckt hade tåget gått för länge sen.

Kasernförbud i Karlskrona

Härifrån gick inte liftandet bra. Jag kom för sent till Karlskrona och fick en veckas kasernförbud. Dagofficeren sa att jag borde ha fått arrest för rymning, men han roades så av min förklaring att han lät nåd gå före rätt. Efter fem veckors krigarskolning skingrades vi till olika fartyg och baser. Jag befanns duga som servitör och skickades till Berga Örlogsskolor utanför Stockholm att utskänka mat och dryck vid officersmässen på slottet därstädes.

Bland kamraterna där fanns en restaurangutbildad kille vid namn Nils-Emil Ahlin. Han blev sedermera berömd och ägare till krogar dit inte fattiga författare har råd att gå. Han lär fortfarande vara en trevlig karl.

Där fanns också en man med det osannolika namnet Hamlet. Dock var han inte från Danmark utan från Göteborg.

Debut på skiva minsann

Den jag umgicks mest med var Björn Jitelius. Hans röst har jag bevarad. Vi sjöng nämligen in en skiva tillsammans på grammofonbolaget Din Egen Röst den 11 april 1960.

Serverandet var ganska enahanda. Däremot var det skojigt att leverera säckarna med smutstvätt till tvätteriet. Slottet låg högt och tvätteriet nästan längst ner i dalen. Tvätten lastades på en styrbar fyrhjulskärra. Det var meningen att den skulle dras. Men den som hade uppdraget brukade sätta sig framtill, dingla med benen och hålla dragstången som en fallossymbol mellan dem. Sedan gjorde tyngdkraften resten. Nerför vägen genom slottsallén, skarp vänstersväng, skrika åt folk att hålla sig undan, en hisnande backe, utplanande raksträcka och sedan upp till höger över en knix. Där låg tvätteriet.

Vi brukade tävla om vem som kunde komma närmast dörren. Domare var den vpl som hade tvättjour. Han ringdes upp från slottet och väntade med måttbandet redo. Jag höll det årets rekord med bara fjorton centimeter kvar till nedersta trappsteget när vagnen stannade.

Krigiska saker var sällsynta. Under alla månader på Berga sköt jag ett enda skott med Mauser. Eftersom jag träffade tavlan ansågs jag fullvärdig.

Fullvärdig skytt med spritproblem

Då var spriten bekymmersammare. Det serverades sådan i både off- och uoffmässarna. Snaps till maten, konjak till kaffet och groggar i biblioteket eller biljardrummet. Det blev alltid slattar kvar och de fick ju inte förfaras. Ett tag var jag så illa däran att jag inledde varje dag med ett stort glas gin och filmjölk. Blandat för att husmor inget skulle märka.

En kväll efter en tillställning på mässen gick jag ut för att få lite frisk luft. Ett par militärpoliser – sådana utbildades visst också på Berga – märkte att jag raglade. De grep mig, fylla i tjänsten konstaterades och kapten Persson (släkt med sångaren och filmstjärnan Edvard) hade inget annat val är att döma mig till sju dar i buren. Arresten fanns i samma hus som grindvakten. Dörren till cellen var aldrig stängd. Vakterna gillade när en missdådare greps, för då fick de någon att spela kort med.

Fast jag satt bara ett dygn. Sedan skulle man ha fest på slottet igen och jag behövdes. Ingen kom ihåg att återbörda mig till arresten.

Det var lätt att få nattpermis från Berga. Jag och Jitelius tog ofta bussen till Stockholm, gick på Grönan eller häckade på Prinsen, där en butelj vitt vin bara kostade några dagslöner – fyra kronor flaskan. Om det fanns skäl att övernatta i stan – och det fanns det ibland – kunde man ta första Nynäshamnsbussen från Skanstull och hinna precis om man sprang sista kilometerna från stora vägen.

En dag fördubblades lönen. Servitörerna på slottet ansågs ha varit duktiga och bjöds med på badresa till en holme i Hårsfjärden. Transportmedlet gav oss ubåtstillägg fast vi hela tiden gick i ytläge.

Jag och Ingo blir världsmästare

Av någon anledning gick det inte att ta in Radio Luxemburg inne på Berga. Dagarna innan det var tid för Ingemar Johanssons första match mot Floyd Patterson i USA utbröt nästan panik. Svensk radio var förbjuden att referera matchen. Men Pekka Langer åkte till New York för att direktsända via Radio Luxemburg.

Jag lyckades få låna en bil med radio och hittade ett ställe mellan Handen och Trångsund där stationen gick in klockrent. Tillbaka på slottet kände jag mig också så smått som världsmästare.

De 394 dagarna tog till sist slut. Alla som stridit så länge muckade som vicekorpraler. Staten stod för tågbiljett hem. I en av tredjeklassvagnarna stötte jag på bekanta från muddringstiden. Nu höll de på att rensa hamnen utanför sulfatfabriken i Skutskär. Det behövdes folk och jag visste ju vad det handlade om. Jag förklarade att släkten i Hudik visste att jag var på väg hem. De skulle bli oroliga om jag inte kom.

Då lyftes en 75:a Renat fram tillsammans med några pappmuggar. Men jag höll emot. Dock klev jag av tillsammans med dem i Gävle för att göra dem sällskap över några groggar på ett hotell där de skulle bli hämtade nästa morgon.

Där slocknade jag och kom inte till full sans förrän jag satt i en liten bogserbåt i Skutskär på väg ut till mudderverket.

Bogserbåtsskeppare i Skutskär

Det dröjde innan jag kom hem. Nu fick jag bättre betalt än någonsin tidigare, med anställning som ett slags matros och funktion som bogserbåtsskeppare. Den kunde jag ju köra, för jag hade gjort några turer med båten i Hudik när den ordinarie föraren hade förhinder. Men jag visste ju att en sådan befattning krävde skepparexamen eftersom bogseringarna skedde yrkesmässigt.

"Tror du att det skulle komma ut en inspektör och kolla i den här skitlukten?"

Det stämde säkert. Varken förr eller senare har jag känt sådan stank. Sulfit luktar mat och sulfat luktar skit, heter det. Här hade avfall från fabriken seglat ut och sjunkit. När mudderverkets skopor rörde om i sörjan bubblade sumpiga gaser upp och spred äckelkänslor kring sig.

Den som är mitt i det vänjer sig. Jag kom nästan aldrig i land utan bodde på bogserbåten. Ett par gånger, när verket skulle justeras eller repareras, fick jag ledigt och for hem för att visa att jag levde. Skitdoften var så inpyrd i kläderna att folk backade undan när jag kom.

Men, som sagt, bra betalt.

Till sist var allt klart i Skutskär. Jag blev ombedd att följa med till nästa arbetsplats. Ett liknande arbete skulle utföras i Wifsta-Östrand. Jag ansåg att som jag luktade kunde jag gott hålla mig från land, så jag sa ja tack.

En frusen man

Vintern kom tidigt uppe i norr. Bogserbåten var inte isolerad någonstans så jag höll på att frysa ihjäl bland isflaken om nätterna.

En frostig eftermiddag kom ett telefonsamtal. Det var morfar som ringde. Kuriren hade hört av sig och det lät som en chans till fast anställning. Eftersom jag frös och snorade behövdes ingen betänketid.

"Hälsa att jag kommer", sa jag.

Uppsägningstiden var kort. Efter bara någon vecka hade jag fått slutlönen och skyndade mot den varmare södern.

Tillbaka i tidningsbranchen

Det hade gjorts rockader mellan Kurirens olika lokalredaktioner i Hälsingland och av någon anledning uppstod en vakans i Hudiksvall. Jag kom i åtanke eftersom jag ansågs känna till rutinerna.

Så lite som möjligt skulle köpas in. Allt kontoret kunde bevaka skulle kontoret också bevaka. Det kunde bli långa dagar men betald övertid existerade inte. Mig gjorde det inget. Jag kunde tänka mig att jobba hur mycket som helst bara det handlade om att skriva. Medan jag låg i lumpen hade jag regelbundet läst alla de största tidningarna i Sverige och dessutom många av de mindre. Mässen prenumererade på dem. Intressanta reportage rev jag ur och sparade. Nu hade jag en hel kartong uppslag att ösa ur. En hel del av dem gick att överföra till våra förhållanden. Jag skrev och fotograferade för glatta livet och många av mina grejer kom att hamna på förstasidan. Folk på huvudredaktionen i Söderhamn började få upp ögonen för "den där arbetsmyran i Hudiksvall".

Kurirens chefredaktör Einar Stråle satt där han satt. På de större bladen var turbulensen större. Professor Herbert Tingsten aviserade sin avgång från en liknande post på Dagens Nyheter och Ivar Harrie på Expressen ersattes av Per Wrigstad. Det bekymrade inte mig det minsta. Jag jobbade på – berättade för läsarna att Rock-Fnykis slog ut Elvis Presley på Hudiksvalls skivbarometer – med olika reportage, och biorecensioner. Såna hade jag förresten också skrivit när jag var hemma på permis från lumpen.

1960

Jag var en mycket lokal skribent. Föga funderade jag på att det förekom revoltförsök i norra Irak, att Berlin-blockaden pågick, att Dalai Lama lyckades fly till Indien med tiotusentals kinesiska infanterister och fallskärmsjägare efter sig eller att regeringen hotade med att införa omsättningsskatt.

Så här i backspegeln tycker jag nog att jag borde ha oroat mig för konsekvenserna av att tilläggspensioneringen röstades igenom i riksdagen med siffrorna 115-114. Ture Königsson lade ner sin röst. Hälsingland hade andra bekymmer. Landskapet drabbades av den värsta vårfloden sedan 1916 och folk grunnade över hur de skulle placera sina TV-antenner. I Ljusdal och inne i Hudik var det svårt att få bra bild. I ytterområdena klagade man mindre och de som fick sina bilder från Arbråsändaren var gladast.

Det här året var innehållrikt. Rut Lind hade mördats och Olle Möller var på tapeten igen och dömdes till elva år bakom galler. Fallet blev en följetong i alla tidningar, även i lilla Kuriren. I oktober var den stora kulturhändelsen att Mobergs Sista brevet till Sverige kom ut. Jag hade ju hunnit läsa hans tidigare Utvandrarna (1948), Invandrarna (1952) och Nybyggarna (1956). Olaf Gerthel fick en hit – schlager hette det då – med Vårvisa och Wasa var bärgad, vilket i pressen ansågs nästan lika stort som att Olle Björklund, manusläsare på TV, sparkades från jobbet för att ha "larvat sig i parkerna".

Detta påminner en gärna om att samma år fyllde Darwinismen 100 år. Kunde man tro på den?

I juni 1961 protesterade bilägarna mot ett försök med hastighetsbegränsning, men efter 21 dagar slapp man åka i 90. Det blev fri fart igen. Året efter gick bensinpriset upp med två öre och Riks-13 försvann för att snabbt dyka upp under namnet E4.

Jag kallades till Söderhamn för att på huvudredaktionen fungera som allmänreporter. Tidningshuset låg mitt emot Stadshotellet, en affärsverksamhet som kantades av skandaler och konkurser. Mellan tingsbevakningar, polisringningar och intervjuer med sådana som ansågs ha gjort något nyttigt eller onyttigt började jag skriva små snuttar om sådant som intresserade mig – jazz. Jag fick egen vinjett med namnet Jazzprat. Det gick så långt att jag till och med skrev en kulturartikel på sidan två under rubriken "Narkomani och jazzmusik" och fick hela namnet som by-line. Annars var det signaturen Keg som gällde, utom när man skrev nyhetsgrejer och annat allmängods. Då signerades ingenting.

Min låda med uppslag var tom efter tiden i Hudiksvall. Tydligen gjorde jag viss nytta ändå.

Sträng värdinna

Jag hade fått hyra rum i en villa vid norra utfarten. Men damen som ägde huset var sträng.

"Inga flickor på rummet. Ingen matlagning på rummet. Duscha får du göra högst en gång i veckan. Sluta gärna röka."

Jag övade på gitarren och fick skäll för det. Det visade sig att hon gärna väsnades men sällan bet. Så jag vågade skaffa mig en kokplatta. Direkt på den brukade jag steka falukorv, inköpt i en automat nere på stan, med fönstret vidöppet.

I oktober 1962 skulle världen dö. Nikita Chrustjev och John F. Kennedy var i luven på varandra sedan USA upptäckt att Sovjet installerat medeldistansmissiler på Castros Kuba. Risken för atomkrig var överhängande. Jag var 22 år och tyckte själv att jag var en ansvarstagande människa, men bekymrade jag mig om människosläktets förestående undergång? Nä, jag tror inte det. Jag jobbade med mera näraliggande ting, som att göra reportage om brobygget i Renskalla. När det inte fanns bättre idéer åkte man dit, fick bild tagen och framskridandet dokumenterades i Kuriren.

Förträngd orkester

I den vevan kom jag tydligen med i en orkester som hette Spelmanspojkarna. Jag har inte minsta minne av det, men i en "Orkesterruta" i Kuriren stod det om min medverkan. De där "rutorna" brukade jag skriva, men den här var osignerad. Den berättar om ett band med udda sättning – fiol, banjo, dragspel och gitarr. Om mig står det: "Gitarrist Kjell Genberg försörjer sig som journalist. Tidigare var han inte särskilt intresserad av gammeldans utan hans intresse låg mera åt det moderna. Under tiden han spelat med Spelmanspojkarna har han emellertid kommit underfund om att det inte är något fel på ’kultisen’ heller". Till artikeln fanns ett foto. Det är otvetydigt jag som håller gitarren. Varför har jag förträngt detta?

Den 20 mars 1963 publicerade Kuriren en bild på popgruppen The Panthers från Ljusdal. Det var första gången jag fick veta att orkestern existerade och inte brydde jag mig särskilt om den saken heller.

Jag hade då blivit befordrad till nattredaktör, den betydelsefulla människa som ritade förstasidan och bestämde vad som skulle tryckas på den. Jobbet började vid halv femtiden på eftermiddagen och pågick till dess tidningen var tryckt vid tvårycket på natten. Nja, jag hade kunnat gå hem lite tidigare, men gjorde det inte. Rummet i den vresiga damens hus lockade inte och jag var alltför intresserad av hur min layout tog sig ut i färdigt skick för att orka vänta till nästa dag.

Ogillad etta

I början av augusti 1963 ritade jag en förstasida som blev starkt ogillad. 41 år senare åkte jag upp till Söderhamn och kollade läggen, så som Jan Myrdal sagt att var och en måste göra. Det enda annorlunda med den var dess symmetri. En stor inramad grej med bild i mitten och artiklarna runt den var placerade så att åtminstone jag tyckte att det såg konstnärligt ut. Egentligen inget märkvärdigt, men den väckte något slags vrede. Kanske för att den innebar halvspaltssättning, kanske för något annat, vad vet jag? Ingenting på sidan i övrigt kunde anses kontroversiellt. Jag fick emellertid en uppsträckning och det var kanske därför jag sökte den just ledigförklarade tjänsten som lokalredaktör i Ljusdal.

Det kan dessutom ha berott på att en lokalredaktör är högsta hönset på sin redaktion, den som får bestämma. Om jag inte har chefsanlag så har jag i alla fall viljan att vara den som får sista ordet.

Bidragande orsak var nog också att ekonomichef Olsson lovade den nye lokalredaktören en tjänstebil. Den fick jag inte välja själv. Efter en provtur med den gula Opeln med svart tak tyckte jag att den kunde ha varit sämre. Kanske berodde detta på det vackra vädret. I regn, visade det sig, gick den igång först efter kraftig övertalning.

Ljusdal ligger i Hälsinglands inland, en köping utslängd vid Ljusnans strand. Centralorten är inte värst stor men bevakningsområdet var tidningens största.

Snabbräknad redaktion

Till redaktionslokalerna vid Riotorget (inte döpt efter någon brasiliansk stad utan kallat så efter biografen Rio som låg vägg i vägg med Kuriren) kom jag en vacker augustiförmiddag för att ta en titt på min personal. Att räkna journalisterna gick lätt, det räckte med en titt i spegeln.

Men vi var ändå två som skulle hålla ställningarna. En vacker flicka vid namn Lisa Gröning skötte expeditionen där hon tog emot annonsmanus, pratade med prenumeranter och – det viktigaste av allt – såg till att hästälskarna kunde lämna in sina V5-kuponger. Hon satt tre små trappsteg upp från gatuplanet i ett ljust rum med disk.

Rakt fram från ytterdörren hittade man en trappa som ledde ner i underjorden. Det var där redaktören skulle husera. Ett litet rum nedanför trappan, med ljus från små rektangulära källarfönster, innehöll skrivbordet med telefonapparat och i ett något större fönsterlöst rum mot vänster stod teleprintern som var direktansluten till redaktionen i Söderhamn.

Till att börja med hade jag ingenstans att bo. Tältsäng införskaffades och sedan var det bara att sätta igång att jobba. Lite senare fick jag bostad hos en hygglig familj med villa på Klaragatan. Om Ljusdal visste jag knappt något. Var korvkiosken fanns hade jag lärt mig tillsammans med raggarkamraterna från Hudiksvall, men resten var okänd mark.

Fräsiga frilansare

Men hjälp fanns att få. Kuriren hade frilansare från orten som fick göra sådant som ordinarie redaktören inte hann med. Signaturen Uman hade jag pratat i telefon en hel del med medan jag var i Söderhamn. Nu träffade jag honom personligen och han hette Ulf Magnusson. Han och Knut-Göran Källberg (numera höjdare på Expressen) visade mig runt och försökte trumma in relevanta adresser i skallen på den okunnige. Om idrott har jag aldrig vetat mycket, men frilansfotografen Lennart Gustavsson kunde, så när också han var reseledare bestämde jag mig att låta honom sköta den sport som var så viktig att bevaka. I Ljusdal var bandy stort. Det har inte blivit bättre med tiden.

Jag vill inte påstå att min bana i köpingen började ypperligt. Det kom in ett tips om en illegal soptipp i byn Måga, inte långt från centrum. Jag plåtade och skrev och saken slogs upp stort. Tyvärr hade jag nämnt att Ljusdals styresmän känt till den fula tippen men inte åtgärdat den på många år. Det var en socialdemokratiskt styrt kommun och Kuriren var en s-märkt tidning. Så jag fick veta att jag levde, men slapp få sparken. Fast nog var det nära.

Dubbla intressen

Värre skulle det bli. Jag blev bekant med killarna i popgruppen The Panthers från Tallåsen och började hänga ihop med dem så pass att jag troligen misskötte mitt arbete som lokalredaktör. Det märktes nog inte så mycket i Kurirens spalter, men jag har en känsla av att de notiser som infördes i tidningen var klipp ur pressgrannarna. Fast ett och annat kom från mig också.

Jag hade min gitarr. Fram till nu hade jag mest försökt lira jazz och lite motsträvigt också gammeldans. Nu fick jag lära mig lite om "dagens" musik. Beatles från Liverpool drog fram på topplistorna och Panthers från Tallåsen var avundsjuka på deras berömmelse.

Jan-Erik Rehn, Leif Östberg, Sven-Rune Thorell och Roger Eriksson som var musiker i denna konstellation hade under året vunnit The Electric Pop Festival i Edsbyn och priset var att de skulle få spela in en skiva. Det finns en bild när priset utdelades av nöjespappan Folke "Tjonken" Pettersson. Jag står stolt i klungan av Pantrar.

Efter tävlingen hade de engagerat sångaren Jan Asbjörn Fosshaug och jag följde i februari 1964 med till Stockholm där de i Europafilms stora studio spelade in de redan bekanta låtarna Corrina, Corrina och Just Walking In The Rain.

Elgitarrs-fika

När vi åkte hem igen var alla övertygade om att det bara var ett prov och att en riktig platta skulle spelas in senare. Men inspelningsledaren Silas Bäckström på Simon Brehms skivbolag Karusell ringde efter ett tag och ville ha en bild till skivomslaget. Grabbarna surnade till, men det var inget att göra åt. Janne Rehn kom till redaktionen och frågade om jag kunde tänka mig att fundera ut ett motiv till "den förbannade singeln". Jodå, jag funderade. Sedan gick vi i samlad tropp till Gårders Fotoateljé. Grabbarna satte sig på golvet kring en av elgitarrerna. På strängarna placerades en kaffepanna och när Göran Gårder skulle ta bilderna tände vi eld på en liten bunt papper i kaffekannan. Det såg riktigt illusoriskt ut – kaffe som kokade på det elmanövrerade instrumentet.

Rätt löjligt, tyckte grabbarna, men i alla fall något annorlunda. Det blev en annan bild på debutsingeln men kaffekokningsfotot kom till användning senare.

Jag blev mer och mer engagerad i The Panthers affärer. Gruppen hade börjat som skiffelband redan 1958, fast som sådana blev de inte gamla. Janne Rehn hade i lumpen sökt som FN-soldat till Gaza och kom inte hem igen förrän 1962.

"Med sand i håret och kamellukt i kläderna", som han sa.

Nybildat band

Det sandiga håret fick växa på engelskt popvis sedan han samlat det gamla gänget. Roger Eriksson hade visserligen hamnat i Stockholm där han jobbade i krogsvängen, men han ersattes snabbt av trumslagaren Börje Bergström. De övade mycket i Jannes hus – en numera nerbrunnen blomsterhandel och bostad vid Tallåsens torg. Men när Roger kom hem 1963 fick han hoppa in igen. Samma år började också Jerka Fosshaug.

Och jag. I smyg.

Fosshaug blev en populär frontfigur, men den svenska militären spräckte orkestern när han inkallades att försvara riket.

Jag började skriva pressmeddelanden åt resten av bandet. Dessa skickades till tidningarna på platser där de skulle spela, men det var svårt att få in något i spalterna. Sanningen, som inte var värst intressant, dög inte. Vi funderade på vad som gjort Hälsingland känt och kom fram till att Delsbo var en ort berömd i hela Sverige för gamla knivslagsmål. En ny "sanning" föddes: "The Panthers sound kommer av att de i stället för plektrum använder specialslipade knivseggar från Delsbo". Det gick hem. Nu började tidningarna vilja ha fotografier också, så det blev att anlita Gårder igen.

Redaktörskapet blev naturligtvis lidande. De artiklar som kom från Ljusdal var inte längre lika genomarbetade. Fast än kunde jag hålla illusionen igång.

Björnar i Los

Mer illusion än verklighet blev nog ett jättereportage jag gjorde om att folk sett björnar i Los i västra Hälsingland. Los låg ända längst bort i bevakningsområdet så det blev lite milpengar. För att få ett foto på ett björnspår var jag tvungen att åka in i Dalarna, men om den extraturen berättade jag aldrig. Från Söderhamn hördes grymtanden om att tidningen hade mycket få prenumeranter i Los med omnejd.

Mitt liv tillhörde nog mer Panthers än Hälsinge-Kuriren. Dessa två storheter sammanfördes mer än en gång. Jag skrev visserligen inte mer om bandet än vad som var motiverat, men Janne Rehn brukades nästan otillbörligt. Knutte Källberg kom med ett tips om ett jobb som en stor tidning gjort och jag fann att det mycket väl skulle kunna göras något liknande i Ljusdal.

En tia för en femma

Så en dag stod den långhårige unge mannen i lånade schaskiga kläder utanför Handelsbankens hus och sålde tiokronorssedlar för en femma. Det var en kul grej, tyckte jag. Det tyckte inte folket på Handelsbanken som menade att tidningen inte skulle driva med en annonsör. Så ekonomichef Olsson hörde av sig och bad om skärpning.

Våren 1964 blev blöt då och då. Vid ett särdeles omfattande skyfall dränktes Kurirens lokalredaktion. När jag kom på morgonen stod vattnet tre decimeter högt i källarlokalen. Uman kom för att skriva ut ett jobb och fick göra det med uppkavlade byxor. Själv satt jag på skrivbordet, klinkade gitarr och sjöng På en öde ö i havet. Jag minns egentligen inte den händelsen, men den har berättats för mig om och om igen, så jag antar att den är sann.

Vid det laget hade bandet tjatat på mig länge att jag skulle ta hand om deras PR och bokningar. Till sist var jag övertygad om att det bästa var att jag sade upp mig från tidningen. Uman var lite fundersam. Om jag slutade skulle han inte få lika mycket att göra i fortsättningen och han fick ju betalt för det som kom in i tidningen. Men vi blev överens. Och jag satte igång att skriva kåserier – det fanns de som tyckte att jag hade viss fallenhet för sånt – där mina genomgående personer Jonas på Vedbacken och hans fru Stina kommenterade stora och små händelser på bygden och i världen.

Så mycket mer hann jag inte skriva under juli och augusti det året. All vettig bevakning lades på Ulf Magnusson, Knutte Källberg och Lennart Gustavsson.

Harald Olsson lät inte besviken när han fick min uppsägning. Men han lät mig inte köpa den gulsvarta Opeln till det pris jag försökte fresta honom med.

"Det är en tjänstebil", sa han stenhårt. "Den ska din efterträdare ha!"

Ett suspekt arbete

Janne Rehn erbjöd mig att bo i ett rum i hans hus. Jag skaffade telefon och tryckte visitkort. Snart var mitt begränsade sparkapital slut och någon fast lön från Panthers var det aldrig tal om. För jobbet skulle jag få tio procent på deras gager och inte ett öre mer. Nåja, mina utlägg skulle bli betalda och det blev de också ibland.

Jag var nu manager, en ännu mer suspekt sysselsättning än journalist. För att berätta detta lånade jag Jannes bil och åkte till morfar och mormor i Hälsingtuna.

"Nu är jag manager", sa jag stolt.

Morfar såg på mig med blank blick medan mormor skakade på huvudet så att den strama hårknuten vickade.

"Männischer är vi väl allihopa!", konstaterade hon. "Så du ska inte göra dig märkvärdig, Kjell."

Jag försökte låta bli, men det var inte så lätt. Panthers började bli populära och jag solade mig gärna i glansen. Samtidigt såg jag – eller snarare ekonomin – till att införa en ny diet. Eftersom deras jobb inte var så värst inkomstbringande så här i början smittade det av sig på mina procent. En ganska lång tid levde jag på rå lök (det billigaste i butiken tvärs över torget) och kranvatten. Jag kan rekommendera den dieten till alla viktväktare. Efter en tid finns ingen vikt att vakta på.

Panthers på pappmatris

Det var viktigt för arrangörer att ha bilder i sina annonser, men detta var före offsettryckets tid så det gick inte att skicka fotografier. I stället gjorde vi en bild där en tecknad panter monterades in mellan grabbarna. Sedan tillverkades en kliché och från den en pappmatris som kunde skickas tillsammans med affischerna. Dessa var också nya, i illgrön färg och med storslagna kontraster.

Sextiotalet var topplistornas förlovade tid, en tid som fortlevt. Det var viktigt för alla förhoppningsfulla band att hamna på någon lista, skit samma vilken. Tidningen Idolnytt hade något som hette Idoltoppen och den tyckte vi skulle passa oss eftersom den byggde på inskickade röstsedlar. The Panthers Fan Club hade bildats av Alvar Ericsson i Myrviken och den kunde utnyttjas. Upplägget blev följande: medlemmar och helst många andra dessutom skulle skicka in sina röster. På plats ett av fem skulle de skriva Panthers och på de övriga fyra platserna skulle helt okända band hamna. Ibland existerade dessa inte ens.

Röstsedlar från många postlådor

I Tallåsen fabricerades röstsedlar en masse. Telefonkatalogen var till god hjälp. Sedan postades kuverten under någon turné i varje gul låda längs vägen så att poststämplarna skulle variera. Visst – det var lite fuskigt, men det fungerade bra. Panthers kom på listan, fler blev intresserade och efter ett tag kunde vi själva lägga av. Röstningen blev självgående.

I september 1964 hörde Karusell/Polydor förvånansvärt nog av sig. Den första plattan hade sålt så pass bra att de ville pröva med en till. Men inget gammalt gods den här gången. Hade bandet möjligen egna låtar?

Jo, Janne hade skrivit några instrumentalgrejer à la The Shadows, men det var inte heller önskvärt.

"När vi kommer ska det finnas", sa Janne och lade på.

Låtskrivning

Varje natt brukade han sitta vid sin kortvågsradio och skicka ut signalen "CQ", som utlästes "seek you", söker dig. Nu slapp han det ett tag. I stället satt han och jag i köket mer varsin gitarr och försökte hitta på. Det mesta blev strunt, men till sist hade vi gjort ett par låtar som vi själva tyckte var riktigt bra: Hey Woman och I’ll Be Pleased. Allt skulle vara på engelska för att slå detta nådens år. Och nu kom min språkliga sjömanserfarenhet till användning när texter skulle skrivas.

Det blev resa till Stockholm igen för inspelning. Naturligtvis gick vi med förlust eftersom grammofonbolaget menade att vi själva skulle pröjsa resan – något vi gjorde mer än gärna. Spelningarna som gjordes dessa kvällar på Nalen, Kingside och Farsta ungdomsgård gav alltför uselt gage för att betala annat än ett privatboende i en källare i Hökarängen.

Skivan kom ut och i Hälsingland slog den förstås. Med andan i halsen lyssnade vi till 30 i Test inför Tio i Topp på radio. Fem låtar skulle komma med i tävlingen för topplisteplats. Det sprack och vi diskuterade livligt vem som kunde vara korrumperad. Men på Hälsinglands egen Tio i Topp slog Hey Woman oväntat Beatles och låg etta i två veckor.

Alltid något att suga på.

Engelska band brukade komma till Sverige och spela för entusiastisk publik. Åt andra hållet var det svårare. Det engelska musikerförbundet hade mer eller mindre förbjudit utländsk konkurrens. Vad hade utlänningar att komma med när de brittiska banden var världsbäst? Man känner igen tongångarna från engelsk fotboll.

Men jag tyckte att det var värt ett försök. Om Panthers åkte till England var det väl ingen i Sverige som kunde kolla om vi gjorde succé eller ej. Jag skrev till engelska ambassaden med en förfrågan som aldrig besvarades. Men svaret på ett brev till Londonklubben Beat City lät lovande: "Ni får spela här, visserligen utan gage, om ni har arbetstillstånd."

Det var just det. Men ...

"Vi chansar", var det nån som tyckte och saken var klubbad.

Galen turnéplan

Strax före jul hade jag fixat så pass många spelningar att åtminstone bensinen, käket och lite annat kunde betalas. Grabbarna tyckte att de var väl förberedda för strax innan hade de spelat för 14.000 människor på en gatufest i Hudiksvall och strax därefter rivit ner applådåskor på en popfestival i samma stad.

Fast det blev annan låt i skällan när de fattade turnéplanen. Först 86 mil till Luleå för en gala ihop med sina nyvunna vänner i The Shanes och sen 90 mil söderut för att hinna fram till Norrsundet i tid. Därifrån till Falun, Uppsala och Stockholm för att göra Nalen och Farsta. Då höll de på att slå ihjäl mig. Så jag lät min lilla bomb brisera.

"Ni ska göra TV i Farsta."

Panthers blir eviga TV-stjärnor

Ingenting kan göra ilskna popmusiker snälla som lamm som en sån sak. De lät inte ens elaka när de fick veta att de inte skulle spela på stora scenen i Farsta. De fick hålla till i foajén med dess miserabla akustik. TV-folket tyckte att ljussättningen blev bättre där. Vi fick till och med betalt för de två låtarna, men ett engångsbelopp. Det är därför Panthers finns med i alla krönikor från det långhåriga 60-talet som än i dag visas på TV.

För att hinna med Englandsbåten i Göteborg var vi tvungna att ge oss av med detsamma. På ett fik strax före Norrköping fick vi se programmet och kunde konstatera att det var ett väldigt kort inslag, att man koncentrerat sig mycket på Sven-Rune Thorells väldiga hår och att Leif Östberg sjöng lite småfalskt på ett ställe. Det var kanske Sven-Runes förtjänst (mest i alla fall) att programmet fått titeln "Det hänger på håret".

Detta pratades ivrigt igenom under alla de timmar det tog att köra till Göteborg med bilen som drog det vita släpet med den tecknade pantern på. Vi var sju personer i en mellanstor amerikanare av inte helt färsk modell. Som alla förstår inträffade detta i en tid långt innan en klok människa uppfunnit orkesterbussen med dess slafar, kylskåp och andra bekvämlighetsfrämjande inventarier.

I Göteborg inträffade något som hänt The Panthers och flera andra popband förr. Hotellrum var beställt men när följet kom in blev portiern alldeles vit och vägrade släppa oss längre än så.

"Ni är inte nog välvårdade och välklädda för oss!" sa han stramt.

Hotellnobb blir kvällstidningsgrej

Ut åkte vi och jag ringde Expressen och tjöt om diskriminering. Det blev en tvåspaltare med treradig rubrik. Alltid något och sedan hittade vi ett annat hotell som släppte in oss.

S/S Suecia förde de förhoppningsfulla till Tilbury. Halv sju på morgonen lyftes bil och orkestersläp ner på kajen och sedan hände det vi inte ville men misstänkte skulle ske. I passen sattes en stor röd stämpel som förklarade att ingen fick jobba och man struntade helt i att någon påpekade att det inte var jobbigt att spela, bara kul.

"Tar ni en enda ton ska vi se till att ni hamnar i buren över jul", var avskedsorden.

Vi åkte vidare till London, men det var på snudd att Janne orkade köra ända fram. På båten hade det knappt gått att sova. Hytterna var inte så bekväma och baren var öppen länge. Men i East End hittade vi ett hotell som verkade propert nog. Fast närmare inspektion visade annat. Där brukade utövarna av "värl­dens äldsta yrke" sköta sitt jobb. Vi hade varit därinne i ett par minuter när en man kom rusande in. Han var engelsman och jobbade åt en svensk firma i London och tyckte att han borde ingripa och rädda företagets arma landsmän. Med honom före genom storstadstrafiken kom vi till ett litet familjehotell på Montague Place, ägt av en familj Gill. Deras hund fattade genast tycke för oss och vek inte från vår sida.

Spelning i hemlighet

Panthers blev dessutom lagbrytare. Mister Gill hade bekanta i showbiz och fixade en spelning på en pub i East End som hette Waterman’s Arms.

Ansiktet var räddat. I Sverige kunde jag berätta att vi trots alla vedermödor spelat pop i musikformens huvudstad. Tallåsenstuket funkade någorlunda.

De svenska popbanden var mycket kamratliga. Och sportiga till råga på allt. Det fanns en informell fotbollstävling som kallades Popligan. Grupperna spelade mot varandra var helst de träffades. Detta skedde ganska ofta i Tallåsen där Panthers höll öppet hus. Dit kom grupper som Shanes, Streaplers, Moonligthers (med nuvarande TV-stjärnan Lasse Holm, då med artistnamnet Larry Moon), Trio me’ Bumba, Sleepstones och några andra för att sova över när de fanns i närheten. Torget utanför den gamla blomsterhandeln brukade vara packat av autografjägare.

Till och med jag gjorde mål – vilket kanske säger en del om deltagarnas kondition i stort.

Panthers fanclub nådde tusen medlemmar i början på 1965, vilket resulterade i att bandet nådde femte platsen på Idolnytts barometer och gick förbi Rolling Stones. Tidningen Love hade en liknande lista och Panthers kom in ganska högt på den också. Detta fick vi veta i Östersund och grabbarna hittade ett sätt att fira framgången.

Släpad till besviken frisör

De kopplade polisgrepp på mig och släpade mig till en frisör. Ägaren blev lycklig när de fyra långhåriga och jag kom in, men lyckan grumlades när de pekade på mig.

"Nu är han så ful i huvudet att vi antingen måste se till att slå ihjäl honom eller få honom klippt!"

Jag försökte protestera (åtminstone enligt Länstidningen som hade fotograf på plats) med klippningen genomfördes. Enligt samma tidning blev Roger, trumslagaren, besviken.

"Öronen står ut så förtvivlat att han ser ut som en vingmutter nu!"

Det blev dags för en ny skiva och grammofonbolaget valde ännu en gång låtar av mig och Jan-Erik Rehn. Girl, I love you (lyssna på musiken) spelades in i maj. För första gången började det röra på sig utomlands (England kan banne mig inte räknas) eftersom grabbarna hamnat på en av de finska poptidningarnas 50-lista. Det blev en treveckors rundresa där med början i Tammerfors och samtidigt gjorde vi upp med firma Idoltjänst – ja, företag kunde faktiskt heta så – om en paketturné med The Shanes och Moonlighters runt hela Sverige.

Det visade sig bli slutet på romansen mellan Panthers och deras "männischer". Jag hade gnällt på dem ganska länge eftersom de hellre spelade Rolling Stones-covers än sina egna låtar när de uppträdde och förstod aldrig vad de menade när de sa att det var bättre tryck i Stones låtar. En afton när Shanes var på besök i Tallåsen urartade mitt gnäll till bråk. Det slutade med att jag följde med pojkarna från Kiruna när de åkte därifrån eftersom vi tydligen var väldigt överens om att jag kunde dra åt helsike.

Jag vågade lägga av eftersom det kommit propåer från produktionsbolag i Stockholm som lagt märke till hur pass bra det gått för Panthers. Ute på E4 skildes jag från Shanes och satte tummen i vädret på vänster sida av vägen. Vi hade ju fortfarande vänstertrafik då och jag skulle söderut mot huvudstaden.

Dit kom jag tidigt nästa morgon med hela min förmögenhet på fickan. Dessa 3:75 räckte till morgonfika vid Slussen och sedan vandrade jag till Bondegatan 100 där Idolnytt hade sin redaktion. Chefredaktör Folke Müller fick sig mitt lidandes historia till livs och lovade att rädda min ekonomi.

"Skriv en grej åt oss", sa han och gav mig förskott.

Det kunde jag leva på till dess The Shanes återvände från sin Norrlandsturné. Deras manager Lennart Lindström, som troligen var 60-talets mest omstridde orkesterskötare, lät mig kinesa på Idoltjänsts kontor i Hökarängen ett tag medan jag luskade efter ett bra jobb i huvudstaden. Jag sov under skrivbordet. Det var stort som en studentlägenhet.

PR-knutte åt Stockholmsband

I Fruängen fanns ett av de produktionsbolag som hört av sig till mig medan jag ännu var en panter. Det hette Sting Production och ägdes av Benny Englund, Gerhard Dieke och Leif Illernäs. Dit tog jag tunnelbanan och förklarade att nu hade jag kommit.

De skötte band som Ola & Janglers, Lenne & Lee Kings och några till. Lee Kings hade haft framgångar, stora framgångar till och med, med låten Stop The Music som toppade försäljningslistorna i Finland. Men hemma i Sverige gick det trögare. De stora ungdomstidningarna Bild-Journalen och Idolnytt hade inte precis blicken vänd mot den gamla svenska rikshalvan där borta i öster.

"Du kan börja med att göra PR för Lee Kings", sa Benny Englund. "Ingen lön, enbart procent på gagerna."

"Jag har ingenstans att bo", sa jag.

Bostad i skivstudio

Det ordnade sig. Sting hade en studio i källarplanet tvärs över gatan. Ingen lägenhet precis, men där stod i alla fall en grön men rätt kort soffa och på den sov jag i flera veckor. På dagarna bearbetade jag alla gamla kontakter i dags- och veckopress. Lee Kings fick färgbilder i både Bildis och Idolnytt och det kom in notiser om dem i varje utgåva. På en gammal skrivmaskin hamrade jag ut pressreleaser och hos Sting muttrade man en aning om att fotografi- och frimärkskontot blev farligt högt. Men sen visade sig resultaten. Klipp strömmade in. På den tiden var det inte lika dyrt att abonnera på pressklipp som nu.

Killarna – de hette Lenne Broberg (sång), Bengt Dahlén (sologitarr), Bjärne Möller (kompgitarr), Lasse Sandberg (trummor) och Olle Nordström, den senare basist som efter ett tag ersattes av Mike Watson – fick fler och fler jobb så det var inte alls dumt att gå på provision.

Ett svårt språk

Flera turnéer gick till Finland, där de varit tidigare. Gröngölingen Genberg skulle naturligtvis tufsas till eftersom han inte kunde mycket mer finska än de vanliga fula orden. Första morgonen skickades jag in i en affär för att köpa frallor och mjölk.

"Mjölk heter riintamaito", fick jag veta.

Det gjorde det bara delvis. Ordet betyder bröstmjölk, så jag blev uttittad och utskrattad i butiken. Skratten fortsatte sedan i orkesterbilen. Det var bara att bita ihop. Jag lärde mig fler ord på finska. Vi bodde på vandrarhem (matkostajakoti), hade ibland råd att äta på något av alla de ställen som kallades societetshus (seurahuone), spelade i ishallar (jäähalli) och hade allmänt kul för det var lättsamma grabbar att umgås med. Populärast bland åhörarna var nog Olle Nordström som pratade bäst finska. Han presenterade alltid låtarna och hade fått smeknamnet "Loppu" (slut) för att han såg evigt halvsovande ut.

Det var i Finland jag för första gången personligen kom i kontakt med knark. Hos andra hade jag märkt det ibland även om bruket inte var lika utbrett bland musiker som pressen ibland påstod. Den byrå i Tammerfors som lade upp Lee Kings turné hade tydligen glömt att köpa karta, för de bokade in spelningar överallt utan att kolla hur långt det var mellan platserna. Efter en spelning i Uleåborg långt uppe i norr skulle killarna göra TV i Helsingfors ända nere vid Finska viken tidigt nästa morgon. Gudskelov playback så de behövde bara ta med gitarrerna på flyget.

Ritalind fixade biltransport

"Du kör orkesterbilen", sa Olle. "Fan ta dig om du inte är framme senast halv tio, för vi ska till Imatra direkt efter inspelningen." Sen gav han mig några vita tabletter. "Blir du sömnig ska du peta i dig av de här. Men inte mer än högst två i taget."

Pillren hette Ritalina och var ett slags bantningsmedel som innehöll amfetamin. Men den effekt som efterfrågades i detta fall fanns också där. Med Ritalinas kemiska ämnen studsande i blomomloppet höll man sig vaken. Så jag körde bilen med stor självsäkerhet (sådan fick man på köpet) ner till Helsingfors och hann till och med vara med om sista timmens inspelning av TV-programmet Ohimennen, som betyder I förbifarten, lett av det 18-åriga underbarnet Markku Veijalainen. Underbarn var han allt. Ynglingen hade redan gett ut två böcker Nuijasota och Kakkonen. Den sistnämnda fick jag signerad och den har jag kvar trots att innehållets innebörd helt undgått mig.

Tabletterna gjorde mig knappast till knarkare men kanske blev jag lite skraj för sådana substansers verkningar. På flera nätter kunde jag inte sova och jag tuggade i tomme till dess käkens gångjärn gjorde ont.

Turnén blev däremot givande i många andra avseenden. Finska flickor är vackra, villiga och obegripliga. Nöjda var vi i alla fall när vi återvände hem till ett Sverige vars press matats med information om Lee Kings storslagna framgångar. Radion hade en tävling kallad Popallsvenskan. Givetvis var bandet med. Det gjordes en skiva med mycket begränsad upplaga och till den skrev jag tillsammans med gitarristen och munspelaren Bengt Dahlén en låt som fick titeln Outside. Något arkivex fick jag aldrig och kan därför inte berätta om hur den lät.

Spritstrejk och spioneri

Alla sa att sextiotalet var en turbulent tid (bland annat var det spritstrejk i elva veckor och en överste som hette Wennerström åkte fast för spioneri), men det fattade jag aldrig. Att det pågick ett krig i Vietnam struntade jag i, bara jag fick in skrytsamma bilder, artiklar och notiser om mina popkillar i de viktiga tidningarna Bild-Journalen och Idolnytt. Men jag märkte av det ibland när jag var ute och körde bil på stan. Man fick inte fortsätta sin stillsamma färd när det kom demonstrationståg som skanderade att USA:s president var en skurk. Det är väl alla politiker, tänkte jag och svor en ramsa över Olof Palme som var kommunikationsminister på den tiden.

Popgruppernas bästa fans kallade sig mods. De ogillades av myndigheterna som ibland skickade beriden polis med sablar mot dem. Jag var livrädd att snutarna skulle lemlästa vår publik. Nu hade också TV blivit mycket vanlig. Det viktigaste för en manager var att få sina grupper synliga i rutan. Det fanns bara en kanal att titta på och i den var Lennart Hyland kung, men det skulle snart komma en till. När man lyckades få en grupp med i TV märktes det genast på skivförsäljningen. Den som ställde till mest rabalder i burken var Per Oscarsson som klädde av sig och kallade kuken för "kiss". Alla tidningar hade bilder och skrev spaltmeter fast karlen inte hade någon skiva att sälja. Hur det blivit med TV sen dess vet ni redan. Den som tycker att mediet gjort framsteg och blivit bättre kan väl höra av sig.

På gangstersidan bör kanske nämnas att det var under detta årtionde vi först fick läsa om följetongsboven Clark Olofsson. Han har suttit i fängelse mer än varit fri. Med tanke på hur han uppfört sig är nog detta ett framsteg för kriminalvården, både i Sverige och andra länder.

Nödvändig flytt

Vid det här laget hade jag flyttat ifrån den för korta soffan i Sting Productions studio. Det var rätt nödvändigt eftersom där fanns ett litet lager åtta millimeters porrfilmer och en projektor. Band som kom tillbaka från turnéer och behövde varva ner brukade anlända till källaren för att ta en öl och kolla en p-rulle. Jag fick helt enkelt för lite sömn.

Benny Englund och flera av hans musiker, bland andra Lenne Broberg och Jan Rohde, hyrde en villa i Hässelby av grammofonbolaget Sonet, som i sin tur hyrt den av några stackars privatpersoner. I den fick jag ett rum på andra våningen. Till att börja med var det lugnt, men ryktet om huset spreds, och snart var det fest varje kväll även där. Utländska band som besökte Stockholm med omnejd blev inbjudna tillsammans med töser. I Sverige hade sådana flickor ännu inte fått namnet "groupies" utan gick under den konstiga beteckningen "mök".

Det var delvis där jag skrev min första bok på samma skrivmaskin som användes för att informera pressen om de poppande pojkarnas skonummer och favoritfärger. En natt hade ett känt engelskt band varit på besök. Sologitarristen blev makalöst berusad och måste skynda ut på balkongen för att vomera. I det tillstånd han befann sig märkte han aldrig att dörren dit hade glasdörrar. Han kraschade genom den ena, gjorde det han skulle och gick in genom den andra. Vem som sopade upp glasskärvorna vet jag ej. Haschdimmorna hängde kvar under taket, spriten hade flödat och jag blev, som vanligt höll jag på att säga, av med mitt rum. Det snoddes av den engelske sångaren som fått ihop det med ett "mök". Inte bara jag drabbades. Nästa morgon vaknade jag under köksbordet och fann att jag inte låg ensam där. En olycksbroder från ett annat upptaget rum fanns där också, liksom en tredje på golvet i vardagsrummet. Jag stönade av huvudvärk och törst, reste mig på armbågen och såg ut över förödelsen.

En utmaning och ett vad

"Det här borde man skriva en bok om", mumlade jag tillräckligt högt för att det skulle höras.

"Det duger du inte till", fick jag till svar.

Sånt ska man inte säga till mig. Ett sådant påstående uppfattas som en utmaning.

"Ska vi slå vad?" sa jag.

Jodå, om jag skrev en bok och kunde visa alstret för dem skulle de köpa var sin – och dessutom ge mig tjugo spänn var. Någon bok hade jag aldrig tillverkat förr och förlag hade jag bara hört talas om så där i förbifarten. Men vad som skulle hända om manuskriptet blev klart låg i en dimmig framtid. När städningen av huset var överstökad och mitt rum åter blev ledigt började jag knattra ner ett slags synopsis på skrivmaskinen. De där papperen bar jag med mig i innerfickan för jämnan, studerade dem då och då och fyllde på när nya impulser gjorde sig gällande.

Alla fester i huset blev påfrestande i längden. Jag hade trots allt ett jobb att sköta. Så jag flyttade hem till en polare och hans tjej på Hälsingegatan nära Vasaparken i Stockholm. Att det skulle bli en mycket tillfällig bostad begrep jag snart. De hade hyrt en tvåa i andra hand och bodde i ett av rummen. Det andra rummet var plomberat av hyresvärden som hade ställt in alla sina prylar där. Jag skulle få kinesa på soffan i köket, fast det blev inte så lyckat. Kamraten var också i nöjesbranschen med en sådan människas schema. Han och damen kom hem på de mest konstiga tider så jag klagade.

"Jag har en lösning", sa han.

Ny flytt — till Wasabrödskartong

Dörren till det plomberade rummet dyrkades upp. Därinne såg det ut som ett museilager. Prylar överallt och allra underst vid ena väggen fanns en hyfsad dubbelsäng. Det tog ett tag innan alla saker flyttats så att vi fått en smal gång till sängen. Den var emellertid full med allt möjligt, mest porslin och glas, som inte kunde få plats någon annanstans. Jag ville avstyra alltsammans, men min kompis gav sig inte. Han gick ut på stan och kom tillbaka med en tom kartong som kunde ha rymt en väldig dörr. Det stod Wasabröd på den. Kartongen behandlades tills den liknade ett halvt rör med skaplig diameter.

"Om du bäddar där är det ingen risk att glas och porslin krossas", sa han.

Jag bodde där i nästan tre veckor innan jag äntligen hittade ett annat rum. Det låg i det stora, runda bostadskomplexet i Grindtorp ända ute i Täby och tipset om den lyan kom från Mike Watson, vars fästmö sångerskan Suzy också bodde därute. Inte heller där bodde jag länge, för det var knepigt att ta sig därifrån ända ut till Fruängen på andra sidan Stockholm, där det var meningen att jag skulle svara i min telefon.

En nygammal kompanjon

Räddningen kom från Shanes manager Lennart Lindström. Han höll på att avveckla Idoltjänst på Kontorsvägen i Hökarängen. Där skulle Shanes gamla roadmanager Jan Ahlin ta över. Det var osäkert om den bolagsbildningen var riktigt laglig, med tanke på att företaget kunde tolkas som arbetsförmedlare. Lennart ville att jag skulle bli hans kompanjon i ett nytt företag som han tänkt döpa till Artist Press Center.

"Jag har tjing på ett kedjehus på Långsjöhöjden i Älvsjö", sa han. "Det finns en skrubb på övervåningen där du kan ställa in en säng."

Det tog inte lång tid innan jag nappade på det erbjudandet. En fast punkt i tillvaron var vad jag behövde. Jobbet med Lee Kings och de andra skötte sig nu nästan själv och Sting hade inget att invända mot att jag fördelade mina gracer. Kanske berodde det på att jag berättade att tidningen Idolnytt skulle hamna hos Artist Press Center och att jag därmed skulle få en hel del med den att göra. Direktkanal till en av de stora poptidningarna ville ingen missa. Aktierna i APC ägdes av mig, Lennart Lindström och Leif Malmborg, tidigare redaktör för tidningen Showbusiness. Reporter blev Cickie Palm som jobbat på Expressen och fotograf Conny "Ballong" Ericsson med ett förflutet på Länstidningen i Södertälje. Bengt Z. Nordström var också med liksom Malmborg som fått ett rum där han kunde ringa hugade annonsörer.

Representant för Billboard

Tack vare att Artist Press Center arbetade ihop med grammofonbolaget EMI kom jag att skriva deras pressreleaser, något som uppmärksammades av den stora amerikanska branschtidningen Billboard och hux flux var jag deras skandinavienrepresentant.

Själv var jag belåten med sakernas tillstånd, att slippa flänga runt på spelningar landet och Norden runt. Med Lee Kings hade jag träffat The Who i Danmark och tvingats ducka för en trumpinne från en tvärilsken Keith Moon. I Finland hade jag blivit kvarglömd efter ett gig och fått lifta vidare med Swinging Blue Jeans. Stones hade jag också stött på Finland och när de, om jag minns rätt, höll konsert på Tennishallen i Stockholm. En hel sommar åkte jag i Folkparkerna – och för all del också andra ställen – tillsammans med Lee Kings och The Hollies.

Tågfantasier

Somliga i England menade att Hollies var epigoner och skojade om att "när The Beatles är förkylda så nyser The Hollies". Det var ett elakt och osant skämt. Förutom att killarna i det engelska bandet var glada typer som spelade bra hade tre femtedelar av bandet en liten egenhet. När Allan Clarke, Graham Nash och Tomy Hicks var ute på turné hade de en jättelik modelljärnväg med sig. På "bra" hotell kunde de montera upp den i korridoren och köra tävlingar. Ett av de bästa övernattningsställena enligt detta kriterium låg på västkusten. Där fanns korridorer som löpte i en fyrkant och bandet hade så mycket skenor att det räckte runt. Lite väsen blev det, men de affärsmän som tänkte klaga på ljudnivån blev kvar vid banan för att fascinerat beundra tågracet.

Deras trummis Bobby Elliott hade alltid en löjlig blommig hatt på sig. Jag trodde först att det bara var en gimmick, men i stället var det så att han inte ville visa att han var lika flintis som Povel Ramel. Själv umgicks jag mest med basisten Bernie Calvert. Vi delade rum ibland och han lärde mig några engelska kortspel som jag glömt sedan dess.

Hollies var också roade av det övernaturliga. En natt på ett hotell strax norr om Norrköping satt vi och försökte spå framtiden med hjälp av "vandrande glaset" medan haschröken sänkte sig under taket. Vi fick svar på livets alla gåtor, om vad framtiden hade i sitt sköte och allt annat viktigt. Någon skrev upp det, men lappen är tappad. Efter den turnén spelade Lee Kings in LP:n Bingo och där finns låten Give me just another beer som jag skev tillsammans med gitarristen Bjärne Möller.

Det här var verkligen en tid i mitt liv då mycket, för att inte säga allt, flöt samman. Att jag upplevde det så berodde säkert på spriten. Hasch intresserade jag mig inte för. Prövade visserligen (drog till och med halsbloss, så jag är bättre på det än vissa amerikanska presidenter) men eftersom effekten uteblev fick det vara. Sprit var bättre, tyckte jag och flera med mig, och den flödade faktiskt så gott som överallt. Var jag inte full för jämnan så blev jag i alla fall lummig så fort jobbet var överstökat i kontoret på Långsjöhöjden.

Debutromanen fullbordas

Det var där jag slutförde min debutroman, en illa skriven och ganska kort sak som jag döpte till Nästa nummer av pseudonymen K. Ehrling. I slutet av 60-talet började porren sticka upp trynet, så jag tänkte haka på den trenden och göra mig en hacka. Därför den dubbeltydiga titeln – frasen "nästa nummer" användes av popmusiker på scenen när de skulle presentera följande låt. Och boken handlade om ett band, deras äventyr med taskiga arrangörer och fester med "möken".

Jag fick fatt i en tryckare som kunde slutföra arbetet. Svart givetvis. Han tyckte emellertid att jag skulle hitta på ett förlagsnamn som kunde ge ut verket. Jag grunnade ett tag och kom fram till att Svenska Ivar kunde passa. En Ivar var musikerslang för en bakåtsträvande för att inte säga korkad mansperson. Doris var den kvinnliga motsvarigheten. Det kanske säger något om den nya tid som höll på att bryta fram att boken var tillägnad gonorréavdelningen på Sankt Görans sjukhus i Stockholm – träffpunkten för alla musiker.

"Hur många böcker ska jag ta fram?" frågade tryckaren.

Det blev till att fundera. Om böckers framgångar visste jag zilch. Men det gick kanske att jämföra med singelskivor. Ett skapligt debutband kunde sälja ungefär tusen. Då borde en debutbok nå samma siffror. Eftersom jag saknade sjukdomsinsikt ansåg jag att Nästa nummer var mer än skaplig, kanske till och med bra. Så jag föreslog just tusen.

En makalös felskrivning

Tryckaren antecknade – och skrev fel. Efter en tid kom pallvis med små gula böcker till huset i Älvsjö. Han hade tryckt tiotusen och det är många, många det. Lennart Lindström slet i det lilla hår han hade när trottoaren fylldes med pallar. Men saken löstes. I dubbelgaraget hade Lasse Holm och Lennart Karlsmyr från Moonligthers tänkt bygga grammofonstudio men inte kommit till skott. Det räckte inte till för alla böcker utan något tusental hamnade också i skrubbar och skrymslen i huset.

Jag hade blivit utsedd till chefredaktör för Idolnytt. Chefredaktören hade förmåner. Jag kunde annonsera gratis och utnyttjade den saken för att marknadsföra boken. För att det inte skulle märkas att tidningen var inblandad skaffade jag mig en postbox i Skärholmen.

I den vevan bestämde Lindström att starta ytterligare en tidning. Den skulle vara i tabloidformat och bli något av en svensk New Musical Express eller Melody Maker. Bladet, som gjordes i tvåfärg, fick det rätt intetsägande namnet Press Stopp och eftersom ingen annan tordes fick jag bli chefredaktör det också. Nu hade jag två sådana fantastiska titlar. Det enda som fattades var löneförhöjning.

Dålig lön — fria annonser

Jag fick annonsera gratis i stället. Varje dag kom mängder med brev till boxen i Skärholmen. Folk ville ha Nästa nummer och skickade en lapp med namn och adress plus tio bagis i frimärken och ytterligare ett frimärke till porto. Kosing strömmade in och Lennart tyckte att när jag nu höll på att bli rik kunde jag lägga in heltäckningsmatta i postboxen.

Det kom ett brev från Patent- och Registreringsverket också. De bannade mig för förlagsnamnet och förklarade att det var olagligt att använda sig av ett förnamn efter Svenska. Om jag gjorde om brottet skulle det bli böter. Jag har aldrig gjort om det.

Men faktum är att Nästa nummer är en av mina bästa affärer någonsin. I en sommarstugeskrubb i Hälsingland hade jag de böcker som fanns kvar av de tiotusen – cirka sextio stycken. Att det blev en så bra affär berodde också på att tryckaren gick i konkurs och flydde landet innan jag hann betala. Han har aldrig hört av sig och nu hoppas jag att detta mitt förmögenhetsbrott är preskriberat. När huset försvann ur min ägo försvann också dessa böcker. Ett enda exemplar finns kvar i mitt arkiv.

Till Spanien med Shanes

1966 var ett märkesår också av andra skäl. The Shanes hade fått jobb i Barcelona i Spanien. De skulle spela två shower om dagen, sex dagar i veckan på berget Montjuich där det fanns en väldig scen. Lennart tyckte att jag skulle följa med och att se publikhavet var fantastiskt. Det trängdes över 12 000 personer framför scenen och sångaren Lennart Grahn hade pluggat spanska fraser för att göra sitt mellansnack begripligt.

Han fick verkligen publiken med sig. De skrattade och klappade takten till denna främmande Junta de Pop som spelade så högt. Klappandet var tillräckligt för att Guardia Civil – den fruktade polisen med de trekantiga stela hattarna – skulle rusa upp på estraden och bryta föreställningen. Jag och Lennart Lindström togs in och förhördes och eftersom jag läst en del om general Francos polismetoder blev jag stel som en pinne och hade hjärtat i halsgropen.

Förhörsledaren sa att handklappning var förbjudet och att Shanes drev med både det spanska språket och den spanska mentaliteten. Han gick så långt som att anklaga gruppen för att häda och uppvigla.

Vi släpptes sedan vi lovat på heder och samvete att få grabbarna att hålla klaffen mellan numren. Och Shanes knep käft. Jag har aldrig, varför förr eller senare, sett dem så sammanbitna och dystra på spelningar.

Torra Rautio och jag umgicks väldigt mycket den här veckan. Runt Ramblan fanns en mängd krogar och andra ställen som serverade annat än mat och sprit. När vi äntligen lämnat Spanien och kommit till London där Shanes skulle in i inspelningsstudio kände jag hur det började svida är jag pinkade. Väl i Stockholm tvingades jag uppsöka den där träffpunkten för musiker för att få en spruta och bli frisk.

Personalkonsult rör till det

I Sverige hade en 43-årig personalkonsult (vad titeln betyder har jag trots grubblande inte kommit på) vid namn Olof Möller tänkt sig att knäcka alla produktionsbolag och själv försöka skapa något som han kallade Sveriges Populärmusikers Riksförbund. Ett sådant, tyckte han, skulle inte kunna hindras från att förmedla band till arrangörer, utan behandlas precis som Folkparkernas Riksförbund eller Artist-Tjänst och vanliga arbetsförmedlingar.

Möller var född "utomlands" och hade växt upp "på kontinenten" och höll vid den här tiden i en kedja raggarklubbar. Hans nya mission var att hjälpa popband ur "träsket av skumma managers som snyter pojkarna på pengar". Själv var han minsann ideell, en idealitet som skulle kosta SPR-anslutna grupper 300 kronor i månaden plus 15% av intäkterna.

Föreningen erbjöd de anslutna popbanden att sköta om turnéer, bokningar, gagefrågor, affischer, reklam, PR, utlandsbevakning och skivinspelningsmöjligheter. Alltså just sådant som produktionsbolag som Sting och Idoltjänst sysslat med. Det första han gjorde var inget av det han erbjöd utan han polisanmälde alla konkurrerande företag för olaga arbetsförmedling enligt en lagparagraf från 1908.

"Sanera bort dig själv!"

"Jag ska sanera branschen!" utropade Möller. Och tillade att Shanes gått med i SPR. Lennart Lindström gick i taket när han läste lögnen i de stora dagstidningarna.

"Han kan börja med att sanera bort sig själv", sa Tommy Wåhlberg irriterat.

Irritationen berodde på att SPR arrangerat en tillställning i Törringelund utanför Malmö och kontrakterat band som Shanes, Namelosers och Shakers. Shanes hade dubblering i Ronneby och skulle göra sin show vid midnatt, men när de kom fram i god tid var parken redan stängd och tillbommad. De 30 människor som letat sig till det som en tidning döpte till "årets tystaste popgala" hade redan gått hem. Namelosers kom inte heller. De körde av vägen en bit från Helsingborg och brydde sig aldrig om att köra vidare.

Möller gick strax därefter ut i pressen och påstod att SPR tvingat Sting Produktion och Idoltjänst att slå igen efter hans polisanmälan. Det stämde inte heller.

Lennart Lindströms ilska gick inte över. Han bestämde möte med Möller och en morgon satte sig han jag och Bengt Z. Nordström oss i Lennarts Pontiac för att göra upp en gång för alla. I en följebil kom Berndt von Corswandt och fotografen Kjell Johansson från tidningen Se.

Uppgörelse bland rosor

Vi klampade in på Möllers sjurumskontor i Nyköping och där satt han bakom ett mahognyskrivbord, prytt av röda rosor i en vas, medan vi omringade honom som de fiender vi var. Efteråt fick vi en bandkopia av Corswandts inspelning av det som sades.

"Du har anmält oss för olaglighet fast du sitter i samma båt", sa Lennart Lindström.

"Jag ska försöka få tillstånd", replikerade Möller.

"Försöka få?" Nu var det jag som hetsat upp mig. "Du lockar över band till dig genom att förespegla ett tillstånd som ingen av oss fått på alla dessa år."

"Om alla samlas under en hatt blir det lättare att få tillstånd." Möller skruvade besvärat på sig. "Jag har redan fått förhandslöfte från arbetsmarknadsstyrelsen."

Då garvade vi rått för den saken hade vi kollat. Ingen kände till ett sådant löfte, så vi ville få namnet på den som handlagt ärendet.

"Det kan jag självklart inte lämna ut", sa personalkonsulenten. Men han sa också att om våra band gått med i hans organisation skulle han inte ha polisanmält oss. Som det var hade han inget val.

Pengasnack

Efter en massa gafflande började vi snacka pengar. Möller var skyldig Shanes 2 000 kronor. Det var mycket pengar 1966, men konsulenten hävdade att skulderna hängde ihop med hans klubbar och inte med honom. Sen bråkade vi vidare i tre kvart och drack lite av Möllers kaffe och åt pepparkakor utan att bli ett dugg snällare.

På väggen bakom skrivbordet hängde en av Shanes affischer. På den fanns stämplat Sveriges Popmusikers Riksförbund.

"Jag är i min fulla rätt att experimentera med vilka affischer jag vill", sa Möller.

Vi åkte hem och väntade på vad som skulle hända.

Det var bara cirka 20 poporkestrar, bland andra Strange Ones, Beathovens och Shakers, som kom när SPR kallade till sig första "popriksdag" i Nyköping. Möller hade räknat med många fler, men svalde förtreten. Han blev ju vald till ordförande och flera andra från Nyköpingstrakten fick andra poster.

Stora skulder och nedläggning

Det tog inte många veckor innan SPR:s verksamhet var nedlagd och hans polisanmälan mot oss och andra managers rann ut i sanden. Detta trots att SPR vitt och brett talat om att de skulle ta Beatles till Sverige. Det skedde aldrig. Däremot lyckades organisationen engagera Dave Dee, Dozy, Mick & Tich samt Walker Brothers för turnéer som gick i putten. Skulden till Dave Dee och company uppgick till 12 000. De var också skyldiga Walker Brothers pengar men skyllde på att Scott Walker i den gruppen avbröt turnén och åkte hem.

Vi garvade när vi satt på Långsjöhöjden och läste det tidningarna skrivit. Turnéerna var virrigt upplagda och alla SPR:s småpåvar som följde med i kölvattnet klarade inte av att reda upp sånt som gick på tok, utan ställde i stället till ännu mer oreda.

Sveriges Popmusikers Riksförbund dansade inte ens en hel sommar. Få tackade för den dansen. Jag sörjde inte och vet inte heller vart Olof Möller tog vägen.

Lugnet lade sig åter över Popsverige.

Topless — servering på Hornsgatan

Fast musiker och managers tog det inte alltid så lugnt och försiktigt. Det fanns ställen att gå på för grabbar och tjejer som ville träffa popkillar – och för popkillar som ville träffa tjejer trots att de var lite utpumpade efter kvällens spelning. Ett sådant ställe var Club Entill på Hornsgatan 62. Den tillhörde Leffe Illernäs och fick sitt namn när någon uppgivet frågade honom om det verkligen skulle löna sig med en klubb till i Stockholm. Att det blev lönsamt berodde till del på att han hade snygga flickor som langade öl rätt oklädda. De trängde sig fram till borden och folk makade sig undan för deras bara bröst.

Naketidén hade Illernäs fått på Gröna Lund, vars reklam han tillverkade. Där hade han dessutom en attraktion. Snygga och mycket lättklädda damer satt på pinnar ovanför ett vattenkar och log mot disken där det stod herrar och kastade boll mot en pricktavla. Om de träffade trillade damerna ner i vattnet. Konstigt nöje, men populärt.

Till Entill kom också de flesta utländska artister som hade anledning att besöka Stockholm. En sen afton dök Jimi Hendrix upp. Jag har för mig att det var hans första besök i Sverige och eftersom det var trångt på klubben kom han och Benny Englund att sitta vid bordet där jag parkerat. Det var en vänlig människa, ganska fåordig men inte alls stor på sig. Åtminstone inte då. Jag har hört att han förändrades sen, men han levde ju inte så länge till.

Med min Spitfire mot höger

Så kom den fantastiska dagen då Sverige övergick till högertrafik. Det var den 3 september 1967 och jag hade hittat det perfekta sättet att lägga av med supandet. Jag köpte en bil och inte vilken bil som helst heller. Det var en vit Triumph Spitfire, en cabriolet med lång nos. Bakom sittbrunnen fanns ett svart paket av skinnliknande material som kunde dras upp och bli tak. Det var egentligen bara ett fel på bilen: elsystemet var knasigt och gjorde att säkringarna brann stup i ett. Men eftersom jag rökte som en borstbindare var den saken lätt avklarad. Jag slaktade bara mitt röda Commercepaket och lindade stanniol över varje säkring. Sen gick bilen som en klocka.

Jag körde hem till Hudik för att visa upp mig och bilen. Där tog det stopp. Min Spitfire caught fire. Det slog upp lågor som förstörde delar av den vackra vita lacken. Jag släckte snabbt och vände mig i förtvivlan till en kompis som fann flera avbrända kablar. Det gick fortfarande inte att köra med vanliga säkringar, men sedan jag bytt allesammans mot avklippta sjutumsspikar tog jag mig tillbaka till Stockholm. En verkstad fixade till det mesta för dyra pengar och jag kunde ha kvar klenoden i ytterligare något år.

Musikstilarna var verkligt föränderliga och det var i huvudstaden sådant märktes mest. Pink Floyd kom och visade konstiga bubblor på duk under konserten och nya musiker lade jazzklanger till sitt sound. De gamla popmusikerna (de som hållit på i fem år eller mer) började svettas. Så även deras managers.

Börsnoteringarna

Varje lördag brukade sådana samlas i det stora vardagsrummet med skinnsoffor, TV och stereoanläggning på Långsjöhöjden. För det mesta var det Benny Englund, Leif Bigert, Göran Hellsten och Björn Holmblad. De kom för att följa börsnoteringarna – Tio i Topp på radion. Ofta hade vi våra band med på listan och kunde räkna med att få lön i ytterligare en vecka, men nu kom allt knepigare låtar med, spelade av band som inte lät som Beatles gjort i början av sin karriär.

Det var ohyggligt viktigt för band att få med låtar på Tio i topp. Därför gjorde både gruppmedlemmarna och deras managers allt för att lyckas med det. Tio i topp sändes från en hemlig plats på landsorten förutom från Stockholm, och lyssnarna röstade fram låtarna till de olika placeringarna. Vi gjorde "kupper" – vilket betydde att vi försökte luska ut var landsortssändningen skulle äga rum. Sedan såg vi till att banden åkte dit och spelade för gager långt under det normala. Både Shanes och Lee Kings gjorde lyckade sådana framträdanden. Hur vi knäckte hemlighetsmakeriet med sändningsplats?. Inte svårt allt. På Sveriges Radio arbetade unga flickor. De ville träffa sina idoler. Vi såg till att de fick det – mot att de skvallrade.

Försvaret behövde de långhåriga

De svenska banden hade också andra bekymmer. Många musiker hade fått uppskov med militärtjänsten, men nu ville inte myndigheten vänta längre. Sverige behövde skyddas från alla otäcka främmande makter och de långhåriga skulle kanske kunna skrämma dem.

Men än var de flesta på fri fot. Dock hade det blivit knepigare att matcha banden. Media började önska sig mer än skonummer och favoritfärger. Artist Press Center hade tagit sig an ytterligare några grupper. Tjejbandet Plommons gick ganska lätt att jobba med, för flickor som spelade pop var det ont om. Där kunde man fortfarande ta till de gamla knepen. Vi lät trummisen Eva Kroon påstå att hon ville gifta sig med Tommy Blom i Tages för att få efternamnet Kroon-Blom. Det var massor av tidningar som nappade på den notisen. Vi hade också börjat jobba med Slamcreepers som fått göra skivor på Bill Records och ansågs vara på uppåtgående. Nu gällde det dessutom att komma på en bra grej som kunde göra vårt senaste band Annabee-Nox känt över landet. Det skulle inte bli lätt. I november 1967 försökte vi kolla trenderna utan att göra någon djuplodande marknadsundersökning. Att köra med sex verkade överspelat, men religion verkade ha potential. Predikanten Målle Lindberg åkte runt och bar sig åt som popidol, tog till och med helikopter ibland för att komma till sina möten. Maharishi Yoga hade fått Beatles att åka till Indien för att bli andliga.

En pop-Jesus skapas

"Vi gör sångaren Roffe Bood till Pop-Jesus", sa Lennart. "Han har långt hår och skägg, precis som Jesus på de flesta bilder jag sett."

Det var en rätt bra idé, men hur skulle vi få ut budskapet till folket? Den saken visade sig gå lätt som en plätt. Det fanns ett TV-program som hette Timmen, där producenten längtade efter kontroversiellt material. De kom ut till Älvsjö, härjade med kameror och mikrofoner och gjorde ett program som kanske skulle vara ironiskt mot oss "alltför unga makthavare i musikbranschen". Tydligen slog det alldeles fel. Dagen efter programmet var Sveriges alla tidningar fyllda med artiklar om oss. De flesta förfasade sig, men intresset var väckt. Annabee-Nox fick sin vintersäsong räddad. Att de inte blev världsberömda har säkert andra orsaker.

Lennart och jag skälldes ut i press, radio och TV. Skället var visserligen blandat med motsatsen, men det blev lite mycket. Dessutom var det tufft att vara redaktör för två poptidningar. Om man skulle trappa ner? Det var en återkommande tanke. Så träffade jag en kille som hette Håkan Carlén som bodde på Grycksbovägen i Enskede och hade jobbat lite med ett band som hette Pete Proud. Han tyckte att vi kunde göra någonting tillsammans i liten skala.

Internationella artister

Jag sade tack för den här gången till Lennart Lindström och så startades International Artists Ltd i Enskede. Kontoret låg på övervåningen i Carléns föräldrahem och var riktigt trevligt. Vi fick genast påstötning från myndigheterna om att Ltd betydde aktiebolag på engelska och så fick vi inte skriva eftersom International Artists var något AB. Hade vi förresten internationella artister?

Det hade vi. Två amerikaner till och med. En av dem hette George Clemons som tillsammans med tre svenskar bildat soulgruppen King George Discovery. Den andre var Al Sharp, en duktig sångare och dansare som med sina Funky Flames till och med turnérat i Sudan. Och i Finland, men det tyckte jag inte smällde så högt.

Så den saken var klar. Det där med aktiebolaget var värre. Vi hade tryckt upp broschyrer, affischer och stiliga visitkort. De måste ju användas för nya hade vi inte råd att framställa. Vi låg emellertid så pass lågt att myndigheten glömde bort oss.

En kort blir lång

Det vore synd att påstå att IAL förändrade popscenen i Sverige. Men med King George Discovery gick det riktigt bra. Jag producerade en singelskiva med honom som EMI gav ut. Finurligt nog, eftersom George hade mycket större ego än kropp, fick han göra en låt som jag skrivit åt The Panthers – I’m The Best – fast han gjorde om melodin och fick till det riktigt bra. Men han blev arg på mig. På skivomslaget lät jag en tecknare göra honom ungefär som Tage Erlander porträtterades på den tiden – som en lång räkel med kungakrona. En dag kom den korte mannen ifatt mig på Götgatan och överöste mig med invektiv. Jag försökte ge igen med samma mynt men det blev etter värre. Förgrymmade svenskar gick emellan och hotade att klå mig om jag inte "var snäll mot negern".

George bodde ihop med en blond svensk kvinna. De måste alltid ha talat engelska, för på svenska blev han aldrig fena så länge vi hade affärer ihop.

En gång förklarade jag för honom att bandet skulle spela i Furuvik. Det var nära att han lyckades bli blek.

"For a week!" stönade han och började berätta om hur mycket han hade att göra den närmaste tiden. Det gick över när han fattade att Furuvik var en plats och ingenstans han behövde stanna en hel vecka.

Han hade spelat ihop med Jimi Hendrix (som jag drack öl med på Club Entill) i USA och sen kommit till Sverige som medlem i danske Grave Hansens band The Harlem Kiddies. När det bandet knakade i fogarna och flera gav sig av hemåt hade George blivit kvar och Grave förskansade sig i sitt hus i Huddinge. En bekant till mig som hette Arne Larsson hade hört både Kiddies och Discovery på Gyllene Cirkeln på Sveavägen i Stockholm och blivit imponerad. Han sysslade med att tillverka billighetsskivor – LP mest – för rackförsäljning i bensinstationer, varuhus och matvarubutiker. Nu ville han göra en LP med gruppen och marknadsföra den på sitt skivbolag Haparanda.

Jag blir "superviser"

Så här dags hade Lasse Holm och Lennart Karlsmyr nästan lyckats bygga sig studio klart i Långsjöhöjdens garage. Där gjordes skivan med Chris Cooper som producent, Adrian Moar som tekniker och mig som "superviser" – vad nu det kan vara. LP:n spreds över landet och det började dugga in engagemang.

Vi utökade artiststallet med Marie & Thérèse, ett par skönsjungande flickor med efternamnen Bergman och Juel. Jag hade träffat en kvinna som hette Margareta Jaderius. Hon hade två barn, Christian och Carina, och var installerad i en lägenhet på Götgatan 91 dit de flyttat från Metargatan som också ligger på Söder. Jag bosatte mig också där, fast det egentligen var förbjudet område för herrar. Fastigheten skulle bara inrymma ensamma mödrar. Jag ville gärna att Margareta skulle hänga med ut och lyssna på band. Problemet med barnvakt löstes lätt. Marie & Thérèse hade inte så många jobb än så Marie Bergman häckade på Götgatan flera kvällar.

Medan jag bodde där stötte jag ofta ihop med Hasse Edler – sångaren som en gång med sitt band The Ghostriders kallade sig Mike Doughan – och vi brukade fika ihop. Jag har för mig att vi skrev låtar ihop också, men vad det blev av dem har jag glömt fråga honom om.

Ingen utlösning

En natt ringde telefonen våldsamt på Götgatan. En lagom sluddrig röst förklarade för Margareta att han ville tala med mig. När jag tagit luren sade han sitt namn. Jag tänker inte föra det vidare just här, men han var känd nöjesjournalist i Skåne och har gjort gästspel i TV-branschen. Nu satt han fast på krogen och kunde inte betala notan. Kunde jag komma och lösa ut honom? Det ville jag inte och skyllde på kassabrist. Det ville han inte tro på och hotade med senare repressalier. Jag bad honom dra nånstans (vilket han inte kunde alldeles omedelbart) och slängde på luren.

Hoods från Jönköping hamnade också på International Artist. Jag har alltid tyckt att Småland är internationellt, fast mest berodde det nog på att jag känt deras manager Marjatta Pettersson i flera år. När en bekant vill något har jag svårt att säga nej.

Pete Proud fanns kvar i stallet sedan Håkan Carlén började och Rowing Gamblers tillkom. Jag tvingades skriva fler och fler pressreleaser och kom på att bilda ett eget litet bolag som döptes till KEG Publicity. Det har jag fortfarande kvar, så det är snart lika gammalt som Stora Kopparberg.

Producent åt brorsan

På alldeles egen hand jobbade jag med en hälsingegrupp som hette Anders Erikssons. Det var en dansorkester med min bror Alf som trumslagare. Troligen var det därför jag engagerade mig. De gjorde en EP-skiva som jag "producerade" innan jag började känna att det var dags att hitta på något annat.

Men det jag minns allra bäst från Grycksbovägen var den dag 1968 då ryssarna gick in i Tjeckoslovakien och kvävde Dubcecks Pragvår. TV och radio talade om risk för storkrig, men det visade sig att västmakterna inte ville uppfylla sina vaga löften om ingripande. Vi vågade åter andas ut.

Trots den "incidenten" blåste förändringens kommunistiska vind hårt i Sverige. De personer som vrålat "USA ut ur Vietnam" blev inom kort politiska rikslikare. De hade räddat almarna i Kungsträdgården och tyckte inte om popgrupper som sjöng på engelska fast de var svenskar. Ännu mer hatade de managers – "dessa bölder på musikerkroppen". Nya orkestrar dök upp och sjöng på ärans och hjältarnas språk och de hade inte texter om "love" utan om "Tage och Geijer, Lyndons lakejer."

Jag drog mig saktmodigt ur branschen. Därmed fick jag aldrig på nära håll uppleva "Det stora svenska musikundret" med export av först "ful och girig" musik (ABBA) som efterhand förvandlades till "god" musik (Roxette).

Svårt att vara overksam

Plötsligt blev allting svårt. Jag satt tillsammans med Margareta och hennes barn Christian och Carina i den mörka lägenheten på Götgatan 91 och visste inte vad jag skulle ta mig till. Att inte jobba innebar inte bara att jag blev av med inkomsterna utan dessutom fylldes kroppen med myror. Jag hade arbetat med allt möjligt sedan jag var 14 år, så nu kändes det som om livet tagit slut.

Margareta ville flytta, vilket man kan förstå, eftersom bostaden var förbjudet område för herrar. Nu tog visserligen inte alla så allvarligt på den saken. Jag var inte den ende som smugglades in, men troligen ensam om att bo där för jämnan.

Men hur skulle vi kunna flytta när mina enda gager kom från en popkrönika i nykteristtidningen Accent var fjortonde dag? Det storslagna arvodet var 40 kronor per krönika, alltså 80 spänn i månaden.

En dag vände alltsammans. På Ringvägen stötte jag oförhappandes ihop med en man som haft med mig att göra förr. Det var en glad och trevlig dansk vid namn Henning Pallesen. Han bjöd på en öl och undrade vad jag hade för mig nu för tiden.

"Tja, inget särskilt."

"Kommer du ihåg för länge sedan då du skrev snuskhistorier åt förlaget som jag jobbade på då?"

Visst mindes jag.

"Några av dem var hyfsade, vill jag minnas", fortsatte han.

Man minns vad man vill minnas, tänkte jag, men nickade och höll med eftersom det lät som beröm.

Sug efter erotiska texter

"Nu jobbar jag åt Curt Hson på Kungsgatan", sa han. "Det är ett väldigt sug efter erotiska texter. Kan du fortfarande skriva sånt?"

Det visste jag inte och sa som det var.

"Försök", sa Henning och gav mig ett stiligt visitkort. Sedan drack vi ur och skildes åt. Jag blev kvar en stund på ölschappet och började fundera.

Ämnet var mig inte helt främmande. När jag var grabb och höll på att samla utländska pengar på båtarna i Hudiksvalls hamn lyckades jag byta till mig några spännande franska kort som gömdes på ett hemligt ställe under korkmattan i rummet på övervåningen hos morfar och mormor. Det var spännande och upphetsande svartvita bilder i det vanliga fotoformatet 6x9 centimeter. De föreställde kvinnor, både magra och feta, som tillfredsställde herrar på sätt som verkade mycket intressanta. Om nätterna tog jag fram de där bilderna för "händerna-under-täcket-aktiviteter".

Mina kort var ganska konventionella. Franska kort (låter det inte rart?) hade varit stor business ända sedan slutet av 1800-talet och visade sånt som man nu hittar på Internet om man ger sig tid att leta: homosex, sadism, samlag med djur och folk som kissar i truten på varandra. Det fanns till och med bilder på folk med olika hudfärg som hade sex med varandra. Sådana var de mest förbjudna i till exempel Nordamerika.

Trots förbud och trots att ingen gjorde reklam för de här varorna lär man i England år 1899 ha sålt 14 miljoner fotografier av det här slaget. Det skriver Hans Nestius i sin bok I last och lust.

Dyrgripar från Tyskland

Jag fick tag på mina dyrgripar på en tysk båt. Det troliga är att de knäpptes en bra bit in på 1900-talet, men enligt Nestius försåldes det 88 miljoner sådana i Tyskland 1899. Då hade Tyskland 50 miljoner invånare. Författaren Mattias Andersson har räknat ut att det betydde att varje tysk medborgare det året skaffade 1,8 franska kort.

Troligen såldes sådana bilder också i Hudiksvall, fast mycket diskret och under disk. Men var man kunde få tag på dem var en hemlighet som bara vissa vuxna kände till.

Det som uträttades tillsammans med de franska korten måste hållas hemligt i början av 1950-talet. Det gick skrönor om att man kunde bli hårig i handflatorna om man sysslade för mycket med den sortens aktiviteter. Eftersom mina händer fortsatte att vara lena och fina och slapp rakning bestämde jag mig för att inte heller tro på att vi onanister skulle bli av med ryggmärgen och andra hemskheter som det pratades om. Fast tyst var det bäst att vara.

I början av 50-talet var allt som hade med sex och nakenhet att göra så hemligt att man – åtminstone jag – blev upphetsad av nästan ingenting. Hos frisören på Västra Tullgatan i Hudiksvall fick man ståpick av att läsa tidningar som Pin Up, nudistbladet Tidlösa, Cocktail och Kavalkad. De innehöll foton som förvisso var vackra men troligen numera skulle refuseras av Kamratposten som alltför menlösa.

Allt öppnare samhällsklimat

Ändå kunde man påstå att samhällsklimatet gick mot allt större öppenhet vid den tiden. År 1951 förfasade sig många över Arne Mattssons film Hon dansade en sommar, fast det erotiska i den inte sträckte sig längre än till att Ulla Jacobsson visade tuttarna. Men filmen fick trots allt visas och det lilla räckte för att rullen skulle bli en jättesuccé världen runt och mer eller mindre bli upphov till begreppet "den svenska synden". Filmen byggde på Per-Olov Ekströms roman Sommardansen som jag lyckades låna på biblioteket under bläng från damen som stämplade lånekortet.

1953 släppte Ingmar Bergman Sommaren med Monika. I den skymtade också nakna kroppar och blev därför en framgång jorden runt. I USA köptes den av David F. Friedman som tyckte att den innehöll för mycket handling, så han skar ner filmen med en dryg halvtimme, behöll allt som kunde tänkas kittla och hittade en förtjusande titel – Monika – the story of a bad girl. Det sålde som tusan och ändå hade inte den verkliga porrepoken börjat än. Samma år lånade en amerikan vid namn Hugh Hefner stålar och startade tidningen Playboy. En ny epok var född, men den skulle streta fram sakta innan dess credo skulle nå fram till gemene man.

Porr-åldersmannen

Jag visste en del om Curt Hson-Nilsson. Han var åldermannen inom svensk pornografi och hade vid den här tiden bara en egentlig konkurrent på marknaden – Berth Milton, som börjat sticka upp med sitt glassiga magasin Private.

Curt hade startat sin massmediala bana som volontär på Norrländska Socialdemokraten redan på 1940-talet och var en av de verkliga pionjärerna inom sexpressen. Han ville gärna bli författare och skrev en barnbok om fåglar som hette Kalle Rödstjärt. Den gick inget vidare så han beslöt att satsa på erotik i stället.

Redan 1947–48 startade han tidningen Piff som innehöll svartvita bilder av kvinnor i bikini till att börja med. Det skulle dröja innan överdelen föll. Han satsade dessutom ganska hårt på noveller, många av dem riktigt litterära men med ett visst mått av erotik insmuget i handlingen. Hson betalade sina författare bra så det var inte så konstigt att han så småningom lockade till sig skribenter från både Expressen och Stockholms-Tidningen, för att inte tala om etablerade författare som P. O. Enqvist, Per-Olof Ekström och Per Meurling.

Pionjär med homosexbok

År 1949 gav han ut den första boken på det egna förlaget, Förlagsbolaget Curt Hson. Det var Nils Hallbecks (1906-1997) bögbok Brinnande blomma, skriven under pseudonymen Jan Hogan och hade sexuella skildringar som bara antyddes, eftersom det inte gick an att skriva hur som helst. 1956 gav Curt ut en version av markis Donatien de Sades Justine, bearbetad av pseudonymen Nore Hell (också detta Nils Hallbeck). Så kom pornografiexplosionen 1967–68. Innan dess hade Hson utan tvivel litterära ambitioner men därefter präglades utgivningen mest av kvantitet.

På bio kunde man se alltmer kopulerande. Vilgot Sjöman slog till med Nyfiken Gul 1967. Det var en konstig historia med halvdokumentär prägel och närmast parodiskt förnumstig berättartext. Jag känner ingen som minns vad filmen handlade om, utom att Olof Palme var med och att Lena Nyman och Börje Ahlstedt nuppade på konstiga platser. Ändå kan man knappast påstå att det var en äkta porrfilm.

Året efter gjorde Inge Ivarsson och Torgny Wickman Eva – den utstötta, som maskerades till indignationsfilm för att passa till export. "En skitfilm" står det i min fickalmanacka från det året. Sen kom Kärlekens språk som visade äkta samlag. Rolig var den inte, men väldigt pedagogisk och kantad av sexologer i vita sjukhusrockar.

Jag såg mig som kvalificerad

Vid närmare eftertanke hade jag nog den bokliga och filmiska lärdom som gjorde mig kvalificerad att beskriva knullade. Man fick inte heller glömma åren i närheten av svenska och utländska popidoler.

Fast ... vad skulle folk tro om mig om de fick reda på att jag skrev porr? Men jag kom fram till att det inte var någon fara. Här skulle ingen veta vem som skrev. Pengarna skulle kanske räcka till en flytt om jag drog ner lite på cigarrettkonsumtionen.

I en garderob hade jag fortfarande några Nästa nummer kvar så jag skyndade hem och läste igenom boken som gjort mig tillfälligt rik. Det skulle gå att skriva om den, inte bara skulle. Det var nödvändigt att göra det eftersom språket i boken var erbarmligt. Bearbetningen och förlängningen av historien tog en och en halv vecka för pseudonymen Kurt Ehrling (Kurt som en liten blinkning åt förlagschefen och mitt mellannamn förstärkt med ett h) och sedan tog jag manusbunten med mig och ringde på hos Hsons förlagsbolag. Det var ett magnifikt kontor med speglar och stora fönster mot Kungsgatan. De heltäckande mattorna var mjuka och allt andades rikedom. Henning var en snabbläsare. Medan jag blev bjuden på fika – både påtår och tretår – hann han med att ögna igenom manuskriptet. Sedan kom han tillbaka med ett leende på läpparna.

"Den kan vi ta. Fast jag har för mig att jag läst den förr."

Jag förklarade bakgrundshistorien och tillade att förut hade den bara sålts på postorder och varit 96 sidor tjock. Det skulle den bli nu också, trots att jag skrivit till ett dussin A4-ark. Mind­re bokstäver och smalare radmellanrum fixade den saken.

Snabbis och Fickis

Curt Hson-Nilsson gav ut två bokserier, en som hette Snabbis och en som hette Fickis. Snabbis var den kortare varianten och den som betalades mycket sämre.

"Sån ska Hsons Nästa nummer bli", sa Henning och gav mig en check. "Tror du att du kan komma med fler?"

Jag ville veta hur många som behövdes, hur tjocka de skulle vara för att betalas bättre och detaljer av den sorten, för nu hade jag fått blodad tand.

"Hur många som helst. Det är hausse på porr just nu. Vi går in och snackar med Curt."

Den kraftigt byggde förläggarens rum var lika stort som flera av de andra lokalerna sammantaget. Det var första gången jag såg honom in person, men jag hade förstås sett bilder på honom i pressen. Precis som Kar de Mumma – Erik Zetterström – for han omkring i Rolls Royce, flott klädd och oftast med en cigarr i munnen.

Henning förklarade vem jag var och att jag hade fixat till en kortroman på sisådär tio dagar.

"Kan du hålla den takten i fortsättningen också?" frågade Hson.

Det trodde jag. Åtminstone sa jag att jag trodde det. Då tog han en bok ur en hylla, vek upp den och gick till en gigantisk kopieringsapparat som stod vid väggen. Den rasslade en god stund och sedan räckte han mig ett dussin papper. Det var innehållsförteckningen i en bok om samlagsställningar som han gett ut.

Skrivhjälp

"Skriv böcker med tio tolv kapitel", sa han. "Varje kapitel ska vara cirka tio sidor. Av dem ska sju vara göka. De andra tre ska föra handlingen vidare. Använd dig av ställningarna som omtalas här."

Jag glodde på innehållsförteckningen och förstod att jag inte var så avancerad som jag trott. Han måste ha märkt det för han gav mig boken också.

Lycklig återvände jag hem och berättade om mitt nya jobb. Margareta tyckte också att det lät bra, men påpekade att jag inte fick säga något om mitt skrivande till hennes mor. Det tordes jag lova.

Ett fallfärdigt torp

Den sommaren hyrde vi det skevaste torp jag någonsin bott i. Det låg en bit utanför Sparreholm, inte särskilt långt från slottet. Där skulle författandet ske i ett litet gavelrum på andra våningen dit man tog sig längs en mycket smal, kort trappa. Jag fick lov att släpa upp min reseskrivmaskin till bordet vid fönstret. Det fanns ingen el i kåken.

Hsons innehållsförteckning spikades upp på väggen. Under bilresan till Sparreholm hade jag funderat på en intrig som troligen skulle duga, inte minst som den bara fick uppta 30 procent av texten. Det handlade om ett mystiskt gökur som fick alla att bli som galna så fort göken gol. Fånigt kanske, men jag skrev historien i alla fall. Så fort ett samlag var över­stökat i texten strök jag den ställningen i innehållsförteckningen med min tjocka blå spritpenna och koncentrerade mig på nästa. Om något verkade tveksamt hade jag ställningsboken att ta till. Den sommaren gjorde mig till expert.

När alla kapitlen i förteckningen var överstrukna kunde jag lättad konstatera att boken var klar. Nu hade Margareta hittat en lägenhet i det område i Västerhaninge som kallades Svarta kärret. Den var ljus, fin och nybyggd så dit ville hon. Själv brydde jag mig inte så mycket om var jag bodde. Det mesta var bättre än en Wasabrödskartong på Hälsingegatan.

Flytten måste betalas

Jag skyndade mig att skriva en bok till, levererade båda och kunde betala både flytt och ny hyra. Men inflyttningen fick gå fort, jag måste tillbaka till mina knullerier i Sparreholm, för det skulle ju betalas hyra i fortsättningen också.

Den sommaren skrev jag som en galning från dagens första ljus till dess det var så skumt att det inte gick att se någonting längre. När hösten kom kunde jag leverera sju häftigt erotiska böcker till Hson. Då fick jag också se omslagsförslagen på de två jag redan gett dem. Jag spärrade upp ögonen när en av böckerna, en Fickis, fått behålla min skämtsamhet som titel – Kuk kuk sa göken.

"Det går aldrig förbi censuren", sa jag. "Man måste försöka tänja gränserna", påpekade Pallesen.

Den andra var en Snabbis. Lustans väg handlade om en långtradarchaffis och hans vilda leverne på vägarna. De här texterna fick alla bli ett slags förflyttningshistorier: nya platser, nya kvinnor, nya erövringar. Jag hade gjort vissa försök att skapa psykologisk spänning, men sådant ströks obönhörligt. Här skulle det vara pang på rödbetan.

Skämtet fick ny titel

Jag fick rätt med gökboken. Affärerna vågade inte ta hem den och skylta med dem. Så en ny titel – Gökuret – trycktes upp och sedan satt ett par slavar på kontoret vid Kungsgatan och klistrade över den gamla titeln. Troligtvis inget kul jobb, för upplagan var betydande.

De här böckerna kom ut under 1970 och 1971. Nu hade jag råd att lägga av med krönikorna i Accent. Att skriva romaner var inte så dumt, tyckte jag, men det blev lite ensidigt att bara jobba åt Curt Hson även om det var en trevlig man som inte snålade med pengarna.

Nu hade sexfilmsindustrin satt fart på allvar så jag ägnade mig en del åt reserach. Långt ner i halsen (Deep throat) med Linda Lovelace gjorde ett segertåg världen runt. Där spelade hon en kvinna med en liten defekt som påverkade hennes könsliv. Hennes klitoris satt inte på rätt ställe. Den hade hamnat i halsen där den måste stimuleras. Kul idé tyckte jag. I verkligheten var det inte lika roligt för Lina Boreman, som hon egentligen hette. Hon var egentligen prostituterad och specialiserad på att svälja penisar mot ersättning. På en fest där hon gjorde sina svärdslukartrick uppmärksammades hon av gangstern Lou Peraino. Han satsade 40.000 dollar på filmen som gjorde henne och hennes hallick Chuck Traynor berömda. I många intervjuer sa Linda att hon njöt av att suga manliga könsorgan på detta sätt – och världen trodde henne.

Jag träffade henne 1982 då hennes memoarbok Skärseld gavs ut av förlaget Askelin & Hägglund och efter att jag hade pratat med henne en stund fattade jag vilket helvete den stackars människan gått igenom.

Hittade jag verkligen på titlarna?

Men om sådant var jag omedveten decenniet tidigare. Då såg jag hennes film som ett utmärkt studieobjekt inför fortsatt bokskivande åt Curt Hson. Ett par andra "instruktionsfilmer" som jag minns från den tiden var Djävulen i miss Jones och Behind the Green Door. Det blev en hel del böcker hos Hson – Fredlös brunst, Kille på hugget, Lustans pensionat, Med het mynning, Porr över prärien, Sexamazonerna och Stora porrjakten. Det värsta är att jag tror att det var jag själv som hittade på titlarna.

Skrivandet åt Hson förde med sig annat. Liksom popvärlden var porrvärlden inget slutet kärl. Det kom snart ut i branschen vem den där Kurt Ehrling var och jag fick anbud från olika tidningar – och gudarna ska veta att det fanns många, de flesta av den kortlivade sorten. Ägarna trodde att de skulle skära guld med täljkniv och därför betalade de vad man krävde. Jag skrev noveller åt rätt många under den här märkliga tiden. Ibland kom man med manuskriptet till en unken källarlokal. Då kändes det bäst att byta manus mot reda slantar. I allmänhet var det inget problem.

Också i Sverige dök det upp små filmbolag som sysslade med att fotografera samlag. Porrklubbar fanns på snart sagt varenda gata, inhysta i lagerlokaler, gamla nerlagda affärer och till och med i bostadsvåningar. De visade 8-millimetersfilmer för en stönande publik och där brukade det också finnas damer som idkade posering (med allt vad det innebar) i en näraliggande avdelning. De här företagen behövde ständigt nya filmer att visa, så de där nya filmbolagen och deras skådespelarkår hade gott om arbete.

Anbud om filmmanus

I en gammal industrifastighet i Gröndal fanns Sixten Andersson, före detta stillbildsfotograf som funnit att det låg mer pengar i rörliga bilder. Han hade funnit att det gick bättre att sälja alstren om de hade nån slags handling och bad mig skriva manus. Det var inte svårt för den där intrigen skulle vara snabbt avklarad för att sedan komma in på väsentligheter.

Han bjöd in mig att titta på en inspelning. Det var både intressant och komiskt men tyvärr inte det minsta upphetsande. Huset såg ut att behöva fasadputs utvärtes och rivning invärtes. I ett hörn av industrilokalen, där det fortfarande pekade rostiga maskindelar upp ur golvet, hade filmteamet byggt en sängkammarliknande historia med en stor binge där det låg en naken flicka, en bokhylla och ett fönster. Vid fotänden satt en man och öppnade en väska. Bakom fönstret satt en färgaffisch som visade en solig himmel. Det skulle troligen föreställa ett vanligt hem. I bokhyllan stod bara en kokbok och några platsblommor. Resten av utrymmet fylldes av souvenirflaskor av den sort som brukade tas hem från semesterresor till Mallorca och Kanarieöarna. Jag kände igen uppställningen från flera av mina bekantas bostäder.

Runt sceneriet fanns flera strålkastare och reflektorer och något som förvånade mig: en 35 millimeters filmkamera.

"Var säljer du dina filmer?" frågade jag. "Utomlands", sa Sixten. "Där börjar marknaden bli stor, större än i Sverige. Somliga klubbar kan visa riktig biofilm. Men vi tar samma scener med tre olika kameror, 8- och 16 millimeters förutom den stora kameran. Därmed täcker vi allting, inte bara småskuttarna i stan."

Ett par ointresserade karlar stod och rökte och på en pall bakom kameran satt en man som inte hade en tråd på kroppen. Han läste Dagens Nyheter och tycktes inte märka av att det fanns fler människor i lokalen.

En målande man

Flickan i sängen spretade med benen och mannen vid sängkanten satte sig på huk. Han började måla någonting på flic­kans blygdläppar.

"Ta det lugnt", ropade flickan plötsligt och ryckte till. "Du kittlas, för fan."

"Det är inte mitt fel att din mus är så blek att vi måste rödsminka den för att den skall se ut för nåt", sva­rade mannen med penseln och drog ett par drag till. "Så där, nu är det klart."

Sminkören reste sig, tog ett par steg bakåt och begrundade färgsättningen. Han såg nöjd ut och vände sig om.

"Klart!" sa han till Sixten. "Nu kan vi köra."

Mannen på pallen bakom kameran kastade ifrån sig DN och såg ner mellan sina ben. Han verkade bekymrad och Sixten märkte det.

"Lisa", ropade han till flickan i sängen. "Hjälp honom, annars får vi inget gjort i dag." Han vände sig till mig. "Kom så går vi in på mitt kontor och snackar."

Inget prutande på arvodet

Vi snackade och kom överens. Jag skulle skriva sex korta manus åt honom mot ett engångsarvode per styck. Det var just inget debatterande om pengar. Han visste vad han ville ha och hade råd att pröjsa för det.

När jag gick därifrån var sängscenen tagen. Tydligen hade Lisa lyckats med hjälpverksamheten.

Det var inte särskilt svårt att skriva manus till Sixten. Viktigast var att hålla replikerna till ett minimum. I ett vanligt filmmanus brukar man räkna med att en skriven sida med repliker kan ge strax under en minut färdig film. Här brukade det räcka med ett halvt A4-ark till en tiominutersfilm. Så här långt efteråt vågar jag berätta att manusen oftast var tagna från redan sålda noveller. Men i längden var det ett ganska trist jobb.

Fast det här besöket hos Sixten var så pass absurt att minnet satt fast ett bra tag. När jag skrev thrillern Storstöten, som kom ut 1976 på Forum använde jag mig av en scen som till förväxling liknade det jag upplevt.

Komplikationer

Det var inte enbart ensidigt att pyssla med porrskrivande. Det hade också andra komplikationer. När jag var färdig med alla böckerna som beställts av Curt Hson och flyttat tillbaka till Margareta i Västerhaninge märkte jag av dessa. Efter att ha beskrivit hur fiktiva personer levde om i sänghalmen tappade jag själv all lust. Det tog nästan fyra månader innan jag blev funktionsduglig igen.

Medan jag funderade på hur det skulle gå till att komma in i en lite "seriösare" bokvärld hade Margareta planer på sitt håll. Dessa tycktes mest handla om bättre boende. I andra änden av Svarta kärret byggdes radhus. Dit släpade hon mig, pekade på en nästan färdigbyggd gavelkåk och sa att vi skulle köpa den.

"Huset kostar bara 149.500 kronor", påpekade hon. "Som hittat!"

För all del. Huset var relativt stort, med kök, hall, sovrum och vardagsrum på nedre våningen. En trappa upp fanns garderober, rymligt badrum och sovrum så att det räckte till oss alla. Några meter från ingången stod ett uthus som också hörde till. Skolan där Carina och Christian skulle gå låg bara femtio meter bort.

Elektrisk skrivmaskin för fartens skull

Okej, sa jag och så blev det mer porrskrivande åt de flesta av de nu avdöda tidningar och magasin som på den tiden rosade marknaden. Jag skaffade en elektrisk skrivmaskin och det var ingen dum investering. På en sådan går det lätt att skriva och jag kunde utöka dagens pensum med minst ett par sidor.

Huset, men inte omgivningen, stod klart och vi flyttade in. För att kunna installera våra prylar måste vi släpa dem över spänger som lagts ut på den lervälling som omgav hela kvarteret. Det dröjde inte länge innan det stod höga staket mellan varje tomt och som genom ett trolleri kom en gräsmatta både framtill och baktill. Men skavankerna syntes fortfarande. Det blev riktigt vackert först när snön föll.

Mina funderingar på att byta litterär inriktning blev starkare. Men jag vågade inte sätta mig ner att försöka åstadkomma ett "riktigt" romanmanus. Det gällde att kombinera drömmarna med något som gav direkta inkomster eftersom det inte var fullt så billigt som vi hoppats att bo i radhus. I Västerhaninge fanns en källarlokal där man hade en slags kombination av antikvariat och loppmarknad. Där köpte jag en massa gamla vilda västernböcker billigt och fann att översättarna måste ha haft lika brådis som jag hade när jag randade porr åt Hson. Detta födde en idé.

Under poptiden hade jag lärt mig engelska ganska hyggligt. De flesta västerböckerna hade originaltitlar på detta språk. Eftersom det aldrig kostar något att försöka hörde jag av mig till B. Wahlströms Bokförlag på Kungsholmen och frågade om de behövde översättare.

"Kom in så får vi titta på dig", sa bokförläggare Bo Wahlström.

Förhör på Kungsholmen

Jag åkte till Warfvinges väg och utsattes för förhör av Bo och hans far Birger Wahlström, som grundat förlaget 1911. Jag vidhöll att jag var en hejare på engelska enligt tesen att man måste ljuga lite när man söker jobb. Det hade fungerat när jag ville skriva om film i Hudiksvalls-Tidningen och faktiskt fungerade det här också. Jag fick med mig en packe vilda västernböcker när jag åkte hem.

Det visade sig att nästan alla var på norska. Detta broderspråk är svårt, det kom jag underfund med ganska snart. Många ord liknade svenska ord, men av sammanhanget framgick att de omöjligt kunde betyda samma sak. Jag jagade runt efter en norsk-svensk ordbok men hittade bara en tunn sak som inte alltid innehöll det jag sökte efter. Av morfar hade jag dock lärt att en äkta hälsing aldrig ger upp. Så jag översatte och det som jag inte fattade hittade jag på själv. Flera av de där böckerna var skrivna av en man som kallade sig Louis Masterson och handlade om en marshal i västern vid namn Morgan Kane. Dessa var mycket populära. Författaren hette egentligen Kjell Hallbing och honom kom jag att få en del med att göra längre fram i livet. Han avled 2004.

Översättningar var egentligen ganska dåligt betalda, men det gick att kompensera genom att översätta många. Återigen hade jag pengar att röra mig med. Utanför huset i Västerhaninge fanns garagelängor och eftersom jag nu klivit upp en bit på samhällstegen genom att bli översättare bestämde jag mig för att byta bil.

En begagnad amerikanare

En tid hade jag kikat på en begagnad Ford Mustang och nu kunde jag slå till. Den hade – något jag inte tänkt på – en mycket stor motor. När den till sist blev min märkte jag att den drog soppa något alldeles förbaskat. Men detta var långt före den första oljekrisen och bensin var fortfarande billigt. Fast jag skulle tro att det kostade en femma att köra in i och backa ut ur garaget.

Margareta och jag kom överens om att göra slut på vårt osedliga förhållande och gifte oss i Stockholms rådhus. Dit åkte vi Mus­tang och där fick vi parkeringsböter.

Svarta Kärret var ett växande bostadsområde men vi som bodde nära skolan höll ihop rätt bra. Visserligen flyttade det in folk som inte var särskilt trevliga, sådana som urinerade på husfasaderna och bajsade i våra rabatter om de inte fick som de ville. Men det gick också över efter en tid. Med många av de andra hade vi ett trivsamt umgänge, med ganska många frigjorda lördagsfester i olika lägenheter och radhus. Sextiotalet hade fört med sig en sak som kom att stanna – relativt fri sexualitet med hustrubyten som en av aktiviteterna. Troligen hade det förekommit tidigare också, men nu praktiserades det lite öppnare.

Missnöje i familjen

Margareta och ungarna var inte riktigt nöjda med mig. Men inte därför.

"Vi ser dig aldrig", sa hon. "Du har sällan tid att ägna dig åt Carina och Christian på samma sätt som andra pappor i området med sina barn. Vi vet att du finns, men bara för att vi hör det där eviga knattret från skrivmaskinen. Kan du inte försöka skaffa dig ett annat jobb? Och jobbar du inte så läser du. Ber vi dig komma och äta eller hjälpa till så svarar du ’jag ska bara’ varenda gång."

Jag undrade om Margareta hade något annat förslag, men hon kom inte på något. Men jag hade funderat lite. Inte på att byta arbete, men på att kanske kunna tjäna lite bättre på ungefär samma sak. Genom alla översättningar hade jag lärt mig hur de allra flesta västernböcker var strukturerade. Om jag skrev egna skulle det kanske bli mer pengar. Förlagen betalade ju för att få ge ut utländska författares titlar och måste dessutom lägga pengar på en översättning. Om jag gav dem alltsammans, från ax till limpa på att säga, borde hela summan hamna i Västerhaninge.

Mer pengar av egna påhitt?

Så jag började jobba ännu hårdare. När jag gjort mitt beting översättning skrev jag en egen bok. Jag hade hittat på en historia om en ung kille från Delsbo i Hälsingland som en dag hittade sin mor och hennes arbetsgivare mördade. Han blev miss­tänkt, men för att slippa stupstocken började han luska och till sist fick han veta vem som var skyldig. Den personen hade emellertid hunnit fly till Amerika. Min huvudperson följde efter, blev cowboy och glömde inte bort sitt egentliga ärende, att hämnas och sedan bevisa för myndigheten därhemma att de misstänkt fel person. Lite grand byggde upptakten på en berättelse som bygdeforskaren och journalisten Bror Jonsson berättade för mig. Den karlen hette Johan Hansson och utvandrade från Ede i Delsbo 1879 och hamnade i Tombstone, Arizona när han kom fram till USA.

Jag döpte min gubbe till Johan Hellgren, ett efternamn som det gick att skoja lite med ("ingen gudfruktig människa kan väl heta Helvetesgrön?") och när han kom till USA lät jag honom byta namn till Kid Hill. Hill var ett aktuellt namn. Gamle svenskättade syndikalisten Joel Hägglund alias Joseph Hill­strom alias Joe Hill, som 1915 avrättats i Utah för mord som det var tveksamt om han begått, var på tapeten. Många sjöng låtarna ur samlingen Joe Hills sånger som kom 1969.

Räknade kallt med framgång

Jag tyckte att historien om Kid var riktigt bra och räknade kallt med att en hjälte med svensk bakgrund borde slå i Sverige. I hemlighet skrev jag ihop fyra böcker om honom. Eftersom jag inte ville bli alltför lik de amerikanska (och norska) författarna hade jag, som Margareta klagade över, börjat läsa en hel del annan litteratur i hopp om att lära mig något. Jag blev medlem i Bra Böckers Bokklubb, som var den som i mitt tycke gav mest valuta för insatsen, och var stadig lånegäst på Västerhaninges bibliotek.

En dag gick jag med mina fyra manuskript till förläggare Wahlström. Han blev förskräckt när jag lade dem på hans bord och förklarade vad det var.

"Vilda västern? Nej, nej. Såna manus har vi så många att vi kan gödsla med dem."

Det hjälpte inte att jag förklarade att de här historierna var bättre än allt annat de gav ut. Han trodde nog inte på det heller.

Det blev att åka hem, besviken och lite förbannad på att ingen ville förstå herr Genbergs storhet som västernförfattare.

Men i bakhuvudet ringde morfars ord om att aldrig ge upp.

1970

Norr om Stockholm, i Sundbyberg, låg ett förlag som hette Williams och det ägdes av den stora, amerikanska koncernen Time-Life. De gav ut böcker fast mest krängde de tidningar. Jag hade skrivit en del kortare grejer åt dem och hade några bekanta på deras olika redaktioner.

På vinst och förlust åkte jag dit med mina manuskript. Av en ren slump kom jag samma morgon som boksektionen hade produktionssammanträde. Alla direktörer, deras sekreterare och förlagsredaktörer hade samlats för att bestämma nästa års utgivning. Jag dök upp innan de hunnit in i det stiliga konferensrummet och hann ge en av sekreterarna mina manus. Hon lovade att ge dem vidare, men det var också det enda hon kunde lova.

Om jag bara väntade så skulle det komma ett besked. I korridoren fanns en bra fåtölj intill hyllan med förlagets publikationer: serietidningar och pocketböcker samt en hel sektion med tidningen MAD där Alfred E. Neumans nuna grinade glatt mot betraktaren. Bland popkillarna i Ljusdal hade jag flera år tidigare nästan blivit betraktad som ett geni när jag lyckades få in ett foto av Panthers i detta blad. Så jag slog mig ner i fåtöljen, bestämde mig för att ha ett positivt sinnelag. Det hjälpte att minnas Neumans valspråk – "Vadå? Jag dyster?"

En av de sista på väg in till konferensrummet där min framtid skulle bestämmas var en man som jag kände lite grand från mina tidigare besök. Han hette – och heter fortfarande – Olle Leino och har finskt regeringspåbrå. Av honom fick jag en uppmuntrande nick och sedan slöt sig ensamheten om mig.

Än i dag har jag inget minne av hur lång väntan blev, bara att den kändes som en evighet och drygt det. Men till sist kom sekreteraren ut och spände blicken i mig.

Namnet dög inte

"Kid Hill kan han inte heta!" sa hon barskt.

Aj, aj, aj, tänkte jag. Duger inte namnet så duger väl inte resten heller. Men det gjorde det visst.

"Vi har bestämt att du ska få skriva tio böcker som en marknadstest", fortsatte hon. "På ett villkor."

Jag var beredd att gå med på vad som helst. Sedan jag följt henne till kontorsmodulen fick jag veta att Williams gav ut en bokserie som hette Sexy Western. Den var skriven av Leo Manning – och det visade sig vara samma person som Louis Masterson som jag redan översatt till svenska. Fast de här historierna var annorlunda. De handlade om en man som hette Clay Allison. Den typen kände jag till för han hade levt i verkligheten, en försupen och svårt asocial herre som slogs och mördade tills han slutligen på fyllan blev överkörd av sin egen vagn och nesligen dog. I Leo Mannings/Kjell Hallbings böcker var han en stilig och välklädd spelare med oerhört kvinnotycke. Alla romanerna var byggda efter ungefär samma mall. I början skulle Clay ta sig ett nummer med en vacker och villig dam, i mitten hände samma sak (gärna med en annan kvinna) och mot slutet av boken var det dags för honom att rulla runt i sänghalmen igen. I mellantiden skulle han lösa ett eller flera problem och skjuta några bovar.

Ett extra kontrakt

"Hallbing har slutat skriva romanerna", sa sekreteraren. "Vi har haft andra som försökt. Senast Sture Hammenskog från Malmö, men han gav upp efter två titlar. Om du ska få ut dina västernböcker hos oss måste du skriva på kontrakt att du åtar dig den här serien också."

Att skriva porr hade jag prövat på förr. I korridoren hade jag bläddrat i Sexy Western. Det var skäligen enkla intriger och pornografin innanför pärmarna bestod av symbolik med ormar och tunnlar och inte alltför många fula ord. Sådant skulle jag nog klara av utan att få besök av Nobelkommittén, så jag sa ja.

"Men vad ska min gubbe heta?" undrade jag.

"Direktörerna har bestämt att han ska döpas om till Ben Hogan."

Vad gör direktörer på kontorstid?

Det var inget tokigt namn. Tre stavelser var bättre än mina två. Långt senare fick jag reda på att det fanns en verklig person med detta namn – en amerikansk golfspelare som tjänade otroliga summor på att spöa en liten boll. Den vetskapen fick mig också att begripa vad Williams direktörer helst sysslade med på arbetstid. Då började jag kalla honom "Benhögen".

"Böckerna ska i färdigt skick bli 128 sidor långa", fortsatte sekreteraren. "Typsnittet är ganska litet så vårt krav är att du för varje utgåva skriver 100 A4-sidor. Du ska ha 36 rader på varje sida och varje rad ska ha 76 nedslag från marginal till marginal."

"Alla rader?"

"Nej, när det pratas får det givetvis vara färre nedslag. Och en sak till. Om det går bra får du vara beredd på att vi vill ha 13 böcker per år. Arvodet är 1.700 kronor per manuskript. En engångssumma."

Tätt mellan manusinlämningarna

Jag gjorde en hastig kalkyl. Det betydde ett manus var fjärde vecka året runt. Det skulle kanske gå – men så var det ju det här med Sexy Western också. Den skulle komma åtta gånger per år och ha större stil, så där kom jag undan med 80 sidor per bok.

"Okej", sa jag. "På villkor att jag får behålla copyrighten."

"Inte på Sexy Western", sa hon. "Där har vi ett avtal med Norge."

Det kunde jag stå ut med. Och de första tio skulle jag säkert klara av om jag kunde hålla Hson-takten. Fyra var ju redan färdiga. Med två kontrakt och betalt för debutkvartetten åkte jag hem. På vägen köpte jag en liten flaska bubbel, för det var trots allt något att fira.

Williams ville att jag skulle skriva under en pseudonym som verkade amerikansk eftersom "ingen tror att en svensk kan skriva om den amerikanska västern". Jag och Margareta hjälptes åt att fundera och sedan tillverkades en som byggde på hennes namn Margareta Jaderius. Det blev Matt Jade, häftigt och bra, tyckte vi båda. När sedan skrivandet bara fortsatte och fortsatte och jag blev trött kom jag på en efterhandskonstruktion – matt det är ja’ de’.

Det finns bara sju berättelser

Egentligen var det inte så marigt att hitta på historier. Efter att ha jobbat med musiker kände jag till att skalan bara omfattar tolv toner, men att det av dessa går att åstadkomma hur mycket musik som helst. Povel Ramel hade en låt om roliga historier och ansåg att det bara fanns sju sorters vitsar. Det var ungefär likadant med vilda västernberättelser också. Det fanns ett antal av ingredienser (hat, hämnd och så vidare) att ta till och improvisera runt. Detta gäller förresten berättelser av alla de slag.

Men de första böckerna måste arbetas om lite. Hogan var mer än ett namn, det var dessutom benämningen på ett slags indianhydda, så jag vävde in det i den amerikanska dopceremonin. Ben är ju en förkortning av Benjamin, så det passade att göra honom till den yngste på hans första jobb.

Men det var ett tufft beting jag åtagit mig. Troligen hade det misslyckats om inte Karl XII funnits. Han lär ha tagit kaffet till Sverige efter sin kalabalikartade vistelse i Turkiet. Jag är honom tack skyldig, för utan massor av kaffe med fyra sockerbitar i varje kopp, hade jag aldrig klarat det.

Så kom den första Ben Hogan-boken ut. Den hette Hämnaren och hjärtat svällde när jag åkte runt och kollade alla pressbyråkiosker, tobakister och bensinstationer som hade snurrställ med pocketböcker. Min fanns med överallt.

Kid Hill skjuter ett skott

Jag läste ett av mina friex och fann att på ett ställe dök en viss Kid Hill upp bakom ett snår, avlossade ett skott och var sedan försvunnen för alltid. Denna lilla malör fixades till i en senare tryckning.

Detta var året när inte alltför kulturella människor småsjöng på en låt som lät: "vunka mig med vita handskar på". Den ingick i en LP som kallades Bordellmammas visor, utgiven på skivbolaget Rondex, med sångaren Johnny Bode. Den hade kommit ut ett par år tidigare och började sälja efter reklam via mun-mot-mun-metoden. 2003 skrev Ingmar Norlén boken Jakten på Johnny Bode skandalernas man och nämner att några lycksökare försökte göra om triumfen med porrlåtar på skiva. Nu kan det avslöjas, som kvällstidningarna brukar skriva. Jag var en av lycksökarna. En dag ringde Lasse Holm – samme Lasse som nu är TV-stjärna och tidigare var sångaren Larry Moon i orkestern The Moonlighters.

"Ska vi göra en porrplatta?" frågade han. "Om du skriver texter nu hinner vi få ut den till jul. Vi spelar in den i KMH:s studio på Hornsgatan. Jag är delägare och kan använda studion så fort den är ledig."

Jul-porr med musik

Till jul ...? Man skulle kunna göra jullåtar. Så bestämdes det att det skulle bli. Jag skrev småfräcka (till och med riktigt fräcka) texter till kända julmelodier och Lasse Holm arrangerade. Skivan döptes till Bordellmammas julvisor och sångare på de flesta låtar var en mycket duktig man vid namn Lasse Holmström. Det behövdes körflickor också. Johnny Bode hade skaffat sådana hos Malmö stadsteater. Vi var inte sämre utan lyckades rekrytera folk från Stockholms dito.

Skivan hamnade aldrig på några listor men sålde bra, troligen för att folk trodde att det var Bode som gjort den också. Eftersom projektet visade svarta siffror tyckte Lasse att vi skulle göra en till. "En lite bondsk", tyckte han och jag till att skriva nya texter till melodier som Holm komponerade. Det blev en ny LP-skiva med den bedårande titeln Gammeltjo med bordellmamma. Hur den sålde vet jag inte, men Lasse hörde i alla fall aldrig av sig i liknande ärenden mer.

Det skrevs mer och mer – tursamt nog inget om porrlåtarna – om mig i olika tidningar. I de flesta artiklar tyckte journalisterna att jag inte var författare, utan mer ett fenomen. Men det var bra i alla fall. Min benhög blev uppmärksammad och det märktes på upplagestegringen. Ännu bättre blev det sedan TV gjort ett par program där jag fick förklara hur jag orkade jobba på det där viset.

Allt var som att gå på moln med silverkant. Nu hade jag fickorna fulla med pengar men visste inte att ekonomin i stort var på väg mot katastrofen. Skattemyndigheterna hade fått för sig att jag tjänat storkovan under mina år i popbranschen. Nu skulle jag klämmas åt och en retroaktiv skönstaxering var bästa sättet. Första varningen kom när en polare berättade att jag stod i Taxeringskalendern för Gävleborgs län. Enligt den var jag en riktigt rik knös. Bara några få hade mer pengar än jag och en av dem var landshövdingen.

Kronofogdar fikagäster

Under många år framåt bjöd jag olika kronofogdar på kaffe och försökte förklara att de hade fel, att jag inte tjänat pengar som gräs och att jag var en ekonomisk ängel i människohamn. Underligt nog ville de inte tro mig. Det dröjde femton år innan jag ströks ur deras rullor. Allt sades hänga samman med att jag inte fyllt i någon flyttningsblankett. Det skulle man tydligen göra även om man bara bodde temporärt. Jag bad dem förklara vilken kolumn som kunde passa för en Wasabrödskartong på Hälsingegatan. Det ville de inte. Men de ville ha – och fick – en betalningsplan.

Mitt enda motdrag blev att försöka jobba ännu hårdare. Wennerbergs förlag köpte en oneshot (J B Flipperbottoms arv, en "rolig" western) och fyra böcker om en gammal mexikansk prisjägare som jag döpte till El Muerte (30 silverpenningar, Döden slår till, Slaktarna och Terrorns stad). Ordet döden på spanska heter la muerta, men eftersom det var en gubbe gjorde jag om det till el och lade ett e på slutet i namnet. Åt B. Wahlströms skrev jag fyra titlar om en västerndetektiv som hette Jeff Flint och två om en indianpojke vid namn Vita Höken. Dessutom en om en kille som bara fick heta Jimmy på omslaget.

Strålande försäljningssiffror

1975 började publicitetsmässigt bra för mig. I en syndikerad artikel som dök upp i hela landet hade journalisterna Ingrid och Nils Palm rotat i förlagens papper och kommit fram till att mina böcker redan sålt flera miljoner. Jag gick till Williams finansdirektör, dängde en av dessa tidningar i bordet. Det slutade med att mina arvoden därifrån höjdes en aning. Det kan till del ha berott på att Ben Hogan nu också börjat komma ut i Finland.

Hogan blev dessutom seriefigur i ett seriealbum som tecknades av signaturen Pinto hos Selecciones Illustradas i Spanien. Den firman skulle dessutom sköta om utlandsförsäljning. Vad jag fick reda på senare var att detta lyckades bra. Albumet om Ben Hogan lär ha kommit ut i snart sagt varenda land i Sydamerika. Fast någon kosing kom aldrig till mig. Det spanska bolaget hade lämnat säljjobbet till ett annat bolag men det gick av någon anledning i konkurs. Jag har som hastigast sett ett par av tidningarna på spanska och portugisiska. Taskigt papper och kletiga färger. Jag kan bara önska att de inte tjänade alltför multum före konkursen.

Fler serier

Tillsammans med Carlos Canel från Uruguay, nu bosatt i Täby, började jag också projektera serietidningar om hans skapelser Modde och Vikingsson. Han tecknade och jag skrev manus. Allt gick i ett som en evig rundgång som bara kunde hållas vid liv med extra starkt kaffe. Numera är Carlos mest känd för att ha ritat logotypen till Harry Boy och för att ha gjort en hel mängd tecknade filmer, de flesta i reklamsammanhang.

Min gamle kamrat Leif Malmborg, som suttit i ett rum bredvid mitt på Långsjöhöjden och sålt annonser till både Idolnytt och Press-Stopp, hade blivit tidningsförläggare och höll också hus i Sundbyberg. Där stötte vi ihop en dag och han hade gissat sig till att jag var Kurt Ehrling. Det slutade med att jag lovade att skriva ett par korta porrböcker som gavs ut av hans minst kända och mest kortlivade förlagsnamn – Hetz.

En kufisk skämttidning

Tillsammans med Curt Dahlgren hade jag också åt Malmborg gjort skämttidningen Hel-Garv som vänsterknäck i ett par år. Det var en lite kufisk tidskrift med en lite sexig touch. På den tiden var sexrådgivarna Inge & Sten från Danmark stora namn. De måste naturligtvis parodieras så i Hel-Garv framträdde experterna Signe & Sven. De gav råd i nästan samma stil:

Kära Signe & Sven
Jag är en ung kvinna med ett stort problem. I alla spalter står att man ska ha en clitoris, men jag kan inte hitta min. Vad ska jag göra?
Trevande

Och svaret kom bums:

Kära Trevande
Ta cykeln och gör en sväng neråt Södertäljevägen. När vi åkte till redaktionen såg vi något som liknade en clitoris alldeles söder om infarten till Salemstaden. Det är inte otroligt att det är er.
Signe & Sven

Vi hade kul och det verkade som om läsarna också gillade frågorna och svaren, för det kom emellanåt äkta brev till det såta paret. Vi introducerade dessutom en medicinsk spalt av Lekare Spaltén och en hjärtekolumn som dock fick heta Stjärtespalten. Dessutom samlades "roliga historier" från tidningen och andra fora till tre pocketutgåvor.

Det dröjde till sjätte, eller möjligen sjunde boken om Ben Hogan innan läsekretsen fattade sitt eget bästa och blev stor. Plötsligt började serien sälja av bara tusan. Var fjärde vecka sades böckerna sälja i mellan 35.000 och 45.000 exemplar. Då vågade jag be om påökt igen och ingen protesterade mot det.

Viktigtast är att hålla dead-line

Olle Leino var min förlagsredaktör på Williams och han stöttade mig väldigt. När jag gnällde om att vara slut som författare kom han med idéer och förslag. Andra människor på förlaget hade fått höra att jag var en bra tillgång – en man som skrev fort men skapligt och alltid höll pressläggningstiderna. Jag har förstått att det sista är det viktigaste när man skriver för brödfödan.

Redaktören för Polka-Böckerna, också utgivna av Williams Förlag, undrade om jag inte hade möjlighet att skriva ett par böcker åt dem. Margareta hade kommit med antydningar om att det vore lämpligt att flytta igen. Västerhaninge var, sa hon, ingen direkt fin adress. Men en flytt betydde dyrare hus och möbelfrakt. Medan hon letade efter en fin adress accepterade jag erbjudandet.

Mitt westernskrivande hade tvingat mig att läsa in mig på tidsepoken. När jag började hade jag i min enfald trott att det räckte med att sätta en gubbe på en häst, låta honom rida från A till B och skjuta några stycken efter vägen. Det var lite svårare, kom jag på. Jag behövde veta hur omgivningarna såg ut, hur husen var byggda, var järnvägarna dragits och den tidens värderingar både gentemot urinvånarna och folk från andra delar av världen. Detta krävde litteratur och helst av flera författare med skiftande åsikter.

20 sidor om dagen — varje dag

Med Ben Hogan jobbade jag väldigt hårt. För att hinna få fram mina 100 sidor på fyra veckor skrev jag 20 sidor om dagen, vardag som helgdag. Jag körde efter det gamla fina teateraxiomet: Lär dig replikerna och snubbla inte på möblemanget. Högst en vecka fick gå åt att hitta på intriger. Sexy Western skulle också ha sitt och att läsa in sig på ett visst relaterat ämne eller en plats tog tid. Men jag ökade Hogans del till 22 eller 23 sidor om dagen. Därmed kunde jag skriva manuskripten till Polka-Böckerna. Den första hette Jagad av indianer och var en typisk äventyrsbok med en ung gröngöling som träffar trappers, indianer och grizzlybjörnar. Långt senare har den kommit ut på nytt på Hegas förlag och fick då mycket bättre recensioner. Den andra var lite svårare för jag satte ribban ganska högt. Apache handlade om hövdingen Geronimos öden och äventyr fram till dess han blev en fruktad krigare. Om den skrev man i Bibliotekstjänsts sambindningslista att den inte var trovärdig. Jag blev fly förbannad och krävde att den skulle recenseras om, denna gång av en indiankunnig recensent. Det blev indiankännaren Harry Kullman, som jag sedermera lärde känna, som skrev och nu fick jag beröm. Men det hjälpte inte så mycket. Biblioteken inköpare gick på den första drapan.

Jag hade haft folk från Williams hemma hos mig på lite informella kalas. Där hade de sett mitt bibliotek av amerikana och westerniana. Någon kastade fram frågan om jag inte skulle kunna randa en faktabok när jag nu gjorde mig så mycket besvär för att få mina Hoganböcker så sanningsenliga som möjligt. Jovisst. På lediga stunder samlade jag ihop sånt som jag tyckte var värt att göra något av. Men jag glömde snart anledningen och använde underlaget till annat. I stället skrev jag texten till en bok om den gulliga gruppen Osmonds. I den fanns så många bilder att den sålde som smör bara för det.

Pseudonymerna avslöjas

Det började spridas ut att det var jag som låg bakom pseudonymerna Matt Jade, K. Earl Ginsburg och Shell Earlin. Pressen blev nyfiken. En av de första som skrev om mig som underhållningsförfattare var Knut-Göran Källberg på Expressen. I Ljusdal hade han skrivit åt Hälsinge-Kuriren när jag var redaktör där. Aftonbladet (som då gjorde reklam för sig under mottot "Aftonbladet behövs om sanningen ska fram") skickade journalisten Erik Mellgren till mig i Västerhaninge. Ett par rader i hans ingress löd så här:

"I ett radhus i Bagarmossen sitter Kjell Genberg och skriver om Vilda Västern på 1800-talet."

Jag vågar lova att jag hittade bättre i Tombstone med omnejd än han söder om Söder. Ett skäl till detta var att jag prenumererade på tidningen Tombstone Epitaph (Gravstenens gravskrift, somliga tidningsägare har humor) som tryckte faksimiler av sina gamla artiklar från andra halvan av 1800-talet. Där fanns också Tombstone Gazette och efter att Leif Malmborg varit där skickade han mig en roande förstasida med min Hogan som toppnyhet.

Till och med TV hörde av sig igen och gjorde ett program. All denna press ställde faktiskt till det för mig. Utan att veta att jag retat det nya kulturetablissemang som klädde sig i palestinaschalar och näbbskor stretade jag vidare i min kammare. Leif Malmborg hörde av sig igen. Nu hade han utökat och gjorde en snygg surfbrädestidning och en med noveller, förutom de gamla skämttidningarna och korsordsbladen, i sina nya stora lokaler nära Bromma flygplats.

Blir förlagsredaktör

"Tror du att du kan ta hand om bokutgivning på mitt förlag?" frågade han. "Jag vill ha en deckarserie och en westernserie – Järnpocket och Bullet Western."

Ibland förbannar jag min oförmåga att säga nej. Men han lovade hyfsat betalt om jag ställde upp och Margareta hade hittat ett hus på Björkbacksvägen i Vallentuna som hon inte nog kunde berömma. Hon och jag åkte dit en dag när solen sken och fåglarna kvittrade. Kåken såg ut som en enplansvilla där den låg på en kulle och solstrålarna speglade sig i alla fönstren mot gatan. Det var verkligen ett hus som var värt beröm. Sovrum, vardagsrum med öppen spis, toalett och kök låg nästan i fil men det som fick mig att vekna var när hon drog ner mig till källarvåningen. Där fanns garage, tvättstuga och en stor gillestuga med fönster mot den vildvuxna sluttning som fortsatte ner mot gatan.

Tjusigt arbetsrum

"Det här kan du ha som arbetsrum", sa hon. "Så slipper vi andra höra knattret dygnet runt."

Vi slog till och hela familjen flyttade till Vallentuna – en fin adress. Sällskapet var rätt stort. Förutom barnen Carina och Christian anlände katten Whisky och beostaren Kicki. Men Margareta ville ha fler djur och därför kom en dvärgpudel in i våra liv. Han fick heta Prince. Vi rökte båda två och möjligen döptes jycken efter Margaretas favoritmärke. Själv bolmade jag filterlösa Commerce som såldes i röda paket.

Gillestugan på Björkbacksvägen blev ett fantastiskt arbetsrum. Bättre blev det sedan jag översatt en bok om biljard åt Leif Malmborg. Gaget var ett biljardbord med alla tillbehör och det gjorde sig utmärkt mitt på golvet bakom skrivbänken. Jag låg hyfsat till med Ben Hoganböckerna och allt det andra så Malmborg fick veta att jag antog hans förslag om nån slags anställning. Han skickade mig till bokmässan i Frankfurt am Main för att ragga böcker och jag hade buntvis med mig när jag kom tillbaka.

Problem med översättare

Vilda västernserien blev inget problem. I den branschen kände jag både författare och översättare. Hanz F. Lindström från Malmö kom med sina översättningar i tid och dessutom presenterade han ett par alldeles utmärkta egna manus. Det var värre med deckarna. En kille hade hört av sig och sagt att han var en jäkel på engelska. Bara det borde ha fått mig att dra åt mig öronen, för hade jag inte själv använt samma fras när jag hur okunnig som helst sökte ett liknande jobb? Han fick ett manus för översättning och en deadline. Andra översättare fick andra böcker och andra sluttider. Men den här herrn hörde inte av sig. Jag ringde och skrev till honom, påminde om att det var dags att lämna manus. Han sa att han visst hade skickat. Det kom ingenting och till sist förstod jag att han inte kunnat men inte heller ville erkänna det.

Manuset var borta och på tryckeriet i Uddevalla hade de redan börjat göra sig klara för tryckning. Det var bara två veckor innan det var dags när jag begrep, att om det skulle bli en premiärbok i Järnpocket, skulle jag bli tvungen att skriva den själv.

Men vad i fridens namn skulle den handla om och vad skulle jag ha för huvudfigurer? Privatdetektiver kanske? Det fanns sådana i telefonkatalogen så jag gjorde en liten undersökning. Snart hade jag lärt mig att de inte fick bära vapen och inte utreda brott som föll under allmänt åtal. Alltså var det tvunget att de blev kriminalpoliser.

Det här var under den tiden när Dagens Nyheter hade massor av annonser för massageinstitut där det jobbade försigkomna töser. På menyn stod något som hette toppmassage, och det var troligen det enda massage de kunde. Hemma i Hälsingland hade vi kallat den behandlingen för att runka, men allt ska ju vara så mycket finare i Stockholm. Dessa massöser sålde också alldeles vanliga samlag eller också gav de franskt – alltså med munnen.

En deckarstory

Jag skrev en synopsis om en lastbilschaffis som blev kåt på jobbet och bestämde sig för att besöka ett av dessa institut. Jag placerade det på Metargatan, i samma lägenhet där Margareta bott när jag först träffade henne. När chauffören kommer in i lägenheten ligger innehavaren naken och död på sängen. Han springer sin väg men har sinnesnärvaro nog att ringa polisen och mina hjältar kommissarie Kvarnberg och assistent Olsen får börja göra skäl för lönen. Efter många turer skedde upplösningen på ett hotell på Kungsgatan och det visade sig vara sexmaffian som låg bakom. Deras ledare fick heta Mister X, efter känd förebild, och jag beskrev honom som en osedvanligt tuff man med feta fingrar. Poseringsflickans död var en del i något mycket större.

Ett av mina största bekymmer med den här boken var att polisväsendet omstrukturerats flera gånger sedan jag jobbade som kriminalreporter i Söderhamn. Nya metoder hade införts, så min gamla bok Handbok i brottsplatsundersökning av Otto Wendel och Arne Svensson från 1949, gällde inte i alla stycken längre.

Men jag hade blivit lite smått bekant med en kriminalinspektör och bestämde mig för att förpesta hans tillvaro. Jodå, visst skulle han hjälpa mig. Så varje kväll när han kom hem från jobbet stod jag på hans trappa med en bunt papper. Lite senare ringde min telefon.

"För fan, Kjell! Det här duger inte. Om vi poliser skulle bära oss åt som dina poliser skulle vi bli tagna av polisen!"

Bättre efter omskrivning

Så jag fick skriva om och jag tror nog att historien till sist blev trovärdigare och sannfärdigare av det. Så var det bara det här med vad den skulle heta. Leif Malmborg ville ge ut den som kioskdeckare och vi kom överens om att den borde ha ett namn som passade distributionssituationen. Jag for runt bland kioskerna och fann att allitterationer var populärt. Där fanns böcker som hette Mord i Moskva, Trubbel i Tokyo och Död i Dagestan. Jag hade tagit livet av en prostituerad i min bok så vad var lämpligare än Fnask i fördärvet? Den kom ut till snurrställen under den titeln.

Aftonbladets kioskdeckarexpert Hans Stertman hittade boken och köpte den för 4:45. Eftersom det var en kioskbok hade varken jag eller Malmborg en tanke på att skicka ut recensionsexemplar. Det skrevs visserligen om den här sortens litteratur ibland, men mest som varningar för att läsa sånt. Ibland kändes det som om man var tillbaka i min barndom igen när skribenter försökte tuta i folk att ryggraden skulle smälta om man konsumerade sån här skit. Fast när jag var ung smälte den av onani.

Det visade sig att denne Stertman var samma person som jag lärt känna under tiden på Hälsinge-Kuriren i Hudiksvall. Han jobbade åt Hudiksvalls-Tidningen och vi brukade träffas på torsdagskvällarna på Köpmanberget för där skulle vi båda skriva om en begivenhet som kallades Karusellen. Jag måste erkänna att vi kollationerade med varandra innan vi återvände till respektive redaktion, för att inte ha alltför olika uppfattningar om aftonens artister. Men vi hade inte setts på minst femton år.

Utmärkt första recension

Därför blev jag riktigt förvånad att se hans namn i Aftonbladet lördagen den 30 november 1974. Under rubriken Fnask i fördärvet hade han skrivit att min bok var en spännande vardagshistoria som visar att det går att åstadkomma kioskdeckare utan superhjältar, och att förlägga handlingen till en miljö man känner igen.

Jag ryste lite och undrade över om han stod i skuld till mig på något vis. Men det gick inte att undvika att känna något som liknade lycka över hans slutkläm: "Det här är en detektivroman som inte ligger efter de svenska polisromaner som kommer ut som trettiokronorsromaner på de stora förlagen."

När jag letat rätt på hans telefonnummer för att ringa och tacka hann jag inte. Den eftermiddagen pinglade min telefon i ett. Det var folk från just dessa stora förlag som brukade ge ut inbundna böcker som hörde av sig.

"Det står i tidningen i dag att du duger till att skriva deckare. Kan du tänka dig att skriva en åt oss också?"

Släpps inte in i författarförbundet ...

Visst kunde jag det. Alla fick ett löfte om minst en roman. Jag kände att jag svällde. Nu hade jag kanske blivit författare – i varje fall var jag något annat än bara ett fenomen. Det var dags att söka inträde i Författarförbundet. Papper skickades in – papper kom tillbaka. Nobben. Jag var inte kvalificerad!

... men Myrdal griper in

Lite senare träffade jag Jan Myrdal på Medborgarhuset. Vi kom att prata om Författarförbundet och när han fick höra att jag inte dög som medlem blev han så arg som bara Myrdal kan bli. "Det är en fackförening, inte en klubb för inbördes beundran", sa han. "Överlåt det här till mig!"

Fjorton dagar senare kom brev från förbundet. Nu ville de att jag skulle betala medlemsavgift.

Den där hunden som Margareta absolut skulle ha visade sig ty sig till mig. En mörk höstafton just som jag skulle ta med Prince ut på pinkpromenad ringde telefonen i hallen. Den gången var det inget förlag som ville mig något.

"Jag heter Leif Skiffer", sa en mycket ljus röst. "Du har skrivit om mig i en bok."

Mister X hör av sig

Kjell Erling Genberg blev alldeles iskall. För något slags inre syn såg han sitt namn på en gravsten. Den mister X som tidningarna älskade att framställa som Sveriges farligaste man hette Leif Stenberg-Skiffer. Om han ogillade någon brukade han inte lägga fingrarna emellan. Inte för att han gjorde någon illa personligen men han hade en närmaste man som enligt malisen bar namnet Christer Roxén, men som kallades "Mördarn" efter att ha dödat svarta som FN-soldat i Kongo och blivit knäpp på köpet. Var han ute efter mig nu?

"Nej ... nej, det tror jag inte", svarade jag hest.

"Åjo, det har du allt." Han var tyst i ett par sekunder, de mest illavarslande sekunder jag upplevt i ett liv som kanske skulle bli kortare än jag tänkt mig. "Det är en rätt hyfsad roman, men du har fel i minst ett avseende när det gäller mig."

"Oj då!"

"Jag har inte feta fingrar!" Han lät faktiskt stött. "Det måste du ändra på till nästa upplaga."

Jag lovade och svor att så skulle ske. Innan han lade på lät han vänligare på rösten och förklarade att om jag behövde en ny bil så skulle han kunna ordna ett kompispris ifall jag kom till någon av hans bilfirmor inne i stan.

Hunden fick byta promenadkompis

Den närmaste tiden tordes jag inte gå ut med hunden. Arbetsrummet hade ett stort fönster mellan garageporten och husknuten. Genom det hade jag brukat titta ut när jag arbetade och in på mig tittade en grävlingsfamilj nästan varje kväll. Den bodde intill dräneringsröret under min uppfart och det var vackra djur. Men nu störde jag deras kvällsrutiner genom att sätta upp en rullgardin för det där fönstret. Man kunde ju aldrig veta ... Om mister X tyckte att jag dröjde för länge med att köpa fordon av honom skulle han kunna bli förbannad igen och kanske skicka Roxén efter mig.

Det dröjde ett halvår innan jag lät gardinen vara upprullad och då hade också grävlingarnas vanor förändrats. De besökte mig inte lika ofta. Under den här tiden såg jag dessutom till att befinna mig i Vallentuna så lite som möjligt – i synnerhet som det aldrig blev någon andra upplaga av Fnask i fördärvet. Jag såg till att föreslå olika tidningar att skriva om någon festlig ort, helst där det var varmt badväder, och lite då och då gick bladen med på det. Jag hade märkt att det fungerade redan för flera år sedan. Margareta, jag och barnen hade bestämt att semestra på badorten Mamaia i Rumänien.

Till Rumänien igen

Där hade jag varit en gång tidigare tillsammans med de flesta som jobbade på Williams förlag. Direktörerna hade planer på att låta trycka företagets alster där, men jag tror aldrig att det blev något av med den saken. Rumänska staten bjöd emellertid in och vi flög dit med då mycket kommunistiska Polens statliga flygmaskiner, bodde på vad rumänerna kallade lyxhotell (vi kallade dem helt andra saker), och besökte Transsylvanien och ett nyrestaurerat fuskslott som påstods ha tillhört Dracula. Grabbarna i gänget var unga och törstiga så första kvällen hade vi inhandlat rejält av den lokala vodkan. Det behövdes groggvirke till den och jag hade sett en Pepsi-Colaskylt nära hotellet. Där vägrade man sälja den bruna drycken till oss. Vi undrade vad det var för slags diskriminering, men till sist dök det upp en människa som kunde rådbråka lite engelska och förklarade att om man inte hade tomglas med sig kunde man inte köpa någon ny butelj. Vi fick köpa annat groggvirke – ryskt mousserande vin från Krim som smakade lite som Pommac men var betydligt potentare. Så vi hade kul i landet och det var nog därför jag ville tillbaka.

Extra jobb åt Skånskan

Skånska Dagbladet kontaktades. Där jobbade en av mina polare – Hans F. Lindström, som översatt en hel del och skrivit västernböckerna Rio Puerco och Svart blod åt Malmborg & Hedströms förlag. Han var inte svår att övertala, men att skriva om Mamaia gick inte. Hans hittade en intressant ort på kartan. Histria hette den och låg i provinsen Dubroja. Där fanns gamla ruiner, nästan jämförbara med Pompeji i Italien fast utan lava, och jag fick god användning för nyinköpt kamera. Jag lyckades få till en bra lokal vinkel till artikeln, för bland dem som åkte till Histria fanns också sångaren Arne Dahl vid Malmö stadsteater.

Rumänien var fortfarande makalöst billigt. Från Mamaia till den näraliggande större staden Constanza kunde hela familjen åka med spårvagn för en 25-öring. Men folk var surmulna och misstänksamma mot utlänningar. Då var det lite roligare i Mamaia, fast man kunde hitta skitkorvar och dambindor på badstranden. Nattklubbarna var så väldiga att de verkade tomma även när det var smockat med folk. Inte heller var det några Las Vegasshower som presenterades. Man visade folkdanser och sen sjöng någon gubbe obegripliga sånger i en timme eller två. Vi höll aldrig ut tills de stängde för natten. Däremot hann vi med en båttur till Turkiet för shopping i Istanbul.

Efter återkomsten till Sverige tyckte Margareta att vi skulle skaffa en sommarstuga. Det hade visst alla människor av minsta betydelse i samhället. Hon hade viss förmåga att vilja flyta ovanpå – om grannen hade två bilar skulle vi ha tre fast vi bara var två med körkort. Det där grälade vi rätt ofta om.

Min syster Inga-Lill hade hittat en ny kille, Leif-Erik Persson som jag kände lite smått sen gamla tider i Hudiksvall. Han hade en sportstuga i Skärås, Bjuråkers socken, och dit bjöds vi sommaren 1973 på fest. Nästa dag måste vi hämta färskvatten, för sådant fanns inte hos Leif-Erik och Inga-Lill. Beväpnad med plastdunkar gjorde vi en raid i närområdet. I skogsbyn Ländsjö svängde han in på gårdsplanen till det gamla skolhuset som stod tomt. På gårdsplanen fanns en pump och medan han fyllde dunkarna såg jag mig omkring. På väggen mot vägen satt en skylt om att huset var till salu. I uthuset stod tomma trälådor och dem använde jag mig av för att titta in där fönstren inte låg alltför högt. Jag blev imponerad av alla storslagna ytor, av kakelugnen i rummet innanför köket och av skolsalens väldiga fönster. Det här huset ville jag ha.

Fick skolan billigt

Det ville Margareta också sedan hon fått se det. Jag ringde numret på Till Salu-skylten. Kåken ägdes av konstnären, orkidékännaren och trollmålaren Rolf Lidberg i Sundsvall. Han hade inte fått huset sålt, men jag kunde inte begripa varför han ville sälja.

"Det gör jag för att min kärringen inte ska ha nånstans att ta vägen när hon är ute och knullar med Sundsvallsraggarna", förklarade Lidberg.

Jag förstod genast att det var i uppfostringssyfte han skulle sälja och jag ville veta priset.

"Du får den som den står för 15.000."

"Sälj inte till någon annan", sa jag. "Redan i kväll åker jag till Stockholm och hämtar pengar."

"Tänker du betala kontant?" frågade han och det svarade jag jakande på. "I så fall får du stugan för 13.000 kronor."

Stugan, tänkte jag. Det är ju, för tusan, ett slott!

Redan nästa dag var jag i Sundsvall. Papper skrevs men eftersom jag fortfarande befann mig i kronofogdens garn blev Margareta formell ägare.

Inredde skrivarlya

Det första och nästan det enda jag gjorde, trots hustruns protester, var att inreda ett litet skrivrum på vinden, med skrivbord och bokhyllor från Överskottsbolaget i Sundsvall. Margareta och hennes syster Lena fixade med resten och ropade på mig när så behövdes. Ibland kom jag men mest hackade jag skrivmaskin.

Ländsjö var en lustig liten by. Dit hade flera familjer som tillhörde Jehovas vittnen flyttat. De var trevliga, men jag fick säga ifrån på skarpen när de envisades med att försöka omvända mig. En Gud som skulle bestämma i stort och smått hade jag inget till övers för. De gav sig när jag förklarade att de träffat på en hedning som levde i egna världar där författaren var gud och bestämde över liv och död. Fast ibland kunde han ta ledigt och då festade vi – surströmming, mandelpotatis (krokpärer, som det heter på hälsingska) och hemgjorda eller i värsta fall systemköpta nubbar slank ner. I början var de här människorna väldigt bokstavstrogna. De rökte inte, svor väldigt lite och var försiktiga med spriten. Men till sist blev det folk av dem. Jag har för mig att några av dem blev uteslutna ur församlingen.

Många extraknäck

För en publikation som hette Killarnas Kalender använde jag mig av de faktaböcker jag skaffat för att kunna skriva om Ben Hogan. De ville ha artiklar om cowboys på bio och i verkligheten. Likaså förekom jag i antologier från Indianklubben. Andra tidskrifters och serietidningars redaktörer såg det och snart var min tillvaro fylld av vidsidanjobb för dem också.

"Lugna dig, Kjell", tyckte Olle Leino på Williams. "Plottra inte bort dig. Vad sägs om att göra en stor faktabok om Vilda Västern åt oss i stället?"

Klart jag ville det. Fast det var marigt att sovra i det väldiga material som fanns. Allt var inte sanning, somligt var bara skrönor som återkom och återkom. Det svåraste för mig var att försöka reda ut vilka fel som var mest rätt. Men 1975 kom den ut: Vilda Västern – Historien om det stora löftesrika landet som en gång befolkats av indianer. Det är troligen den längsta titel jag haft på en bok. Dessutom är det nog den som sålts allra mest, i nästan 100.000 exemplar. Succén berodde knappast på att den var så himla bra, mer på att den kom med i en av Jultidningsförlagets kataloger. Ur den sålde pigga ungdomar massor av böcker till släktingar, vänner och kanske andra för att tjäna en julpeng. Royaltyn var inte över sig men å andra sidan gav strax under två bagis per bok och rejäl slant. 1994 kom den ut på nytt hos Läsförlaget. Då gick den skapligt, men långt ifrån lika bra. Jag tror det beror på att när första tryckningen gavs ut hade Nils-Erik Baehrendtz på TV gjort svenska folket intresserat av Vilda Västern genom att visa sånt i rutan – Bröderna Cartwright och liknande. Intresset falnade med åren, både hos läsarna och mig.

Vilda västern var inne

Men just då var det inne att läsa om cowboys och indianer. Olle Högstrand var tydligen fascinerad av mat, för i hans artikel om boken, som syndikerades över hela landet, intresserade han sig mycket för det gamla receptet på Skitstövelstuvning (Son-of-a-bitch-stew). Jag för det gärna vidare här:

Köttet från en nyslaktad tjur
1 kg bönor
1 kg skinka (salt fläsk går också bra)
2 hackade lökar
4 matskedar socker
2 gröna chilis eller 1 burk tomatpuré om det är lättare att få tag i.
Tvätta bönorna och låt dem svälla över natten. Häll av vattnet, lägg dem i en gryta och täck dem med nytt vatten. Lägg i övriga ingredienser och låt alltsammans sjuda tills bönorna är mjuka. Smaka av under kokningen. Salta och fyll på vatten efter behov.
Om någon ingrediens fattas – exempelvis tjuren – eller om tidspressen lägger hinder i vägen föreslår jag närmaste korvkiosk eller hamburgerställe.

Ett skrivande bolag

Samma år tussade Bo Wahlström och förlagets litterära chef Eva Wahlberg ihop mig med ett gäng skåningar – Jenny Berthelius, Jan Moen, Karl Arne Blom, Jean Bolinder och Sture Hammenskog. Jag hade redan träffat K. Arne och Jean, hört talas om Jenny och Jan för de var lite i ropet och var intresserad av Sture eftersom han skrivit ett par Sexy Western innan jag tvingades ta över. Sture var journalist på Kvälls-Posten och sågs dessutom som "seriös" författare sedan han skrivit två romaner för Bonniers – Självmordet och Farmarna. Ingen visste att han randat porrwesterns så han kunde behålla epitetet seriös.

"Vi vill ge ut kioskdeckare som får pressen att tycka att vi har hög målsättning", sa förläggare Wahlström.

Det tände vi på allihop. Efter brainstorming kom vi fram till att de skulle skrivas under en gemensam pseudonym. Bo Lagevi skulle vi heta – för ett "bolag e vi", blev alla överens om. Men ingen ville skriva första boken och introducera figurerna så det fick jag göra.

En blinkning åt Aftonbladet

För att alla skulle hänga med på hur man förflyttade sig i staden Staden (vi var alltså före Björn Hellberg med att kalla en ort så) ritade Curt Dahlgren en karta som det skulle gå att navigera efter. Med den invid skrivmaskinen skrev jag en rätt ruskig historia om mördade uteliggare och gav manuset namnet Om sanningen ska fram – en liten blinkning åt Aftonbladet. Men jag blinkade mer än så. Evan Hunter alias Ed McBain har i sina romaner om 87:e distriktet i Isola en judisk man som heter Meyer Meyer. I Sverige kan man inte skriva om judar – det visade sig att jag kände flera stycken utan att fatta att de hörde till den religionen. Jag tänkte att det är bäst att dra till med något så att alla fattar. Så jag hittade på en svart man (neger sa man fortfarande när detta hände) som hamnade i Sverige och blev polis. Troligen var han den allra förste i sitt slag – och jag döpte honom till Harald H. Harald. Initialen i mitten betydde också Harald, så där klådde jag Ed McBain. Tillsammans med andra kriminalare skötte han jobbet på våldsroteln.

Den här killen, som i min version var ganska lågmäld och rätt vanligt, genomgick flera metamorfoser när de övriga fick fatt i honom. Jag borde ha räknat ut att en svart kille som Harald så småningom skulle bli utrustad med poliskårens bästa libido och en dragg att skriva hem om.

Dussinet böcker

Det här gänget fixade till lite över ett dussin böcker, själv skrev jag tre. De övriga två hette Förloraren tar allt, och skulle föreställa rolig, samt Gyllene triangeln. Vi hade väl lite hybris, för vi pratade om hur forskare i framtiden skulle få veta vem av oss som skrivit vad, var det något ljushuvud (kan ha varit jag) som kom på att vi skulle nämna allas namn i våra texter. Den som var felstavad hade skrivit boken.

Det var ett rätt vanligt fenomen att harangera kompisar i sina böcker. Jean Bolinder skrev om snart sagt alla i romanen Mannen med klumpfoten, författad under pseudonymen Jesper Borghamn. Där lyckades han också få in kritikers Jörgen Elgström från Skara, som det året utnämnts till "Sveriges genom tiderna främste deckarkännare".

När det började bli tunt med manus från oss redde Wahlströms ut det genom att ta in fler författare – som dock inte skrev om Staden. Bo Sehlberg åstadkom Saknad av ingen och Skuggan av ett brott. Honom var jag lite avundsjuk på för han hade en sagolikt ärtig fästmö i fotomodellen Christina Lindberg. Det togs bilder av henne, Bo, Tommy Schinkler och mig på Hallwyllska palatset i Stockholm. Tommy Schinkler skrev Spik i egen kista, Även dagen har svarta skuggor och Mannen i hytt 313 och den siste som fick äran att vara med i Brottsplats Sverige var Jan Håkansson. Han gav ut Gumman i lådan under pseudonymen Eric Strange.

Deckartävling

Detta år utlyste Bonniers en deckartävling. Jag hittade på en intrig som skulle kunna skrivas i sommarslottet i Hälsingland. Den inbegrep ett inbrott på Iggesunds Bruks huvudkontor i Iggesund och hade vilda förvecklingar med lågtflygande privatplan, identitetsbyte på en Ålandsbåt och mycket annat konstigt. Eftersom Tomas Arvidsson från Kalmar gjort succé med flera böcker med ordet "stöt" i titeln tyckte jag att jag var smart när jag kallade den Storstöten. Jag kände en del människor med insyn i tävlingen och blev jätteglad när skvallret gick om att jag hade vunnit.

Men det hade jag inte alls. Det kom informella besked om att juryn gått igenom namnlapparna och då fann man att tvåan, Barbro Hallén skrivit om en lös tiger i skogarna kring Stockholm. Den hette Tigerdöden och Hallén hade gett ut böcker på Bonniers förut. Vips var jag tvåa. Men Storstöten kom i alla fall ut hos Bonnierägda förlaget Forum. I den hade jag förresten kamraterna Jean Bolinder och K. Arne Blom med som poliser. Detta år bjöds jag in till Bonniers prestigefyllda festlighet i Villa Manilla på Djurgården. Det var också ett slags tröstpris, tyckte jag.

En dag fick jag celebert besök i Vallentuna. Det var filmaren Mats-Helge Olsson som kom för att förhandla om möjligheten att fånga Ben Hogan på celluloid. Mats-Helge avskydde själv att läsa, fan vet om han ens kunde, men hans fästmö hade högläst flera av böckerna för honom och nu skulle det minsann börja skjutas på allvar i bygderna kring Lidköping. Han fick option på ett par, tre av böckerna och sen rann alltsammans ut i sanden. Men han var en kul kille på sitt vis och jag gjorde svarsvisit vid Vänerns strand några år senare.

Williams försvinner

Det hade börjat gå sämre för Williams Förlag och amerikanska ägaren Warners slog till med omorganisation. Svenske produktionschefen Thor Wahlberg och redaktören Gia Bladh blev de som fick försöka förklara saken för medarbetarna. Katarina Taikon, som rätt ofta besökte oss, hade fått ut sin Katitzi som serietidning och nu hängde den på gärsgårn. Kell Ståhl från MAD fick visserligen göra ytterligare en tidning vid sidan om – Plop hette den, men blev inte så långlivad. Tarzan hängde kvar i lianerna. "Han är starkast och bäst", sa ansvarige Ove Lundgren.

Men bokutgivningen upphörde nästan helt. Man ville sälja Ben Hogan till Wennerbergs Förlag. Jag hade haft vissa små bekymmer med dem tidigare och ville inte dit. Williams insisterade, men då kunde jag peka på en klausul i mitt kontrakt om att jag hade copyrighten. Det blev Malmborg & Hedströms som gav ut benhögens sista dussin äventyr.

Inga salongsbödlar men ...

Sent det här året kom Sällskapet Deckarvännerna till och nu hade Sverige plötsligt tre sammanslutningar för sådana som gillade brottsliga romaner. Vi hade ju redan Skånska Deckarsällskapet och den förening som kallar sig Deckarakademin. Bo Lundin hade kommit ut med en bok om deckare kallad Salongsbödlarna och vid samlingen på Hotell Malmen i Stockholm kämpade jag för namnet Sellskapet Salongsbödlarna men röstades ner. Olov Svedelid, Ulf Durling och Olle Högstrand lyckades för med sig övriga 40 deltagare och så blev det Sällskapet Deckarvännerna, som fortfarande finns och frodas. Stadgar skrevs av nu bortgångne Hans Stertman och Olle Högstrand, också han salig i åminnelse, blev ordförande då. Många har hållit i klubban sedan dess – nu senast Leif-Rune Strandell.

Somligt hade sin början, somligt sitt slut. Mitt äktenskap hade knakat i fogarna rätt länge. Det promiskuösa liv vi börjat föra i Västerhaninge fortsatte i Vallentuna. Jag märkte inte att jag sårade henne, kanske mest med att jag inte brydde mig om att hon träffade andra karlar. Hon åkte ofta till Cypern men berättade inte gärna vad hon hade för sig där, utom att hon reste runt på dagarna och såg intressanta ställen. När vi började snacka om vad som tilldrog sig på kvällar och nätter blev hon en mussla. Kanske hände ingenting, kanske tyckte hon bara att allt var spännande och annorlunda, men den där tystnaden gjorde att jag blev förbannad.

Ilskan höll jag inne med ända tills det kom ett par unga män från Cypern och hälsade på oss. Båda hette Charalambos och båda kallades Charis. Margareta såg till att de fick åka med till Ländsjö och där blev det mer eller mindre kaos, med fylla, gråt och tandagnisslan.

Lämnar hustrun

En kväll när jag kom hem till Vallentuna hade hon besök av en handikappad man som hette Gunnar Linder. Jag fick för mig att det var mer än en vanligt besök och bestämde mig för att nu fick det vara nog. Det slutade med att jag ringde Leif Malmborg, förklarade situationen och fick löfte om att hyra ett rum i hans villa på Gårdsfogdevägen 29 i Bromma.

Där har jag bott sedan dess. Jag fick inte med mig så mycket från Vallentuna; bara mina kläder, skrivmaskinen, böckerna – och hunden Prince som Margareta inte ville behålla längre.

Det blev skilsmässa. Jag ville gärna fortsätta att skriva i Ländsjö skola om somrarna och Margareta gick med på att sälja. Men först måste jag kolla en del saker. Sedan min vän kronofogden förstått att ett hus i dessa obygder var lika värdelöst som en begagnad TV gav han klartecken till att jag kunde köpa utan utmätningsrisk. Då slog jag till, fast jag fick pröjsa lite mer än jag betalat första gången. Det var det värt.

Margareta flyttade sedan ihop med Gunnar Linder och levde med honom i Märsta till hösten 2004 då hon avled i blodcancer.

Deckardebut inom hårda pärmar

Detta nådens år 1976 blev rätt omvälvande för min del. Lindqvists Förlag var ett av dem som märkt att jag "dög till att skriva deckare" och publicerade romanen Av en slump som inbunden bok i något de kallade Bulldogserien. Det var en ryslig historia om en polis som hatade utlänningar, en inhyrd mördare, och en död flygvärdinna. Mina kriminalpoliser från Fnask i fördärvet löste fallen.

Förlaget hade sina lokaler vid Hornsgatan. Som lektörer använde de sig av K. Arne Blom och en entusiast vid namn Iwan Hedman (sedermera Hedman-Morelius) som gett ut deckartidskriften DAST Magazine i åtta år. DAST stod för Deckare, Agent, Science Fiction och Thrillers. Blom reste ofta till USA där han blev bekant med amerikanska kriminalförfattare och nästan alla kom ut på Lindqvists. De sålde väl inte så där över sig så efter en tid försvann förlaget.

Där jobbade också en man med näsa för förläggeri. Han hette Bengt Svensson redan då och när Lindqvists lade näsan i vädret flyttade han till Sankt Eriksgatan på Kungsholmen i Stockholm och startade Bokförlaget Plus i ett gårdshus. Han tog med mig som författare och gav ut min tredje deckare Gomorron, Sodom. Blom följde med som förmedlare av amerikanska skribenter.

Jag stöttar det kapitalistiska systemet

Mina västernböcker kom fortfarande ut och i det nya politiska klimatet var det ingen merit att skriva sådana. Nu skulle man helst skriva om samhällsnyttiga kollektiv i proletär svensk miljö. Amerika var det sämsta som fanns och Ben Hogan bodde där, var en ensamvarg och "stöttade det kapitalistiska systemet."

Till råga på allt fick någon på Bibliotekshögskolan i Borås reda på att jag också skrivit Fnask i fördärvet – alltså var jag inte enbart en USA-vän utan också en kvinnofiende. Nu engagerades jag som föreläsare – åtminstone var det vad jag trodde engagemanget gällde. Det visade jag att jag aldrig behövde säga mer än mitt namn.

Publiken – de flesta i randiga skjortor, palestinaschalar och näbbstövlar – gav mig mina fiskar varma. Men jag måste ju ställa upp, man hade anlitat mig och gett mig betalt. Och de fixade förhandsartiklar i pressen så jag blev rejält omskriven. Fast inte som jag ville. Med förbehåll för att jag inte minns platsen rätt kommer jag ihåg en löpsedel som gjorde mig kallsvettig. Jag kom med bil och som alltid när man kom till ett ställe var nästan det första som mötte ögat en kiosk av något slag. På fasaden satt tidningarnas reklamaffischer – och på en stod:

SMUTS-LITTERATURENS
KONUNG
KOMMER TILL MOTALA

Då ville jag komma undan. Så när dessa grupper hörde av sig i fortsättningen hade jag höjt priset så pass att jag trodde mig få slippa. Men det hjälpte inte. Däremot hjälpte ersättningarna, så jag fortsatte att vara inkvisitionsoffer.

Konferens med Gabriel Jönsson

Det fanns trevligare resor också. Som nybliven deckarförfattare blev jag inbjuden till konferenser. En på Grand Hotel i Lund var särskilt trevlig. Vid middagen blev jag placerad intill Gabriel Jönsson, han som skrivit dikten Flicka från Backafall, som visade sig vara en glad och pratsam gammal farbror. Senare samma kväll, efter några drinkar i baren, satt jag tillsammans med Kjell Stensson och Sven Sörmark och sjöng Jönssons låt. Vi slapp bli utkastade, men det var inte långt ifrån.

I den vevan hade jag deltagit i en novelltävling anordnad av Bra Böcker som då bodde i Höganäs. Jag råkade vinna med en sak som hette Det perfekta brottet, så det stod behagliga saker om mig i tidningarna också. Den uppgiften fick chefen för Vollsjö Toffelfabrik i Tormestorp syn på. Han hette Lennart Bondesson och bodde i Lund. Vi hamnade hemma hos honom och det visade sig att han ville ha en deckare skriven om sitt företag. Kunde jag tänka mig ...? Ja, om jag fick se fabriken först.

Blodig bok om träskor

Jag skrev en roman som började med att ett lik fastnat på rullbandet till fliskrossen. Sen blev det en story om industrispionage och andra hemskheter med namnet Ta i trä. Huvudpersonen döpte jag till Bertil Återberg – ännu ett litet internt skämt: en av mina vänner heter Bertil Widerberg och "åter" på tyska blir "wieder". Jag har "återbrukat" namnet i ett par senare böcker. Vollsjö Toffelfabrik gav, av skäl som jag inte underrättades om, aldrig ut boken, den kom i stället ut hos B. Wahlströms ett par år senare.

De flesta recensenter behandlade mig hyggligt men det fanns en som inte tålde det jag skrev. Det var förresten inte många som fann nåd hos honom. Han hette Göran Bengtson och härjade i Stockholmspressen. Där skrev han långa drapor och sågade i stort sett hela årets deckarutgivning. Vi deckarskrivare kallade hans alster för "massgravar" och Bengtson döptes till "Slaktarn".

En man som aldrig glömde

Varje höst hade Bokförlaget Forum en gårdsfest på sin dåvarande adress på Tegnérgatan. Eftersom de gett ut min Storstöten blev jag inbjuden tillsammans med herrar som Olov Svedelid, Jan-Olof Ekholm och Olle Högstrand samt damer som Liv Ullman (som debuterat det året), Anna Maria Hagerfors och Sinnika Ortmark. In kom också "Slaktarn" Bengtson. Han blev som vanligt full och jag var väl inte alldeles nykter heller, för Forum var en generös värd. Hela kvällen, så fort vi stötte på varandra, påpekade han att jag inte kunde skriva. Till sist beslöt jag att gå hem, men han hängde efter ut i det magnifika trapphuset och fortsatte tjata. Jag fick nog och klippte till. Det var nog ett turslag, fast jag vill ha det till annat. Han stöp.

Jag hann inte ut förrän han satte sig upp och röt:

"Det här kommer jag inte att glömma."

Det gjorde han aldrig heller.

Nu hade jag bott in mig någorlunda i Malmborgs hus i Mariehäll, Bromma. Det var egentligen en förunderlig kåk. Eftersom Leif själv sällan var där hade han hyrt ut de flesta utrymmen. I källaren bodde en japan, på nedervåningen en grekisk klan och nu fick jag ett rum till höger ovanför trappan till andra våningen. Bakom övervåningens kök fanns en helt svartmålad skrubb och i den hade Malmborg ställt in sin säng. Utrymmet var ljudisolerat så där slapp han höra Fokkerplanen på närbelägna Bromma flygplats och den envetna trafiken på Ulvsundaleden.

Dagens Nyheters Kurt Persson (död 2004) kom och gjorde ett reportage om mig, hade åsikter om mitt mefistofeliska skägg och tyckte att mitt rum var stökigt. Troligen hade han rätt, för min specialitet har aldrig varit att städa. Vi träffades många gånger sedan dess, svingade en bägare eller tre, och jag besökte honom i hans hem vid Hornstull. Han hade välstädat.

Ännu en förening

Av obegripliga skäl fanns det folk som menade att det inte räckte med de sammanslutningar som fanns inom deckargengren. Nu var jag medlem i Sällskapet Deckarvännerna och hedersmedlem hos Skånska Deckarsällskapet. Tredje stora klubben var Deckarakademin, men den kunde jag nog aldrig räkna med att komma in i eftersom jag behandlat Göran Bengtson så illa. Utan att vara formellt utropade till sammanslutning brukade Jan Ekström, Olov Svedelid, Ulf Durling, Jan-Olof Ekström, jag och några andra träffas då och då. Det var ett gott kamratskap utan sidoblickar på konkurrens.

Möjligen var det Olov som kom med idén att vi skulle formalisera de här träffarna. Idén sjönk nog in mest hos Jan Ekström (1923-2013) – det svenska "låsta-rum­mets" urfader. Han var hälftenägare i en framgångsrik reklambyrå med hus på Kammakaregatan i Stockholm. I detta hus grävde han och sonen fram en fantastisk källarvåning med valv och förvandlade den till en lyxig lokal för reklambolagets representation. Där fanns till och med en liten simbassäng.

Vi slog till och bildade förening – Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm – i denna tjusiga lokal. Jan fixade till och med en logotyp åt oss, en repsnara fäst vid Stockholms stadshus. Med i F-kisarna, som vi snart förkortades till, var också Ulla Trenter. Hon accepterade att bli hederskis. Vi andra var de tidigare nämnda samt Sherlockvinnaren Tage Giron, kvällstidningsgurun Sven Sörmark och Olle Högstrand som hade förhinder. Deckartidskriftsmakarna Bertil Widerberg och Iwan Hedman (ännu icke med efterefternamnet Morelius) blev hedersmedlemmar.

Idéseminarier

Våra träffar blev rena idéseminarier och vi bestämde att hjälpas åt med att marknadsföra allas nya böcker. Olov Svedelid hade tidigare på eget bevåg bjudit in bokintresserade att lyssna på hans utläggningar. Då hade han bjudit på lite att äta och dricka och delade ut presentreklam. Det där, tyckte vi andra, var ett koncept väl värt att utvecklas. Varje höst inviterade vi bokhandlare och deras biträden till olika lokaler som vi lyckades ragga upp. Ulla Trenter lagade käk, vi hade fixat öl och vatten till det. Förutom att vi skulle skryta om de egna produkterna och dela ut presenter till alla hade vi gästföreläsare. Det var kvällens clou och ingen skulle få snacka längre än en halvtimme.

Tidningslegenden Börje Heed var med ett år för att berätta om de historiska brottsfall han beskrivit i artiklar och böcker. Han tog timmar på sig. Det var nog enda gången folk lämnat oss innan föreställningen var över. Han blev också vår siste gästföreläsare, sen skötte vi saken själva.

Svedelid och jag raggar presenter

Det var Olov som raggade presenter. De värdefullaste lottades ut och resten skänktes bort. Han brukade ringa vin- och spritimportörer och övertyga dem om att bokfolk var den perfekta målgruppen. Sen hörde han av sig till mig eftersom min bil var rätt stor. Vi for runt och hämtade glasuppsättningar, brickor, bägare, krus och tusentals nyckelringar.

De här importörerna hade sinne för PR. Det hände ibland – alltför sällan tyckte Olov och jag – att de prackade på oss lite ur det rinnande sortimentet för att vi skulle återkomma med ett utlåtande om varan. Vi berömde allt.

Småningom utökades föreningen. In kom Jan Eric Arvastson som blivit känd för sin roman Skorstenen, Uno Palmström med flera böcker om en försupen polis och Carlösten Nordmark som kom att sköta om det mesta inom FKIS.

Jag hade börjat umgås alltmer med journalisten Hans Stertman som bodde på Nytorgsgatan på Söder i Stockholm. Det var en rätt kul men mycket oförutsägbar herre. Han ansåg sig ha ett väldigt kvinnotycke och berättade utan att ens behöva tillfrågas om sina många erövringar. I början trodde jag på det där. Något låg det väl i det också, för när vi tillsammans gjorde resor till Åland var han dansant nog att få med sig damer till hytten. Hans raggningsknep fick mig att ibland höja på ögonbrynen.

Poet med kvinnotycke

"Jag är poet", brukade han säga när motståndet hos den tilltänkta moatjén började brytas. Sedan deklamerade han Tomten av Viktor Rydberg (1828–1895) och förklarade att han skrivit den. Ibland funkade det.

En gång skulle vi tillsammans till Köpenhamn för en deckarkongress. På Arlanda glömde vi att köpa ut den så viktiga ransonen. Framme på Kastrup lyckades jag med konststycket att få handla i deras taxfree. Stertman försökte göra om bravaden, men de märkte att han var inkommande och inte utflygande passagerare.

"Men ... han fick ju!" klagade Hans och pekade mot min undflyende ryggtavla.

Jag blev förstås gripen, befriad från min skattefria påse och fick en läxa i skandinavisk tullpraxis på köpet. Men det gjorde inte så mycket. Jag behövde inte betala en enda spritnota under hela besöket. Alla hade hört talas om flygplatsincidenten så därefter pröjsades alla mina drinkar av Len Deighton, Desmond Bagley, Julian Symons, Robert L. Fish, Frits Remar (som jag skulle komma att översätta till svenska), Tage la Cour och andra internationella kändisar som jag av förklarliga skäl inte minns namnet på.

Varje år skrevs recensioner och varje år avfärdades mina alster med några föraktfulla rader av Göran Bengtson.

Till Sinai och Cypern

Vårvintern 1977, knappt tre år efter att Turkiet invaderade norra Cypern och fem år efter Yom Kippurkriget, skickades jag som chefredaktör för Helg-Extra, till Sinai och Cypern för att kolla vad våra killar i blå baskrar höll på med. Jag försågs med FN-kläder och manades att kliva in i ett bamseflygplan av typ Hercules. Inga flygstolar utan en långbänk vid sidorna, käk i snuskburk serverad av cockpitpersonalen. Det tog sin tid. Jag passade på att kika in hos piloterna. Det var märkligt så lite plats de hade i ett så väldigt flygplan.

Framme i Israel visade det sig att en lapsus i Sverige gjorde att jag inte fanns med på listan över dem som skulle in i Sinai. Vägen dit kantades av vägspärrar, men en av killarna som varit med förr, kom med ett förslag.

"Låtsas att du sover", sa han. "Flera av oss har gamla passersedlar. Vi sticker in en sån i bunten."

Skräckinjagande vägspärrar

De där militära spärrarna var lite skräckinjagande. De bevakades av israeliska soldater som var beväpnade till tänderna och aldrig visade dess tänder i ett leende. Men mina nya kamrater lyckades få dem att tro att jag varit på permis och nu sov ruset av mig. Vi kom igenom utan problem och körde genom den sandiga och steniga Sinaiöknen till svenskarnas FN-läger Camp Sinai i Baluza.

Jag gjorde mina intervjuer och lärde mig snabbt att möjligheten att roa sig var knapp. På kvällarna hade soldaterna mässen att ta till. Där fanns tidningar hemifrån (några dagar gamla, visserligen, men ändå) och de kunde ta en öl eller en grogg till skattefria priser. En stor whisky kostade ett par kronor och en starköl höll ungefär samma pris.

Grabbarna trivdes bäst ute på spaningsställena, de så kallade positionerna, trots att de var ganska isolerade där. Jag fick följa med till en position alldeles intill gränsen till Egypten. Helt ofarligt var det inte där. En vecka innan hade en patrull­bil kört på en mina. Lyckligtvis var det bara en trampmina. Den förstörde bilen medan föraren klarade sig oskadd. När det blåst var det särskilt farligt. Då kunde den virvlande sanden ta med sig minor från "ingen­mansland" och släppa dem på den smala, minröjda sträng som fungerade som väg längs gränsen.

Brännskador och Jalla

Öknen var en enda stor skrotsta­tion. Under två krig – Sexdagars­kriget 1967 och Yom Kip­purkriget 1973 – sprängdes mäng­der av konvojer och stridsvagnar i luften. En sådan förstörd stridsvagn låg i en liten vattensamling som fylldes på från Medelhavet. Det struntade alla i och använde pölen som badbassäng. Jag badade också, inte särskilt länge, men den vansinnigt heta solen brände sönder mig alldeles så jag fick söka läkarhjälp. Jag råkade samtidigt ut för en lindrig form av den diarré som kallades "Jalla" och slog till med jämna mellanrum.

När jag ville bada senare fick jag använda bastun som byggts av slipers från den översan­dade järnväg som en gång drog fram här. Jag fick veta att det var nödvändigt att bada bastu fast dagarna bjöd på bastuvärme. Varje dag samlades miljarder dammpartiklar på huden. De försvann inte i duschen och hårtvätten. Men bastubad hjälpte.

Området administrerades civilt av Egypten, som hade ett "kommunal­kontor" i byn Romani en bit från Baluza. Men jag ville sätta min fot i riktiga Egypten för att kunna skryta om att ha varit i Afrika. En natt togs jag till gränsen och fick snabbt kuta över den och komma lika snabbt tillbaka innan gränsvakterna hann skjuta.

Informativt "strunt"

Den som tog hand om mig under tiden i Sinai var stabsfotografen Urban Åkerström från min hemstad Hudiksvall. Han såg till att jag fick göra reklam för mina böcker (fast egentligen skulle jag prata om vad jag tyckte om campen och människorna där) i Radio Ma­lish. Det var deras egen radiostation, vars signatur påstod att den var Rösten i öknen. Malish är ett ara­biskt ord som kan översättas som "strunt", men de hade faktiskt informativa program också. Den sköttes av stabsredaktör Ove Bergh, som var den andre av mina övervakare. Han såg till att det skrevs om mig och mina böcker i tidningen Sandpapperet som kom ut en gång i månaden.

När min sejour i Sinai var över hade jag fortfarande inte fått några papper från Sverige. De blev tvungna att smuggla in mig i Israel. Det gick bra det också. Planet till Cypern skulle inte gå förrän några dagar, men Urban Åkerström lät mig bo i hans lägenhet i Jerusalem under väntetiden. Hans fru var en utmärkt guide och visade mig runt i den heliga staden.

Svenskarna på Cypern hade en helt annorlunda miljö att arbeta i, men arbets­uppgifterna var snarlika dem i Sinaiöknen. Deras observationsposter – kallade OP – låg ligger mellan de turkiska och grekiska gränslinjerna. Svenskarna höll till i den östra delen av ön och huvudcampen Carl Gustaf låg alldeles intill Famagusta, en stad som semesterfirare från Sverige lärt känna. Men den moderna stadsdelen Varosha, med alla dess turisthotell var nu helt stängd av de turkarna. Efter invasio­nen 1974 tömdes stan på folk. Lyxhotellen stod tomma med fladdrande gardiner i fortfarande öppna fönster.

Campen på Cypern var betydligt mer "militär" än den i Sinai. Att det behövdes mer honnörer på Cy­pern fanns det en för­klaring till. Camp Carl Gustaf lik­som Camp Goldfish (som fått namnet av att man höll sig med en guldfiskdamm) låg i tättbe­folkat område. Utanför grindarna stod turkiska militärpoliser i glas­burar och då gällde det att visa upp en militär fasad för att hålla respekten vid liv.

Ensam i lyxhotell

Här fick jag inte bo tillsammans med soldaterna. I stället inkvarterades jag i ett väldigt lyxhotell norr om Famagusta. Det visade sig att jag var ensam gäst så det kändes lite spöklikt.

Svenskarnas viktigaste operationspost låg vid Famagustas hamn. Det var öns enda djuphamn och från sin utsiktspunkt kunde FN-soldaterna hålla reda på eventuella truppförflyttningar. Bevakningsjobbet kunde bli rätt tråkigt. Det enda som rörde sig i tris­tessen var att det kom något kebabstim då och då.

"Kebabstim?" undrade jag. Det visade sig vara FN-sven­ska för fårflock. En cypriotisk liv­rätt är kebab – ett grillspett som mest innehåller fårkött.

Filmplaner med Arne Mattsson

När jag kom hem igen ville filmregissören Arne Mattsson göra film av min Bo Lagevibok Förloraren tar allt med Rolv Wesenlund i huvudrollen. Conny Plånborg på Stockholm-Film skulle producera. Det blev ingenting av den saken, men Arne och jag höll kontakten. Jag försökte locka med honom till Deckarvännerna, där jag var klubbmästare, men för det mesta fick jag gå själv. En afton skulle det bli matlagningskurs i föreningens regi på Matteus skola i Stockholm. Kvällens kock var Jan Håkansson – troligen blev han det för att han skrivit boken Tigerkycklingen, som låter som en maträtt – och han såg till att vi fick laga en rätt som beskrivits av Rex Stout och ätits av hans välmatade detektiv Nero Wolf. Den hette egentligen "Pungråtta i delad sås", men bristen på amerikansk pungråtta var skriande i handelsbodarna så det fick bli kyckling i stället.

Det kom nämligen en för mig okänd dam dit. Hon hette Birgitta Härner (på bilden nedan tillsammans med Jan Håkansson) och vi började samspråka. Jag tror inte att jag hann äta något av maten. Sen gjorde några av oss sällskap till en lägenhet intill Björns Trädgård på Söder. Den var arbetslya åt dramatikern Kent Andersson från Göteborg, som visade sig vara en synnerligen hyvens karl. Då alla lämnat lägenheten och Kent börjat gäspa lockade jag med Birgitta till Bromma.

Fransk sprit är toppen

Olov Svedelids och mina raider hos vin- och spritimportörerna hade resulterat i att jag hade en del buteljer i mitt skåp. Det var Pernod som jag inte vågat ge mig på. När jag bjöd på den tyckte jag mig se en ny glimt i Birgittas ögon, ty detta var något av hennes favoritdryck av det starkare slaget. Jag kände mig plötsligt som en världsman, en som kände till de kontinentala vanorna – inte längre en flåbuse från det vilda Hälsingland.

Birgitta blev kvar i Bromma den natten, helt kyskt om jag minns rätt. Men bara någon dag senare åkte jag hem till henne med ett påbörjat manus till Bo Lageviboken Gyllene Triangeln och min skrivmaskin.

Jag bodde kvar i hennes lägenhet på Södermannagatan några dagar. Birgittas dotter Helena visade sig ha svårt att tåla mig, hon gillade inte konkurrens. Och jag hade svårt för Birgittas matlagning. Hon var inne i en svår vitlöksperiod – till och med hennes pannkakor smakade vitlök. När jag sköt undan tallriken mumsade Helena med god aptit. Jag förstod genast att det var något alldeles speciellt med den ungen och bestämde mig för att vi skulle bli sams om jag så skulle knäckas på kuppen.

Det visade sig att vägen till hennes hjärta gick via magen. De gamla ordspråken ljuger inte alltid, även om hon var tjej. Mamma Birgitta var inne i en rätt röd period, och den sortens människor var jag van vid numera. Hon hade gått i nästan alla demonstrationer som fanns – mot amerikanska ambassaden och andra misshagliga ställen och skanderat "Seger i Kambodja" och " Kvinnokamp, klasskamp". Hon slutade med sina vandringar när det krävdes att hatet skulle riktas mot norska ambassaden. Helena hade alltid suttit på hennes axlar och lärt sig utropen – lite fel, men ändå: "Segel i Kambodja" och "Kvinno­kamp, glasskamp". Trots allt var detta svåra ord för en femåring, men hon kunde redan då prata ganska rent och chockade personalen på dagiset med att vid måltider ställa frågan: "Vill någon vara vänlig att skicka smöret."

Renlärig mathållning

Eftersom Birgitta hade varit så renlärig köptes livsmedel i svensk-vietnamesiska föreningens handelsbod, kläder hos Mah-Jong och det intellektuella fick sitt på Kafé Marx. Helena hade aldrig druckit Coca-Cola eller ätit McDonald’s hamburgare. Inte ens Sibyllas varma korvar.

Jag började min "uppfostran" lite försiktigt. Birgitta och jag hämtade ibland Helena på dagiset och då föreslog jag försåtligt att en glass skulle väl smaka. När svaret blev jakande såg jag till att undvika kioskerna. I stället hamnade vi på restaurang och där fick Helena utkämpa glasskampen vid kristallskålar i stället för bägare eller strut. Det där fortsatte ett tag och femåringens avighet började försvinna. En eftermiddag vid dagishämtningen frågade hon så att personalen hörde det: "Vilken krog ska vi gå på i dag då?" Det blev droppen för Birgittas del, restaurangbesöken upphörde tvärt.

Redigering på biljardbordet

Men nu var Helena och jag vänner. På Gårdsfogdevägen hade jag brett ut mig en del och ockuperat även vardagsrummet på andra våningen. Där placerade jag mitt biljardbord, fast det blev inte så mycket spelat. Malmborg hade börjat ge ut en helgtidning som hade fått det inte helt lögnaktiga namnet Helg-Extra, fast den liknade en nyhetsblaska. För yngre som nog inte vet vad en helgtidning var krävs en förklaring. På den tiden fanns dagar då varken morgon- eller kvällstidningar kom ut fylldes de nyhetsfria tillfällena av just helgtidningar. Det fanns flera stycken. De trycktes ganska lång tid före utgivningsdagarna – juldagen, nyårsdagen, trettondagen, långfredag, påskdagen, 1 maj, Kristi himmelfärdsdag, pingstdagen, midsommardagen och allhelgonadagen – men hade löpsedlar som lurade folk att tro att de var färska. Leif Malmborg satte mig som chefredaktör, fin titel, men inte mycket mer. Jag var redigerare, layoutare, springschas, inköpare – alltiallo helt enkelt. Och på det praktiska biljardbordet ritades sidorna.

Helena följde med och satt på det gröna klädet medan jag ritade fyrkanter för bilderna och långa serpentinsvängar där texten skulle in. Det var bara i rubrikerna det förekom bokstäver. Under dessa sejourer gjorde jag det som nästan förstörde Birgittas och mitt förhållande. Helena fick dricka Coca-Cola och – hemska tanke – jag lät henne äta rå Falukorv. Det var början till en varaktig vänskap mellan Helena och mig även om hon i vuxen ålder varit vegetarian då och då.

P-böter drev fram flytt

Jag blev till sist tvungen att flytta från Södermannagatan, men det berodde på yttre påtryckningar. Inte ens då var det lätt att parkera på Söder, så det var alla p-böter som slutligen fick mig att göra sorti. Men då hade jag redan börjat bearbeta Birgitta för att få henne att flytta till övervåningen på Gårdsfogdevägen.

Medan vi pratade som bäst om det ville B. Wahlströms anlita mig igen. På förlaget hade man fått en förträfflig idé gällande marknadsföringen av Vicki Baums romaner som de tänkte ge ut på nytt. Vicki Baum skrev ofta om hotell och Bo Wahlström bad mig att skriva en liten bok – den blev verkligen liten, som en halv pocket – som skulle ligga på snart sagt alla hotellrum i Sverige. De som inte orkade läsa gideoniternas Bibel skulle kanske hinna klämma min historia, en knallröd sak (här avses enbart färgen på omslaget) som fick heta Det stora hotellet och som utspelades i Las Vegas. Den geniale PR-mannen Walther Fuchs, känd från film och telefon, såg till att böckerna hamnade på hotellen. Han ansågs vara kvalificerad eftersom han kände Greta Garbo, som filmat Vicky Baums Människor på hotell på 40-talet.

Funderar på husköp

Samtidigt som den historien skrevs förde jag förhandlingar med Leif Malmborg om att få köpa villan på Gårdsfogdevägen, där Helena skaffat en bästis i Lena Askerud som bodde några hus bort. Leif hade vid det här laget skaffat våning på Karlbergsvägen och behövde inte sin sovskrubb längre. Den grekiska klanen på bottenvåningen gick också i flyttankar eftersom de hittat en mer praktisk bostad i Kista. Allt verkade lösa sig till det bästa.

Dock fanns ett bekymmer. Leif Malmborg hade bildat ett nytt bolag. Han och kompanjonen Anders Ekwall tänkte etablera sig i den framtidsbransch som kallades data och sälja en fantastisk apparat som hette Lomac. Datamaskinerna hade han lokal till, men inte någonstans att förvara kartongerna de legat i. Så de fyllde hela garaget i Bromma, något jag protesterade emot eftersom min bil skulle passa så bra där.

Han lovade tömma garaget – och dessutom klippa gräsmattan – under sommaren när Birgitta, Helena och jag skulle vistas i Ländsjö. Jag hade också gett ett löfte, eller rättare sagt övertalat Bengt Svensson om att få skriva en roman om min tid som popbandsmanager tio år tidigare.

"Ja", sa han. "Men du är mest bekant som deckarförfattare. Lägg in något kriminellt i den så är det okej."

Intriger i popvärlden

Det fick bli så. Romanen Bandet handlade om ett gäng musikintresserade grabbar i Hudiksvall på 1960-talet som bildar ett popband och finner att vägen till framgång är både krokig och lång. Efter år av svält och motgångar lyckas de emellertid – men först när de svalt stoltheten och blivit dansorkester. Det kriminella blev att en av pojkarna dör av ett elektriskt överslag på scenen och att det finns en skyldig till avsiktlig felkoppling. Titeln var dessutom dubbeltydig.

Jag fick ohyggligt mycket på näbben eftersom jag nämnde folk vid deras rätta namn både när de gjorde något bra och tvärtom. Aftonbladet publicerade ett kapitel och det var väl därför så många fick veta vad Bandet handlade om. Men då hade jag rymt min kos och solade mig på Rhodos.

En av dem som skrev ner boken var mannen från Skåne som jag inte ville lösa ut från krogen flera år tidigare. Jag kan undanhålla det mesta, men några av formuleringarna håller ilsken Nobelprisnivå:

"[ ... ] den 38-årige författaren är mycket skicklig på att skaffa sig egen PR. Kjell Genberg var redan under 60-talet en "fixare". [ ... ] En och annan kommer säkert att tycka att Kjell Genberg med "Bandet" är djärv. Men de flesta av oss, som redan under 60-talet var kritiska mot ett och annat på 60-talet (bl a Kjell Genbergs "bravader", inser naturligtvis att det här är rena smörjan.
Jag såg förresten att Aftonbladet, som blir allt aningslösare när det gäller showbusiness, hade den dåliga smaken att i söndags publicera ett utdrag ur boken och en helsida och att man över en annan helsida intervjuade författaren.
Det skulle inte förvåna ett dugg om Genberg om några år ger ut en bok om hur han lurade AB att publicera en helsida ur sin "popbok" och dessutom fick tidningen att intervjua honom på en annan helsida.
För dum är han inte, Kjell Genberg."

Denna drapa – rätt citerad – infördes som recension i en stor och nu nerlagd Malmötidning den 11 oktober 1978. Den undertecknades med namn, men för att visa att jag inte är en dum typ nöjer jag mig med att berätta hans initialer – T. K.

Han tyckte nog att maffians talesätt om att hämnden är en rätt som skall ätas kall var rätt och riktigt. Men jag är ju så god ...

Granne med gammal dråpare

Bandet skrevs till stor del i Ländsjö. I en rätt ruffig kåk där bodde en man vid namn Ragnar Lundberg. Han var väl inte direkt folkskygg, men inte särskilt social heller. Jag var ju utböling, kom från Stockholm och alla visste ju att 08-or var 99, alltså inte fullt 100. Men efter ett tag började vi språka med varandra och han berättade att den kände seriemördaren Per Mathias Johansson-Knif alias Kniven i Delsbo som mördade flera människor på beställning åren 1889-90 var född i Ländsjö. Om honom hade jag läst i Brottets Krönika av Carl Olof Bernhardsson, som jag också blivit lite bekant med eftersom han skrev artiklar om brott i Helg-Extra.

Kniven dömdes till döden 2 maj 1891 och det var en så stor händelse att flera lokaltidningar unikt nog gav ut extranummer. Den 14 oktober 1892 omvandlade Högsta domstolen straffet till livstids straffarbete. Det vållade också debatt eftersom den samtida mördaren och invaliden Per Johan Pettersson, dömd som anstiftare till dubbelmord i Alfta samma år slapp inte dö. Han halshöggs i Gävle 1893 (om detta har jag skrivit i romanen Brännvinet Bössorna Bilan, som gavs ut 2005). Efter att ha begärt nåd flera gånger släpptes Johansson-Knif efter tjugofem år fri den 17 maj 1917, sextiotvå år gammal. Han var djupt religiös när han återvände till Delsbo med sina flitpengar på fickan – tvåtusen kronor – och avled sju år senare.

Ragnar tog mig med upp i skogen och visade grundstenarna till stugan som ägts av Knivens mor och jag bestämde mig där och då att en gång använda denna besynnerliga person i en roman. Det skulle dröja drygt 20 år innan det dök upp ett sammanhang där han passade.

Predikant på avvägar

Ländsjö är en skogsby där fler kända historiska personer levt och verkat. En av dem är Olof Bergström, predikant och renlevnadsman som hade stor betydelse för den svenska nykterhetsrörelsen. Det allra märkligaste med honom är att han hamnade i USA, tog till flaskan, mördade en människa och så småningom söp ihjäl sig. Men det finns en minnessten inne i skogen några hundra meter från Ländsjö skola. Inskriptionen lyder:

"Här föddes den 3/9 1841 Olof Bergström, som år 1879 instiftade den första godtemplarlogen i Sverige. Död i U.S.A. den 3/2 1910. I.O.G.T. reste stenen år 1935."

När vi återvände till Bromma på sensommaren låg det hotfulla lappar från grannarna i brevlådan. "Ni måste klippa gräset. Det ser rent hemskt ut." Vilket var alldeles sant. Grässtråna reste sig i knähöjd. Inte kunde jag köra in bilen heller, för alla datorkartonger stod kvar i garaget. Min ilska var monumental. Jag har aldrig gillat att klippa gräs, men nu var jag tvungen och det var både jobbigt och svettdrivande. Eftersom vi höll på att förhandla om priset på huset kunde jag inte skälla ut Leif heller. Jag hämnades på mitt speciella vis – skrev en novell där han mördades och begravdes i en komposthög. Jag tror det var Mitt Livs Novell som publicerade den som "rysare".

Till Norge i filmärenden

Det redde ut sig förstås, det gör det mesta om man ger det tid. Arne Mattsson dök upp igen. Nu hade han hittat ett norskt filmbolag som anlitat honom att göra en thriller och ville att jag skulle skriva manus. Han var en mycket övertygande man när han hade filmidéer. Dessutom var han en riktigt skicklig filmregissör med stora succéer som Hon dansade en sommar, Salka Valka, Bärande hav och alla filmerna om privatdetektiven Hillman bakom sig. Men riktigt nöjd var han inte. Det skulle ha blivit mycket bättre, sa han, om inte filmbolagsgubbarna bugade så djupt för Ingmar Bergman och satsade alla sina pengar på honom. Inom kort skulle han skriva sina memoarer. Titeln var redan klar. Boken skulle heta I skuggan av en skitstövel. Inom kort kom aldrig.

Men för den här filmidén drog vi iväg till Norge för att hitta platser som kunde funka och där jag kunde placera personerna. Manus skrevs och så hände det som verkar vara oundvikligt i filmvärlden. Bolaget gick i konkurs innan de ens kommit igång.

Till Jamaica

Efter allt detta skrivande var jag rejält trött. En annons berättade om billig resa till Jamaica. Birgitta och Helena kunde inte följa med men jag slog till och hamnade i Montego Bay. Hela ön var ett intressant ställe så jag åkte runt, tittade på platser där slavar misshandlats och bauxit brutits. I Kingston fick jag åka med polisen till den farliga stadsdelen Trenchtown och det var en ruskig syn. Mo Bay, som befolkningen kallade Montego Bay, var allt en turistfälla, där man blev lurad ifall man inte såg upp. Fast det gick inte att bli förbannad för man blåstes med stor vänlighet och breda leenden.

Jag hade bett att få rum med havsutsikt. Det fick jag också – om jag ställde mig på tå på balkongräcket, höll i mig i murgrönan och lutade mig i 40 graders vinkel åt höger. Det var detta cirkustrick jag höll på med när en storväxt man på en balkong en våning över mitt rum i den del av huset som skymde utsikten vrålade att jag inte borde ta livet av mig. I stället föreslog han att jag skulle titta upp till honom och ta ett järn. För att understryka förslaget viftade han med en stor pava rom av den starkaste inhemska sorten. Han hette Eric Haldane, var norskamerikan från Washington D.C., hade utsikt över havet och vi blev polare. Romen var god och stärkande och när vi inte glodde ut över salt vatten kunde vi hålla ögonen på Air Jamaicas rödmålade flygmaskiner som landade och lyfte inom synhåll. Innan jag skulle få åka med ett av dem kom vi överens som att jag snarast möjligt skulle hälsa på i Washington. Jag tog det inte så värst på allvar, tänkte kanske på de wandervögel från Frankfurt am Main som jag råkat ut för i min ungdom.

Gott om uppslag

När jag kom hem hade jag gott om uppslag på små lappar, och väl var det för nu skulle Plus ha en ny bok igen. Jag hade det knapert med idéer som passade Sverige, men kom på att det där norska manuset skulle kunna funka, fast det egentligen var alldeles för kort. Handlingen var uppbyggd kring en norsk ort och jag började åka runt och kolla om det fanns något liknande här. Till sist fann jag en bra stad som inte låg så långt bort – Södertälje – där man inte behövde massakrera intrigen alltför mycket. Filmmanusets arbetstitel var Ingivelsen och så fick också boken heta. Den handlade om några bilarbetare på Scaniafabriken som tagit ut alltför stora förskott (det kunde man fortfarande göra då) och bestämde sig för att utföra ett rån. Det gick åt pipan, en väktare dog och nu hade de en sammanbiten poliskår emot sig. Polisen i Södertälje var, liksom alla poliser jag bett om hjälp, mycket tillmötesgående. Kriminalinspektör Gustaf Lindberg matade mig med de rutiner som var speciella för staden och jag fick dessutom provsitta polishusets cell för anhållna. Jag hade räknat med tio minuters internering, men de släppte inte ut mig förrän efter fyra timmar. Det gav mig en nyttigare insikt.

Men boken var fortfarande för kort, vilket jag märkte vid synopsisstadiet. Nu kom Jamaicaresan till pass. Bokens huvudbov fick ta av sina stulna pengar och åka dit.

Skatteverket protesterar

Det var en bra idé på mer än ett vis. Genom att skriva en historia därifrån kunde jag göra skatteavdrag för resan och uppehället. Det gillade inte skatteverket. Om man gjorde researchfärder till Arktis kunde de godkännas, men i Jamaica var det alltför varmt och gott. Min vän Anderz Harning (från Stocka utanför Hudiksvall) hade råkat ut för liknande saker. En gång var han på Cypern i jobbet och skulle till Libanon. Han flög dit och sen yrkade han avdrag. Då fick han nobben eftersom hans skattmas tyckte att han skulle ha tagit tåget, som borde vara billigare. Anderz skickade ett kartblad och sen blev det tyst.

Till mig kom "Underrättelse om ifrågasatt avvikelse från självdeklarationen:

Taxeringsnämnden har bedömt resan som kombinerad semester- och studieresa, varvid dock studierna hänförts till sådan vidareutbildning som ej varit nödvändig för arbetets fullgörande och som hänförts till privat ej avdragsgill levnadskostnad.

Sedan höll jag på och diskuterade med skatteverket i två år innan vi kom fram till en kompromiss.

Resultatet av en för våt kväll

Men det fanns folk som det var lättare att komma överens med. Redaktionen för Mitt Livs Novell bjöd in till samtal på Restaurang Tennstopet. Det visade sig att de ville ha mig att skriva ett antal rysarnoveller. Jag var motsträvig men de bjöd både gott och dyrt. När kvällen kom lyckades jag ta mig hem i mycket lummigt tillstånd och gick genast och knöt mig. Nästa morgon fann jag ett knöligt papper i kavajen. Det var ett kontrakt, underskrivet av en viss Genberg, där han lovade att tillverka 52 noveller med början i nummer åtta det året.

Det stipulerades att novellerna skulle vara tio maskinskrivna A4-sidor långa och jag insåg att det inte var något lätt år som låg framför mig. De första 20 novellerna klarade jag av med bara lite övermänsklig ansträngning, men sen blev det svårt. Kontraktet uppfylldes visserligen, men hur redaktionen för Mitt Livs Novell kunde publicera de allra sista övergår nästan mitt förstånd.

En hel del av dem skrevs i Ländsjö. Dit kom en dag i september en av mina kontakter i polisvärlden, kriminalkommissarie Karl Gunnar Malmqvist, allmänt kallad Kåge. 1975 hade han blivit författare också. Eftersom han varit chef för mordbrandkommissionen i Stockholm var det inte så konstigt att boken Brännande anklagelse berättade om en kvinna som gett honom många bekymmer. Damen var pyroman och Kåge kom att engagera sig i hennes livsöde. Boken blev aldrig någon riktig succé i Sverige, men den lär ha sålt storslaget i Grekland efter översättning till hjältarnas och hellenernas språk.

Korruption inom Kåren

Malmqvist ville ha assistans. En halv natt satt han och berättade om korruption inom vissa delar av stockholmspolisen. Det handlade inte om pengar, det var värre än så: vänskapskorruption. För att belysa den hade han börjat skriva en fiktiv historia – att skriva den som faktabok skulle ha gett honom sparken på stubben – men kört fast. Jag tröstade med att köra fast var det absolut vanligaste för en författare. Det brukade hjälpa om man lade ifrån sig manuset ett tag och gjorde eller skrev något helt annat. Hjärnan är en makalös manick som jobbar när man minst anar och plötsligt kommer med en lösning helt överraskande. Men Kåge tyckte inte att det påpekandet var något att fästa sig vid. Han hade förgäves prövat metoden.

Nästa dag läste jag hans manus och nackhåren reste sig. Det var verkligen illa ställt med polishedern. Jag såg också möjligheterna till omdisponering och med en sådan i sikte diskuterade vi en natt till. Sen bestämdes att vi skulle skriva ett manus tillsammans.

Men manus är bara manus. Det måste ut i tryckt skick om man ska kalla det för en bok. Jag ringde Bengt Svensson på Plus och drog idén för honom. Han var inte pigg på saken först.

"Du kommer ju med Ingivelsen nästa år. En bok till med samma författare ... är inte det lite mycket?"

"Sätt Kåges namn först på pärmen", sa jag. "Det här är en viktig bok!"

En debatt i taget

Konspiratörerna, som Kåges och min bok döptes till, sålde också hyfsat och orsakade lite debatt. Fast som vanligt i Sverige debatteras endast en sak i taget och snart hade någon annan sak tagit över.

Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm började få luft under vingarna. Vi lät publicera en novellsamling med namnet Slå 08 till polisen och bland annat det gjorde att folk bad oss komma och prata om våra böcker. Min debut i sammanhanget gjordes i Gripsholms slotts kronkök i Mariefred. Det var en lokal som höll på att skrämma livet ur mig, vilket inte var så svårt eftersom jag var nervös redan när jag åkte hemifrån. Den bestod av två rum nere bland valven och den som skulle prata fick hålla sig i gluggen mellan utrymmena – än titta hit och än titta dig och dessutom försöka minnas vad som skulle sägas, eftersom det var så dunkelt att fusklappen inte var till någon nytta. Jag fick dessutom börja sedan trubaduren Björn Zeller värmt upp publiken och jag skämdes senare för att jag tyckte att jag gjort så dåligt ifrån mig. Men den snälla publiken applåderade och Olov Svedelid med kompis, gästartisten Leif Silbersky, lärde mig att åhörare är aldrig någons fiende. Jag har tagit det ad notam och är numera inte lika rädd för att hålla låda.

Peter Goldman, som bland annat filmat The Beatles, hade läst Bandet och pratade med mig om att filma boken. Jag sa javisst och väntade mig ingenting. Det var just vad det blev – ingenting.

Kassettböcker

Det som blev av var kassettböcker. Sådana hade börjat slå igenom i USA och taxichauffören och författaren Lars Derkert tyckte att han borde bli bland de första i Sverige med sådana produkter. Han lät spela in några av sina egna böcker och undrade om jag ville vara med. Arvodet skulle bli symboliskt, men jag tyckte att det lät kul. Tor Isedal läste in min indianbok Apache och en samling noveller lästes av Helena Brodin och Gösta Prüzelius. Det blev aldrig den succé som Derkert hoppats på. Han var alltför tidigt ute. Det var först i närheten av det nya millenniet som kommersiella talböcker (på kassett och CD) blev verkligt lönsamma.

Birgitta och jag hade kommit så långt att vi börjat prata om äktenskap. Huset var köpt, den grekiska klanen hade flyttat och Birgitta var ganska synbart gravid. Jag gick med på att göra en ärbar kvinna av henne. Ringar köptes i Sundbyberg. Den dagen var trafiken stark där så jag blev tvungen att dubbelparkera och det är möjligt att de gyllene banden blivit andra om jag inte varit så orolig för lapplisorna. Ibland blir jag påmind om min brådska den gången och då försvarar jag mig med näbbar och klor. I allmänhet slutar det med att vi blir sams.

Gift igen — i nya skor

Den 6 april 1979 knäföll vi framför prästen i Mariehällskyrkan i Bromma – en utmärkt institution som hade både bra präst och snäll kyrkvaktmästare. Den senare lånade ut både bord och stolar till sammanslagningsfesten i vårt nya hus. De flesta av mina kompisar dök upp med fruar och andra närstående. Det var säkert fler än Tage Giron som lagt märke till en sak i kyrkan, men det var han som tog mig avsides.

"Du har köpt nya skor", sa han.

"Ja. men hur vet du ...?"

"När du låg på knä syntes prislappen. Du kunde gott ha köpt ett par dyrare skor till ett tillfälle som detta."

1979 fick jag också veta att Bokförlaget Bra Böcker i Höganäs hade planer på en ny bokklubb som skulle heta Bra Spänning. Jag hade fått en idé – somliga sådana tycks krypa in genom kattluckan – till en spänningsroman med spioninslag så jag pratade med Bengt Svensson om den. Trodde han att det skulle skada Valentin, som hans förlag bytt namn till, om jag lämnade den till Bra Spänning som bokklubbsbok. Han kunde ju ge ut den i bokhandeln.

"Om du tror att de vill ha den, så!"

Bra Böcker hade seglat upp som ett av de verkligt stora förlagen i Sverige och gav mestadels ut internationellt kända, eller någorlunda kända, författare. Jag hörde inte till den kategorin. Men jag skrev ett manus kallat Höjdaren och, se på fan, det antogs och Genberg blev faktiskt den förste svenske författaren på Bra Spänning.

Den skrevs också i min lilla skrubb under taket i Ländsjö skola. Den sommaren fick jag inte vara ensam däruppe särskilt mycket. Anderz Harning fick kulturstipendium: några månaders fritt vivre på Salagården i Delsbobyn Bobygden för att få ihop boken En skatteindrivares död. Sven O. Bergkvist hade hamnat i samma by och satt där för att författa en roman med titeln Himlen i Sollensta. När de fick tråkigt åkte de till mig i Ländsjö. Jag höll aldrig på att bli klar med min bok, men har å andra sidan aldrig ätit så mycket surströmming med krokpärer och snaps som då.

Min son Johannes ser dagens ljus

Fast jag kände mig rätt tvungen att vara skötsam. Jag hade nämligen blivit pappa. Min son Johannes föddes på Karolinska sjukhuset i Solna den 28 juni 1979. Ja, jag är alldeles säker på att det är min son – hans lillfingrar är lika krokiga som mina. Gener från en Genberg. Lyckan var stor.

Namnet fick han eftersom vi tyckte att det skulle passa en blivande statsminister eller åtminstone ärkebiskop. Fast än har han inte blivit någotdera. I stället har han ett fanatiskt intresse för Japan och studerar 2004–2005 språket vid ett universitet i Tokyo, dit han fått stipendium.

Jag tror det var Anderz Harning som tyckte att det var dags att göra en "riktig" bok om Ben Hogan. Han hade sovit över i Ländsjö flera nätter – vilket nog var klokt eftersom han sällan var i form för att köra bil – och legat och läst mina gamla kioskböcker.

Ta hem fanskapet

"Ta hem fanskapet till Delsbo", sa han. "Det var inte så lugnt här heller i seklets början, så nog skulle Hogan kunna hitta på något att göra."

Jag hade också att göra. Förutom skrivmaskinsarbetet fanns väggar som skulle spacklas och målas, ved som skulle huggas och ett gammalt uthus som behövde rivas och byggas upp igen, helst på ett annat ställe där smältvattnet från berget inte fick grundstenarna att vackla.

1980

I Länsjös grannby Frisbo bodde en invandrad tysk vid namn Wolf Strobel. Han var tusenkonstnär och ägde dessutom en såg där närboende gärna inhandlade virke. Jag hade gjort en ritning på mitt nya uthus, en kombination av vedbod, pinalförvaring och utedass och det papperet tog jag med till Wolf för att få råd om vad som behövde köpas. När jag förklarade att virket från det gamla uthuset skulle användas åkte han med till Ländsjö, tittade och skakade på huvudet.

"Åk och köp cement", sa han. "Jag gör om ritningen så länge."

Rudolphis Järnhandel i Delsbo hade cement och de papprör som jag också fått order att skaffa. När jag kom tillbaka hade Wolf redan börjat gräva hål i marken på ett ställe där det var som torrast om vårarna. Det var en attans massa hål som skulle till. Jag hade tänkt mig hälften. Men papprören hamnade i hålen, fylldes med cement och sedan hjälpte Wolf mig med att fixa till stommen. Jag tyckte att det blev ett fantastiskt uthus sedan jag använt allt godtagbart virke från det gamla.

Medan jag hamrade, satte in fönster, byggde dassdelen och lade plåttak hann jag fundera på Anderz Harnings propå. Visst skulle Ben Hogan kunna flytta hem till Delsbo igen, men för det krävdes skäl som var godtagbara och logiska. På biblioteket hade de mycket lokalhistoria i tryck. Jag lånade och läste och på dagarna hamrade jag medan jag grunnade på hur allt skulle kunna kombineras. Och en sammanhängade historia föddes så sakteliga. Men jag skulle ta det försiktigt den här gången, skriva långsamt och eftertänksamt. En del kritiker hade påpekat att jag verkade ha så lätt för att skriva att detta blev min fiende.

Just som jag lade sista handen vid mitt byggnadsverk kom min bror Alf på besök. Han var numera utbildad snickare och när han fick syn på nybygget tycktes han vilja kräkas. Men han sa inget och sällan har en tystnad varit mer talande. Jag pratade desto mer, förklarade hur snyggt jag tyckte att det blivit. Alf gick till sist med på att det verkade stadigt om inte annat.

Bovar kopierade intrigen

Ingivelsen kom ut 1982 och så bra recensioner som för den hade jag inte fått på länge. Dessutom var den nära att få Expressens Sherlockstatyett. Men det som gjorde att romanen hamnade på nyhetssidorna i landets flesta tidningar var att några bovar kopierat min metod när de gjorde ett miljonrån mot OBS i Vårby söder om Stockholm. Jag väntade att bli gripen av polisen, men de hade tydligen fattat att jag inte hade med saken att göra. Däremot grämde jag mig över att inte få författarroyalty av skurkarna.

Men mest funderade jag på boken om Ben Hogans hemkomst, den där han åter skulle förvandlas till Johan Hellgren. Jag var ganska bra inläst på hur folk hade det i Arizona från 1860 till 1890, men hur hade 1900-talets ankomst med alla dess moderniteter påverkat? Jag skrev till Eric Haldane i Washington för att få tips. Library of Congress här i stan, svarade han. De har svar på alla frågor. Kom över, du får kinesa hos mig.

Bra idé ... men att resa charterfritt kostade. Men eftersom jag nu var medlem av Författarförbundet sökte jag stipendium för att studera material om svenskar i Texas, New Mexico och Arizona på kongressbiblioteket i den amerikanska huvudstaden. Det beviljades, något som jag knappt vågat hoppas på. Dags att köpa biljett. Iceland Air var billigast eftersom de mellanlandade i Reykjavik, men det gjorde mindre.

Landstinget fixar bostad

I New York hittade jag ett billigt hotell i Bronx och lärde mig något nytt. Till och med den som betalade kontant måste vara utrustad med kreditkort, annars blev det inget sova. Jag saknade de stora monetära företagens förtroende och ägde inget sådant. Men det gick att lösa. I plånboken låg landstingets plastkort som införts för att identifiera sjuklingar som kom till lasaretten. Det visade sig duga här också så jag kunde vila ut. Nästa dag tog jag flygshutteln till Washington, hämtades på flygplatsen av Eric Haldane som hade ett trivsamt hus i östra stadsdelen. Han lärde mig åka amerikansk tunnelbana och att äta kubansk mat på kvarterskrogen.

Vem som skvallrat om att jag fanns i USA var jag inte, men en dag ringde Robert L. Fish, i Sverige mest känd som Robert Pike, författare till boken Bullit som sen blev kultfilm med Steve McQueen. Honom hade jag träffat både i Danmark och hemma hos oss i Bromma. Nu var han ordförande i Mystery Writers of America. Den organisationen skulle avhålla Elfte Årliga Mysterie- och Detektivlitteraturkongressen till minne av Anthony Boucher – Bouchercon XI. Anthony Boucher hette egentligen William Anthony Parker White och var en mycket uppskattad kriminalförfattare och recensent. Bara något år efter hans död började författare och läsare samlas i hans namn.

Ett trivsamt förspel

"Vill du hänga med?" frågade Bob Fish. "Det blir ett litet förspel inför tredje världsdeckarkongressen i Stockholm 15 juni nästa år. Jag hämtar dig."

Om jag ville! Kongressen hölls i National Press Club, en imponerande byggnad i ett område som mest bestod av gropar efter rivna hus. Programmet var också imponerande – panel efter panel framträdde och pratade om allt möjligt, från "Vad hände med min bok när den blev film" till "Stöd din lokala FBI-avdelning" och "Reportern som detektiv". James Grady som skrev Six Days of the Condor var sur över filmen som gjordes på hans bok. Filmbolaget hade kortat ner historien till tre dagar ("Ingen människa orkar se en kriminalfilm som spänner över nästan en vecka.") och fått förläggaren att byta till samma titel som filmen. När titelns dagar var över hade läsaren halva boken kvar. Det var förvirrande, tyckte Grady, och det kan man hålla med om.

Brian Garfield är mest känd för boken Vän av ordning som blev film under originaltiteln Death Wish med Charles Bronson och vållade mycket rabalder. Nu hade han skrivit boken Hopscotch och fått bestämma nästan allt när det gjordes film på den, så han var rätt nöjd, liksom Warren Adler som just fått filmkontrakt på sin Transsibirien-Expressen. Vi pratade lite och jag började fundera på om det inte möjligen skulle vara kul att åka Transsibiriska Järnvägen. Adler visste inte, för det hade han aldrig gjort. Men han berättade gärna om sin nya bok som handlade om en psykopatisk och en detektiv från Washington.

"Det borde vara tvärtom", insköt förre Washingtonpolisen Robert D. Arscott som satt vid samma bord. "Här är poliserna psykopatiska och mördarna fullt normala."

Tack snälla akustiken

När vi senare hamnat i baren ville Brian Garfield veta vad jag var för typ och jag berättade mer än gärna. När jag kommit till "södra Norrlands sämste gitarrist" sken han upp. Det fanns en gitarr där och den hängdes på mig och själv satte sig Brian bakom pianot. Han spelade faktiskt väldigt bra och bjöds på otaliga drinkar. Jag blev också trakterad, vilket kan ha berott på att akustiken i baren var rätt usel. Det gick i alla fall att skylla på det.

Givetvis såg jag till att få komma med på visning av FBI-byggnaden i Washington. Huset var döpt efter grundaren J. Edgar Hoover (en murken typ som gillade när hans G-men sköt skarpt). Där förvarades en imponerande vapensamling – allt beslagtaget i samband med brott. Jag fick med mig en bok om världens alla handeldvapen därifrån, en nyttig liten sak.

Library of Congress var stort. Naturligtvis tittade jag efter om det fanns någonting om mig och till min förvåning hade de flera av mina böcker. Där fanns också det jag sökte efter så min väska fylldes med papper från kopieringsapparaten.

När jag var färdig med jobbet ringde jag till släktingar Carolyn D. Halstrom och hennes man, frikyrkopastorn Lloyd, i Virginia (båda är avlidna nu). På amerikaners vis var de mycket släktkära och struntade i att släktskapet var mycket avlägset. Jag hämtades med ett slagskepp till bil och fick bo i Petersburg, alldeles intill ett slagfält från inbördeskriget. Alla historiska platser skulle förevisas så jag kördes till dem alla. Williamsburg var en intressant upplevelse. Det var där de gamla kolonisterna bestämde sig för att göra uppror mot England och skapa en egen nation. Här vistades 1700-talets stora män – Thomas Jefferson, George Washington och andra. Men det fanns inget kvar från den tiden. I Europa hade turister förmodligen fått se hål i marken efter utgrävningar. Så icke i Virginia. Där letade man rätt på gamla kartor och byggde upp staden på nytt. Inga kulisser utan en hel stad med affärer, restauranger, smedjor och glasblåseri. I husen bodde personalen och alla var klädda i gammaldags kläder. Illusionen bröts bara när man kikade in bakom någon häck och fann en bil som tillhörde någon av dagens invånare.

Ett annat kort som också duger

Från Petersburg tog jag Greyhoundbuss tillbaka mot Washington. Men i Richmond gjorde jag ett stopp för att kolla ett museum som jag hört talas om. Det var tillägnat Edgar Allan Poe och ägdes av den driftige mister English. Museet var ett underligt ställe. Poe hade aldrig bott i huset, man hade inte ens hans böcker där. Det som fanns var några porträtt, en stol och en hurts av samma sort som Poe använt när han arbetade på en tidskrift i Richmond. Några teckningar ur en upplaga av hans stora dikt The Raven, men just inget mer. Jag hade börjat få ont om pengar och ville inte pröjsa två dollar i inträde, utan hävdade att jag var journalist och författare som borde få gå in gratis. Mitt presskort dög inte, samma sak med medlemskortet i Författarförbundet. Men jag råkade tappa 50-kortet (eller om det möjligen hunnit bli 70-kort) från Stockholms Lokaltrafik på disken. Det dög. Det är därför jag kan framföra mina klagomål.

Birgitta och jag började åldras och bestämde oss för att fira ett rejält 80-årskalas: 40 på oss var. Men vi fyllde på vintern, jag i januari och Birgitta i februari, så festen sköts upp i väntan på varmare väder.

Till sist satte jag mig och ringde till vänner och bekanta. Alla tyckte att det skulle bli så kul och än en gång fick Mariehällskyrkan ställa upp med möblemang. När den stora dagen kom trodde vi inte våra ögon. Alla som tyckt att det skulle bli kul kom också. Det blev storslagen genomströmning och innan natten var över hade snudd på 200 människor passerat vår tröskel.

Birgitta hade gjort en gryta i en makalöst stor kastrull. Den räckte bara till de första som kom. Jag hade varit mer förutseende – skaffat dunkar med kran och de fylldes med vin och sprit. Spriten var kanske inte helt laglig – jag kände folk som tillverkade utan att ingå i monopolet – men den var duktigt gjord och folk klagade inte. Vi hade till och med en dunk alkoholfritt, fast den behövde aldrig fyllas på.

Gammal viril man

Det var inte bara folk ur deckarbranschen som dök upp även om de var i majoritet. Också poesin var representerad. En gammal fin poet glömde att han var gammal där han satt bredvid vår granne Kerstin Hallkvist. Efter en stund kom hon rusade och pekade mot åldringen innan hon ställde frågan:

"Vem är den där gamle mannen? Han sitter och tar mig på musen så fort han kommer åt."

"Det är Helmer Grundström", svarade jag sanningsenligt och lite rodnande.

Tobias Berggren satt mest och konverserade Arne Bills fru Ingalill – ända tills Stefan Daagarsson bestämde sig för att läsa en nyskriven novell för dem. Han var inte ens riktigt färdig innan Tobias lät honom veta att den inte var särskilt bra. Då ville Stefan göra upp och knöt nävarna. Sven O. Bergqvist gick emellan och vreden vändes mot honom. De gick ut och gjorde upp under ett av äppelträden.

Olov Svedelid hade åsett matchen och suckade.

"Det är poeterna som slåss"

"Det är som jag alltid sagt. Deckarförfattare än finstilta och belevade människor. Det är poeterna som slåss."

Ulf Durling, hans fru Lena och tidningsmannen Carl-Olof Bernhardsson nickade och skålade för den sanningen.

När vi hämtat och och städat blev det dags för mig att skriva boken om Ben Hogans återkomst till Sverige, de gruvliga kulturkrockarna som uppstod och hur han löste sitt sista fall alldeles innan första världskriget började 1914. Boktiteln blev En främling kommer hem. Bengt Svensson höll på att byta namn på sitt förlag och var alltför upptagen med sina bekymmer för att kunna ge ut den. Men jag nosade runt lite och fann att Jan Askild (som jobbade hos Lindqvists förlag när jag dök upp där) hade slagit sig ihop med Timo Kärnekull och bildat förlaget Askild & Kärnekull. Där tyckte man att boken var bra – det var bara ett problem. Förlaget höll på att säljas till Natur och Kultur. Det visade sig att jag och min bok fick hänga med dit. Men omslaget ställde till bekymmer. Hur skulle det se ut, vilken symbolik skulle användas?

Jag tyckte inte att det var så marigt. Ben Hoganserien hade haft två omslagstecknare. Nästan alla var gjorda av en man som verkligen kunde vilda västern: Bengt Olof Wennerberg, i branschen känd under signaturen Bowen. Några utgåvor hade gjorts av Curt Dahlgren. Bowen åtog sig uppdraget och ritade och färglade en fantastisk bild av en man i slitna cowboykläder, revolver nedstucken i byxlinningen och sadel över axeln mot en bakgrund av bruksmiljö och misstänksamma svenskar av båda könen.

Inom guldram

Den godkändes. Jag fick bilden av Bengt Olof och nu hänger den bortgångne vännens original inom guldram på hedersplats i mitt arbetsrum. Där finns också några andra omslag i original, bland annat av Hans Arnold och Robbie Mills.

När jag lämnat En främling kommer hem hade jag inte en aning om att det skulle dröja ett decennium innan min nästa deckare kom ut.

Den 15 juni 1981 invigdes den tredje internationella deckarkongressen på Grand Hotel i Stockholm. Hit kom snart sagt varenda deckarförfattare från alla tänkbara länder. Föreberedelsearbetet hade varit krävande. Jan Ekström var en av de drivande krafterna, men det visade sig att han hade bekymmer med att få ut pressmeddelanden till världens alla tidningar. Jag kom med ett förslag: Leif Malmborg och Anders Ekwall hade datorfirman Lomac tillsammans. Med hjälp av deras manick borde det gå att koppla ihop adresser med pressreleaser utan att det skulle ta en vecka att få alltsammans klart.

Dessa herrar lät mig sitta och jobba med datamaskinen på kvällarna när personalen gått hem. Jag fick till och med låna en skiva – ett slags hårddisk, fast det egentligen inte var det heller – stor som ett dasslock. Sen satt jag i många nätter och skrev in adresser till tidningar från USA till Japan och Norge till Sydafrika.

Hedersgäst med sponsrad bil

Jan Ekström fixade sponsorer. Saab ställde upp med sin senaste turbomodell i flera exemplar. De hade haft en sådan bil med i en James Bondfilm och eftersom nye 007-författaren John Gardner skulle vara hedersgäst på kongressen passade det bra att visa upp dem.

Invigningskvällen var det grand party. Jag var på väg in i festvåningen med min namnlapp fladdrande från kavajslaget när en kypare hindrade mig från att komma in. Han pekade på namnskylten och spände ögonen i mig.

"Det är jag som är Kjell Genberg!" sa han och legitimerade sig.

Jag hittade felet direkt.

"Det är jag som är Kjell E. Genberg", kontrade jag och blev insläppt.

Kypare Genberg bodde söder om Söder och jag i Bromma, men i fortsättningen hände det titt som tätt att han fick mina inbjudningar och jag hans. Dessutom hade han en hustru som hette Birgitta. När den kvinnan avled flera år senare fick jag många kondoleansbrev och beklagande påringningar.

Röka och kröka

Det blev en hård kongress för de flesta svenska deckarförfattare eftersom man tydligen ansåg att det var deras plikt att ställa upp som springschasar i alla möjliga sammanhang. All stress gjorde att jag rökte mer än annars – och jag rökte mycket i vanliga fall – och eftersom kröken var gratis blev det för mycket av det också. Inte bara för mig utan också för många av de utländska gästerna. Ulla Trenter blev mycket betittad, inte minst av Frederic Dannay – ena halvan av Ellery Queen – där hon gick omkring i hembygdsdräkt. Vi åt ärtsoppa serverad av Lottakåren i hällregn på Långholmen och inte blev det värst mycket torrare när Desmond Bagley med fru Joan besökte huset i Bromma. Tony Hillerman var en trevlig prick som visste mycket om indianer, ett av mina intressen. Skotten Angus Ross och jag brukade sitta utmattade i Grands stora trappa, lösa livsgåtor och dricka den sista groggen för natten. Trevlig prick den mannen, men jag tyckte ju att han borde tåla mer än jag med tanke på att han kom från whiskyns hemland.

Otto Penzler med vacker fru bodde hos oss. Att hon var så vacker berodde nog på att hon snodde badrummet i timmar varje morgon. Det var tur att vi hade en liten mugg på övervåningen.

Skillnad på kaviar

Tvåårige Johannes blev deras favorit. De tyckte att han var en osedvanlig gourmet eftersom han alltid skulle ha kaviar på sina mackor. Jag tror inte att de hade lärt sig skillnaden på Kalles och den ryska varianten.

Sista konferensdagen gjorde vi något så exotiskt som en båtresa till Åland. Jag hade blivit lovad signerade böcker av de flesta och fick med mig en hjulförsedd väska ombord. Den fylldes över brädden. I land igen brakade hjulen ihop innan jag hann fram till taxin.

Den natten straffades syndaren. Värre hosta har nog aldrig någon haft – åtminstone inte ihop med baksmälla. Birgitta tyckte att ambulans borde tillkallas, men som jag kände mig var det mer logiskt att ringa efter likbilen direkt. Till sist var vi överens om att hostan berodde på rökning i övermått, så jag bestämde mig för ett sundare liv och lovade lägga av med nikotinpinnarna genast.

Det gick lättare än väntat. Men av nikotintuggummina fick jag ont i käklederna så det kräves kraftigare don för att suget efter cigarretter skulle dämpas. Jag tog till snus i portionspåsar. På tredje veckan efter rökstoppet kraschade en snusmaskin hos Swedish Match och det fanns hot om varubrist. Hamstring var det som gällde. Birgitta och jag åkte Mälaren runt och handlade portionssnus överallt. Desperationen var så svår att jag köpte allt – inte bara favoritmärket.

Kylskåpen hemma fylldes och en del stockar hamnade i frysen. Efter två dagar kom beskedet att snusmaskinen var lagad, det skulle inte bli någon brist på snus för svenska folket. Det var då sant hemma hos oss. Men efter ett tag lyckades jag lägga av med den lasten också.

Mot Sibirien

Jag hade ofta funderat på mitt samtal med Warren Adler i Washington. Kunde det vara intressant att resa med Transsibiriska Järnvägen. Jag tog upp frågan med Tommy Schinkler på B. Wahlströms.

"Jag har alltid drömt om att göra den resan", sa han. "Vad sägs om att göra sällskap."

Det lät bra eftersom Birgitta inte ville följa med. Tommy hittade en charterresa. Den skulle visserligen inte åka hela vägen till Kina, men var billig så vi slog till. Den 25 september flög vi och 38 andra svenskar med Aeroflot till Moskva där vi inkvarterades på Hotel Rossia nära Röda Torget. Jag ville se Vladimir Iljich Lenins balsamerade kropp men avskräcktes inför den ringlande kön. Kioskboksförläggare Tommy ryckte bara på axlarna och sa: "Lagt lik ligger." Vi gick till varuhuset GUM i stället. Jag hade vänstersinnade vänner i Stockholm som menade att det var Moskvas motsvarighet till NK. Jag förstod att de aldrig varit i Sovjeunionens huvudstad, för det var sannerligen inte lätt att handla: först välja vara, få en lapp, gå med den till kön framför en kassa, betala och ställa sig i kön där man först gjort sitt val, visa kvitto och få det man beställt. NK, jovisst ...

Rejäl försening

Från Moskva skulle vi åka Transsibiriska till Irkutsk från Jaroslavstationen. Tåget var 18 timmar försenat. "Det är på sånt man märker skillnaden mellan kommunism och nazism", kommenterade Tommy lakoniskt. Den skillnaden innebar bekymmer för vår reseledning. Vi måste lämna Rossia på avtalad tid, men för att vi skulle slippa vänta på perrongen fixades logi på Hotel Metropol. Där blev Tommy sjuk och det var nära att han inte skulle få följa med oss andra. Men jag lovade se till honom och då fick han dispens.

Tåget var grönt och mycket långt. Restaurangvagnen kom från DDR men maten var inhemsk och faktiskt riktigt god ibland. Korridoren utanför sovkupéerna, plats för fyra bäddar, var ofta full med människor som betraktade utsikten – skog, skog och åter skog. En hel del av dem var ryssar, glada typer som gärna bjöd på vodka och gillade att få västerländsk sprit tillbaka. Tommys bränsle tog slut före Uralbergen men mitt höll längre. Jag hade köpt pepparvodka och den fick jag dricka själv. Den var stark men gick till nöds att blanda med te som köptes av tågvärdinnorna för åtta kopek glaset.

I höjd med Uralbergen tröttnade de flesta på utsikten. Träd ser ut som träd överallt. För att hålla tristessen borta spelade vi kort om vem som skulle skriva en thriller om resan. Tommy vann och han åstadkom senare en mycket tuff och innehållrik bok – under pseudonym förstås.

Randig hygien

Det var svårt att hålla sig ren. Allt ombord eldades med kol, bland annat restaurangspisen, och vid somliga stationer fylldes kolförråden av muskulösa kvinnor. Efter några dagar var vi alla jämnskitiga, det hjälpte inte att det varma vattnet från samovaren var gratis och användes till lindrig tvättning. Man blev som bäst randig.

Vi hade en rysk svensktalande guide som hette Sasja, anställd av Intourist. Jag brände min sista pepparvodka på honom och då erkände han att han också jobbade för KGB. Det var alla guider tvungna att göra.

Förseningen höll i sig och blev inte bättre av att alla godståg hade företräde. Varor var viktigare än inhemska människor och turister. Till sist var vi framme i Irkutsk, men Intouristhotellet var avbokat eftersom vi borde ha varit där dagen innan. Efter en del palavrande fick vi ändå rum och på nåder en middag. Den enda bordsdryck som fanns var en läsk som hette Grädd-Kola och smakade hemskt sött och äckligt.

Lite svenskt på pinnstol

Men hotellet hade nattklubb. Därifrån hördes musik – ABBA vilket stärkte vår svenskhet – och vi gick dit. Lokalen var väldig. I ena hörnet stod en stor scen och där fanns underhållningen – en stol på vilket man placerat en grammofon i plast av den sort som folk började kasta bort i Sverige mot slutet av 60-talet.

Baren var också väldig, bortåt 20 meter disk. De enda gästerna var två uttråkade tyska affärsmän. De drack vodka. Det ville också Tommy och jag ha, men inte utan groggvirke. Språkförbistringen var total, men jag lyckades få syn på en läskflaska med etiketten Grapefruit. Jag pekade och bartendern skakade på huvudet. Då pekade jag igen med ännu mer emfas. Till slut tröttnade han på mig, hasade sig ner från sin stol och räckte mig buteljen. Det var en reklamflaska, tom och eländig. Vi svepte vår vodka och tog hissen till rummet på trettonde våningen.

Jag var glad att Tommy hade sängen närmast fönstret. Det var dit allt vatten från duschen runnit, eftersom avloppsbrunnen låg i uppförsbacke.

Från Irkutsk flög vi till Tasjkent i Uzbekistan. Jag noterade en sak under resan. Tre säten från mig satt en mycket fårad äldre kvinna med en get i famnen. Vi kom alla fram helbrägda till staden som byggt upp helt och hållet efter jordbävningskatatrofen 1966. Det var mycket varmt i Tasjkent där det som i de flesta sovjetiska städer fanns ett Lenintorg med en maffig staty av helgonet. Men runt om fanns fontäner och andra vattenspel som gjorde att man gick i något som kändes som vårregn och gav svalka i den heta centralasiatiska luften.

Törsten satte in och vi började en frenetisk jakt på piva. Men ingenstans fanns öl. Inte ens på marknaden där man försökte pracka på oss balvis med tyg. Men i hotellets bar, dit vi kom just som den öppnade, lyckades vi komma över deras sista kasse Tuborg. Den höll vi hårt på och drack av det lokala den kvällen. Vi höll igång rätt tappert och enligt mina anteckningar söp vi två ugandier och en bayersk sällskapsresa under bordet. Jag undrar om jag höll mig till sanningen.

Urgammal flight mot Byxapa

Dagen därpå skulle vi till Byxapa. Efter att ha läst den skylten var det ingen som sa Buchara längre. Flygmaskinen var en urgammal Iljushin och svenskarna blev lite misstänksamma när dörren till cockpit började slå. Det visade sig att man stängde den med en likadan hasp som jag hade på dassdörren i Ländsjö. Men vi kom ner utan skador och fick vänta på bussen utomhus vid flygplatsen. Den väntsalen var trevlig, med långbord och skuggande trädkronor. På något sätt påminde väntan om en fest i Hagaparken.

Buchara var i forna tider ett kamelernas Krylbo. Här strålade elva karavanvägar samman och av de elva stadsportarna var det bara en som fortfarande stod upp. Mitt inne i stan låg den siste emirens fort, en ruggig byggnad med fängelsehålor och andra finesser. Mot slutet av sin regeringstid var emiren så hatad av folket att han tvingades bygga egen moské inne i fortet för att ha någonstans att be.

På en kolchos handlade vi i butiken. Tommy och jag köpte tre liter björksav som vi spetsade med vodka, något som gjorde saven smaklig. Styrkta besåg vi bomullsodlingar och lyssnade på minst ett obegripligt statistikföredrag. Jag tvivlar på att ens Leonid Breschnev skulle ha gillat den underhållningen.

Konstverket Leonid

Annars fanns han på stora bilder överallt och på dessa affischtavlor fanns hans kloka tankar nedtecknade med stora bokstäver. Kanske dessa tankar flög för högt för den ordinarie sovjetmedborgaren för jag såg aldrig någon som stannade och läste. De allra flesta människor skyndade faktiskt fram med böjda huvuden.

Efter Byxapa hamnade hela gänget i Samarkand, en stad som beskrivits i sånger. Det sjöngs inte mycket när vi kom. De flesta hade sitt att stå i – som att befinna sig inne i de tjusiga medresserna (ett slags muslimskt kyrkliga skolor) som omgav gamla stadens stora torg som i översättning hette "den sandiga platsen". Vi förevisades marknaden i stekande hetta och Tommy Schinkler visade sig vara en klok man för en gångs skull. Han tillverkade en turban och fyllde den med isbitar och kände sig mycket svalare än jag. Mycket vi fick oss imatat var propaganda och lögner, men den beteckningen var alldeles sann. Kupolernas blå färg höll på att flagna bort och den gamla färgningstekniken är sedan länge bortglömd. Det dröjer nog inte länge innan Samarkand är en jämnbrun stad, och det är faktiskt lite synd.

Staden hade många tjusiga byggnader som alla tycktes innehålla döingar. De levande bodde mer påvert. Med stolthet presenterades vetenskapsmannen Ologbecks – inte Olof Rydbecks, som några trodde – observatorium. Han var samtida med Tycho Brahe, men tydligen mer avancerad rent vetenskapligt, Så blev han också ihjälslagen, men innan dess lyckades han mäta rymdåret och hans siffror står sig faktiskt än.

Lenins förbannelse

Hotellet hade ganska sköna sängar men var lortigt till förbannelse. Lokalbefolkningen klarade att dricka vattnet, men det gjorde inte vi klemiga svenskar. Magsjukan fällde de våra som en skicklig bowlare tar käglorna.

Jag höll mig på benen ganska länge och klarade att besöka resans sista mausoleum – Timur Lenks gravkammare, där också hans sonson Ologbek begravts. Sen klubbades också jag av magsjukan – Lenins förbannelse? – och satt på flygplansmuggen ända till Moskva och tog mig inte ur sängen innan det var dags att borda planet tillbaka till Stockholm.

Birgitta frågade hur resan varit och jag behövde inte ens tänka innan jag svarade:

"Som att ligga i lumpen!"

När En främling kommer hem hamnat på bokhandelsdiskarna fick jag lära mig att i Sverige bör inga träd växa upp till himlen. I stort sett fick den hyfsade recensioner, men nu hade det också dykt upp en ny kader av skribenter som gillade andra författare och trodde att man gjorde dem bättre genom att såga andra. Flera av dem var dessutom otroligt självsäkra.

Beskylld att vara sosse

Antagligen hade vi helt olika referensramar. Jag beskylldes för många olika saker i recensionerna – till och med för att vara socialdemokrat (!) – och höjde väl på ögonbrynen ibland. "Ge igen, för fan!" sa flera av mina vänner, men jag har aldrig personligen och skriftligen protesterat mot en taskig recension.

En del som skrevs var sant. Jag citerades när jag erkände att jag gått som en slåttermaskin över varenda kliché i svenska språket. Klichéer var utmärkta att ta till i kioskwesterns – sedan har jag försökt undvika dem – där det var tvunget att snabbt sätta svart eller vit hatt på figurerna. Ett enkelt lackmustest förklarade för mig varför somliga recensenter ogillade det jag skrev. Det var ytterst ogärna jag borrade mig in i mina gestalters själsliv, först och främst för att jag inte utbildat mig till psykolog (det är dessutom få av de som gillades av kritiker som var mer än amatörer, men bort det) men mest för att jag anser att det är människors gärningar som avslöjar deras inre.

Andra skäl till nedsablingarna var att jag skrev underhållningsromaner och jag fick veta att inte alla ville underhållas. Somliga tyckte att jag skrev för mycket. För mycket? Jag jobbade med att skriva! Ingen klagade på en byggmästare för att han byggde för många hus eller ett tidningsföretag för att deras dagstidning kom varje dag.

"Och om man inte vill då?"

Birgitta höll med dem om det, fast av andra skäl. Ibland skällde hon på mig för att jag sa "jag ska bara ..." när hon ville att jag skulle göra något annat som hon prioriterade. Då föddes det valspråk som först var helt och hållet mitt, men som sedan anammades av hela familjen: "Om man inte vill då?" Var och en fick bestämma – ja, barnens bestämmanderätt var av naturliga skäl aningen inskränkt – om sina prioriteringar, ingen skulle behöva göra sådant som uppfattades som trist eller onödigt. Naturligtvis måste man kompromissa ibland, men detta var ändå grundbulten.

Varför jobbade jag då så mycket? Det framfördes en teori om att arbetet var sublimering för något. Det är givetvis tänkbart, men vad som sublimerades är fortfarande okänt för mig. Kanske stämde franske författaren Stendhals (Henri Beyle, 1783–1842) förklaring bättre. Han menade att nordbor av naturen är aktiva och frihetsälskande, att den kärva omgivningen där manar till idogt arbete. Men ... södra Norrlands kustland?

Jag överlämnar med varm hand frågan till forskningen.

Egentligen borde jag börja skriva på en ny bok, men det kändes inte som om jag hade någon lust. Om den saknas blir det svårt. Lusten är både piska och morot för en "fri skribent". Det fanns sådant som tog emot, inte minst axiomet att en författare, oavsett hur känd han är, måste visa att han förtjänar sin läsekrets vid varje ny utgåva.

Däremot fanns annat: Deckarvännerna och FKIS. Just FKIS hade börjat få styrsel på programverksamheten. Om höstarna fortsatte vi med reklamjippon för bokhandelsfolk (vilket nämns i detta protokoll), men vi började också engageras ut i landet och för att roa människorna spelade vi charader i ett slags frågesport gällande boktitlar. En av de där charaderna brukade sätta myror i huvudet på folk.

Jan Eric Arvastson ställde sig på en stol, flaxade med armarna och hoppade till sist ner. Det var faktiskt inte så många som kom på att det handlade om Örnen har landat.

Hundratals små sketcher

Det där konceptet utvecklades till sketcher skrivna av Olov Svedelid. Jag vet inte hur många hundra sådana vi avverkat under årens lopp. Ingen av oss var särskilt bra på att lära utantill så vi gjorde en grej av att vi läste från manus. En som brukade begäras varje år handlade om en televerksarbetare som tyckte att han hade det mycket svårt. Jag spelade den mannen och intervjuades av Ulf Durling som pratade mycket tvärsäker norska. I början var det få som fattade att det handlade om Hjältarna från Telemarken, men i slutet av FKIS existens hann vi inte ens börja innan vi unisont fick rätt svar. Alla belönades med pocketböcker.

Nu var jag inte så skraj för publiken som i början. När jag väl fattat att folk inte är otrevliga vågade jag slappna av och göra det jag kommit dit för att göra.

Datorerna gör entré

En dag när jag satt hemma och våndades, över att inte komma på något som kunde bli första raden i en ny roman, ringde det på dörren till mitt arbetsrum i källarplanet.

"Jag har några paket till dig", sa Lars Derkert och ställde ner ett ganska stort sådant på golvet. "Hämta i bilen är du snäll."

När allt var uppackat såg jag förvirrat på författaren och taxichauffören Derkert, en släkting till konstnären Siri Derkert. Vi hade varit bekanta ett bra tag, ända sedan han började skriva kriminalromaner som han gav ut på eget förlag. Det var riktigt bra grejer och jag förstod aldrig varför han inte sökt sig till etablerade förlag. Men efterhand lärde jag mig att han troligen tjänade bäst på sitt eget koncept. Varje ny passagerare i bilen fick erbjudande att köpa en bok och de flesta nappade också.

Sen såg jag lika förvirrat ner på golvet. Där stod ett par saker jag kände igen – en videobandspelare för VHS-band av märket JVX och en TV-monitor. Men där fanns också prylar som var obekanta för mig. En grå grej såg lite grand ut som en TV, men det var samtidigt en väldigt lång låda. Bredvid den en svart manick som liknade bälgen till ett trasigt dragspel, En låda med två springor som det stod Metric 85 på och ett tangentbord utan vidhängande skrivmaskin. Plus en kartong som var bräddfylld med sladdar.

"Vad fan är det här?" dristade jag mig att fråga.

"Har du aldrig sett en datamaskin förr?" Han log brett och glatt. "Jag ska sätta ihop den åt dig."

Inte som Turings kodknäckare

Visst hade jag sett en dataapparat. Jag hade betraktat bilder på den som A. M. Turing funderade ut under kriget för att man i Bletchley Park skulle kunna knäcka den tyska Enigmamaskinens koder. NASA hade också byggt liknande saker för att så småningom skicka astronauter till månen, så att åtminstone Neil A. Armstrong skulle bli berömd för ett ofta citerat uttalande om stora steg för mänskligheten. Den apparaten fyllde ett par rum, liksom den första svenskbyggda datamaskinen BEST (Binär Elektronisk Sekvens-Kalkylator). En så här liten manick kunde aldrig Charles Babbage ha tänkt sig när han på 1830-talet visade fram sin Analytiska maskin, en mekanisk föregångare till datorerna.

"A personal computer", konstaterade Derkert på utmärkt engelska. "Den behöver du."

"Till vad?" sa jag tvivlande och lät antagligen som embryot till en teknikfientlig miljörpartist.

"Jag har bildat en firma för att översätta videofilmer. Alla människor börjar skaffa videoapparater och de vill se film med textremsor på svenska. Du vet, som när TV visar utländska program. Videohandeln kommer att bli rena guldrushen."

Jag blir pionjär

Han hade snart satt ihop maskineriet och visade hur det fungerade. På golvet fanns en trampa som liknade den moster Märta i Gåcksäter haft till sin gamla elektriska symaskin. När han trampade på den startade videospelaren och på TV-skärmen kom bilder. I nederkant på bilderna fanns siffor – två som angav timme, två för minuter, två för sekunder och två för tiondels sekunder samt två för bildrutor. Han trampade igen och bilden frös fast.

"Kul", sa jag. "Men varför kommer du till mig?"

"Jag har tänkt att du skulle bli pionjär, Kjell. Du översätter engelsk text, för det är mest sån det handlar om, och skriver in den i datorn." Lars stack in två svarta skivor i springorna som jag sett. "Det här är disketter. Den till vänster innehåller programmet som måste användas och den till höger skriver man in texten på."

Det lät intressant. Alltid lärde man sig nåt och jag hade ju ingen roman på gång.

"Pionjär?" undrade jag. "Det här har de gjort i åratal på TV och jag har sett textade videofilmer också."

Han förklarade att det här var ett alldeles nytt system, lite mer komplicerat än det vanliga som hette Computexter. Där skrev man också in replikerna på datadisc, men "prickade" sedan in texten manuellt på ett masterband för video eller i realtid när en film visades på TV.

Lars visade att man skulle vänta till dess någon började öppna truten för att säga sin replik. Då stannade han bandet. Just där skulle man skriva in ett kodtecken som betydde "bör­ja", sen skrev man in sin översättning och när pratet var slut lade man dit ett tecken som betydde "sluta". Därför behövdes ingen manuell inprickning, däremot elektroniska kontroller för att allt skulle stämma.

"Det är en kille på AB Film-Teknik som hittat på det här", sa Lars Dekert. "Om du ställer upp ska jag presentera honom för dig."

Hyffsat betalt och gratis film

Tja, varför skulle jag inte ställa upp? Man fick betalt och dessutom skulle jag få se en massa film.

På det här sättet blev jag bekant med Anders Hjelm som var datanörd långt innan begreppet blev uppfunnet. Han hade börjat som ljussättare vid efterarbetet av videoproduktioner, börjat intressera sig för textning och uppfunnit programmet. Ända sedan dess har han hjälpt mig med nya datorer, nya program och uppdateringar.

Det fanns ett konkurrerande företag som gjorde massor av textningar till Sveriges Television. Det hette Svensk Text AB och leddes av en man vid namn Nils Olof Westberg som inte gillade konkurrens. Det var han som skapat textningsideologin som hittills varit gällande i Sverige: en textrad skulle ligga synlig i fyra sekunder, två rader i minst sju sekunder. Med Film-Tekniks metod fick man större bokstäver och tvingades nöja sig med högst 32 tecken per rad som låg i rutan cirka två sekunder. Det hann man läsa.

Ideologen menade att detta var hemskt. Hans metod var den som gällde och det spelade ingen roll att en stor del av texten inte hanns med i översättningen. Film-Teknik hade de stora videobolagen EMI Thorn och Video-Express som kunder och vi blev överens om en sak: om regissör och manusförfattare enats om en dialog har de haft ett syfte. Därför ska så mycket som möjligt av talet översättas.

Tre års textande

Jag kom att jobba med videotextning i tre år och det blev inga romaner författade. Däremot hann jag med att skriva noveller till veckopress och åt FKIS-arnas nästan årliga antologier. Semic Press anlitade mig att skriva seriemanus och jag gjorde en hel del sådana, bland annat en som hette Telefonkontakt åt Starlet. Även andra serietidningar begärde manus. En sådan hette Maffia och jag blev tvungen att läsa in allt jag kunde hitta om brottsorganisationen som föddes på Sicilien och delvis emigrerade till USA. Det skapade ett intresse som höll i sig också sedan den tidningen till sist lades ner. Bokhyllorna i pannrummet fylldes med böcker om detta brottsfenomen och födde tanken på att en dag skriva en bok om maffian. Det fanns ingen heltäckande sådan på svenska.

Lång indianserie

När jag fick jobbet att skriva ett manus till en "modernare" indianserie gick jag som vanligt till läggen, för att citera Jan Myrdal. Bland alla tänkbara namn som fanns bland indianer i Arizona var det Jon-Khe som fick mig att haja till. När jag var barn i Hälsingland fick alla med namnet Johan eller Johannes smeknamnet Jonke – och min son hette Johannes. Det blev en ganska lång serie i flera avsnitt med det namnet. När jag förklarade namnet för Johannes blev han sur och ville inte vara indian, men numera tror jag han är ganska stolt över serien även om han döljer det väl.

Helgtidningarna fortsatte också att komma ut. Helg-Extra hade klarat av dussinet utgivningsår och fortsatte av bara farten. Vi hade fyra konkurrenter – Pressextra, Helgens Nyheter, Aftonposten och Extrabladet. Två av dem höll sig inte till sanningen ens i namnet: Helgens Nyheter innehöll inte några nyheter och Aftonposten kom som vi andra ut så fort kioskerna öppnat på morgonen. Fast det är väl förlåtligt, dagens kvällstidningar är också morgontidiga.

Det var faktiskt ytterst svårt att ha en redaktionell målsättning när det gällde Helg-Extra. Kvaliteten bestämdes av tillgången på material. Jag brukade få bra grejer av Sören Skarback i Göteborg och kriminaljournalistiken sköttes nästan uteslutande av Carl Olof Bernhardsson. Men det var sällan vi kom med något som var riktigt nytt. Det blev Karl XII:s likfärd och annat som försågs med en knorr som liknade aktualitet.

Världen fokuserar litterärt på Portimao

Men det hände faktiskt lite på deckarfronten också. Borgmästaren i den portugisiska staden Portimao vid Algarvekusten gillade kriminalromaner. Han beslöt att på alldeles egen hand, och med lite av stadens budget i botten, arrangera en internationell deckarkongress – I Encontro Internacional de Escriatores de Ficca Folicial. Portimao skulle hamna i världens litterära fokus, vilket inte var så dumt när lortigt badvatten och magsjukor fick resebyråerna att dra åt sig öronen.

Han bad en massa länders ambassader att skicka inbjudningar. De flesta tycktes dock ha kastat hans hovsamma begöran i papperskorgen, men så icke den svenska, som kontaktade Svenska Institutet i Stockholm. Snart visste alla inhemska kriminalförfattare om evenemanget.

"Vi måste åka dit!" sa Jan Ekström. "Tänk att få vara med om världens första internationella kriminalförfattarkongress."

Jag höll med – inte minst på grund av att den tredje av samma sort hölls i Stockholm 1981. Jan, jag, Olov Svedelid och Ulf Durling reste på portugisiska statens bekostnad. Evenemanget hade lockat 20 internationella kriminalförfattare och tilltänkta kriminalförfattare till en turisthotellskrapa i Portimaos utkant. Eftersom det var oerhört off season fick man nästan torgskräck av att vara 20 pers i ett hotell för cirka tusen. Det var en upplevelse att jämföra med min ensamma vistelse i ett tomt hotell på norra Cypern. Dessutom strejkade personalen, för de hade inte fått ut lön sedan november.

Första dagen gick åt till rumshänvisning, välkomstmiddag och tal på portugisiska av landets undervisningsminister. Nästa dag samlades truppen av portugiser, sydkoreaner, östtyskar, en egyptier, en man från Venezuela, ett par danskar, lika många finnar, och kvartetten från Stockholm för att debattera "Kriminalromanen i går, i dag och i morgon". Medan vi undrade över varifrån kongressarrangörer hämtade sina spirituella infall kunde vi konstatera att världen sällan sett mindre ut.

Snäll och nyanställd simultantolk

Simultantolkningstekniken var anpassad för kongresser med tusentalet deltagare. Den fungerade inte, men reparerades på tre timmar. Tolk var den unga, vackra och snälla Anabel. Hon kom från den gamla kolonin Mozambique och var nyanställd på Portimaos turistbyrå. Hon hann med de första tre orden i varje talares meningar, vilket gjorde alla anföranden lustiga, men föga begripliga.

"He says that it is important, and so on."

"Last year it was decided, and so forth."

Undra på att man rymde till puben i ett angränsande hus. Vi satt ofta tillsammans med Pentti Kirstilä från Finland, som är ett land inom brännvinsbältet. Dan Turell och Kirsten Holst från Danmark smög till sina rum för att röka en holk. Östtyskarna såg vi sällan till. De hade en politruk med sig som höll ordning på dem. Sydkoreanerna höll sig också för sig själv eftersom de inte begrep europeiska språk och ingen hade besvärat sig att lära koreanska.

Egyptiskt debacle

Egyptiern visade sig plötsligt på en session. Han höll ett två timmars föredrag på arabiska. Detta språk kunde inte Anabel så tolkningsanläggningen var tyst. När han bockat så vi förstod att det var dags att applådera, tog han sin dokumentportfölj för att gå. Locket öppnades och ut drällde ett tjog porrtidningar. Han rafsade snabbt samman dem och försvann ut följd av elaka skrattsalvor.

Nordborna tog över den tredje dagens förmiddag och berättade om bibliotekspengar och författar-sammanslutningar och alla som kunde engelska blev mycket intresserade. Men då avbröt ordföranden, tillika borgmästaren, med beskedet att eftersom TV under eftermiddagen skulle direktsända terränglöpning ajournerades förhandlingarna till dess denna var överstökad.

Sista kongressdagen ägnades åt sightseeing per buss. Den gick ut på att staden ville sälja strandvillor till oss alla. Ingen köpte, så vitt jag vet, men arrangörerna påstod att de lärt sig mycket om hur man anordnar en världskongress för kriminalförfattare.

När jag kom hem ville Bo Arne Vibenius göra film på Ben Hogan-manus. Jag lovade honom det och sen dess har jag väntat.

Ett herrans liv om Ett herrans liv

Svensk Text fortsatte sina försök att köpa upp Lars Derkerts videotextarfirma. Han ville inte, det gick ju bra. Ända till 1983 när EMI skulle ge ut Monty Python-filmen Ett herrans liv som hette Life of Brian på engelska och blev totalförbjuden i Norge. Jag fick översättarjobbet men det fanns två problem. För det första skulle det gå oherrans fort, jag tror jag hade lite styvt ett dygn på mig, och dessutom fanns redan en filmöversättning av Westberg, och den var copyrightad.

Filmen var full av en massa svåröversatta ordlekar. Vi blev överens om att korta radernas liggtid en aning och göra två försvenskningar av replikerna. Det blev inte världens bästa översättning trots att kunden läste korrektur och godkände det.

Nu såg Nils Olof Westberg sin chans. Jag vet det förstås inte, men jag är rätt säker på att han låg bakom den presskampanj som följde på videoreleasen. Det blev rätt många artiklar. Ingela Sjölander, medlem av TV-översättarnas freelanceförening, sopade banan med mig i en helsidesartikel i Aftonbladet. Varenda rad jag skrivit granskades med lupp och befanns vara felskriven. Det enda som var rätt hade stått i biofilmens textning. Jag fick på käften för att ha använt ordet "knivad" i stället för "knivskuren" (om någon minns berättade jag att en textrad på video inte fick överskrida 32 tecken – och "knivskuren" innehåller hela tio) och andemeningen blev att jag borde tjäras och fjädras.

Plötsligt arbetslös

Det här höll på ett tag och till sist blev textningsbolaget sålt. Jag fick inget jobb hos Westberg, om det är någon som undrar. Plötsligt var jag arbetslös och det var jag mycket ovan vid. Blev jag arg på honom? Inte alls. Det var ingenting personligt, bara affärer.

Var det inte så maffian brukade uttrycka det.

Jag hann inte fundera så mycket över detta predikament. Plötsligt uppenbarade sig Lennart Lindström som jag inte sett så mycket av sedan 60-talet. Han hade hjälpt sin kompis Gustaf Tornerhielm med artiklar till tidningen Åkeri & Transport (organ för Åkeriägarnas Centralförbund). Gustaf hade skött den tidningen i många år och nu ville han trappa ner. Förbundets ordförande Bo Friberg hade pratat med Lennart om att han kanske ville bli chefredaktör, men mister Lindström hade andra planer och i ett möjligt anfall av desperation föreslog han mig.

Om jag tog jobbet, förklarade han, skulle det bli en omvälvning för mig. Här handlade det om att åka till ett arbete varje vardag. Slut på att sitta hemma och själv bestämma över arbetstiden. Jag skulle dessutom räkna med att det blev en hel del resor. De stora lastbilsföretagen var frikostiga med inbjudningar när de hade något nytt att visa upp.

Motorjournalist

Det lät intressant. Men jag varnade Lindström för att jag inte visste mer än ett litet smack om lastbilar. Egentligen begränsades mina kunskaper till att de fungerade bäst med hjulen neråt. Men han sa att det skulle ordna sig eftersom tidningen hade kunniga frilansare. Politiker sattes ofta på poster där de var helt okunniga och brukade klara sig bra ändå, tack vare experthjälp. Jag var väl inte sämre än en politiker?

Vi åkte till en magnifik villa i Solna för att visa upp mig. Tornerhielm förklarade hur han skött tidningen och jag begrep att det skulle kunna gå. Det fanns ett redaktionsråd också. I det ingick tidningslegendaren Bo Präntare (sedermera ägare till Hälsinge-Kuriren och Helsingen), men det där rådet hörde aldrig av sig. Friberg tog en titt på mig och grymtade ett godkännande. Sekreteraren Ulla Lindersson-Innergård nickade instämmande.

Därmed var jag fast anställd för första gången på mycket länge.

Kapa kostnader

Arbetet började med att hela redaktionen flyttade från villan. Friberg hade hittat en källarlokal i Vireberg, ganska nära stadion i Råsunda, och dit forslades allting. Ulla gillade stället. Hit hade hon närmare att ta sig om mornarna.

Nu gällde det först och främst att kapa kostnader för tidningsframställningen. Åkeriägarnas Centralförbund organiserade inte majoriteten av dem som skjutsade varor och hade ingen sjö att ösa pengar ur. Bosse Friberg började jaga nytt tryckeri och fann att Vimmerby Tidnings civiltryckeri (VTT) hade bästa offerten så vi åkte till den småländska metropolen för att kika lite. Det visade sig att de var snudd på perfekta, endast en sak satte myror i huvudet på Friberg. Tryckeriet ville helst ha manusen på diskett. Vi blev tvungna att skaffa datorer till redaktionen. Till detta och för att få de rätta programmen anlitades Anders Hjelm.

Utan körkort på Autobahn

Det var intressant att fungera som motorjournalist. Jag lärde mig en massa om bakgavelhissar, växellådor och däckmönster. När kunniga medarbetare inte kunde åka ut i Europa för att provköra nya lastbilsmodeller måste jag göra det. Alla trodde att chefredaktören på en åkeritidning hade körkort för tunga fordon. Jag visade aldrig mitt och har därför kört långtradare med släp på autobahn i Tyskland och på ringvägen runt Rom. Det lär vara preskriberat nu.

Birgitta hade också mycket att göra. Hon hade bestämt sig för att skriva en doktorsavhandling. Först hade hon tänkt skriva om Stora Daldansen men professor Magnus Mörner övertalade henne att låta avhandlingen belysa den agrara situationen i Peru i stället.

När hon berättade det sa jag "Lima som Lima" och väntade på skrattet. Det kom aldrig. Första gången Birgitta reste till Peru för att samla material var 1987. Det var lite skrämmande för där var rätt oroligt. Hon ringde hem från Volvos kontor i Lima och berättade att det var skottlossning på gatorna. Men hon tänkte minsann inte åka hem. Mitt i alltihopa hann hon med att åka på serpentinvägar i Anderna och skrev en artikel till Åkeri & Transport som blev mycket uppmärksammad.

Jag försökte vara både redaktör och pappa medan Birgitta fortsatte med sitt och mer eller mindre pendlade till Peru. Vi fick kort från Cuzco och Macchu Picchu och dessa satt Helena, Johannes och jag och pratade om. "Jag vill åka dit!", sa Helena och gjorde det också mer än 20 år senare.

Allt fattigare förbund

Åkeriägarnas Centralförbund blev allt fattigare. Ibland har jag trott att det berodde på att vi alltid fikade på kontoret. Så fort jag skulle skriva var det kaffepaus och fan tog den som inte satte sig vid fikabordet. Det gick så långt att jag blev tvungen att skaffa mig en ny dator därhemma – min Metric 85 kunde jag inte använda för den var knappt kompatibel med sig själv – för att hinna skriva allt som behövdes för tidningen.

En dag kom bistra herrar från Vimmerby. Tryckeriräkningarna var inte pröjsade och de ställde ultimatum: betala nu eller vi tar över tidningen.

De tog över. Jag erbjöds flytta med men tänkte att som författare i det Vimmerby som fostrat Astrid Lindgren kunde jag knappast hävda mig. Så jag stannade i Bromma.

VTT har gjort en snygg och lönsam tidning av Åkeri & Transport. Chefredaktör sedan flytten har varit Alf Wesik, en man med bensin i blodet, så jag gjorde nog rätt som stannade hemma.

Arbetslös igen! Nja, det var nog inte så farligt. Krister Nilsson, delägare i Hydra Media som gav ut annonstidningarna Maskin & Transport och Bygg- och Fastighetsnotiser, behövde någon som tog hand om redaktörsskapet. Nästan samtidigt återkom Lennart Lindström. Han hade börjat ge ut helgtidningar och ville att jag skulle jobba åt honom och hans fru Monica. Eftersom sådana inte kom så ofta sa Krister att det inte spelade någon roll, bara jag såg till att hans tidningar blev snygga och kom ut när de skulle.

Ett hembyggt ljusbord

Det allra bästa var att jag fick arbeta hemifrån. Jag ritade sidor på ett hembyggt ljusbord, skrev och skrev av artiklar från andra journalister på min nya dator och trivdes med livet och mina tre chefredaktörsjobb. Åt Bygg- och Fastighetsnotiser åkte jag Europa runt och kollade broar, husbyggen och allt som hörde byggindustrin till och för Maskin & Transports räkning gjorde jag ungefär samma saker som åt Åkeri & Transport.

Allt fungerade – med undantag för en sak. Tidningarna hade en annonschef som gärna rökte cigarrill. När vi fikade bjöd Kalle Åström och jag föll för frestelsen. Så började en ny rökarperiod för mig. Den höll i sig i nästan tre år. Sen slutade jag med hjälp av snus, men snusandet har jag inte lyckats bli av med än.

Helg-Nytt var ingen dålig tidning. Lennart Lindström hade skolats i dagspressen och hade näsa för bra vinklingar. Dessutom hade han känningar som kunde skriva. Visserligen trycktes också Helg-Nytt ganska lång tid före försäljningsdagarna men vi fick till ett nyhetsliknande stuk på den som var ganska tilltalande.

Var finns alla pengarna?

I slutet av 80-talet hände det som tycks hända med jämna mellanrum – det blev lågkonjunktur. Eftersom jag inte är ekonomiskt kunnig har jag aldrig lyckats begripa hur en lågkonjunktur fungerar. Det tycks emellertid vara så att plötsligt försvinner alla pengar och ingen vet vart de tagit vägen. Sen rättar det till sig när det blir högkonjunktur igen – pengarna återkommer och ingen vet var de varit.

Den här gången drabbade lågkonjunkturen byggbranchen. Många små företag gick omkull och det drog med sig åkarsvängen i fallet. Annonsintäkterna för både Maskin & Transport och Bygg- och Fastighetsnotiser försvann. En tid gav Leif Malmborgs nya förlag Acadius ut Maskin & Trasport men det höll inte så länge. Också den tidningen lades ner och nu hade jag bara Helg-Nytt att försörja mig på.

Från friskus till allvarligt sjuk

Jag hade alltid varit frisk.

Plötsligt började jag se grumligare. Jag skyllde det på datorskärmen och begrep att ingen bot fanns. Numera kunde ingen gå tillbaka till stenåldern och skriva på maskin, all förmedling av tryckt skrift skulle ske via disketter. De som inte klarade den saken hamnade på historiens sophög. Ont började det också göra, så till sist gick jag till vårdcentralen. Därifrån skickade man mig vidare till sjukhus. Läkarna konstaterade regngågshinneinflammation – irit, med ett finare ord – och förklarade att det troligen inte hade med mitt skärmgloende att göra. Jag fick droppar som sved i ögonen men i övrigt hjälpte de. Optiker besöktes för glasögoninprovning.

En sen kväll när alla somnat i huset på Gårdsfogdevägen satt jag och jobbade med Helg-Nytt. Jag minns fortfarande precis vad jag sysslade med. Det var en krönika av Lil Yunkers som skulle skrivas in i datorn. Jag hade kanske hunnit med hälften när det med ens kändes som om någon slog om en kontakt inne i skallen på mig. Det gjorde inte ont, kändes bara som en liten knäpp, men efter några sekunder verkade ansiktet så konstigt. Jag gick till toalettspegeln och tittade. Halva nian hade trillat neråt och hängde som en våt disktrasa. Vad var det här? Hade jag drabbats av hjärnblödning?

Ansiktet såg så gräsligt ut att jag inte ville visa mig. Kanske närde jag också ett hopp om att det skulle gå över, så jag stängde datorn och gick till sängs i sovskrubben som jag ärvt av Leif Malmborg. Medan jag försökte somna funderade jag på vad som skulle hända nästa dag. Helena skulle åka till Australien och plugga och det var meningen att jag skulle köra henne, Birgitta till Arlanda. Också Birgittas syster Kerstin Carlsson hade åkt upp från Västergötland för att vara med om det känslofyllda avskedet.

Till sist – det dröjde länge – somnade jag och måste ha försovit mig, för på morgonen kom Birgitta och Helena för att få chauffören på benen. De blev skraja när de såg mig, övertygade som de var att de stirrade på en man som fått en massiv hjärnblödning och kanske inte skulle överleva.

Jag ville följa med till Arlanda, men tordes inte köra bil. När jag kom till köket blev min TV-frälste son Johannes nästan förtjust.

"Men, pappa", sa han. "Du ser ju ut som en av bovarna i Batman och Robin."

Det blir till och med ännu värre

Kerstin körde och Helena kom iväg med flygmaskinen mot down under. Nu började jag få ont i hela kroppen. Det är underligt med smärta. Man vet precis hur det känns men det är omöjligt att beskriva.

Vårdcentralen skrev ut makalöst starka piller, men de hjälpte inte särskilt. Efter en liten tid föll andra ansiktshalvan ner. Jag blev inte vackrare, men i alla fall någorlunda symmetrisk till Johannes sorg.

Ögonen började också värka så det blev sjukhus. Där konstaterades att ansiktsförlamningen gjorde att ögonen inte kunde tåras. Man gav mig fler droppar och placerade ett slags plåster med genomskinliga ploppar över ögonen för att fukten skulle hållas kvar. Nu blev Johannes någorlunda nöjd med mitt utseende igen.

Men värken fortsatte. Inga piller hjälpte så jag forslades till Karolinska sjukhuset i Solna. Där lade man mig på Reumatologen eftersom smärtorna kunde ha reumatiskt ursprung. I ett par veckor gick jag igenom prov av alla de slag, men värken släppte inte.

Varifrån kommer jag — egentligen

Till sist var det en smart läkare som hittade felet. Jag hade drabbats av en sjukdom som hette Sarkoidos. Den var okänd för mig, men jag fick veta att det var en ärftlig immunbristsjukdom som var allra vanligast i Bolivia. Det fick mig att fundera lite över mitt ursprung, men någon förklaring fann jag aldrig.

Läkaren som kommit på lösningen gav mig en halv Alvedon och en liten rödaktig tablett. De ohyggliga smärtorna försvann efter en kvart. Snart kände jag mig bättre, men läkarna tyckte att jag skulle ligga kvar på sjukhuset ett tag. Det var enerverande att befinna sig mellan lakan när så mycket pockade på att bli gjort. Birgitta och barnen hälsade på varannan dag och då hade de posten med sig. Jag hann med att svara på brev mellan alla röntgensessioner då lungorna skulle granskas.

Den här sjukdomen hade en tendens att förkalka människors lungor. Om man hade otur kunde detta drabba så hårt att lungorna sprack om man andades in för hårt. Tanken på ett sådant slut fick mig att känna dödsångest – åtminstone nattetid när jag fick vara i fred för alla provtagare. Då tänkte jag på äppelträden i Brommahusets trädgård. Det hade sagts mig att när träden kände att slutet nalkades översållades de av frukt i hopp om att någon kärna skulle skapa ett nytt träd.

Ledig säng blir arbetsbord

Och äppelträd blev jag till sjukhuspersonalens förtvivlan. Det började dra ihop sig till nästa utgåva av Helg-Nytt. Lennart Lindström dök upp med buntvis av manuskript, fotografier och layoutpapper. I sjuksalen fanns en ledig säng och den ockuperade jag och använde som arbetsbord när sidor skulle ritas. Sköterskorna ville stoppa mig tillbaks i min säng, men så fort de vänt ryggen till var jag tillbaka med mina tuschpennor och linjaler. Tidningen kom faktiskt fram i tid.

I övrigt hade jag tråkigt på Karolinska. Det är en sak som jag egentligen inte minns så här långt efteråt, men vid en städning i november 2004 dök det upp ett brev som jag skrivit till Helena i Australien. Jag citerar lite ur ett brev från sjukhuset:

"Mamma har läst dina brev för mig. [ ... ] Som du ser har jag också hamnat hemifrån, fast den här semesterorten i Solna saknar en hel del av de finesser som gör andra semesterplatser populära. Fast man får ju koppla av.

Eftersom hela ansiktet hänger på mig kan jag numera bara läsa böcker med stor stil. Du anar inte så mycket skit som trycks med stor stil. [ ... ] När jag inte läser lyssnar jag på radio. Du tyckte att TV i Australien var ganska intelligensfri. I så fall är det kanske en tröst att höra att sedan jag fått in Radio Stockholm på sjukhusapparaten höjt mig till en relativt normalbegåvad 13-årings nivå. Nu vet jag det mesta om Orup, Michael Rickfors och de andra, men knappt ett smack om något annat."

Men lite mer än så fick jag faktiskt reda på. Jag gladdes med Europas vänner när muren i Berlin föll den 9 november 1989. Sådan glädje skulle man inte känna i Sverige. Den som gjorde det fick snubbor av svenska politiker och nyhetsjournalister i alla möjliga media. Dessa varnade för att kommersialism och mänsklig kyla skulle breda ut sig sedan detta fredsmonument var borta. Ett hyckleri värdig en Lars Ohly.

Detta härliga Cortison

Antagligen snabbade tidningsarbetet upp min utskrivning, men jag fick remiss till lungavdelningen på Huddinge sjukhus. Där konstaterades att jag inte var särskilt döende. Lungförkalkningen medicinerades och drog sig tillbaka – liksom ansiktsförlamningen även om den backade långsamt. Vid sidan av all annan medicin gav man mig cortison, något som framkallade kåthet och febril aktivitet. Med denna substans i kroppen tyckte jag att jag körde bil som en ung gud. Mina bleka passagerare höll i sig så hårt de kunde när jag forsade vägen fram och ibland passerade refuger på fel sida.

Troligen var det cortisonet som fick mig att tacka ja till att ställa upp som konferensier när gamla Panthers skulle återförenas efter alla år och ge nån slags reunionkonsert på Skogsta Folkets Hus i Tallåsen utanför Ljusdal. Hade jag haft minsta självbevarelsedrift borde jag ha låtit bli. När jag ställde mig på scenen för att presentera mina gamla adepter hördes ett sus från publiken. Det var inte av beundran, snarare av fasa. Jag kunde förstå reaktionen när jag dagen efter fick se mig på foton i Ljusdals-Posten och Hudiksvalls-Tidningen. Käften hängde som på en misshandlad hund och ögonen verkade gå i kors. Det var en bild av en man som skulle ha gjort succé på Rasbiologiska Insitutet i Uppsala på 30-talet. Fast som vad är oklart.

Det stod visserligen inte i tidningen, men jag hade inte klarat att prata rent heller. Detta påpekades man och man (även kvinna och kvinna) emellan och nämndes även för mig, men mest nyfiket. Jag tror många kom fram och snackade för att kolla om jag var nykter. Det var jag. Bilen var parkerad utanför Folkan.

Benhögen återkommer

Underligt nog var det många av människorna jag talade med som inte kallade mig Kjell. Ben Hogan – det var jag det. Somliga ungdomssynder för man tydligen dras med till livets slut. Gamle benhögen hade dessutom återväckts. Göte Johansson på Läsförlaget ville testa om vilda västern fortfarande gick att sälja och gav ut Ben Hogan på nytt, med nya omslag tecknade i Spanien och England. Säga vad man vill om Göte, men han är en uthållig man. Det dröjde ända till utgåva nummer 20 innan han gav upp.

Men nyutgåvor betalar sig inget vidare och några andra inkomster kunde jag inte skönja efter sjukhusvistelsen. Det fanns anledning att bli skraj över det. Nu bestod familjen av mig, hustrun och barnen, en stor svart New Foundlandshund som hette Robinson, en vattensköldpadda och ett tjog vandrande pinnar. Alla behövde vi äta och mat kunde inte skaffas utan jaktlicens eller arbete.

Men Göte var mer än hjälpsam. Han anlitade mig för några projekt han hade på gång och snål har han aldrig varit.

1990 hade vi renoverat hemma, en sak som verkligen behövdes och hade varit på tal länge. En hel massa gjordes av en man från Åland som hette Sebastian Lindén. Han höll ihop med en chilensk kvinna – Ana Guiñez – och så fort han var klar hos oss skulle han ner till Santiago de Chile för att bo där ett tag. Det var bara en sak som bekymrade honom. Sonen Elias kunde inte hänga med av olika skäl. Skulle inte jag kunna åka till Sydamerika med grabben. Bo skulle jag få göra i Anas mors hus.

Barnvakt i Sydamerika

Helena blev överförtjust och lyckades övertala mig om att få följa med. I början av februari, alldeles innan det var dags att resa, kom beskedet att Lennart Lindström var död. Han hade haft en del bekymmer på senare tid och en morgon hittades han i vattnet nära Vårberg. Det var ett sorgligt besked och helst hade jag stannat hemma, men löfte var löfte. Trion Elias, Helena och Kjell flög till London, sov över där och fortsatte nästa dag med Venezuelas flygbolag Viasa till Caracas. Det blev lite sömnigt på planet för vi hade sett oss omkring i den engelska huvudstaden. Från flygplatsen tog vi taxi till en liten by vid havet och hotellet Las Quinca Letras, som Sebastian rekommenderat. Det var inget lyxhotell, snarare ett pensionat, men Elias sken som en sol när han fick se swimmingpoolen. Jag blev inte heller ledsen, för alldeles intill bassängen fanns en bar där lokal – och god – öl kostade kring femman.

Det var omöjligt att hålla Elias ifrån vattnet. Solen sken så starkt som den kan i Sydamerika och han blev rödare och rödare. Så fort Helena och jag försökte få in honom i skuggan slet han sig loss och hoppade i igen.

Det skulle inte gå något plan till Chile på ytterligare ett par dagar och vi försökte varna pojken att han kunde bli sjuk av all denna sol. Men ingenting hjälpte. När vi äntligen kom ombord på flygmaskinen för en natt över djungeln och Amazonfloden hade han ont och grät. Då vi landade i Santiago hade han öppna brännsår. Han måste till läkare och Helena och jag fick oss riktiga avhyvlingar.

Men läkarhjälpen fungerade. Efter någon dag var han fit for fight igen och vi blev förlåtna för underlåtenhetssynderna. Nu märkte också föräldrarna att det inte var så lätt att hålla honom i betsel.

Hängmattan blir arbetsplats

Anas mor Juana Guiñez hade ett hus med liten trädgård i ett medelklassområde. Jag paxade genast för den bekväma hängmattan som passade mig precis eftersom jag köpt ett kollegieblock, en flaska rom och några feta cigarrer. Där började jag skriva på en bok som kom att heta Fantomen.

Santiago var en trevlig stad. Den hade en atmosfär som påminde om Hudiksvall på 50-talet. Nu hade det varit val och Augusto Pinochets militärdiktatur var över. Men minnena av den tiden fanns kvar. Vi besåg Monedapalatset där Salvador Allende dött under flygbeskjutningen, tittade på idrottsplatsen där alla misstänkta vänstermänniskor internerats och gick respektfullt åt sidan när det kom uniformerad polis. Sådana skulle vara annorlunda nu ... men man kunde ju aldrig veta.

Alldeles innan jag åkte från Stockholm hade jag talat med Monica Lindström. Hon tänkte fortsätta att ge ut Helg-Nytt så jag beslöt mig för att förena nytta med nöje och hann med att göra reportage om företag med svenskanknytning, bland annat Volvo.

Vi hyrde bil och åkte till Valparaiso. I närheten av hamnen beundrade vi den väldiga triumfbågen, såg på husen med alla dess tinnar och torn och plåtade den chilenska krigsflottan som skvalpade i hamnen tillsammans med ett av världens största hangarfartyg – amerikanskt förstås. Fotografering var strängt förbjudet, men det tycktes ingen bry sig om.

Märkliga byggnader

Norr om Valparaiso ligger kommunen Con-Con med väldiga sandstränder. Där ligger Cooperativa Almereida, ett universitetsprojekt för blivande arkitekter och designers. Den saken var svår att ta till sig – vi trodde att det var ett friluftsmuseum för skrotskulpturer. Husen verkade byggda av drivved, men det var de inte och dessutom var de bebodda. Arkitekterna hade lekt hejvilt med former men enbart på utsidan. Inuti var kåkarna hur vackra som helst med individuellt ritade planlösningar.

När det var dags att åka till flygplatsen för hemfärd ville inte Helena följa med. Hon ringde hem till mamma och förklarade att hon tänkte stanna kvar i detta härliga land. Till sist lyckades jag få henne med. Efter mellanlandning i Buenos Aires flög vi länge över Amazonfloden. Den och andra vattendrag ringlade mäktigt genom en tät och mörkgrön djungel.

Det skulle bli en natts uppehåll i Venezuela och för att trösta förklarade jag för Helena att vi skulle bo ståndsmässigt. I Caracas tog vi in på Hotell Hilton, som hade hunnit bli rätt nerslitet. Men rummet var bra, TV:n visade CNN och när vi fick räkningen förvånades jag över att det var billigare där än på Stadshotellet i Hudiksvall.

Jag vill köpa en kritiker!

Sedan jag kommit hem igen höll Göte Johanssons och Läsförlagets knäck mig vid liv tills jag kände mig tillräckligt återhämtad för att ge mig i kast med en ny kriminalroman. Jag måste erkänna att jag var skraj för att sätta igång igen. Om en bok kom ut skulle det ha gått tio år sedan jag senast hade en roman på diskarna. Folks minne är kort. Skulle någon minnas mig? Skulle någon vilja köpa böcker som jag skrivit. Den nya kometen på stjärnhimlen var Jan Guillou, vars romanserie om hemlige agenten Hamilton sålde som smör. Mycket förtjänstfullt för den delen. Jag hade följt hans karriär lite i pressen. Kritikerna rackade ner på honom av ungefär samma skäl som de använde mot mig – svag personskildring, alltför intresserad av intrigbygge och så vidare. Sedan kom hans framgångar och då blev tongångarna annorlunda, hovsammare först och till sist rent devota. Ibland har jag funderat på att köpa mig en kritiker och sätta på taknocken för att hålla koll på vart vinden blåser.

1990

1991 kom en roman som hette Mördare utan ansikte. Den var skriven av en teaterman som heter Henning Mankell. Han ansågs ha framtiden för sig.

En annan författare som sålde i jätteupplagor var Margit Sandemo. Hennes serie Sagan om isfolket toppade allt inom pocketgenren. Den gavs ut av Boknöje i Helsingborg, ett förlag som ägdes av norska Bladkompaniet och var nära lierat med Göte Johansson.

Skrajsenheten hade fler skäl. Jag hade skrivit länge innan jag började med annat och fått höra att ingen författare höll i mer än tio år. Sedan var man bränd hos läsekretsen. Det fanns exempel och ett som ofta åberopades var Bernhard Nordh. Jag brukade kontra med att Sigge Stark alias Signe Björnberg sålde massor längre tid än så. Då kom det fnysningar till svar. Sigge var, sade man, duktig på att föda upp hundar och hästar, men någon författare var hon inte. Jag hävdade motsatsen och gör så fortfarande.

För att försöka få lite hum om tidens brottslighet började jag förpesta tillvaron med frågor till mina gamla kontakter inom polismyndigheten. Dessutom besökte jag Kungliga Biblioteket och läste allt jag missat av dagspressens kriminaljournalistik. Tydligt var att inte alltför mycket förändrats, gangstrarna var som förr och inte hade de blivit värst mycket mer sofistikerade heller. Några åkte fast och sattes i fängelse. Om några som rymt – sådant inträffade för femton, tjugo år sedan också – skrevs det mycket i någon vecka.

En fängelserymning kunde vara en bra boköppning. Men ett första kapitel är bara ett första kapitel, fortsättningen är så mycket längre. Jag gick igenom mina första kriminalromaner (inte alltför noga för att slippa bli förbannad över sånt jag hade kunnat skriva bättre) och hittade några gestalter som kunde uppdateras och fungera även på 90-talet. Men det var svårt och jag travade genom huset som en äggsjuk höna, klagade på allt och alla.

"Håll klaffen och skriv!"

"Lägg av!", sa Birgitta. "Nu är jag trött på tjatet om att du skulle vara slut som författare. Håll klaffen och skriv."

Jag lydde och skrev. Däremot händer det fortfarande tre gånger i veckan att jag tycker mig vara slut som författare. Det har blivit något av ett skämt i familjen, så nu törs jag inte prata om den ångesten så ofta.

Till sist hade jag fått ihop en roman om sonen till en av poliserna i mina första tre kriminalromaner. Han var också polisman, men invärtes illa däran sedan hans pappa dödats i tjänsten. Demonerna ansatte honom och gjorde honom nog till en sämre yrkesman. Det stora brottet som skulle lösas var att två män som rymt från Kumla hittades döda i sin flyktbil. Ledtrådar pekade mot Stockholm och en våldsam beskyddarliga.

Jag kallade boken Fantomen och Läsförlaget gav ut den 1992. Dottern Helena var intresserad av att måla och hade gått flera konstkurser. Hon hade sinne för det där, tyckte jag, och övertalade henne att rita omslaget. Det gjorde hon också – ett rött och grant sådant med antydan till gangsteransikten i grått och svart. Jag behövde presentera det på bästa sätt för Göte och anlitade sättningsföretaget Trëma på Igeldammsgatan att göra originalet med reprokamera. Där hade Lennart Lindström tillverkat alla sina helgtidningar och jag hade också tagit deras tjänster i anspråk för Maskin- & Transport och Bygg- och Fastighetsnotiser. Omslagsbesöket blev ett av mina sista där. Kort därefter stängde Trëma för gott. Hädanefter skulle nästan all produktion göras digitalt.

Efter de första recensionerna kunde jag andas ut. Jag var inte bortglömd. I stället hade mitt sabbatsdecennium gjort att comebacken ansågs intressant. Fast en del åsikter om mina avsikter fick mig att baxna. Radions Ulf Örnkloo kom med Nagraband­spelare och fick ihop ett reportage där det verkade som om jag försvarade poliser som klådde bovar. Det har jag aldrig gjort, men inte protesterat heller, så det fick passera.

Vann internationell novelltävling

Skandinaviska Författarsällskapet utlyste en internationell novelltävling och jag bestämde mig utan några större förhoppningar för att delta. Men efter några månader kom beskedet att min novell Det barkar åt helvete hade vunnit. Jag fick åka till Løten och hämta mitt pris – en bärbar dator. En sån hade jag aldrig haft, men just denna var en Macintosh och den vägrade vara sams med PC:n därhemma. Men jag bytte och allt var frid och fröjd. Novellen publicerades i norska, finska, danska och svenska tidningar och i radion lästes den av Bert-Åke Warg. På det sättet blev jag bekant med Rederiets maskinchef.

Göte Johansson var nöjd med utfallet för Fantomen och antog Bult utan knot. Jag hade mest skrivit skelettet till den i hängmattan i Santiago. Den utspelades delvis i Solna så jag besökte polisen där rätt många gånger för att kriminalarna Håkan Hansson och Lennart Levander få svar på alla fåniga frågor som måste dyka upp när man presenterar ett hypotetiskt problem. 1992 låg stationen mitt emot Råsunda, men huliganer var inte ett lika stort problem som nu. När jag besökt kriminalavdelningen tillräckligt många gånger ansågs att rättvisan skulle behöva ett "mugshot" på mig så jag blev högtidligen avkrävd fingeravtryck och fotograferades av polisfotografen Lars-Göran Karlsson.

Genren förändras

När jag började om med att skriva på 90-talet var det inte alls som förr. Då jag debuterade som deckarförfattare fanns hos kulturjournalisterna – de flesta i alla fall – ett genreintresse som verkade ha gått i graven. 80-talets "satsa på dig själv"-ideologi fick pressen att envetet satsa på ett fåtal skrivande individer: Jan Guillou med Hamiltonromanerna (och sedermera de historiska om Arn), Henning Mankell med Wallanderböckerna och senare Håkan Nessers härjningar i Maardam. Och det verkade som om Gudrun Schyman öppnade feminismens dammluckor också för andra än de som tolkade sådan politiskt. Liza Marklund sprängde sig fram på boklistorna, följd av en hel tjejmil. Fast det är att gå händelserna lite i förväg.

En dag i slutet av 1991 kallades jag till Trångsund för ett möte med förläggaren.

"Margit Sandemo har kommit till slutet på sin serie om isfolket. Vi behöver något till dess hon kommer igång med nya böcker. Intresserad?"

En ny bokserie

Visst var jag det. Min nya dator hade visat sig vara utmärkt att skriva texter på. Men vad ville han ha för typ av ny serie – och hur många i så fall?

"Kom med förslag", sa Göte. "Och antal ... tja, Margit skrev 47 i Sagan om isfolket. Ha det som riktmärke."

Han log gudskelov, så jag begrep att han skämtade. Så många i samma serie visste jag att jag omöjligt skulle klara igen. Det fick räcka med Ben Hogans 56. Eller 57 om man räknar in En främling kommer hem.

Jag lovade höra av mig och åkte till Ländsjö. I en av mina många bokhyllor där hittade jag en volym som handlade om Järnvägsmuseet i Gävle. Den handlade visserligen väl mycket om tågmodeller och ångpistongernas storlek, men också om tiden då man byggde bibanor från den ryggrad som gick uppåt genom landet. Där stod bland annat att Ljusdal inte alls var tänkt att bli den stora stationen mellan Bollnäs och Ånge, utan i stället Hybo, som nu bara är en liten by med en nerlagd danspaviljong.

Då blev jag intresserad. Till Hybo var det inte så långt, på bara någon timme var jag där och kunde reka. Sen in till biblioteket i Ljusdal och där hittade jag mer material.

Samma kväll ringde jag Göte och sa att det skulle gå att göra ett antal romantiserade historier om järnvägsbyggandet i Norrland.

"Rallarliv skulle kanske bli en bra samlingstitel", sa jag. "Men det krävs mycket rekande. Jag behöver åka till de flesta platser där järnväg drogs fram och kolla hembygdsmuseerna och andra källor för att se om det funkar."

"Åk", sa Göte. "Läsförlaget betalar."

Research per husbil

Jag hyrde husbil i Hudiksvall och sedan åkte vi. Birgitta och Johannes följde med. På ett ställe i Ångermanland hittade jag papper som talade om att man där hade haft ett horhus dit rallarna kunde gå för att inte stöta alltför hårt på bygdens kvinnor. Om något sådant hade jag inte läst i SJ:s skrifter och när jag hörde av mig fick jag bara nekande svar. Sådant sysslade de verkligen inte med. Men här stod det svart på vitt och den saken gjorde mig glad.

Resan gick ända upp till Kiruna och Johannes var nog lite sur för att vi stannade på konstiga ställen där de inte sålde glass. Husbilen var utmärkt för ändamålet – utom på en parkeringsplats i närheten av Gällivare. Det var ett mygghål av rang och de svå eländiga djuren tog sig in genom springor och ventiler. Vi kom därifrån mycket tidigare än tänkt.

När vi nådde Luleå hade jag fem kollegieblock fyllda och dessutom en kartong med fotostatkopior. På Norrbottens-Kuriren arbetade min gamle bekant Rolf Nilsén. Dit gick jag och lånade telefon, ringde Göte och förklarade hur jag tänkt mig det hela.

Ett bortglömt krav

"Bra", sa han, optimistiskt som alltid. "Det är bara en sak jag glömt att säga. Vi vill ha ett manus varannan månad och det ska fylla en bok på 256 sidor."

Jag höll på att tappa luren. Det var snudd på likadant som när jag började med Ben Hogan. Nu var jag betydligt äldre och orkade troligen inte skriva lika snabbt. Samtidigt insåg jag att jag var fast. Resan som Lärförlaget skulle betala hade kostat multum. Ett snabbt överslag visade att det skulle gå, men marginalen var knapp.

"Okej", viskade jag tappert och sen åkte vi tillbaka till Ländsjö.

Där började jag genast skriva om den unge kraftkarlen Robert Stark från Småland som tvingas fly hemifrån misstänkt för ett brott. Det var en liknande början jag haft i serien om Ben Hogan och tyckte att det kunde passa här också eftersom premisserna var likartade. Efter en del äventyr i huvudstaden kom han till Hybo och kunde gömma sig i ett rallargäng. Detta hände på den tid då personnummer inte var uppfunna, så det skulle fungera. Boken Jagad på flykten slutade med att man skulle börja bygga den så kallade Dellenbanan mot kuststaden Hudiksvall. Birgitta läste korrektur, skötte mathållningen och lät mig skriva i fred.

Mördande grannbarnet väcktes till liv

Jag insåg hur viktigt det var med framförhållning och därför beslöt jag mig för att genast sätta igång med nästa bok. Det skulle gå att placera Robert Stark i Delsbo och tiden stämde tillräckligt väl för att jag äntligen skulle få användning för den gamle massmördaren Per Mathias Johansson-Knif alias Kniven i Delsbo. Boken döptes till Knivens egg och var faktiskt riktigt rolig att få ihop. Jag lät Stark bli bekant med Kniven och gjorde den gamle boven till en rätt sympatisk och samhällsmisshandlad person.

Boknöjes Ingela Olofsson bad mig hitta någon som kunde rita omslag och jag hade genast ett förslag: i Bjuråker bor och verkar multikonstnären Bror Eric Bergqvist (1944-2013). Det är en man med säregen talang både för måleri och försäljning. Till hans stora hus nära Bjuråkers kyrka kommer busslaster med människor för att titta på och köpa hans trolska bilder av näckar, huldror och älvor. Jag sökte upp honom. Han var tvekande eftersom han inte gillar att måla längs en deadline. Men han gjorde i alla fall omslaget till första Rallarliv, sen fick det vara nog. Alla övriga i serien målades av den skicklige Göte Göransson, känd för sina historiskt riktiga teckningar som dyker upp i många sammanhang.

Besök av veteran i veteranbil

Det har hänt att min oförmåga att säga nej har ställt till med bekymmer. Jag satt och skrev uppe i Ländsjö när bokförläggare Lars-Åke Winberg i Hudiksvall kom åkande längs grusvägen i en av sina veteranbilar och svängde in på skolgården. Han hade börjat ge ut böcker från olika decennier i skilda städer. Nu ville han ha en gjord om Hudiksvall på 1960-talet och tyckte att jag skulle hjälpa honom med det. Det gick inte att neka honom. Hans föräldrar hade hyrt ut lägenheter till mina föräldrar när jag var liten.

Så jag pendlade till Hudiksvall och satt i Hudiksvalls-Tidningens källare och "gick till läggen". Bilder skulle väljas, minnen friskas upp och sovras. Det blev en bok i A4-format (jag såg till att både farsan och brorsan kom med på bilder) och Winberg anordnade en nostalgifest i samband med boksläppet där gamla popbandet Milfredz spelade och en massa av mina gamla kamrater dök upp.

Repris på det hektiska 70-talet

Hela livet började kännas som en repris på mitt hektiska 70-tal. FKIS-arna satt på stamstället Tre Backar på Tegnérgatan och pratade om att skaffa monter på Bokmässan i Göteborg, men då måste vi ha någonting att sälja över disk. Pocketböcker, föreslog någon och det var ju en bra idé. Tillsammans hade vi en massa gamla noveller som kanske kunde sättas ihop till antologier. Dessutom en stafettföljetong om en kriminalare som for härs och tvärs i Sverige för att lösa ett svårt brott. Efter känd förlaga döptes han till Nils Holgersson. Troligen roterar Selma Lagerlöf i sin grav.

Jag pratade med Göte Johansson och eftersom mina böcker inte var värst olönsamma tycke han att det kunde vara värt att göra ett försök med både Mordisk resa genom Sverige och de olika antologierna. Det var så FKIS-arna började sina lyckosamma resor till Göteborg och montern på mässan. Carlösten Nordmark trodde inte att det var stor vits att sälja böcker.

"Vi gör ett lotteri", sa han. "Jag tror att folk hellre köper lotter än böcker. Böcker kan de handla i varenda stånd."

Han hade rätt.

Statsministern omutbar

Men i vår monter gav vi bort fler än vunna böcker till personer som vi gillade eller trodde oss få nytta av. Den ende som vägrade ta emot sådana gåvor var förre statsministern Ingvar Carlsson. I stället tog han fram pluskan och köpte fler lotter.

Doktor Gormander alias Gunnar Ohrlander skrev en väldig drapa om mig i Aftonbladet, där han påstod att jag inte behövde bokmässan, för "han är själv en bokmässa". Kamraterna blängde lite avundsjukt på mig där jag stod och försökte locka in lotterikunder.

FKIS har sålt lotter och gjort olika framträdanden i Göteborg fram till hösten 2003. Då hade både Carlösten och Uno Palmström dött. Lusten att fortsätta försvann och vid årsskiftet lades föreningen ner. Kort därefter avled också Tage Giron.

En dag i Stockholm fattade vi att huvudstadens brottslighet blivit allt värre. På Tre Backar hade vi en mässingsskylt där det stod: "Detta bord är stambord för Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm (FKIS). När vi kom dit fanns bara ett hål i väggen där skylten suttit.

"Det var som tusan!" sa Olov Svedelid och tog sig för hjärtat (eller möjligen plånboken i innerfickan). "Tänk att det redan gått samlarvärde i oss!"

Hundra års noveller

Svenska Deckarakademin skulle fylla år och det skulle Bok- och Biblioteksmässan också. För att fira bestämdes att ge ut en antologi med så många av Sveriges deckarförfattare som möjligt. Lena Pilborg som ägde det göteborgska bokförlaget Tre Böcker lovade ge ut den. Titeln var redan bestämd – Mässfall skulle boken heta. Jag åstadkom en historia med den riktigt hyfsade titeln Frankensteins monter. Den handlade om en författares hämnd på en girig förläggare och gjorde väl inte så mycket väsen av sig då, men sen har den hamnat i skolvärldens klor och skrämmer nu dagens inte så oskyldiga barn.

Jag hade alltid haft lyckan med mig när det gällde novellskrivande. Det mesta jag åstadkommit blev publicerat. Om det är sant att konsten inte ligger i att kunna skriva, utan i att sälja det man skrivit – då är jag kanske konstnär, trots allt. Veckopressen (och tidigare fackförbundspressen) köpte mycket och kortare alster hade köpts av Bulls Presstjänst. De sålde vidare till landsortspressen.

Böcker för lösovänliga barn

I det gamla blixtlåssamhället Gusum fanns Gun Hållander som var delägare i Bokförlaget Hegas. Den andra delägaren var Siv Aronsson som bodde i Skövde. De hade en idé om att producera lättlästa böcker för ungdomar som inte tyckte om att läsa. Deras böcker såldes inte i bokhandel men visade sig bli stapelvaror hos skolbibliotek och vanliga biblioteks ungdomshyllor. De hade hittat en del Bullsdistribuerade FKIS-noveller och hörde av sig eftersom de trodde att de som de läst skulle kunna fungera inom hårda pärmar. Jag var tveksam först eftersom de var skrivna för vuxna, men löfte gavs och det blev böcker. Det visade sig att Gun och Siv behandlade texterna både effektivt och varsamt och hade skaffat människor som kunde ändra de svårare orden så att de blev läspedagogiskt anpassade.

Men Bulls novellåda var inte outsinlig. De kontaktade mig och undrade om jag kunde hjälpa dem med mer material. Just då hade jag arbete upp över öronen med Rallarliv och hade dessutom börjat skissa på en långserie med arbetsnamnet Enheten. Den byggde på idén att politiker blivit skrämda vid mordet på Olof Palme och behövde en hemlig organisation som skyddade dem mot attentatsmän. Den skulle dessutom hindra att deras misstag och utsvävningar kom till allmänhetens kännedom. Som vanligt med hemliga organisationer skulle Enheten börja leva ett eget liv.

Guld i gamla gömmor

Så jag hade inte tid att skriva, men lovade leta i gömmorna efter gamla noveller som kanske kunde användas. Bland klippen fann jag en ryslig novell som varit publicerad i Året Runt. Den handlade om ett par mycket unga och mycket kära människor som rymde till en sommarstuga (märkvärdigt lik min) för att slippa undan övervakande ögon. Där råkade de ut för hungriga spindlar och blev uppätna. Det lyckliga slutet skulle sedan vara att spindlarna tog över hela jorden.

Jag hade mina tvivel om novellens lämplighet, men både Gun och Siv tyckte att den var bra; inte så mjäkig och så följde den inte trenden att det alltid skulle gå bra för huvudpersonerna. De beställde mer och småningom kom det två i dubbel bemärkelse storstilade samlingar – Spindlarna och en minst lika ruggig som hette Jagad.

Jag hade mycket att göra med Rallarliv. När jag dessutom började få användbara idéer till Enheten blev det ännu värre. I hyllan hittade jag en bok om yoga och läste där att denna metod var oslagbar när man ville ha mer energi. Jag prövade på i någon vecka, men fann att yoga antagligen endast är bra för japaner, och återgick till mitt vanliga osunda liv.

Enheten drar igång

Det var kanske därför jag hann med att göra den första boken i serien klar. Den fick namnet Ett hjärta för guld och handlade förutom om att Enheten försökte rekrytera en kvinnlig journalist också om illegala organtransplantationer, där reparationsdelarna hämtades från invandrarbarn.

Staten gav besked om att både Enheten och Rallarliv skulle läsas in för synskadade och förfrågan kom ifall jag ville göra det själv. Sånt hade jag aldrig prövat och en utmaning är alltid en utmaning. Jag läste in hela serien Rallarliv – tolv volymer – och några kriminalromaner. Sen blev jag hes och har i fortsättningen överlåtit sådant arbete åt andra.

Det var i början och mitten av 1990-talet som mina gamla kamrater började dö. Lennart Lindström var först och han följdes av Tommy Schinkler. Sedan dess har det blivit många fler. Ibland funderar jag över vem som skall skriva ett "In memoriam" om mig.

Aschberg vill prata om sex

TV3 hade börjat ses av allt fler som skaffat sig parabolantenn. Robert Aschberg ("en femetta", enligt Kerstin Hallert, då TV-recensent i Svenska Dagbladet) ville göra en timme direktsändning med mig. Jag blev begeistrad över möjligheten att få prata om mina nya böcker, men det blev nästan enbart snack om Ben Hogan och Sexy Western. Synd, men Hogan var nyutgiven så lite nytta gjorde det säkert.

Men det verkade som om Ben Hogan gjort störst intryck på de journalister som ville intervjua mig. Jag hade slutat skriva westernböcker om honom redan 1975 men han hängde med som ett plåster. Kanske var det så att journalisterna snart 30 år senare mindes honom från sin lyckliga barndom.

Hegas gillade att biblioteken gillade mina novellsamlingar och köpte stort av dem. Det gjorde jag också. Därför svarade jag genast att jag ville när Gun Hållander ringde.

"Kan du tänka dig att skriva en sammanhängande historia som kan bli strax under 200 sidor i färdigt skick", sa hon och mildrade genast propån. "Med stor stil alltså."

Jag fick anledning att ångra löftet. Dag efter dag gick utan att minsta idé blixtrade till. Jag blev ogin och dum utan att själv märka det och en dag undrade hustrun om det inte vore bäst att jag skaffa mig miljöombyte. Jag fattade vinken och styrde till B&W (numera heter det Coop Forum, men är samma affär) för att handla mat. Kassarna slängdes in i trunken på min bil som nu var en röd Volkswagen Golf. In i samma bil åkte datorn och skrivaren. Sen fick jag syn på min son Johannes, tog honom i örat och förde också honom till bilen. Sedan for vi till Ländsjö.

Sonen klarar skivan ...

Efter vägen förklarade jag mitt predikament för sonen, som då inte kunde låta bli att reta sin far för brist på fantasi. Jag höll inne med de hårda ord som passat som svar. Det är inte lämpligt att skälla på den som man vill ha hjälp av.

Men Johannes sa inte mycket längs den 36 mil långa vägen till sommarstugan. Jag kunde se att han tänkte och det gjorde mig lättad. När vi kom fram förklarade han vad han kommit fram till.

"Du ska ha tre ungar i min ålder", sa han. "En tjej som är snygg, klyftig och duktig i största allmänhet. Sen en kille som tror att han är snygg, klyftig och duktig. Den tredje kan vi kalkera på dig, farsan – en liten fetknopp med glasögon som sitter vid sin dator dagarna i ända, aldrig går ut men ändå tror att han vet allt som händer i världen."

Det var något att tänka på och vi tänkte tillsammans medan vi bilade runt i Hälsingland på jakt efter miljöer att placera en historia i. Det blev till sist en bok som fick namnet Döingen som försvann och kretsade kring Kattis, Trubbel och Geniet som alla hamnat i eller i närheten av Ländsjö gamla skola. Och den antogs av Hegas som sålde slut på upplaga efter upplaga.

... och belönas med en Europaresa

Johannes var 14 år och höll redan på att växa sig högre än sin far. Jag anade att det snart skulle bli som med mig i samma ålder. Då bröt jag mig loss och började försörja mig själv så gott det gick. Jag ville inte att det skulle gå lika hastigt för honom som för mig. Eftersom jag ibland är fullblodsegoist ville jag behålla honom så länge som möjligt. Därför föreslog jag att familjen skulle göra en bilresa genom Europa. Han nappade entusiastiskt. Helena hade inte tid för hon skulle vara sommararkeolog nära staden Perpignon i södra Frankrike och Birgitta kunde inte. Hon arbetade åt Latinamerikainstitutet på Stockholms universitet och var i full färd med att anordna en internationell kongress.

"Men det passar bra att du och Johannes åker", tyckte Birgitta. "Då kan några delegater bo här så spar institutet pengar."

På andra sidan Göteborg började utlandet. Vi hade legat över i villan hos Sören Skarback och Alice Radomska och åkte färja till Danmark. Johannes var inte vuxnare än att han ville kolla in Legoland i Billund, så där blev vi kvar en hel dag. Tyskland, Holland, Belgien och Luxemburg klarades av och nu ville jag visa honom Paris.

Trafikbekymret Paris

Han gillade inte den stan utan ville därifrån så fort som möjligt. Jag tvivlade på att det skulle gå. Trafiken var stark och jag hade lika svårt att hitta som den gången jag kört vilse i Lena Philipsons hemstad Vetlanda. Till sist lyckades jag emellertid hitta en parkeringsplats där det var stoppförbud och ställde upp Johannes så jag kunde fotografera honom med Eiffeltornet i bakgrunden. Han fick se bilden när han kom hem.

"Jaså, var det så här tornet såg ut", sa han. "I Paris hann jag aldrig se det. Du gastade som en idiot när en polis styrde kosan mot bilen."

Det blev ingen p-bot och till sist hittade vi ringleden runt stan och kunde lirka oss söderut. Jag hade skrutit om fransmännens ypperliga kök, men sådana kunskaper hade inte nått till vägkrogarna. Johannes talade föraktfullt om att de bara serverade mjölig pommes frites och antingen halvråa eller vidbrända köttstycken. På väg in i Andorra åt vi pizza. Den var inte heller bra.

Till Spanien kom vi en söndag med bara franska och svenska pengar på fickan. Vi kunde inte ta betalvägen utan tvingades följa serpentinvägar intill väldiga stup. Jag bet ihop och Johannes var märkvärdigt tyst. När det mörknade hade vi hittat en liten by vid kusten. Där låg ett hotell och på min rådbråkade spanska, blandad med engelska och tyska uttryck, övertygade jag hotellägaren om att vi behövde sova och äta, men inte kunde betala förrän nästa morgon när banken öppnat. Jag antar att de tyckte att sonen såg hederlig ut, för vi fick både mat och billigt logi.

O.J. Simpson jagas på TV

En hel del mil norr om Alicante skrek Johannes så högt att jag tvärnitade. Han hade sett en hotellskylt som skröt att där fanns swimmingpool. Rummet hade dessutom TV och medan Johannes badade av hjärtans lust såg jag på CNN hur O.J. Simpson jagades av polis i sin stora skåpbil.

Nästa eftermiddag kunde jag svänga in på Calle Acacia i Campo Verde. Där bodde nu Iwan och Margareta Morelius och vi var väntade. Iwan hade länge velat sälja sin tidskrift DAST Magazine till mig, men jag var hur kallsinnig som helst även om jag begrep att man inte kunde sköta en svensk deckartidskrift från spanska landsorten. Familjen Morelius såg till att vi blev ordentligt trakterade. Till sist var jag så pass långt från mina sinnens bruk att jag lovade att ta över magasinet. Men så mycket vett hade jag kvar att han inte fick betalt.

Därifrån åkte vi vidare till Gibraltar för att titta på aporna, åka i tunnlar och begrunda det mest engelska som finns öster om Storbritannien. Eftersom det var siktigt väder kunde vi skönja Afrika från klippan. Det gick massor av fartyg i Gibraltar sund och när vi sedan åkte västerut kunde vi följa ett som var på väg ut i Atlanten.

Portugiser är ett vänligt folkslag, men de förändras kapitalt när de sätter sig bakom ratten. Då blir de genast Formel 1-förare och numera tror jag helhjärtat på den statistik som säger att de flesta trafikolyckor äger rum mellan Faro och Lissabon. Massor av förare körde som berusade dårar på en slingrande väg kantad av träd. Många av dem visade sår i barken efter motorfordonsbesök.

Gammal skivbekant

Strax norr om Lissabon ligger staden Estoril, ett sommarparadis med badstränder för portugiser och turister och ett spel- och åretruntparadis för de välbärgade som flockades vid casinot. Dit hade min väl Arne Larsson flyttat efter sina skiväventyr i Sverige. Han bodde ända längst upp i backen från stranden räknat, så jag såg inte mycket av Johannes sedan vi väl installerat oss. Jag vågade mig själv till badviken och långsamt blev den vita fyrbåken röd och småningom nästan brun. Ansiktsförlamningen hade börjat gå tillbaka, så jag tyckte att det gick att vistas bland människor utan att bli beskylld för att skrämma deras barn.

Arne hade byggt om lägenheten ganska ordentligt. I stället för vardagsrum hade han en modern studio med bandspelare och viss datorkraft. Han hade lagt populärmusiken åt sidan och börjat göra kassetter med dramatiserade sagor för barn. Det var tydligen ingen lönsam verksamhet, för när vi hungriga Brommabor gjorde en raid mot hans kylskåp fälldes inga byten. I näraliggande Cascais fann emellertid ett stort varuhus, så vi bjöd på middag både den dagen och några till.

Gessle och Lundell ville inte

Året innan hade jag förfärdigat några berättelser till honom. De var inspelade i minsta utrymmet i en grammofonstudio söder om Söder, där Per Gessle höll på att göra en skiva i största lokalen. Vi fikade tillsammans med honom i det lilla kafferummet och en dag kom också Ulf Lundell på besök. Jag föreslog att de skulle göra någon liten roll – gratis – men det blev inget av med det.

Skådespelare var i stället ett gäng som jag och Birgitta raggat ihop – Helena och Johannes förstås, Lena Askerud och några av hennes kompisar. Vuxna röster gjordes av Arne Larsson själv, mig och Birgitta.

Nu höll Arne på att mixa samman alltihop i vardagsrummet. Jag fick lägga på ett par narrativa texter och sen var Arne nöjd. De där kassetterna hittade jag sedermera i olika varuhus i Sverige.

Johannes passade på att fylla år medan vi var där. Födelsedagskäk med Coca-Cola ordnades på ett nybyggt McDonald’s och sedan åkte vi på sightseeing. Medan vi satt och berättade för Arne om allt vi upplevt av gamla slott och fyrtorn ringde telefonen. Det var Helena som meddelade att hon var trött på att gräva efter fossiler i grottan utanför Perpignon. Skulle inte jag kunna åka dit och förklara för arkeologerna att mor var sjuk så hon kunde åka hem.

"Vill du åka hem med Johannes och mig?" frågade jag troskyldigt.

Helena vill smita

"Inte alls", sa dottern. "Jag har bestämt med en kompis att tågluffa i Spanien. Det är säkert roligare än att bo i ett blött tält om nätterna och gräva med murslevar om dagarna."

När jag fick höra det där om blött tält såg jag framför mig både urinvägsinfektioner och lunginflammationer. Det bestämdes att jag och Johannes skulle åka norrut nästa dag och att jag skulle ringa den krog i Perpignon, det ställe där hon brukade låna telefon klockan åtta på kvällen. Det blev en lång resa på småvägar till spanska gränsen och sedan upp genom de trakter som Cervantes beskrivit i sina romaner om Don Quixote och Sancho Panza. Norr om Madrid hittade vi ett hotell där det gick att ringa utlandssamtal och prick 20.00 ringde jag. Helena förklarade att det inte fanns så många barer, jag skulle säkert hitta.

Naturligtvis var det inte sant. Men sjunde eller åttonde stället vi frågade på fick vi napp. De kände Helena, men hade inte sett till henne den dagen. Till sist kom hon och medan vi åt middag förklarade hon hur allt skulle gå till. Jag fick en handritad karta som visade var utgrävningarna låg och en beskrivning av mannen jag skulle ljuga för.

Barägaren hade en bekant med ett litet hotell där Johannes och jag kunde sova. Sängen var en väl stoppad madrass, så kullrig uppåt att sonen och jag måste hålla varandra i hand för att inte trilla i golvet på varsin sida.

Bedrägeriet inleds

Nästa dag kom vi till grottan, hittade utgrävningschefen och serverade det inlärda bedrägeriet. Helena slapp vara med tiden ut och hon gav mig ett kärleksfullt ögonkast innan vi skildes. Medan hon och kamraten förberedde sig tågluffning styrde Johannes och jag betalvägen norrut. Golfen gick som ett spjut och den natten bodde vid på ett 1300-talshotell i Tyskland. Jag är nästan säker på att vi fick det mest autentiska rummet. Det behövdes en övernattning till och den skedde i danska Rødby. Hem kom vi en dag tidigare än sagt, men blev förlåtna även för detta.

DAST får bredare inriktning

Nu gällde det att inte spilla tid. Under hemresan hade jag haft ågren över mitt löfte till Iwan Morelius. Löften måste ju hållas, så jag blev tvungen att lära mig hur man lade upp en produktionsplan med utgivningstider, prenumerantregister, annonspriser och allt annat som deckartidskriften DAST Magazine krävde. Fast deckartidskrift ... det var lite snävt. Det fick bli en tidning som skulle handla om underhållningslitteratur i stort. Namnet kunde behållas intakt. Visserligen var A för "agent" relativt överspelat, men det kunde ju stå för "action" i stället.

Det gällde dessutom att hitta någon som kunde göra tidningen. Själv var jag helt och hållet novis på layout per dator. Men så fann jag Ulf Castelius. Han gick med på att hjälpa till och blev därför chefredaktör på studs. Samtidigt som jag skrev på andra boken i Enheten-serien – döpt till Den ensamme galningen och av elaka vänner därför förklarad som min självbiografi – jagade jag skribenter till DAST. Gudskelov har jag många vänner med skrivtalang (flera av dem kommer ­ eller kom – med böcker titt som tätt) och alla lovade göra något. Björn Vinberg, Expressens gamle nöjeschef, skrev en drapa om hur hans tidning såg till att Ed McBain blev stor i Sverige, Rolf Nilsén intervjuade Andrew Wachss, åklagaren Klas Lithner i Malmö fick ihop en grej om Lettland i deckaren och Jean Bolinder, den alltid lika hjälpsamme, berättade om litterära förebilder i svensk kriminallitteratur. Förlag skickade recensionsböcker till ett rätt omfångsrikt "Bokskåp" och nästan till vår förvåning fick vi ut en 64-sidig tidning.

Lyckan kommer, lyckan går

Iwan hade skickat mig en lista på sina prenumeranter. Den innehöll mer än 2.000 namn och jag var överlycklig, för med så många skulle tidningen gå ihop med råge. Tyvärr visade sig minst 40 procent vara avlidna, avflyttade utan ny adress eller på annat vis spårlöst försvunna. Herr Morelius lista gällde varenda människa som någonsin köpt DAST sedan starten 1968. Jag blev rätt förbannad faktiskt, men det var bara att bita ihop.

Tidningen skickades till svensk dagspress och uppmärksammades faktiskt positivt. Det var bara Svenska Dagbladets Göran Bengtson som ironiserade lite elakt och menade att "säkert kan ’de stående personerna’ räkna med en fristad hos Genberg".

Nästa katastrof kom ett kvartal senare. Castelius fick mer jobb med annat än han tänkt sig och gav besked att han inte kunde fortsätta som chefredaktör och inte hann han göra tidningen heller. Det enda jag kunde göra var att skaffa en dator med större hårddisk, mer minne och program som PageMaker och Photoshop. Detta fixade Anders Hjelm, som bildat firman Teknikstöd AB.

Jag läste manualer (inte alltid så lätt, för till och med de som påstås vara skrivna på svenska är inte alltid skrivna på svenska) och lyckades få fram en nästan godtagbar tidning. Utskriften kördes till tryckeriet i Nockeby. Där glömde man tala om för mig att fotografierna skulle finnas med elektroniskt. Det blev den svartaste bildtidning jag sett på länge. Den saken kommenterades underligt nog aldrig.

En man med en idé

Nu var nöden stor – men hjälp fanns där jag minst anat det. I gömmorna hade jag hittat en novell som varit med i en tävling anordnad av Sveriges Radio. Där kom den ingenstans, men den handlade om en ensam mans kärlek till sin hund. I en tidningshög låg ett nummer av Hundsport och jag skickade den dit. Några dagar senare fick jag besök av Torsten Widholm, chefredaktör i detta organ för Kennelklubben. Vi hade träffats förr, men var och när hade jag glömt. Widholm förklarade och jag försökte minnas. Det var dock inte för att prata gamla tider han kommit – han hade en idé.

En gång i världen fanns det ett deckarmagasin som hette Alibi-Magasinet och en koll i registren visade att detta namn var ledigt. Skulle vi inte ...? I synnerhet som han hade ett förlag som hette Mälaröbörsen och jag kanske hade några gamla titlar som kunde publiceras i nya Alibi-Magasinet. Jag försökte styra in samtalet på mina bekymmer med DAST och alltsammans slutade med en kompromiss. Han skulle få lite gammalt material av mig – jag hade bland annat en refuserad följetong som hette Brinnande brott – om han fixade godtagbar tryckning av underhållningslitteraturtidskriften.

Widholm visade sig vara en snabb rackare. Inte nog med att han såg till att Brinnande brott kom ut, han lät också sina kamrater på W-Offset trycka DAST och se till att den fick en riktig rygg i stället för den gamla klammerhäftningen.

"Bra att barnen läser skit"

Det blev mer TV för min del. TV4 tog i rejält en dag när jag både fick prata om Rallarliv i morgonsändningen och var med i ekonomiprogrammet Mina pengar samma kväll. Då kände jag mig lite stöddig men det gick över när jag i en annan kanal kollade en TV-debatt om litteratur där skådespelerskan Claire Wickholm konstaterade: "Huvudsaken är att barnen över huvud taget läser. Det kan vara vilken skit som helst: Kjell E. Genberg eller Jan Guillou ..."

På senhösten kom ett mycket oväntat samtal. Det var Arne Bill som berättade att Björn Skifs och hans gamla Slam Creepers från Vansbro kommit ut med en samlings-CD med alla gamla inspelningar.

"Björn och grabbarna vill att du ska komma till släppfesten på nöjesbåten Patricia."

Naturligtvis åkte jag dit, slapp bära Björns hammondorgel, men pratade om de gamla tiderna när han dök upp på Götgatan 91 och ville ha stekt fläsk med löksås. Gitarristen Kenneth Windahl, basisten Lars Christians och trummisen Janne Fackt kom också dragandes med minnen som jag glömt.

Befinns vara rar

Karin Bojs på DN kom och gjorde en helsida på mig och de "bästsäljare som kultursidorna ratar". Hon påstod att jag var en rar och humoristisk man (!) och skrev en hel del om Rallarliv. I den serien blandade jag in nu levande människor i 1800-talets järnvägsbyggeri. En dragspelande typ fick drag av Roland Cedermark och namnet Härjedals-Roland, vilket noterades av Nalle Nahlbom i Dragspels-Nytt, och min sedermera avlidne norske kamrat Odd Magnar Syversen från Løten fick stor plats som ganska underlig höger hand åt Robert Stark. Detta ansågs vara så märkligt att Hamar Arbeiderblad ägnade det stort utrymme.

Alibi-Magasinet, med undertiteln Pulp Fiction, fortsatte att ta mina gamla saker. Ta i trä kom ut på nytt men det roligaste var nog att bladet publicerade Kvällspostenjournalisten Bertil Falks debut från 1954 – Den maskerade ligachefen. Honom hade jag träffat mer än 20 år tidigare och när han nu dök upp i mitt liv igen började jag bearbeta honom på allvar. Jag ville inte vara chefredaktör för DAST längre, det behövdes någon med annan utblick över deckarlitteraturen än den ganska snäva som jag hade. Han ville tänka på saken.

VM i fritt brott

I Göteborg skulle det bli VM i friidrott. Medlemmarna i FKIS hade skrivit en stafettnovell (något sådant hade ingen hört talas om förr) i samband med VM i fotboll och nu bestämde vi att göra något liknande. Det blev noveller av oss alla under vinjetten VM i fritt brott och eftersom det var VM-år blev utfallet gott. Jag såg till att det blev ett litet häfte av dem alla och det gick som bilaga till DAST. Det och flera andra novellbilagor, med andra skrivare än FKIS-arna som medverkande (Ove Allansson, Jean Bolinder, Per Olaisen, Torsten Widholm, Jan Nygren, Bertil Falk, Kristoffer Leandoer och Stieg Trenter), och de gick också att lotta ut på Världens längsta bokbord på Drottninggatan i Stockholm, på Bokmässan i Göteborg och vid alla våra framträdanden runt om i Sverige.

Göte Johansson skaffade sig fler bokhandlar runt om i Stockholm. I Nynäshamn hade han redan en. Det gjorde att han inte hade lika mycket tid att ägna åt förlaget. Därför övertygades Torsten Widholm att han skulle ge ut FKIS-arnas gamla böcker i pocket. Lotterierna krävde många vinster. Vi krävde också att verksamheten skulle gå med vinst, så Widholm fick trycka en viss upplaga av vilket de flesta böckerna skulle gå till oss och resten fick han sälja bäst han ville. Det var ett utmärkt upplägg som fortsatte fram till dess FKIS lade näsan i vädret. Dessutom tyckte Widholm att det var synd att Enheten inte fortsatte. Han fick mig att skriva en fortsättning och Handen i flaskan trycktes i Ryssland.

Det statligt styrda LL-förlaget, som producerar litteratur för invandrare och lässvaga, bestämde sig för att ge ut en ny serie böcker kallade Lättpocket. Jag fick vara med vid premiären och bearbetade en av mina gamla noveller som hette Du skall icke åka fast. Det blev så lyckat att jag fick beställning på två till. Du skall icke ... blev film (och några år senare en gång till). Hösten 2004 besökte jag Sundsvall och fick titta på när regissören Klas Marklund spelade in ett par scener till den film han kom att kalla Jycken. Han skickade mig en DVD. Jag ska inte recensera den ... Men åter till dåtiden.

FKIS fyller 20 ...

Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm fyllde 20 och det firade vi med att ge ut novellsamlingen I förening med brott, en berättelse för varje år vi funnits till. Det behövdes inte så mycket tjat för att få Bengt Svensson att ge ut den på förlaget Valentin.

Allt var jättebra men eftersom jag och syskonen i FKIS lastat på Torsten Widholm en massa jobb med pocketböcker och annat blev det bekymmer med att producera DAST. Att hitta ny samarbetspartner var inte så lätt. En dag fick tidningen en inbjudan från Bokförlaget Gondolin till presskonferens på Arbetarrörelsens Arkiv vid Norra Bantorget. Den gällde boken Betongarbetaren av Walter Nilsson och jag tänkte att den inbjudan måste ha kommit alldeles fel. Det lät inte som en underhållningsroman. Men jag åkte dit och det kändes rätt ensamt. Stockholmspressen är alltid kallsinnig när det kommer någon och vill berätta om böcker från provinsen.

... och jag träffar ny förläggare

Jag fick dock en trevlig pratstund både med författaren och förläggare Helmuth Glöck. Det visade sig att han hade ett eget tryckeri i Stehag så jag visade tidningar för honom och berättade om mina bekymmer. Lite senare samma dag kom han till Bromma och jag kunde visa hela raddan av dastar. Förmodligen hade den gode Glöck blivit miljöskadad i huvudstaden, för han föreslog att han skulle köpa in sig i DAST och trycka den. Jag slet till mig halmstrået och nästan skrek "Topp!"

Samarbetet började med nummer 3 1997. Inför fyran tyckte Helmuth att det såg trist ut med svartvita omslag, och därifrån har alla varit i färg. Om jag trodde att det gick att fylla en större tidning så borde vi göra det. Från och med nummer 1 året därpå har tidningen aldrig varit smäckrare än 132 sidor inklusive omslag, fast flera gånger har den varit större än så. Återigen tjatade jag på Bertil Falk – som var ofta förekommande medarbetare – om att han borde bli chefredaktör och ta större ansvar för det tidningen publicerade. Till sist gav han med sig och kunde ståta med denna nya titel från och med nummer 4 1999.

"I högst två år", sa han. "Längre vill jag inte ha den befattningen."

Han höll faktiskt ut till sista numret 2002. Då tog Leif-Rune Strandell, uppskattade ordförande i Sällskapet Deckarvännerna, över rodret och behåller fortfarande styrförmågan.

I mitten av 1990-talet träffade jag Anders Söderberg, förläggare på förlaget Wahlström & Widstrand som ingår i Bonniergruppen. Vi kom bra överens, så pass att han tyckte att jag skulle skriva en deckare åt dem. Jag gjorde så och ut kom Om du skulle dö – den förhoppningsfulla titeln snodd ut en broschyr om organdonationer.

Förlaget för fint för mig

Omslaget av Olle Frankzén styrde tankarna åt serietidningshållet, men var iögonenfallande. De flesta recensioner jag fick var hovsamma och hyggliga men i Nordvästra Skånes Tidningar fick jag och boken en fyrspaltig rubrik: "Mannen som skriver hellre än bra". Det dök upp ytterligare en handfull anmälningar där man menade att en gammal kioskboksförfattare inte borde få finnas på ett så fint förlag. Om han skulle det borde han lära sig skriva först.

Sen skulle han definitivt inte skriva så mycket. Att de flesta journalister skriver lika mycket som jag, men inte publicerar det i klump, tycktes ingen fundera på.

Jag grät ut hos Söderberg som dissekerade recensionerna och menade att jag åtminstone skrev bättre än de skribenter som åstadkommit dem. Dessutom, sa han, borde jag veta att förlagets urvalskriterier var sådana att de flesta manus de fick blev ratade. Det hade ju inte mitt blivit. Som grädde på moset ville han att jag skulle skriva mer och det blev en historisk roman med kriminella inslag. Den hette Huset vid sjön och där använde jag mig av pseudonymen Ida Maria Bengtsdotter. Hos Wahström & Widstrand kom jag ut med en bok till. Det var en kriminalroman som utspelades i 60-talets början. Titeln kom sig av att jag en gång lovat kriminalförfattaren Christer Nygren att skriva om honom. Eftersom Christer är en lång räkel döpte jag boken till Den långe från Sundsvall, men det är också det enda som hänvisar till honom. För den fick jag knappt en enda nedlåtande recension. Men det hjälpte inte.

Anders Söderberg gick i pension. Kaos uppstod nästan när förlagsredaktörerna skulle pinka in nya revir. De författare som han haft förpassades ut i kylan.

Men jag hade att göra. Om jag inte blev ombedd såg jag till att skriva på spekulation. När jag deltog på Bokmässan brukade jag få bo hemma hos författaren och Göteborgskännaren Sören Skarback (vars hus förresten kom att nyttjas av kommissarie Arnold Nyman i böckerna av Christian Aage) och en afton hade TV en snutt om en författare som skrivit om – tror jag – idegranar.

"Det kan du i alla fall inte skriva deckare om!" sa Sören.

"Det går att skriva deckare om vad tusan som helst", protesterade jag.

Sören såg sig om. På ett bord stod en fruktskål och han kastade till mig en banan. Den var väldigt mogen så när jag fångade den fick jag bara stjälken kvar i nypan.

"Skriv om det där om du kan", sa han.

Intrigbygge på hemvägen

På väg hem från mässan körde jag över Borås och Jönköping. I trakterna av Ödeshög hade jag fått en idé och när jag parkerade i garaget på Gårdsfogdevägen var intrigen i stort sett färdig inne i min skalle. Boken som blev resultatet fick namnet Bananstjälken. Det blev min första – och enda – roman om seriemördare och inledde dessutom en trilogi som fortsatte med Persikohuden och Äppelkrigaren. Jag brukar referera till dessa böcker som min fruktsamma period.

Både Mälaröbörsen och Hegas fortsatte att ge ut böcker skriva av mig och nu ville också min nye skånske kompanjon Helmuth Glöck att jag skulle åstadkomma några ungdomsböcker åt honom. Den första blev en historisk sak som hette Emigrantpojken som följdes av tre andra "pojkar". Han gav också ut en thriller med titeln JAS-planen, och lite senare en pocketutgåva av En främling kommer hem.

En praktisk pseudonym

Ändå hade jag svårt att glömma sågningarna av Om du skulle dö. Recensenter skulle behöva recenseras för att märka vilken effekt elaka ord kan ha. Ibland påstår de saker som är rent felaktiga för att vinna en stilistisk poäng. Jag beslöt att komma åt dem på det enda sätt jag kunde. Det blev en kriminalroman igen, en under pseudonym. Det var ett väl valt författarnamn – Christian Aage. Lite danskklingande och med två "a" i början så att boken kom först i katalogen.

Sammansvuren i det här fallet blev Mattias Boström i Lund. Mattias är en man som kan deckargenren utan och innan och dessutom hade han ett bokförlag som hette Boströms. Hos honom kom hösten 1999 polisromanen Italiensk öppning. De första recensionerna fick hjärtat att picka: "Christian Aage har med stor självsäkerhet klivit rakt in på den hårdkokta kriminallitteraturscenen". Det kom fler recensioner som prisade boken, bland annat av de recensenter som påstått att Kjell E. Genberg inte kunde skriva. En av dem kallade mig "en skicklig debutant." Då log jag i mjugg.

När jag börjat skriva nästa Aage kom beskedet att Boström inte kunde ge ut den. Han hade fått erbjudande att bli förläggare hos Bonnierförlaget Forum och där var det fullt. Jag pratade genast med Lena Pilborg på Tre Böcker i Göteborg. Hon hade publicerat mig i novellsamlingen Mässfall långt tidigare.

"Jo, jag kan ge ut Aage", sa hon. "Men du ska veta en sak. Alla mina böcker utspelas i Göteborg. Kan din hjälte Arnold Nyman flytta hit?"

Nyman flyttar till Göteborg

Det kunde han. Det var förresten en mycket bra lösning att stockholmaren Nyman hamnade i Sveriges andra stad. Jag visste förfärligt lite om västkustens pärla och min okunskap kunde föras vidare till honom. Den första Aageboken hos Lena kom att heta Damoffer eftersom min idé var att alla titlar skulle ha schackanknytning.

Tyvärr bestämde vi också att pseudonymen skulle avslöjas efter fjärde titeln. De flesta recensenter gillar dem fortfarande, men de som anser att Genberg inte får kunna det där med subjekt och predikat skriver icke mer om Christian Aage.

Min journalistkompis Per Erik Tell i Kristianstad slutade på radion och köpte ett hotell och fik i Vinslöv tillsammans med sin sambo Tinna. Han ville göra Tinna & Tells mer känt och tänkte att en deckare från platsen kunde göra susen. Jag åkte ner och rekade och det blev två pocketvolymer som båda benämndes som Vinslövsdeckare – Eldgivning och En liten detalj. Det var meningen att det skulle bli fler, men så fick Tinna ett jobb – ett erbjudande som man inte kan säga nej till. Nu är Tells hotelläventyr över. Jag tror att jag kommer att sakna Vinslöv, stället där jag återupplivade kommissarie Återberg.

2000+

År 2000 skulle anlända och hemma i Bromma satt jag och Birgitta och inväntade med viss bävan tolvslaget. Då skulle milleniumbuggen slå till och paja världens alla datorer, även min. Det gjorde den inte.

Detta år ansökte FKIS om slantar hos Framtidens Kultur för att genomföra ett projekt där skolungdomar skulle lockas att skriva. Idén kom från Carlösten Nordmark och vi fick pengar – faktiskt en hel miljon. I två år åkte medlemmarna till skolor härs och tvärs i Sverige, berättade om författartekniker och anordnade skrivartävlingar med färsiga priser. Det visade sig att många unga både ville och kunde skriva. Första året gjorde vi en tabloidtidning där de bästa berättelserna publicerades. Den användes sedan på Bokmässan för att locka in nya skolor i projektet. Det gick också bra. För det mesta var det jag och Carlösten som for runt, men övriga medlemmar i FKIS drog också sina strån till stacken. När projektet slutade hade vi massor av noveller skrivna av skolungdomar. De fick inte förfaras, så vi kontaktade Piratförlaget, där Mattias Boström hamnat som mindre höjdare, och de lovade att trycka en pocket med de allra bästa. Det blev en gul och snygg liten bok med titeln Framtidens röster. Alla skolor fick exemplar och restupplagan delades ut gratis på Bokmässan.

Carlösten och jag blev goda vänner, till och med mycket goda vänner. Han hade en makalös humor, var inte det minsta självcentrerad och när han ville vara festprisse blev han det. Jag tror aldrig att jag sörjt så mycket som den dag 2003 jag satt framför datorn i Ländsjö och fick hans hustru Eva Lindaus telefonbesked att han hade dött. När han begravdes var den vackra kyrkan i Täby full till sista plats, så han måste ha betytt en del även för andra.

Det känns lite ruskigt att ha kommit upp i den åldern då folk börjar dö runt omkring en. I juli 2000 dog Sven Genberg, den man jag alltid kallat pappa. Kamrater faller till höger och vänster, till och med sådana som är yngre än jag. Hösten 2004 avled Roger Eriksson, trummisen i The Panthers som var det första band jag var manager för. Men jag är fatalist – antingen dör jag också, men kanske inte ändå.

Livet hade trots allt glädjeämnen. Birgitta blev klar med sin doktorsexamen och fick avhandlingen Kampen om godsen publicerad. Nu finns den dessutom på engelska, översatt av Susan Long. I finare sällskap presenterar jag mig som ”herr Doktor”.

Ett sådant sällskap var Grönköpings Hjournalistsällskap, i vilket jag högtidligen invaldes. Det lades ner nästan omedelbart därefter. Jag blev också med i Skönlitterära Författarsällskapet i Sollentuna med omnejd. Eftersom det var jag som var ”med omnejd” döptes det om till Skönlitterära Författarsällskapet Stockholm Nord. Ulf Durling och Stefan Demert är också med och ordförande var Lennart Högman. Varje onsdag talar någon författare eller annan personlighet om ett älskat ämne. Mycket folk drog Håkan Nesser – en man som jag haft sällskap med på en turné till Finland. Helena Sigander och hennes man, förre politiske chefredaktören på Svenska Dagbladet, har också talat där. Det var förresten han som en afton berättade att Göran Bengtson fått sparken från Svenskan. Det blev en glad afton i puben som ligger under samlingslokalen. Nu är också Bengtson borta.

Två män med stånd

Jag fick allt mer att göra med Helmuth Glöck. Somt var allvar, som rena tokerier. Som när vi skaffade stånd på Kiviks marknad och Sjöbo marknad för att kränga böcker. Aldrig har jag träffat så många illiterata människor som där. Nu har Helmuth flyttat sitt förlag Gondolin från Eslöv till Stehag– en väldig resa på tolv kilometer. Trycker böcker gör han inte heller längre, däremot är han svensk agent för tryckerier i Polen. Det var därför som DAST trycktes i Gdansk ända tills papperstiningen lades ner och numera finns på webben (www.dast.nu) med Leif-Rune Strandell som stark man och chefredaktör.

Vårvintern 2004 skrev Olov Svedelid och jag tillsammans en bok där gamle Casinoskådespelaren (jo, han är mycket annat också) Gösta Krantz berättar sina minnen. Den heter Krantz från glädjevården, kom strax före jul och också tryckt i Gdansk. Och jag lyckades med en sak som jag bestämt mig för: att utnyttja alla fakta om Maffian som jag började skaffa för snart två decennier sedan. Jag trodde att boken Maffia – En brottsorganisation från födelse till fall skulle bli den sista bok jag skulle få ut innan omvälvningen den 16 januari 2005, då jag blev pensionär.

Än har jag inte gungat

Jag hade pratat om att jag till den dagen skall skaffa mig en gungstol. Efter en tid skulle jag till och med börja gunga lite. Men det var nog mest prat … Efter att utbetalningarna från pensionsmyndigheten startade har jag inte hunnit sitta mycket i den där gröna gungstolen. Det var detta år Helmuth Glöcks förlag Gondolin publicerade mina memoarer. De fick titeln Ur min skottvinkel och hade brasklappen ”Baserad på en sann historia” på omslaget. Jag tyckte det var säkrast och som extra hängsle, livrem och säkerhetsnål inledde jag alltsammans med ett citat av John Steninbeck: ”Inget förgyller det förflutna så mycket som ett dåligt minne”. Det är den boken som flyttat till internet och som du sitter och läser just nu.

Den holländske förläggaren Ron Bezemer kom på besök vilket resulterade i att flera av de böcker jag skrev under pseudonymen Christian Aage dök upp på hans språk. Den första fick titeln Retour Stockholm och sen kom några till. En hette Under Vuur och det funderade jag på ett tag innan det slog mig att det nästan lät som engelskans ”under fire”. I den vevan fick jag också ut gamla JAS-planen på tyska. Där hette den Das JAS-komplott och i likhet med många andra översatta svenska deckare pryddes omslaget av röd stuga med vita knutar. Denna låg i havsbandet. Jag noterade att mer berömda kolleger hade större stugor, men alla var lika röda.

Ruskiga morf och ruskiga straff

Ett projekt som höll sig inom det svenska rikets gränser men ändå kändes riktigt intressant var att gräva i krymplingen Per Johan Petterssons leverne och slutliga död den 17 mars 1893 som den siste avrättade i Gävleborgs län. Bödel var skarprättare A. G. Dahlman (1848–1920) och det gruvliga evenemanget ägde rum på gården till cellfängelset i Gävle. Per Johan kom från Alfta i Hälsingland där han, fadern och bröderna drev en lönnkrog. Dit kom en dag länsman Albert Gawell – bror till den senare så kända Ida ”Delsbostintan” Gawell-Blumenthal – tillsammans med fjärdingsmannen Olof Norén för att ta en titt på familjens verksamhet. Det blev bråk och yngste sonen Karl Erik Pettersson fick fram ett vapen och de båda myndighetspersonerna miste livet. Vid rättegången i Bollnäs kom man fram till att Per Johan var anstiftare. Han dömdes till döden medan de övriga fick fängelsestraff.

Jag funderade länge på hur detta material skulle hanteras. Till sist bestämde jag mig för att göra en roman. Under den här tidsperioden i Norden hände mycket. Bland annat växte sig veckotidningsbranschen stark. Därför lät jag en fiktiv journalist från Söderhamn bli det nav som historien i Brännvinet Bössorna Bilan kretsade. Boken blev något av en succé, åtminstone norr om Dalälven.

Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm lades ner 2005. Olov Svedelid hade insjuknat, flera av de gamla kämparna hade dött. Orken var på något vis borta. FKIS hade bildats som en kompisförening men vi skrev också noveller till landsortspressen, gjorde antologier och hade en massa hyss för oss.

Litteraturvetaren och novellspecialisten Bertil Falk i Skåne tyckte inte att en så god idé skulle få gå i graven. Han bildade raskt en ny förening där några av de gamla ”kisarna” kom med. Alltsammans döptes till Novellmästarna, ett namn som väl mer innehöll ironi än hybris. Landsortspressen höll emellertid på att omstruktureras och försvann mer eller mindre som mottagare av våra noveller. Men vi gjorde korta antologier för LL-förlaget under en tid. Föreningen finns kvar och Cecilia Wennerström, novellmästarmedlem och förläggare, har gett ut antologierna Skottdagen och andra ruskigheter samt Sista resan och andra slutstationer på sitt förlag Wela.

Novellsamling

Bertil Falk – som också är förläggare och äger ZenZat Förlag – fick idén att botanisera bland de cirka 600 noveller jag skrivit och för det mesta sålt till veckopress. Han valde ut ett tjog av dem och släppte samlingen Paradisvägen (2011) i sin bokserie ”Dolda noveller och glömda pärlor”. En annan av mina noveller, Affären som inte sålde kräftor kom 2008 med i en Novellmästar-antologi – Crime – The Swedish way – som Bertil med hjälp av sina amerikanska kontakter fick ut i det stora landet i väster.

Mitt bland alla dessa goda nyheter kom en riktigt usel. Birgittas syster Kerstin blev sjuk, underlivscancer konstaterades. Vi besökte henne på Kärnsjukhuset i Skövde och en tid senare blev det begravning. Det där tog Birgitta mycket hårt och onda känningar i kroppen som hon tidigare inte brytt sig om sökte hon nu läkare för. Året var 2006 och jag arbetade med fortsättningen på den trilogi som inletts med Den långe från Sundsvall flera år tidigare. Torsten Widholm och hans MBAB Förlag ville ge ut alla tre böckerna, även den som Wahlström & Widstrand publicerat tidigare.

Birgitta drabbas av cancer

Nu konstaterade läkarna att Birgitta hade framskriden bröstcancer och jag alternerade mellan skrivande och att transportera henne till sjukhus, företrädesvis St Görans och Karolinska men även till Södersjukhuset. Ibland trodde vi att allt skulle gå bra, andra dagar var gråare.

Jag lyckades bli klar med böckerna och alla tre kom ut 2007 som Den långe från Sundsvall, Den vackra från Huddinge och Den mördade i Mölndal. Huvudperson i alla tre var den polis som varit gemensam hjälte i FKIS-arnas stafettdeckare Mordisk resa genom Sverige – den inför kvinnor ständigt upphetsade Nisse Holgersson.

Det blev det sista jag skulle producera på ett tag. Jag hade en idé om att skriva en faktabok om världens alla seriemördare (i urval, gud ske lov) och började skriva men fick lov att lägga projektet på hyllan. Birgitta blev allt sämre. Som om inte cancer skulle vara nog drabbades hon också av ett par stroke. Jag försökte hjälpa henne så gott det gick och fick i min tur assistans av våra barn Helena och Johannes. Det finns nog ingenting som kan få en människa att känna sig lika otillräcklig som när en livskamrat drabbas av någonting fruktansvärt.

Cancer är en jävla sjukdom.

Den 16 augusti 2009 satt jag och barnen vid hennes säng på Bromma sjukhus och såg henne dö. Hon blev 69 år gammal och vi hade varit tillsammans i över 30.

Ett tomrum

Det blev ett stort tomrum i mitt liv och jag tyckte inte längre att det där jobbet med att skriva böcker var så viktigt längre. Det enda som var någorlunda roligt var att åka till Hälsingland sommartid. Nu fanns inte Ländsjö skola kvar i släkten längre. För ett halvt decennium sedan hade jag och Birgitta sålt kåken till dotter Helena och hennes dåvarande fästman. De jobbade hårt med huset och tydligen slet det på förhållandet. Slutet på den historien blev att Helena löstes ut.

Men jag ville inte skiljas helt från min ungdoms landskap. En sommar hyrde jag ett hus i Skärås, blott en halvmil från Ländsjö, men året efter hamnade jag i Järvsö som hyresgäst i ett ombyggt härbre. Sommaren därpå lyckades jag få hyra ett hus i Stocka, ett vackert havsnära ställe ett par mil norr om Hudiksvall.

Tog tag i gammal text

Jag vet inte vad som flög i mig, men till Stocka tog jag med datorn och den text jag hunnit med att skriva om de där förbaskade seriemördarna. Efter att ha läst igenom den nu så gott som glömda texten kom skrivlusten tillbaka, sakta men säkert. Det tog någon månad men till sist kunde jag lägga de sista utskrifterna till handlingarna. Det blev Torsten Widholms förlag som 2011 kom att publicera Seriemördare – Ondskans ansikten i alla världsdelar. En ovanligt vacker bok blev det dessutom, något som förlagets designer Joakim Skyttberg kan ta åt sig stor ära för.

Lusten att skriva avtog allt mer. Jag bävade inför att starta på en blank sida med vetskapen om att inte få sluta förrän jag nått fram till sidorna 250 eller 300. Dessutom hade jag ju kommit ut med nästan två gross böcker sedan Nästa nummer 1966. Ja, mer än så om jag räknade in alla nyutgåvor, antologier och novellsamlingar.

Fast en idé snurrade i skallen – en vinterhistoria som skulle utspelas i en by utanför Ljusdal i Hälsingland (alltid detta Hälsingland!). Det var gudskelov inget mastodontverk, bara cirka 100 A4-sidor långt och 2012 gav Cecilia Wennerströms Wela ut Varulven i Ljusdal som e-bok. Eftersom Cecilia tycktes gilla mitt sätt att skriva rotade jag igenom min hårddisk och hittade en bok som jag skrivit åt en skånsk förläggare som aldrig kom sig för att ge ut den innan rättigheterna återgick till mig. Jag skickade den till Wela och, jodå, snart var också Mannen på havets botten en e-bok. Så där har det fortsatt. Hon har gjort mina första deckare om Lennart Lind, trilogin om Sundsvall-Huddinge-Mölndal och Christian Aage-serien, där alla fått nya, fräscha omslag, som e-böcker och fler ska det tydligen bli. Dessutom har Cecilia gett ut en pappersbok, en som jag trodde var en vanlig ungdomsbok, men som visat sig vara fantasy. Den heter Den stora planeträddningen och kom 2013.

Till råga på allt hittade jag ett par nyöversättningar jag gjort av två Sherlock Holmes-berättelser av Sir Arthur Conan Doyle: Baskervilles hund och En studie i rött. Cecilia gjorde e-böcker av dem också.

Nyttan av föreningar

Man har alltid nytta av att vara med i föreningar. I synnerhet Novellmästarna har på senare tid varit alldeles otroligt bra. När min väninna Helena Sigander – ordförande i Novellmästarna när detta sätts på pränt – startade förlaget Exilium ville hon ha mig med i författarkadern trots att jag envist hävdade att jag inte tänkte skriva något nytt (”Jag har plågat det arma svenska folket tillräckligt!”). Hon började lite löst med att ge ut en samling av mina gamla noveller under titeln Ett mord i månaden.

Fortsättning följde med ytterligare ett verk med en historia: Jag hade kontaktats av en förläggare som ville att jag skulle förvandla min första Ben Hoganbok till science fiction. Eftersom jag inte är så bra på det vetenskapliga blev gamle Hämnaren en space opera som fick den tjusiga titeln Främlingen från en annan värld. Det var en minst sagt förbluffande skröna med rymdvarelser, gammalt skrock och lite gamla minnen från min barmdoms matinéer på Röda Kvarn, Rita och Skandia i Hudiksvall. Helena log lite maliciöst åt berättelsen – och gav ut den.

Det skulle bli mer grädde på moset. 2003 hade jag fått ut boken Männen från Finnmarken på det lilla förlaget Edicom i Söderbärke. Jag tyckte själv om den historien som bygger på verkliga händelser tiden före och efter solskensolympiaden 1912, i trakterna kring poeten och kompositören Dan Anderssons bygder, Finnmarkerna norr om Ludvika i Dalarna på gränsen till Västmanland. Där härjade en flåbuse vid namn Kalle ”Gardist-Kalle” Granlund som hade en styvson som hette Albert. Dessa två förknippas med fyra mord varav två är utredda, ett ouppklarat och ett osäkert om det ens inträffat.

Kring dem och andra osofistikerade människor spann jag en skröna om en tid som kan kallas den gamla onda tiden med fattigdom, förnedring, sprit och ond bråd död. Men också om en ung mans längtan efter frihet och social acceptans. Jag skrev till lite i ursprungshistorien och presenterade manuskriptet för Helena. Inte nog med att hon antog det, hon bestämde sig för att ge ut boken i tryck under namnet Morden i Finnmarken.

Mina äventyr i e-boksbranschen tycks fortsätta.

Jag har nästan slutat fundera på om någon ska behöva skriva min nekrolog.

Kjell E. Genberg, 2013