Titel: STORM ÖVER DRAKBERGEN
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: 51
Förlag: Malmborg & Hedström Förlag
Utgivare: -
Medförfattare: -
Pseudonym: Matt Jade
Mina bidrag: -
År: 1976
Typ: Pocket
Genre: Västern
Språk: Svenska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: 126
Ord: -
Längd: -
Omslag: B-O Wennerberg
Tryck: Bohusläns Grafiska AB, Uddevalla
ISBN: -
Status: Slutsåld
Baksidestext:
Det nyetablerade markbolaget sålde tomter som de på något underligt sätt skaffat sig uppe i Drakbergen utanför Tombstone. Ännu underligare var att man på flera av landstyckena hittade guld. Det blev rusning till Drakbergen. Människor med guldhungern brännande i bröstet sökte sig dit. De gjorde allt för att komma över rikedomen.
Och mitt emellan två rivaliserande guldfält låg Ben Hogans lilla farm i Eden Valley. Många trodde att det fanns gott om guld på hans marker.
Recensioner: -
Titel: STORM ÖVER DRAKBERGEN
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: 51
Förlag: Melker Förlag
Utgivare: -
Medförfattare: -
Pseudonym: -
Mina bidrag: -
År: 2019
Typ: E-bok
Genre: Västern
Språk: Svenska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: -
Ord: -
Längd: -
Omslag: -
Tryck: -
ISBN: 9789176150504
Status: Slutsåld
Baksidestext:
Det nyetablerade markbolaget sålde tomter som de på något underligt sätt skaffat sig uppe i Drakbergen utanför Tombstone. Ännu underligare var att man på flera av landstyckena hittade guld.
Det blev rusning till Drakbergen. Människor med guldhungern brännande i bröstet sökte sig dit. De gjorde allt för att komma över rikedomen.
Och mitt emellan två rivaliserande guldfält låg Ben Hogans lilla farm i Eden Valley. Många trodde att det fanns gott om guld på hans marker och ...
Recensioner: -
– Jag ska flå dig levande och ge skinnbitarna till hönsen, din förbannade skitstövel!
Mannen höll nävarna knutna och vreden gnistrade i de bruna ögonen. Han var klädd som en luffare, i en trasig brun skinnjacka med rutig, smutsig skjorta under. De reviga korderojbyxorna var nerstoppade i läderstövlar med bred tå och tjocka sulor. Runt jackan satt ett slitet revolverbälte vars hölster innehöll en revolver av spansk modell. Det var ett hål i kullen på den bruna filthatt han hade på huvudet. I det sparsamma hakskägget fanns fläckar av tuggtobak och i mustaschen fanns rester kvar av de senaste dagarnas måltider.
Han hette Paul Gilliam och luktade som en sophög.
Mannen bakom skrivbordet tycktes inte bry sig om raseriutbrottet. Han satt lugnt och stilla och såg på den vildsinte besökaren. Rummet var ganska stort. På väggarna hängde ett par kartor över Arizona, några vyer av fotograf Fly och flera mindre tomtkartor. Framför skrivbordet stod en stol som den argsinte mannen hade sparkat lite åt sidan. Vid ena kortväggen fanns en hylla fylld med hoprullade kartor och böcker med titlar som visade att ägaren var intresserad av mineralogi och geologi. Den matta glasrutan i dörren in till kontoret hade ett firmanamn i bladguld som effektivt blickfång: Markbolaget Nya Arizona.
Direktören i Nya Arizona, Robert Knixton, lutade sig fram över skrivbordsskivan och öppnade en stor silverask som stod på bordet. Han valde omsorgsfullt ut en cigarr, kramade den med fingrarna intill örat för att höra om den var för torr, blev nöjd och tände den. Hela tiden höll han blicken stadigt riktad på Paul Gilliam.
– Jag är inte riktigt säker på att jag har förstått vad ni är missnöjd med, mister Gilliam! sa han och såg upp mot rökmolnet som seglade majestätiskt mot takbräderna. Vi har inte tvingat er att köpa mark av oss. Det gjorde ni helt av egen vilja. Det var inte vi som påstod att det skulle finnas guld där uppe i Drakbergen. Vi skulle aldrig påstå en sådan sak. Om vi hade haft den minsta anledning att tro att det funnits guld på markerna där så hade vi naturligtvis inte sålt marken utan börjat med egen brytning.
Det skummade vitt i Paul Gilliams mungipor och han slog näven i bordet så att bläckhornet hoppade och en penna rullade över kanten, ner på golvet där den blev stående med spetsen ner som ett spjut.
– Det är värdelös mark och det vet ni förbannat väl, mister! skrek han. Jag betalade allt jag ägde för markbiten. Fem tusen dollar som handpenning och sjuttio dollar i månaden som avbetalning i åtta år. Så står det på kontraktet!
– Just precis. Det kontrakt som ni själv skrivit under.
– Jag räknade med att hitta så pass mycket guld där att jag fick igen mina utlägg, fortsatte prospektaren. Men där finns inte kattguld ens en gång. Jag hittade några små korn där, inte särskilt många ounces. Det var också allt!
– Verkligen? svarade Robert Knixton och drog ytterligare ett bloss på den svarta kubanska cigarren. Och när hittade ni det guldet?
– Alldeles innan jag skrev på kontraktet, sa Paul Gilliam.
– Så? Ni trodde alltså att ni gjorde en bra affär. Ni trodde att ni skulle lura oss. Om det hade visat sig att det fanns gott om guld på marken så hade ni förstås inte kommit hit och klagat i dag.
– Nej.
– Som jag trodde! Men vi har aldrig förespeglat att det skulle finnas något av värde däruppe. Som ni kanske minns så talade vi bara om att det fanns gott om villebråd där och att det var en alldeles utmärkt tomt för att bygga en jaktstuga. Någonting annat kan jag inte påminna mig om att vi har sagt! Så från min vinkel sett är saken klar.
– På vilket sätt?
Direktören ryckte på axlarna.
– Antingen betalar ni sjuttio dollar före kvällen eller också tar vi tillbaka marken! Så enkelt är det. Paragraf sex i kontraktet, sa han och reste sig för att gå i riktning mot ett skåp vid väggen. Jag har kontraktet härinne och kan visa er.
