Titel: UTPRESSAREN
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: 18
Förlag: Pingvinförlaget (Williams)
Utgivare: -
Medförfattare: -
Pseudonym: Matt Jade
Mina bidrag: -
År: 1973
Typ: Pocket
Genre: Västern
Språk: Svenska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: 126
Ord: -
Längd: -
Omslag: B-O "Bowen" Wennerberg
Tryck: Elanders, Göteborg
ISBN: -
Status: Slutsåld
Baksidestext:
Ben Hogan hade lärt sig läxan: sikta till höger om mynningsflamman från din motståndare och skjut någon decimeter högre upp.
Där bör hjärtat sitta. Och om du hinner, be till Gud att karlen inte är vänsterhänt.
Recensioner: -
Titel: UTPRESSAREN
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: 18
Förlag: Läsförlaget
Utgivare: -
Medförfattare: -
Pseudonym: Matt Jade
Mina bidrag: -
År: 1993
Typ: Pocket
Genre: Västern
Språk: Svenska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: 142
Ord: -
Längd: -
Omslag: Spansk tecknarstuga
Tryck: Aktietrykkeriet i Trondhjem
ISBN: -
Status: Slutsåld
Baksidestext: -
Recensioner: -
Titel: UTPRESSAREN
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: 18
Förlag: Melker Förlag
Utgivare: -
Medförfattare: -
Pseudonym: -
Mina bidrag: -
År: 2015
Typ: E-bok
Genre: Västern
Språk: Svenska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: -
Ord: -
Längd: -
Omslag: -
Tryck: -
ISBN: 9789176150177
Status: Slutsåld
Baksidestext:
Efter att ha hittat en död man i öknen rider Hogan in i Snaketown nära mexikanska gränsen där det visar sig att alla inte är glada över hans fynd. Så pass missnöjda att de inte vill se honom vid liv.
Uppgörelsen kommer.
Men Ben Hogan hade lärt sig läxan när det gällde revolverdueller – sikta till höger om mynningsflamman från din motståndare och skjut någon decimeter högre upp. Där bör hjärtat sitta. Och han hann be en tyst bön till högre makter om att den andre inte var vänsterhänt.
Tre snabba skott dånade över den dammiga gatan. Sedan hördes det metalliska ljudet av en revolver som slog i trä. Och någon sekund senare dunsen från en fallande kropp ...
Recensioner: -
Ben Hogan drog till sig tyglarna och fick hästen att ta ett språng åt sidan. Handen gled ner mot revolverkolven.
– Såja, pojken! Lugn!
Hans stålblå blick fastnade på den livlösa varelsen som låg ett par meter från hästens framben. Sedan lät han blicken glida vidare över det gråbruna landskapet, men där fanns ingenting att se.
Fortfarande med högerhanden i närheten av revolverkolven gled Ben Hogan ur sadeln och gick fram till den döde mannen på marken. Karlen var nästan dold av vegetationen. Bara benen stack fram under buskaget. Ben såg upp. Gamarna som han observerade för någon timme sedan cirklade fortfarande i luften ovanför platsen. Cirklarna var kortare nu.
– Jaså, det var en människa i alla fall, muttrade Ben tyst för sig själv.
Det var tidigt på dagen. Solens första strålar hade inte mer än hunnit kila sig över krönet på bergskammen i öster, just där Ben passerat ett par timmar tidigare. Där hade det doftat av marsvår och stigande sav i den bistra vinterluften, men här nere i ökenlandet var lukterna dävnare och mättade av lätt förruttnelse.
Ökenremsan låg inklämd mellan höga, rödaktiga berg. Uppe i de östra bergen stod barrskogen grön och frisk, men här nere fanns bara mesquite, saltgräs, salvia och kaktus.
Skillnaden i temperatur var också påfallande. Solen kändes redan het på Ben Hogans rygg när han lutade sig fram och tog en första ordentlig titt på liket under busken. Över honom seglade gamarna på nästan orörliga vingar.
De asätande fåglarna kunde se och ana sig till död på långt håll, och det var åsynen av dem som fått Ben att rida av den nästan osynliga stigen och bort mot buskväxtligheten inne på sandmesan.
Den dödes händer kändes kallt fuktiga. Likstelheten hade börjat inträda.
– Underligt, muttrade Ben för sig själv. Han kan inte ha legat här så länge.
Som de flesta andra ryttare i ensligheten talade han gärna för sig själv. Det hade blivit en vana. När han var ensam ute i markerna lättade det att höra en mänsklig röst, även om det bara var hans egen. Och han hade lärt sig att hästen trivdes med lite småprat.
Innan han undersökte den döde närmare började han granska marken. Han hittade avtryck av hovar i den sandiga jorden, men däremot fann han inga fotavtryck efter människor. Ben Hogan grep den dödes fötter och halade ut honom. Mannen var medellång och klädd som alla andra boskapsmän. Han låg med ansiktet nerborrat i marken. Ett skotthål i nacken visade klart och tydligt att han inte hade dött av vanligt solsting. Runt skottsåret var det solblekta håret solkat av levrat blod.
Hästen fnös och skrapade med foten i sanden. Ben gick fram till djuret och klappade det på halsen.
– Ja, det verkar lite knepigt, sa han. Men jag tror inte att karlen har blivit skjuten här. Den som mördade honom gjorde det någon annanstans. Låg antagligen i bakhåll, och när det var över kastade han liket över hästryggen och tog hit honom. Det är ett bra gömställe. Här skulle han inte ha blivit hittad i första taget om jag inte råkat få syn på gamarna.
Han började gå runt platsen. Hästspåren ledde ut i sanden men efter en kort bit försvann de helt. Den eviga vinden hade fyllt ut dem. Ben Hogan återvände till sin häst och tog loss packrullen bakom sadeln.
Han rullade upp den och tog fram presenningen som han brukade använda som underlag när han bäddade ute om nätterna. Han lade den tunga duken över den döde och letade reda på fyra stora stenar som han rullade upp på presenningshörnorna för att hindra blåsten från att riva duken med sig. Han tittade upp mot de stora fåglarna. Nu var de så nära att han kunde se deras nakna halsar.
– Ledsen att göra er besvikna, muttrade han med ett flin. Ni får leta efter något annat att stilla hungern med!
