Kjell E. Genberg – Sveriges meste författare

Eve Mitchell stirrade förbluffat på brevet. Hon läste det en gång, två gånger, men kunde ändå inte förstå det. Trots att innebörden var mycket klar.

Din man är bortförd! Inget kommer att hända honom om du inte börjar med efterforskningar. Så länge du är lugn kommer han att återvända oskadd efter den sextonde.

Det fanns ingen underskrift. Eve Mitchell stirrade bort mot den färgglada postorderalmanackan som hängde på väggen inne i ranchhusets största rum. I dag var det den åttonde. Åtta dagar kvar till den sextonde... Men varför? Hon förstod det inte.

Det enda hon begrep var att hennes man var borta. Bortrövad! Hon skyndade ut på verandan och ropade planlöst efter någon av ranchens cowboys. Men hon visste redan från början att det var lönlöst. Alla kofösarna höll till ute på ranchens västra ägor för att samla ihop en hjord som skingrats under det senaste åskvädret.

Det ovädret hade kostat DM-ranchen många kilo kött. Kreaturen hade skenat i vild förskräckelse när blixtarna och mullret dragit rakt över dem. Minst ett dussin djur hade dödats eller lemlästats så att ranchens cowboys inte kunde göra annat än skjuta dem de hittade med ett skott för pannan.

Men Eve Mitchell hade ändå varit glad. Åskan hade fört regn med sig och i den här delen av Arizona hade det inte kommit mer än någon enstaka skur det senaste halvåret.

Hon ropade igen utan att få något svar. Då rusade hon förbi sin lastade flakvagn och sprang mot manskapsbaracken. Hon slet upp dörren. Därinne låg den gamle Ned Broderick och sov på sin brits. Eve Mitchell stannade upp. Sedan svalde hon och gick ut därifrån utan att väcka gamlingen.

Ned Broderick var i det närmaste stendöv. På vilken annan ranch som helst skulle han redan fått sparken som odugling. Men Dave Mitchell lät honom gå kvar som hjälpreda för sin gamla lön. Dave hade tyckt att Ned tjänat dem så länge att han var väl värd de trettio dollar i månaden som betalades ut.

– Man får väl ta det som en sorts pension, hade Dave sagt när han talade om för Eve att han bestämt sig för att behålla Ned.

Hon kom ut i solen och kände sig alldeles hjälplös. Med tunga steg återvände hon fram mot verandan. Eve Mitchell stannade upp vid flakvagnen. Hon såg på säckarna och paketen hon handlat inne i Tombstone, stirrade på dem utan att egentligen se dem. När hon lämnade ranchområdet samma morgon hade Dave suttit i korgstolen på verandan och skrivit på ett valtal som han tänkt hålla nästa kväll inne i Tombstone.

Sedan slog det henne.

Ingenstans i brevet talades om någon lösensumma. Inga direktiv av några slag fanns i meddelandet. Den sextonde! Valet till överdomare i Cochise County skulle ske den femtonde! Dave var en av de två kandidaterna. John Wallace den andre.

En röd dimma av vrede drog för hennes ögon. Sammanhanget stod alldeles klart. Dave Mitchell hade varit den populäraste kandidaten till posten som domare. John Wallace skulle med all säkerhet bli slagen med flera hästlängder när röstsammanräkningen var avslutad. Men Wallace var inte den sortens människa som tålde någonting sådant.

Eve mindes att någon berättat att han hade kommit till Arizona redan när apacherna behärskade större delen av territoriet. Genom en blandning av mod och fullkomlig hänsynslöshet hade han bitit sig fast. Flera gånger hade hans ranch blivit nerbränd av indiankrigare under de svåra åren, men han hade slagit tillbaka. Vid ett tillfälle hade han byggt upp en helt egen vigilantearmé som han gav det opassande namnet Arizona Rangers. De hade på egen hand opererat i bergen för att ta indianskalper. Wallace hade betalat en belöning för varje skalp som levererades till honom - och så länge håret var svart och stripigt struntade han i om det kom från krigare.

Men nu var det andra tider. Nya vindar hade börjat blåsa genom Arizona. Visst fanns det gamla indianhatet kvar hos många, men det var inte lika oförsonligt längre. Hos en del officerare och manskap inom armén - och då särskilt kavalleriet som inte kunde glömma sitt nesliga nederlag vid Little Big Horn - satt det djupt.

Men Wallace glömde aldrig hur det var när Cochise var Chiricahuernas ledare eller vad som hände när den alkoholiserade Geronimo mer eller mindre lurades ut på krigsstigen för att affärsmännen i Tucson-Ringen skulle göra sig nya förmögenheter på att leverera dyra varor till en nödvändigtvis växande armé i Arizona.

Wallace var inte en man som såg till orsaker. Han stirrade sig blind på verkan. Om han hamnade i domarbåset skulle det bli gyllene tider för hamprepstillverkare och bödlar.

Eve satte sig tungt på verandatrappan.

– Det måste vara Wallace som ligger bakom! viskade hon för sig själv. Han har kidnappat den ende kandidat till domarposten som hotar honom!