Kjell E. Genberg – Sveriges meste författare

Celldörren slog igen med ett metalliskt skrammel bakom honom och hans näsa var nära att krossas mot det smutsiga golvet när de två fängelsevakterna vräkte in honom i den trånga cellen. Han kände blodsmak i munnen efter den effektiva misshandel han fått genomgå sedan han fördes till fängelset. Ögonen var nästan igenmurade och kroppen täckt av blåmärken.

Det tog nästan en minut innan han orkade resa sig upp så pass att han kunde se sig omkring i det lilla rummet med tegelväggarna. Grått ljus silade in i cellen från ett gallerförsett fönster högt uppe under taket. Luften var unken och rå.

Han kom upp på knä. Kroppen värkte enormt efter de många batongslagen. Läpparna var svullna och hade stora jack efter tänderna på insidan.

Cellen var sparsamt möblerad. Ett skrangligt träbord stod under gallerfönstret. Det fanns två stolar till bordet. Vid den motsatta väggen fanns två väggfasta britsar över varandra. På bordet stod en rostig kruka med vatten och i hörnet längst bort en latrinhink.

Den undre britsen var upptagen av en mager man i fängelsets grå lump. Han hade brinnande, flackande ögon och veckogammal skäggstubb över det fängelsegula ansiktet.

Nykomlingen reste sig upp och tog stöd mot britsarna för att hålla sig på benen. Han måste hålla emot för att inte kräkas. Hela kroppen gjorde uppror mot den behandling han utsatts för efter att ha förpassats till fängelset.

Mannen som låg på britsen höjde sig upp på ena armbågen och stirrade på honom. Det fanns en svag glimt av medlidande i de brinnande ögonen. Så flyttade han sina ben in mot väggen.

– Sitt, sa han.

Nykomlingen sjönk ner på den hårda britsen. Madrassen var så tunn att han kunde känna strängbottnen genom den. Filten som låg över madrassen hade inte tvättats på de senaste åren och den luktade som om den hade använts i ett hyrstall innan den upphöjdes till fängelseinventarium.

Upphöjdes, förresten! Han suckade, eller rättare sagt släppte ut luft ur lungorna så att det plågade bröstet sänktes, medan han funderade på om han inte skulle ha haft det bättre på en skitig filt i ett förfallet hyrstall.

Ingenting kunde vara värre än detta.

Han föste undan en lock av det blonda håret ur pannan där kallsvetten klibbat fast det. Sedan såg han på sin medfånge.

– Tack, sa han och menade det verkligen.

Han kände sig alldeles för svag för att kunna ta sig upp till den övre britsen. Den andre drog sig uppåt och stödde ryggen mot tegelväggen.

– Jag heter Jack Monroe, sa fången och räckte fram handen. Du?

Nykomlingen skakade hans hand.

– Hogan, sa han. Ben Hogan.

– Du verkar illa däran, menade Monroe. Jag har sett folk som blivit slagna av plitarna förr, men dig tycks de ha gått extra hårt åt.

Ben Hogan nickade. Han lutade sin svullna kind mot de svala tegelstenarna i väggen. Huvudet kändes som tandvärk.

– De gjorde det! svarade han.

Monroe klev ur britsen och gick fram till bordet. Bakom den bastanta celldörren hängde ett par smutsiga, minimala handdukar på sina hängare. Jack Monroe tog en av dem och hällde lite vatten på den. Sedan återvände han och började badda Ben Hogans ansikte. Ben såg tacksamt på sin medfånge. Det svala vattnet lindrade svedan en aning.

– Ska jag hjälpa dig upp? undrade Monroe. Det blir bättre om du får vila några timmar.

– Tack, sa Ben Hogan. Om du vill göra det, så ... Jag tvivlar på att jag skulle orka på egen hand.

Med Monroes hjälp kom Ben upp i överslafen. Han lade sig på rygg med ett stönande och stirrade hjälplöst upp i taket. När han slöt ögonen såg han en blodröd dimma som flimrade likt värmevågor över het ökensand. Monroe lämnade den våta handduken och slängde sig sedan på sin egen brits.

Det gick två timmar. Ingen av fångarna inne i cellen talade. Ben hajade till när han hörde tunga steg ute i korridoren. Järndörrar skramlade och stegen närmade sig alltmer. Några minuter senare rasslade det till av nycklar i dörren och den svängde upp på knirrande gångjärn.

En vakt med brett ansikte och brutal mun stod i dörrhålet och tittade in i cellen. När han såg Ben Hogans sönderslagna ansikte skymta på den övre britsen log han ett grymt leende. Sedan nickade han. En liten gubbe i fängelsets kläder kom in i cellen. Han kastade två bruna bröd på bordet och tittade efter om det fanns vatten kvar kruset. Sedan återvände han ut i korridoren och kom tillbaka med ett par bleckpytsar med någonting i.

Så fort han kommit tillbaka ut i korridoren igen slängde vaktmannen igen dörren och nyckelknippan rasslade när han vred in låskolvarna i läge med dubbla slag.

Jack Monroe svängde benen över britskanten och gick till bordet. Han luktade i den ena av de små pytsarna.

– Svinmat igen! grymtade han buttert. Men det är ju allt man får på det här stället! Kan du komma ner, Hogan, eller vill du att jag ska räcka dig käket?

– Jag ska försöka ta mig ner, svarade Ben Hogan.

Han lyckades rulla över kanten. Armarna värkte och handflatorna sved när han sänkte sig ner till golvet. Han stapplade ett par steg på ostadiga ben, men så återfick han balansen och satte sig på stolen bredvid bordet.

Jack Monroes beskrivning av maten var inte alldeles korrekt. Ben Hogan kunde knappast tänka sig att det fanns grisar som åt sådan mat. Det var en underlig röra av illasmakande isterslamsor, bönor och kokt potatis där skalen fortfarande satt på. Allt var ihopmosat till en oaptitlig röra.

Jack Monroe grimaserade illa, men han åt upp det som fanns i snuskburken. Ben tvingade i sig ett par skedar men var nära att kräkas. Han sköt undan pytsen.

– Jag förstår dig, muttrade Monroe. Det tog mig flera veckor innan jag kunde äta skiten. Om du inte vill ha så kan jag käka upp det. Ät brödet i stället. Det är hårt som fan, men det smakar i alla fall nästan som bröd.

Ben nickade och lyckades bryta av en bit av det stenhårda brödet. Det gjorde ont när han tuggade men han tvingade sig till att få ner det. Sedan Monroe förklarat att han kunde blöta upp brödkanten i vatten gick det lättare. Jack Monroe åt upp Ben Hogans portion röra också, även om han inte såg ut att direkt njuta av måltiden.

Tjugo minuter senare kom vaktmannen tillbaka och den gamle fången dukade ut. Då låg redan både Ben Hogan och Jack Monroe på britsarna igen. Dörrarnas skrammel och rasslet från låsen dog bort och korridoren blev tyst.

– Ska du sitta länge? frågade Jack Monroe efter en stunds tystnad.

Ben Hogan svarade inte. Han hörde hur medfången rörde på sig i underslafen. Det knastrade från den torra halmen i madrassen och kuddvaret.

– All right, fortsatte Monroe lite senare. Du behöver inte säga något om du inte vill. Själv ska jag sitta elva månader till. Så du kunde vara lite talförare om vi nu ska vara cellkompisar. Jag har suttit ensam i tre månader och det blir jävligt trist att inte få prata.

Ben Hogan rullade över på sida och kikade ner mot mannen i underslafen. Han log snett men det fanns ingen glädje i leendet.

– Jag blir inte så gammal här, sa han buttert. Du får hoppas på att det kommer någon efter mig som är bättre på att prata. Jag känner inte så mycket för samtal ...

– Inte så gammal? sa Monroe och vred upp sig på ena armbågen igen. Vad menar du?

– Det är tisdag i dag, sa Ben Hogan bittert. Jag har sex dagar kvar av min vistelse här. På måndag morgon ska de hänga mig! Klockan sju på morgonen, har man sagt.