Kjell E. Genberg – Sveriges meste författare

Han kände det på sig redan innan han red in på gårdsplanen. Någonting var fel. Det stod inte rätt till i Eden Valley. Han hade sin Colt Frontier i handen när han svingade sig ur sadeln och tog mark. Det steg ingen rök ur skorstenen och ytterdörren till stugan var stängd. När han kommit några steg närmare huset stannade han upp. Han rynkade pannan och munnen blev ett smalt streck. Det fanns spår på marken som berättade att stugan haft besök - ovälkommet besök.

Ben Hogan kontrollerade att revolverhanen stod i högsta läge innan han försiktigt närmade sig den lilla trappan som ledde till ytterdörren.

Den var låst.

Han gick fram till fönstret och kikade in. Så vitt han kunde se var rummet tomt. Spisen med bokstäverna som formade orden "Präriens drottning" stod kall borta i hörnet. En stol låg omkullslagen vid bordet alldeles intill.

Ben Hogan vände revolvern i handen och slog kolven i rutan. Det krasade till och glassplitter yrde in i rummet. Han plockade snabbt ur de återstående bitarna och ålade sig in.

Det var då han fick syn på mannen som låg bunden på sängen i hörnet.

– Hobo! viskade han.

Den grovhuggne mannen vred sig i repen. Ben Hogan tog ett språng fram till sängen. Han knöt snabbt upp munkavlen och Hobo McKim drog ett häftigt andetag och spottade ut näsduken som var inkörd i hans mun.

– Ben! stönade Hobo McKim. Perrita ...

Ben Hogan fick fram Bowiekniven ur stövelslidan och skar av repen som fjättrade Hobo. Den store, gamle mannen flämtade och började gnida handlederna för att få fart på blodomloppet igen. Han grimaserade av smärta när fingrarna åter fylldes med livsvätskan.

– Perrita är borta! stönade han lågt. Bortrövad ...

Ben Hogan rätade på ryggen och stirrade på honom. Hobo McKim var blekare än han mindes honom sedan tidigare. Det var fem månader sedan Ben Hogan sist var hemma på farmen i Eden Valley. Då hade Hobo råkat ut för en lunginflammation som nästan tog knäcken på honom. Men gubben var seg och arbetade sig ur sjukdomen på samma sätt som ett vilt djur gör när det råkar ut för en krämpa.

Men nu var Hobo blekt gulaktig i ansiktet och det berodde inte enbart på ljuset som strömmade in genom de skiktade glasrutorna i fönstren. Den jättelika kroppen svällde inte enbart av muskler längre. Det fanns fettvalkar över magen och ansiktet hade fått rynkor som inte ens det grå skägget kunde dölja. Hans buskiga ögonbryn verkade större sedan ögonen sjunkit in.

Det tog Ben Hogan tre sekunder att fatta vad det berodde på.

Whiskyn.

Hobo McKim hade alltid varit flaskans trogne tjänare. I åratal hade han klarat av spriten, men nu hade tydligen alkoholen hunnit upp honom.

– Vad har hänt? frågade Ben Hogan. Perrita kidnappad?

Hobo McKim satte sig upp i sängen. Han såg sig om i rummet. Blicken ljusnade en aning när han såg whiskykruset borta på bänken bredvid spisen och han reste sig för att gå bort till det. Ben Hogan satte handflatan för hans bröst och tryckte honom tillbaka.

– Berätta! sa han hårt.

Hobo McKim drog sin stora hand över ansiktet och det gurglade till i hans strupe.

– I går ... sa han lågt. De var fem stycken. Jag höll på borta i smedjan och Perrita var härinne. Då kom de ridande in genom passet. Jag skyndade mot stugan för att hämta bössan ... Jag visste ju inte vad det var för slags folk! Men jag hann inte. En av dem sporrade hästen så att han lyckades komma mellan mig och stugan och sedan siktade han på mig med sin revolver ...

Han tycktes sjunka ihop på sängen igen. Ben Hogan tog honom i axeln och skakade honom.

– Hobo! Fortsätt!

Gubben skalv till.

– Jag kunde ingenting göra, sa han. Där stod jag med revolvermynningen riktad mot mig. Perrita hann inte heller göra något. Ett par av karlarna skyndade in i huset och tog hand om hanne, släpade ut henne ...

Ben Hogan rynkade pannan.

– Jag begriper inte, sa han lågt.

– Inte jag heller, svarade Hobo McKim. De talade aldrig om varför de gjorde det.

Ben Hogan reste sig och gick till whiskykruset. Han tog en liten klunk och rös till. Det var inte köpwhisky. Hobo måste ha byggt sig en brännare någonstans. Sedan föll hans blick på något gult på bordet.

– Ni fick telegrammet i alla fall, sa han.

Hobo skakade på huvudet.

– Jag har inte sett till något telegram, svarade gamlingen.

Ben tog upp det gula Western Unionpapperet. En enda blick på det räckte för att han skulle se att del innehöll just de ord han skickat från Pueblo Vaca, New Mexico en dryg vecka tidigare. Telegrammet där han berättade att han var på väg hem.

– Hur har det då kommit hit? frågade Ben Hogan skarpt.

Hobo McKim ryckte på axlarna.

– Vet inte! Jag har varit hemma hela tiden och det har då inte kommit någon ifrån Tombstone hit. Perrita har inte varit utanför dalen på flera veckor heller.

Ben Hogan gick bort till dörren och tittade ut över den lilla dalen. Den var döpt till Eden Valley efter paradisets ursprung, men just nu såg han den inte som något paradis. Han stirrade mot de röda bergssidorna som stupade ner mot betesmarker och träddungar i den bördiga sprickan bland Drakbergens för övrigt ofruktsamma jord.

Hobo McKim klev ur sängen. Ben Hogan kunde höra mannens hasande steg bakom sig och sedan lade gubben sin björnram över hans axlar.

– Ben, du måste hitta hanne! sa han. De dödar henne annars!

Ben Hogan snurrade på klacken och stirrade in i Hobos bruna blick. Gubbens ögon var klara och djupa av ängslan. Ben Hogan drog djupt efter andan.

– Varför skulle de döda henne? frågade han.

– De hotade att göra det om inte ...

– Om inte ...?

Hobo McKim suckade hörbart.

– Jag fattar det inte, mumlade han. De sa att de tog Perrita till fånga ... att de skulle döda henne utan förbarmande om du inte hade hittat henne inom fem dygn. Räknat från den dag de tog henne ... och det var i går kväll, strax före solnedgången som de kom hit!