Titel: YRKESMANNEN
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: 45
Förlag: Malmborg & Hedström Förlag
Utgivare: -
Medförfattare: -
Pseudonym: Matt Jade
Mina bidrag: -
År: 1976
Typ: Pocket
Genre: Västern
Språk: Svenska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: 126
Ord: -
Längd: -
Omslag: Curt Dahlgren
Tryck: Bohusläns Grafiska AB, Uddevalla
ISBN: -
Status: Slutsåld
Baksidestext:
F. J. Turner var yrkesman ända ut i fingerspetsarna. Hans yrke var mord. Han fick sin näring ur blod och våld. Tillsammans med sitt band hade han besatt staden Benson för att vänta på en kumpan som flytt ur fängelset med ett helt uppbåd i hälarna. Sherifferna i uppbådet skulle dödas och sedan kunde Turner härja fritt i Arizona.
Han visste att den ende som kunde stoppa dem var Ben Hogan – så det tog hans kvinna Perrita som gisslan.
Recensioner: -
Titel: YRKESMANNEN
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: 45
Förlag: Melker Förlag
Utgivare: -
Medförfattare: -
Pseudonym: -
Mina bidrag: -
År: 2019
Typ: E-bok
Genre: Västern
Språk: Svenska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: -
Ord: -
Längd: -
Omslag: -
Tryck: -
ISBN: 9789176150443
Status: Slutsåld
Baksidestext:
F.J. Turner var yrkesman ända ut i fingerspetsarna. Hans yrke var mord. Han fick sin näring ur blod och våld ... Tillsammans med sin liga hade han besatt staden Benson för att vänta på en kumpan som flytt ur fängelset med ett helt uppbåd i hälarna. Sherifferna skulle dödas och sedan kunde Turner och kumpanen härja fritt i Arizona.
De visste att den ende som kunde stoppa dem var Ben Hogan – och de hade tagit hans kvinna Perrita som gisslan.
Recensioner: -
Titel: DEN PROFESSIONELLE
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: -
Förlag: -
Utgivare: Westernmagasinet
Medförfattare: -
Pseudonym: Matt Jade
Mina bidrag: -
År: -
Typ: -
Genre: Västern
Språk: Danska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: -
Ord: -
Längd: -
Omslag: -
Tryck: -
ISBN: -
Status: Slutsåld
Baksidestext:
F. J. Turner var professionell til fingerspidserne. Hans profession var mord. Han levede af blog og vold. Sammen med sin bande havde han besatt byn Benson for at vente på en kammerat, der var flygtet fra fængslet med en patrulle i hælene. Sherifferne i patruljen skulle slås ihjel, og så kunne Turner og hans kammerat frit hærge i Arizona. De vidste, at den eneste, der kunne standse dem, var Ben Hogan ... så de havde taget hans kvinde ... Perrita ... som gidsel.
Recensioner: -
Staden Benson plågades svårt av middagshettan. Staden hade cirka femhundra invånare och av dessa var kanske femtio ute på gatorna. De rörde sig långsamt, i en takt som visade att de var ytterst dåligt intresserade av dagens värv och arbete. Benson pressades av en het sommar, och ändå var det bara början av maj ännu. Det skulle komma att bli mycket värre.
Vikarierande sheriff Ben Hogan var en av de femtio som vistades utomhus. Han höll på att gå middagsrundan längs gatorna. Skjortan klibbades fast mot kroppen. Svetten var som klister. Stövlarna drog upp damm eftersom han släpade fötterna efter sig. Han var långt ifrån så pigg och alert som han brukade vara.
Den svarta Stetsonhatten var tillbakaskjuten i nacken. Han brukade aldrig ha den på det viset i vanliga fall, men nu ville han att den minimala blåsten skulle fläkta lite på hans hettande panna.
Han hade druckit alldeles för mycket kvällen innan - också en ovanlighet när det gällde honom. Precis som att jobbet som sheriff var en ovanlighet. Men allt hade ett samband. Baksmällan kom sig av att han firat tillsammans med några vänner inne på saloonen kvällen innan. De hade firat att han skulle knyta hymens band på kyrkligt allvar med sin kvinna Perrita. I åratal hade de levat i "synd" i stugan i Eden Valley, långt inne i massiva Drakbergen. Sedan hade Perrita fått för sig att hon ville bli gift på de vitas sätt. Den ceremoni som hennes folk - apacherna - bestått dem med räknades inte av vita människor. Hon hade grubblat över saken och kommit fram till att det var därför som hon inte respekterades av folket i städerna Tombstone och Benson och i byn St. David mellan dem.
Ben Hogan hade inte velat ta henne ur den missuppfattningen och efter ett tag hade han gått med på att de skulle gifta sig i kyrkan. Prästen i Benson hade lovat att ställa upp. Men det måste lysa för dem fyra.
Därav sheriffjobbet.
Sheriff John Young var den ende lagväktaren i Benson. Fyrtiofem dagar tidigare hade han trillat av hästen och brutit benet. I en halv månad skötte han sina plikter från sjuksängen och hoppades på att bli bättre. Det var omöjligt för honom att få tag på någon som ville arbeta som vicesheriff under hans sjuktid. När så Hogan, Perrita och deras gamle vän, den skäggige, jättelike före detta spejaren och trappern Hobo McKim kom till stan visste han att de skulle behöva någonstans att bo.
Stan ägde ett obebott hus vid huvudgatans ena ände och mot att få bo där under lysningstiden accepterade Ben Hogan att tjänstgöra som sheriff. Vikarierande sheriff och inte vicesheriff, eftersom han absolut vägrade att svära in sig för någon längre ämbetsperiod.
Han spatserade tungt gatan fram och kände sig tung i huvudet. Inte ens tanken på den kommande vigseln kunde liva upp honom. Det enda som fick honom att le var att han hade gjort ett gripande under natten. Hobo hade blivit full som vanligt, betydligt fullare än alla de andra, och Ben Hogan hade förpassat honom till arresten. Fast han var inte säker på vem det var som hade stöttat vem på vägen till den gamla adobefinkan.
Han vandrade vidare och såg knappt husen och affärerna framför sig. Men han var säker på att ingen skulle ställa till med bråk i den här hettan. I alla fall ingenting så pass allvarligt och energikrävande att han skulle bli tvungen att ingripa Han gick längs huvudgatan och gned halsen hart med högernävens valkar. Det gjorde ont, och det var bra för smärtan fick honom att glömma hur hett det var. Just nu skulle han med glädje ha bytt sin stjärna mot ett stort glas svalt öl, men sheriff Young hade strängt förbjudit honom att dricka någonting före solnedgången.
Planktrottoarerna på båda sidor om gatan låg i det närmaste helt öde. Det hördes slammer från saloonen. Vid disken inne i matsalen satt några karlar och petade i sin mat. Nere vid diligenshållplatsen stod ett par svettiga gubbar och lastade lador på vagnen som snart skulle avgå ner mot Tombstone och Douglas vid mexikanska gränsen. Tvärs över gatan, mitt inne i stan, hängde några lodare vid den nybyggda järnvägsstationen.
Ben Hogan korsade gatan och började gå ner mot Golden Wheel Saloon. På vägen passerade han Simon Walkers kontor och lager. Walker var affärsman med intressen i boskapsindustrin, och för tillfället var han också arbetsgivare åt Perrita. Hon stod antagligen inne på lagret och prickade av varor på en lång lista. Simon Walker hade blivit mycket förvånad när han fick höra att Perrita kunde läsa och skriva. Av två orsaker: för det första var hon kvinna och för det andra indianska. Fast Walker såg troligen saken i omvänd ordning.
Perrita! Han försökte tänka sig henne som mrs Hogan. Nej, det fick nog bli Perrita i fortsättningen också. Så fort prästen läst sina besvärjelser över dem skulle han lämna in sheriffbrickan och alla tre - Hobo hörde ju till familjen - kunde rida tillbaka till Eden Valley och fortsätta att leva precis som förut.
Han passerade Golden Wheel och kastade en avundsjuk blick mot kunderna därinne. En liten öl skulle räcka för att ta bort känslan i kroppen. Den skulle kunna puffa baksmällan framför sig i ytterligare någon timme. Ge lindring. Sheriff Young skulle kanske aldrig få reda på att han knallat in och fuktat sig. Dessutom borde sheriffen förstå verkningarna av gårdagskvällens firande. Ben Hogan ryckte uppgivet på axlarna och fortsatte. Sheriff John Young förstod aldrig någonting som inte stod inskrivet i reglementet. Han levde efter regeln att en dags uppoffring gjorde nästa dags nöjen desto njutningsfullare. Med den skillnaden att han ogärna tillät några nöjen ens nästa dag.
Han hade till och med tackat nej till drinken de varit hem till honom med. Ben Hogan vankade vidare och nu kändes hettan om möjligt värre än tidigare.
– Ben!
Ropet kom från trottoaren bakom honom. Han vände sig om och leendet han åstadkom var äkta. Han kände så väl igen Perritas röst, fast utseendemässigt hade hon förändrats sedan de kom ner till Benson. Hon gick inte klädd i skinn längre utan hade en lätt bomullsblus nerstoppad i en vid konfektionssydd kjol.
– Hej, Perrita, sa han. Jobbar du inte?
– Lagergubbarna var tvungna att lägga sig i skuggan en stund. Har du träffat diligenskarlen än?
– Jag lämnade ditt brev till kusken, log han. Så fort de kommer till Tombstone lämnar han in det på affären, och sedan hämtar han paketet på hemvägen från Douglas. Nog ska du hinna klä dig till vigseln.
– Jag är bara rädd att jag måste göra ändringar, svarade hon. Man kan inte låta såna här viktiga saker vänta till sista minuten, Jag vill att du ska vara stolt över mig, Ben!
– Det är jag, svarade han och ögonen glittrade. Med eller utan kläder. Jag kommer tillbaka när jag gått rundan. Då är jag ledig en timme och då hinner vi prata mer.
Han satte ett par fingrar till hattbrättet och bugade stelt, världsvaneparodiskt.
– Okay, sa hon och vände sig om för att återvända in på lagret.
Men hon blev stående. Stannade tvärt och stirrade på en svartmuskig man som dykt upp bakom husknuten och nu befann sig mindre än en meter ifrån henne. Hon hade inte hört honom komma, alltså måste han ha stått i den lilla gränden intill saloonens ena gavel. Hon drog häftigt efter andan när hon såg ytterligare tre karlar komma ut. De såg bistra och våldsamma ut och blickarna var tomma döda och farliga.
– Se till att fruntimret kommer härifrån, Hogan! sa den svartmuskige. Vi har en sak otald med dig.
Perrita backade ner på gatan och in i Ben Hogans skyddande armar, Hogan studerade de fyra ytterst noga. Han hade aldrig sett någon av dem tidigare, men de kände tydligen honom. I alla fall hans namn.
– Vad är det om? frågade han och rösten lät tjock.
– Rent personligt och passar inte kvinnfolk, svarade mannen. Inte ens apachefruntimmer. Se till att hon kommer iväg härifrån.
