Biografi

Den danske bryggaren J. C. Jacobsen, som grundade Carlsberg, sa en gång att känslor uttrycks i gärningar. Det har fått stå som motto för mitt författarskap, även om kritiker ofta irriterat sig på att jag föredrar handling framför inre monologer. Vid det här laget, år 2026, kan jag räkna till drygt 300 utgivna böcker. Det är inget världsrekord, men det som skiljer mig från många andra är att jag fått nästan allt jag hittat på publicerat i någon form.

Jag föddes den 16 januari 1940 på BB i Hudiksvall. Mina första år tillbringade jag i byn Gia norr om staden. Mina morföräldrar, Per och Inga, var djupt religiösa men också praktiska människor. De lärde mig läsa vid fyra års ålder när vi passerade stationsnamnen då i åkte lokaltåg. Morfar Per, en friskus och snickare, lärde mig fiska och ta i med händerna, medan jag i smyg började skriva mina första historier med snickarpenna på affärspåsar eller direkt på de nya tapeterna bakom kammardörren.

Min barndom kantades av flyttar allteftersom min far Sven fick nya jobb som grovarbetare. I byn Sanna bodde vi i samma hus där vår hyresvärd en morgon mördade sin familj och sedan tog sitt eget liv – en händelse som gjorde mig spännande i skolkamraternas ögon. Jag var ingen idrottskille, trots farsans försök att få mig intresserad av tips och fotboll; jag föredrog att slänga pinnar som föreställde sjörövarskepp i älven och följa deras färd. Eller leka Robin Hood vid Storstenen i Fors. Dassen var mitt barndoms bibliotek där jag slukade Lektyr och Tidsfördrif.

När mamma dog 1954, bara 34 år gammal, lärde jag mig att aldrig tro på högre makters underverk. Då var jag elev vid Hudiksvalls Läroverk men var mer intresserad av att smuggla sprit och cigarretter i hamnen än av fysikens lagar. Jag gav ut en egen hektograferad tidning – Pesets Ingalunda – där jag häcklade lärarna och påstod att det var rektorns fru som styrde skolan. Det ledde till att jag fick sluta, men samma dag började jag som volontär på Hälsinge-Kuriren. Där bevakade jag jubilarer och begravningar och varje tryckt rad jag skrev gav tio öre i ersättning.

Snart lockade världen utanför Hälsingland. Som 14-åring liftade jag till Tyskland och Paris, där jag smugglade med mig en sköldpadda och åt en besvikelse till löksoppa. Havet ropade, och jag mönstrade på som mässkalle på fartyget Beluna. Jag blev dödligt sjösjuk på Nordsjön, blev kär i en engelsk tös vars namn jag lät tatuera på armen. På m/s Mongolia upplevde jag Havannas bordeller, åt apa i Panama och besökte Empire State Building i New York. Min sjökarriär slutade med att jag av misstag styrde en klinkerlastad skuta rakt igenom ett minfält i Östersjön medan styrman sov ruset av sig.

Hemma i Sverige blev jag en "hoppjerka". Jag arbetade som lotsbiträde på Hölick och körde truck på järnverket i Sandviken. Jag krossade glas i norrländska kaféer som försäljningsassistent och tömde mudderpråmar i Hudiksvalls hamn om nätterna medan jag sålde undulater i en zoologisk affär om dagarna. Under lumpen på Berga hamnade jag i fängelse för fylla i tjänsten, men släpptes efter ett dygn för att kunna servera vid en fest på slottet.

Efter militärtjänsten återvände jag till journalistiken och blev lokalredaktör i Ljusdal. Där kom jag i kontakt med popbandet The Panthers. Jag sa upp mig från tidningen och blev deras manager. Vi fejkade röstsedlar till Idoltoppen, turnerade i England utan arbetstillstånd och fick se oss själva i TV-programmet "Det hänger på håret". Jag flyttade till Stockholm, jobbade för Sting Production med band som Lee Kings och knaprade det då tillåtna amfetaminet Ritalina för att hålla mig vaken under finska turnéer.

Min första bok, Nästa nummer (1966), skrevs under pseudonymen K. Ehrling efter en vild festnatt i en musikervilla i Hässelby. Den trycktes av misstag i 10 000 exemplar och såldes via postorder till popungdomar. När popvågen ebbade ut hamnade jag i ekonomisk knipa och började skriva pornografiska noveller och romaner åt Curt Hson. Han lärde mig att en bok skulle ha tio kapitel, sju sidor göka och tre sidor handling. Under namnet Kurt Ehrling producerade jag titlar som Kuk kuk sa göken och Lustans väg. Det var en hård men nyttig skola i att leverera manus under tidspress.

Vändningen kom när jag lyckades övertala Williams förlag att satsa på en svensk västernhjälte: Ben Hogan (ursprungligen Johan Hellgren från Delsbo). Under pseudonymen Matt Jade (namnet var inspirerat av min nyblivna hustru Margareta Jaderius) författade jag 56 volymer om denne hälsing som blev cowboy i USA. Jag var noga med den historiska korrektheten och läste in mig på amerikansk 1800-talshistoria, vilket ledde till faktaboken Vilda Västern (1974) som såldes i närmare 100 000 exemplar. Samtidigt producerade jag porriga texter till LP-skivorna Bordellmammas julvisor och Gammeltjo med bordellmamma tillsammans med Lasse Holm som skrev musiken.

År 1974 debuterade jag som seriös deckarförfattare med Fnask i fördärvet. Jag ville skriva om vardagligt polisarbete utan superhjältar, och boken hyllades av Hans Stertman för sin realism. Detta öppnade dörrarna till de stora förlagen. Jag blev en del av kollektivet Bo Lagevi, där vi var sex författare som skapade den svarte polisen Harald H. Harald i den fiktiva staden "Staden". Min bok Storstöten (1976) kom tvåa i Bonniers stora deckartävling. Under denna tid hamnade jag ständigt i luven på kritikern Göran "Slaktarn" Bengtson, som jag till slut gav en snyting i ett trapphus efter en förlagsfest på Forum. För att hämnas på de mest högfärdiga kritikerna skapade jag senare pseudonymen Christian Aage. Hans Göteborgsdeckare, med schacktitlar som Italiensk öppning, prisades av samma personer som tidigare sågat mig; de kallade mig nu för en "skicklig debutant".

Livet i radhus i Västerhaninge och senare Vallentuna slutade i skilsmässa från Margareta. Jag köpte den gamla skolan i Ländsjö i Hälsingland av konstnären Rolf Lidberg och gjorde den till mitt skrivarslott. Där föddes idén till mitt hittills största historiska projekt: Rallarliv. Det blev en serie i tolv delar om Robert Starks öden under järnvägsbyggandet i Norrland vid sekelskiftet 1900. Jag reste genom hela Norrland i husbil för att göra research och hittade historier om lönnkrogar och rörliga horhus som SJ helst ville glömma. Jag lät även verkliga historiska figurer dyka upp i böckerna, som mördaren Kniven i Delsbo.

År 1979 gifte jag mig med Birgitta Härner, och vi fick sonen Johannes. Under 80-talet pendlade jag mellan att vara chefredaktör för åkeritidningar och att skriva kriminalromaner som Höjdaren (1980) för Bra Spänning. Jag började också översätta och texta videofilm, vilket ledde till en offentlig fejd med översättaren Nils Olof Westberg om översättningen av Monty Pythons Life of Brian.

Sjukdomen sarkoidos slog till 1989 och förlamade mitt ansikte, men jag fortsatte skriva och rita tidningslayouter från sjukhussängen på Karolinska. Efter tillfrisknandet reste jag till Chile och Jamaica för research och kom ut med thrillers som Fantomen och Bult. Jag skapade också serien Enheten, som handlade om en hemlig statlig organisation som skyddade politiker och mörklade deras misstag. Jag tog över DAST Magazine efter Iwan Morelius 1994 och drev tidskriften som ägare och utgivare under många år. Samtidigt var jag aktiv i Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm och när den lades ner var jag med och startade sällskapet Novellmästarna 2004.

Vid sidan av deckarna fortsatte jag med historiska skildringar. Jag skrev Emigrantpojken som första bok i en bokserie för Gondolin och den historiska kriminalromanen Huset vid sjön (under pseudonymen Ida Maria Bengtsdotter) för Wahlström & Widstrand.

De senaste decennierna har präglats av både förluster och ny arbetslust. Birgitta dog i cancer 2009, en händelse som förlamade mitt skrivande under en lång tid. Men likt ett gammalt äppelträd har jag burit mer frukt på ålderns höst. Jag började skriva dekalogen X-gruppen 2018 om polisen Katarina Solberg i Hudiksvall. Jag samarbetade med Ulf Broberg om sju polisromaner och såg mina verk översättas till både ryska och holländska. Min son Johannes har till och med översatt en av mina noveller till esperanto.

År 2026 markerar utgivningen av min senaste roman Arvegods för bokförlaget Aleph som hösten samma år ger ut den utökade versionen av mina memoarer från 2005.