Kjell E. Genberg – Sveriges meste författare

Han hade just hjälpt henne ner från vagnen när det hördes skottlossning inne i banken på andra sidan gatan. Innan någon av dem hann reagera slogs banklokalens dörrar upp, Två maskerade ryttare kastade sig upp på sina hästar, gav dem sporrarna och satte av därifrån.

– Perrita! vrålade Ben Hogan. Undan!

Men det var redan för sent. Den närmaste hästens manke träffade henne i sidan och vräkte henne mot flakvagnens bakhjul. Hon skrek aldrig när hon föll, kved bara lite och tryckte händerna mot den runda magen.

Ryttarna försvann i ett moln av damm och ut genom bankdörren kom fem människor. Tre av dem stödde två som tydligen hade blivit skottskadade. Ben Hogan föll på knä intill Perrita och han såg smärtan i hennes ögon när hon stirrade tillbaka på honom.

– Barnet, stönade hon. Jag känner att någonting hände med barnet.

Han svalde och stirrade sig vilt omkring. Perrita var i femte månaden och om någonting hände nu ... Han visste inte vad han skulle säga, inte vad han skulle göra. Till sist reste han sig sakta.

– Ligg kvar här, Perrita, viskade han i hennes öra. Jag ska hämta en läkare med detsamma.

Han skyndade bort till Doc Smiths mottagning på Allen Street, nästan vägg i vägg med Occidental Saloon. De två karlarna från banken var redan där tillsammans med de tre som hjälpt dem dit. Hogan störtade in i väntrummet och fick syn på den skäggige läkaren genom den öppna dörren till sjukrummet.

– Doc! ropade han. Du måste komma med mig med detsamma. Det är Perrita! Hon fick en smäll i magen och barnet ...

Doc Smith tittade upp från det bandage han höll på att lägga om patientens axel.

– Ser du inte att jag är upptagen? fräste han. Jag har annat att göra än tänka på gravida kärringar. Den här mannen har fått en skottskada vid ett bankrån alldeles nyss.

– Allvarlig? frågade Hogan och lade band på sig.

– Inte särskilt. Bara ett ytligt sår.

– Eftersom du tog honom först måste han vara mest illa skadad, inte sant?

– Det stämmer nog! svarade läkaren.

– I så fall kommer du med mig med detsamma, Smith! sa Hogan hårt. De här två mår inte mer illa av att vänta i ett par minuter, men i Perritas fall kan det gälla liv eller död! För mitt och hennes barn!

Smith såg allvarligt på Ben Hogan. Sedan vinkade han till sig den gamla sköterskan.

– Du kan fortsätta med bandageringen, sa han till henne. Jag kommer snart tillbaka.

Han tog sin svarta läkarväska och fick småspringa vid Hogans sida för att hålla samma takt tillbaka till vagnen. Perrita satt fortfarande vid vagnshjulet och hon var likblek i ansiktet. Doktor Smith föll ner på knä bredvid henne och kände henne på magen. Han mulnade och såg upp mot Hogan.

– Har du någonting att hålla för med? frågade han. Jag vill ta en närmare titt på det här innan jag flyttar henne.

Ben nickade och drog ner den väl använda filten från kuskbocken. Några nyfikna hade stannat för att se vad som höll på att hända vid vagnen. Ännu fler nyfikna stod utanför banklokalen där sheriffen just höll på att gå in. Han bredde ut filten runt läkaren och indiankvinnan och doktor Smith lyfte på hennes hjortskinnskjol. Sedan skakade han missmodigt på huvudet. En pöl av svart blod hade trängt ut och färgat hennes lår och gatans torra sand.

– Är det ...? frågade Hogan.

– Ja. Jag kan ingenting göra, sa läkaren. Det är ett missfall. Hon måste ha fått en ordentlig smäll. Vi måste ta upp henne till mottagningen. Det här är inte att leka med. Hjälp henne upp på vagnen.

Ben och doktor Smith hjälptes åt att få upp Perrita på flaket. Sedan körde de till mottagningen. Sköterskan hade klarat av de två andra patienterna och såg till att Perrita placerades på undersökningsbordet. Hogan fick lov att vänta ute i väntrummet där han hade ytterst svårt att koncentrera sig på de tummade gamla exemplar av Harper's Weekly som var Smiths enda lektyr för de oroligt otåliga.

Det dröjde nästan en timme innan Smith kom ut till honom. Hogan reste sig och såg förväntansfullt på honom. Smith skakade långsamt på huvudet och lade handen på Ben Hogans axel.

– Jag är ledsen, sa han. Vi gjorde vad vi kunde, men det var omöjligt. Smällen i magen skadade fostret så mycket att hon inte fick behålla det.

– Hur är det med henne?

– Efter omständigheterna väl.

– Kan hon ... Kan vi ...?

Doktor Smith nickade.

– Hon är inte skadad på annat sätt. Hon kan få barn igen om det var det du menade.

– Ja, det var det jag menade.

– Men det är inte värt att vi skickar hem henne ännu, fortsatte läkaren. Om det tillstöter någonting så är det bäst att hon blir kvar här. Jag har ett litet sjukrum hemma, och min fru kan sköta om henne medan jag är på praktiken.

– Det blir nog bra, svarade Ben Hogan. får jag träffa henne?

Han blev insläppt och talade med henne i en knapp halvtimme. Hon var mycket svag av blodförlusten. Ben Hogan fylldes av en helig vrede mot människorna som gjort henne detta. Att de rånade en bank var en sak, men att de med berått mod red ner en kvinna under flykten var en helt annan. De hade dödat hans ofödda barn och det var något han inte kunde förlåta. Han kände hämndbegäret äta sig allt djupare in i mellangärdet. När han lämnade henne hade han bestämt sig.