Kjell E. Genberg – Sveriges meste författare

Luften kändes nästan kall när Manilla Grey klev ut på baktrappan till Cat House i Contention City. Hon huttrade till och gick över den kala bakgården mot gränden som ledde ner till San Pedro River. Några disiga moln hängde tätt över den tröga vattenytan, för just här var strömmen minimal.

Contention City var bara en skugga av sitt forna, förfallna jag. Man hade i ett anfall av storhetsvansinne gett platsen beteckningen stad. By skulle ha varit betydligt lämpligare, men gruvarbetare och prospekterare som kom till Arizona slog på stort redan från början. Alla husanhopningar som innehöll fler än tre kåkar blev automatiskt en stad.

Manilla Grey såg ut över floden. Med en suck drog hon schalen tätare kring axlarna och började gå mot den usla stuga som var hennes hem från morgon till eftermiddag.

Månen speglade sig i floden. På andra sidan kunde hon vagt se resterna av det som en gång varit de rika San Pedrogruvorna. Lite längre söderut låg Quiburi Site, en annan gruva. Nu fanns knappt någon brytning kvar alls i Cochise County, som häradet hette. Att Contention City inte ännu blivit en spökstad som alla de andra gravbyarna runt omkring berodde enbart på en sak.

Borgmästaren i Tombstone hade blivit vald på att förbjuda prostitutionen inom stadsgränserna. Alla damer i "lätta gardet" tvingades hitta andra arbeten, och sådana fanns inte. Men en italienare från New York hade lusläst stadens lagar och förordningar och funnit ut att Contention City inte löd under Tombstone. Den upptäckten gjorde Vincente Camatta och hans vänner i New York och New Orleans rika. De såg till att det kom flickor till territoriet och att Cat House öppnades med buller och bång.

Den sidendraperade, plyschmöblerade bordellen fick Contention City att leva upp igen.

På kvällar och nätter.

På Cat House arbetade tolv flickor det sena skiftet fram till fyra på morgonen. Sedan fanns det åtta som arbetade dagtid. Manilla Grey hörde till dem som gick natten den här veckan.

De senaste tio timmarna hade hon tillfredsställt sexton kunder. Det var fredag och månadsskifte. Avlöningsdagar för de gruvarbetare som fanns kvar i Tombstone med omnejd, och likaså avlöning för de kofösare som arbetade på rancherna i området.

Hon hade tjänat sammanlagt sextio dollar. Av dem tog syndikatet, som representerades av Vincente Camatta, hälften. Vidare kostade det henne tio dollar i veckan att få bo i det dragiga skjul som Camatta kallade för hus och hyrde ut åt henne. Maten kostade ytterligare tio dollar i veckan, klädskötsel och tvätt gick på fem dollar. Vidare kostade det minst tio i veckan att köpa spriten som var nödvändig för att Manilla Grey skulle orka hålla på i det yrke som kallades världens äldsta.

Hon ruskade olustigt på sig vid minnet av sexton män som i nio fall av tio luktade svett och som i tolv fall av tio fick henne att känna sig förnedrad som människa.

Men hon visste att hon aldrig skulle kunna bryta sig loss.

Hur mycket har jag sparat? tänkte hon. Tre hundra dollar? Inte mer i alla fall! Det kommer man inte långt på. Inte långt åt något håll - särskilt inte när man inte ens vet åt vilket håll man ska. Bara åt vilket håll man inte ska! Inte österut. Inte tillbaka till kusten. Inte tillbaka till kvinnofängelset i Richmond.

Det var tre är sedan hon lyckades rymma därifrån.

Manilla var octoron, hade en åttondel svart blod i ådrorna. Men hon var vit nog i skinnet för att kunna passera som anglosax och protestant - det enda som dög i Richmond. När arbetsgiverskan kom på Manillas hemlighet anmälde hon helt sonika sin tjänarinna för polisen och påstod att Manilla stulit ett halsband.

Manilla Grey dömdes till sex år på spinnhuset.

Efter två år lyckades hon fly och kom i kontakt med syndikatet i New Orleans. Tack vare dem - eller kanske snarare på grund av dem - hade hon aldrig saknat jobb sedan.

En madrass kunde alltid försörja sig.

Och dem ...

Hon ruskade av sig tankarna och började gå ner längs gränden mot floden. Contention City var tyst och stilla nu. Några timmar tidigare hade revolverskotten ekat på den dammiga huvudgatan, men nu låg de cowboys som roat sig med att skjuta bort dyrbar ammunition på gamla skyltar. De flesta sov väl, men det fanns ett par töser på Cat House som tog chansen att få lite övertid och pengar som de kunde stoppa ner i egen ficka utan att behöva dela med sig.

Manilla Grey rundade planket till det gamla bryggeriet. Huset där man fabricerade öl och en del olika sorters sarsaparilla var hoprasat, men planket stod kvar. Fem meter bort såg hon mannen.

Det var en satt, grovhuggen karl med breda axlar. Han var klädd i en rutig skjorta av den sort som timmerhuggarna i Montana gärna klädde sig i. Inte heller byxorna var av den sort som användes mest i den här delen av Arizonaterritoriet. Över bröstet gick en blå lapp upp och fästes i ett par hängslen av samma tyg. På huvudet hade han en slak mössa. Han bar ingen revolver, men midjan trängdes in av ett brunt bälte.

Manilla Grey stannade upp när hon såg honom och automatiskt klistrades leendet på i ansiktet.

– Hej, mister! log hon. Uppe redan eller uppe än?

Han svarade inte och hon tog ytterligare ett par steg fram mot honom.

– Vad sägs om en liten trevlig stund tillsammans? frågade hon. Vi kan gå hem till mig. Där är det ostört och bra.

Mannen grymtade någonting som hon inte uppfattade riktigt. Manilla fick för sig att han förhörde sig om priset. Hon kunde inte se hans ansikte.

– Bara tre dollar, log hon. Jag lovar att du kommer att bli nöjd.

Genom att ta hem en kund slapp hon att gå igenom räkneverket på Cat House och kunde behålla pengarna själv. Tre dollar var inte mycket, men bättre än de en dollar och femtio cent hon skulle få behålla i annat fall. Vincente Camatta hade en hagga som satt på övre våningen i Cat House och prickade av de flickor som kom upp med kunder. Efter varje arbetspass lämnades listorna ner till Camattas kontor där bordellinnehavaren sedan räknade ut hur mycket pengar som skulle gå till varje flicka.

Manilla Grey log stelt mot den främmande mannen vid planket. Han rätade på ryggen och klev fram mot henne. Först blev hon glad, för hon trodde att han hade accepterat erbjudandet. Sedan såg hon glimten i ögonen på honom och en kall känsla av skräck spred sig genom kroppen. Så kände hon igen honom.

Hon backade och spärrade upp ögonen.

– Nej! flämtade hon.