Titel: SKALPJÄGARNA
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: 28
Förlag: Pingvinförlaget (Williams)
Utgivare: -
Medförfattare: -
Pseudonym: Matt Jade
Mina bidrag: -
År: 1974
Typ: Pocket
Genre: Västern
Språk: Svenska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: 128
Ord: -
Längd: -
Omslag: B-O "Bowen" Wennerberg
Tryck: Elanders, Göteborg
ISBN: -
Status: Slutsåld
Baksidestext:

Skalpjägarna hade fått syn på Ben Hogan och Hobo McKim tillsammans med den sårade indianen. Ugly Brown drog upp sitt gevär och siktade.

Sedan suckade han och sänkte det igen.

Avståndet var för långt.

– Vi kan inte ta risken att låta den där rödingen tala om för de där typerna vart hans jaktkamrater tagit vägen, sade han. De där tre måste dö! Efter dem!

Recensioner: -

Titel: SKALPJÄGARNA
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: 28
Förlag: Melker Förlag
Utgivare: -
Medförfattare: -
Pseudonym: -
Mina bidrag: -
År: 2016
Typ: E-bok
Genre: Västern
Språk: Svenska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: -
Ord: -
Längd: -
Omslag: -
Tryck: -
ISBN: 9789176150276
Status: Slutsåld
Baksidestext:

Bakgrund till historien: Under 1800-talets krig mot ursprungsbefolkningen i USA var det flera delstatsregeringar i sydväst som skrev kontrakt med män som hade till yrke att döda indianer. Därmed uppstod en av västerns största ”industrier” – skalpjakten. I denna råa jakt gällde det att ta och sälja så många skalper som möjligt. Det blev givetvis inte alltid fientliga indianer som dödades och blev av med håret.

Ugly Brown var en av dessa skalpjägare. En ung indian kom sårad undan de brutala männens massaker och hittades av Ben Hogan och Hobo McKim. Men Brown och hans män var dem tätt i hälarna och fick syn på trion.

– Vi kan inte ta risken att låta den där rödingen prata om vart hans jaktkamrater har tagit vägen, ropade Ugly Brown till sina hejdukar. De där tre måste dö! Efter dem!

Recensioner: -

Apachernas eld brann vilt nere i dalgången. Då och då vacklade någon av de tjugo indianerna fram och kastade mer bränsle i flammorna. En satt och hamrade vilt på en liten trumma och han ackompanjerades av en stamfrände som slog med sin kniv i hackiga, rytmiska mönster mot en tom butelj.

Några dansade ostadigt runt det flammande bålet och några låg och sov. Resten argumenterade högljutt med varandra medan de spelade monté. När de inte grälade så fnissade de högljutt som barnungar.

Ingen av apacherna hade sitt vapen i närheten.

En av männen vid bålet började halvspringa runt, runt. Han letade i varje buske och skreva.

– Tiswin! ropade han högt. Jag vill ha mer tiswin!

Men det fanns inte mer någonstans. De fem buteljerna som de funnit nere i dalgången var allt som lämnats kvar där.

De fem männen uppe i sluttningen såg på varandra med grymma leenden. Ugly Brown gjorde mantelrörelsen på sin Winchester. Han hette egentligen William Brown, men ärren efter ett våldsamt knivslagsmål uppe i Dodge City fick hans ansikte att likna en reliefkarta över Grand Canyon och gav honom ett brutalt, hemskt utseende. Han brydde sig inte om att de övriga kallade honom för Ugly - Fule - Brown. Inte så länge de lydde hans order.

– Det börjar bli dags att ta dem nu, morrade han och lade kolven mot axeln.

Jason Hemmer låg närmast Brown. Också han hade osäkrat sitt repetergevär och matat in en patron i loppet. Hemmer var i tjugofemårsåldern och det här var hans första expedition in i apacheland. Han skakade misstroget på huvudet.

– Ett tjog indianer - och de blir stupfulla på fem flaskor taskig whisky! sa han och såg på Brown. Jag fattar det inte!

Brown grymtade fram något som skulle föreställa ett skratt.

– Indianer är inte människor, sa han kallt. Dessutom var deras kroppar uttorkade och de är inte vana vid alkohol.

De hade sett jaktpartiet tidigare på dagen och räknade ut att apacherna skulle passera dalgången. Ugly Brown hade tagit de fem spritbuteljerna ur packningen och placerat dem mitt i dalen, på en plats som indianerna absolut måste passera. Sedan behövde de bara vänta.

Indianerna kom ett par timmar senare. De hade löpt fram på apachernas vanliga sätt. På lätta fötter och med gungande steg tog de sig fram lika snabbt som en häst i den oländiga terrängen. Indianen som sprang i täten hade plötsligt stannat upp. Han tittade på flaskorna och ropade något till sina kamrater. De hade snabbt sett sig omkring, men de lade inte märke till de fem vita som lag och tryckte uppe på sluttningarna. Inte heller såg de några spår. Ugly Brown hade varit noga med att sopa bort dem efter sig när han ställde ner spriten.

Jaktpartiets medlemmar blev som vargar som fått korn på ett byte när deras blickar fästes på flaskorna. Sprit var något sällsynt. De glömde alla försiktighetsmått, kastade sig över buteljerna och började dricka girigt. Allt annat glömdes.

I den starka solen verkade alkoholen genast.

Om det varit samma antal vita män som delat på samma spritmängd skulle de möjligen ha blivit lätt salongsberusade, men apacherna blev redlöst fulla. De raglade runt och snart började de sjunga sina urgamla sånger. Någon hämtade ved och byggde en eld. En fick fram trumman och sedan var dansen och festandet igång.

Ugly Brown flinade bistert när han såg på de bruna, raglande gestalterna i eldskenet. Skymningen hade kommit snabbt och övergått till mörker, men elden gav ljus så det räckte. I vanliga fall tände jagande apacher bara små eldar. Fyrar som räckte för att steka en bit kött och ge lite värme under en kall natt. Eldar som inte syntes många hundra meter och som aldrig gav någon rök ifrån sig.

Men nu var de fulla och inte det minsta försiktiga.

Ugly Brown nickade till sina karlar. Bredvid Jason Hemmer låg Nick Mongrelli beredd och på sin andra sida hade han Jake Monroe och Louis Marlowe.

– Jag tar den förste, sa Ugly Brown lågt. Sedan är det bara att brassa på för er!