Titel: MORD PÅ EN STAD
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: 31
Förlag: Pingvinförlaget (Williams)
Utgivare: -
Medförfattare: -
Pseudonym: Matt Jade
Mina bidrag: -
År: 1974
Typ: Pocket
Genre: Västern
Språk: Svenska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: 128
Ord: -
Längd: -
Omslag: B-O "Bowen" Wennerberg
Tryck: Elanders, Göteborg
ISBN: -
Status: Slutsåld
Baksidestext:
Staden Oak Ridge hålls i ett järngrepp av en grupp banditer, samtidigt som en lång, blond man sitter i fängelset och försöker återfå sitt minne. Men tiden börjar bli knapp – tidpunkten för den stora penningtransporten rycker allt närmare och redan nu har alltför mycket blod flutit på stadens dammiga gator.
Recensioner: -
Titel: MORD PÅ EN STAD
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: 31
Förlag: Melker Förlag
Utgivare: -
Medförfattare: -
Pseudonym: -
Mina bidrag: -
År: 2019
Typ: E-bok
Genre: Västern
Språk: Svenska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: -
Ord: -
Längd: -
Omslag: -
Tryck: -
ISBN: 9789176150306
Status: Slutsåld
Baksidestext:
Staden Oak Ridge hålls i ett järngrepp av en grupp banditer, samtidigt som en lång, blond man med slokmustasch sitter i fängelset och försöker återvinna sitt minne.
Men tiden börjar bli knapp – tidpunkten för den stora penningtransporten rycker allt närmare och redan nu har alltför mycket blod flutit på stans dammiga gator.
Recensioner: -
Titel: MORD PÅ EN BY
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: -
Förlag: -
Utgivare: Westernmagasinet
Medförfattare: -
Pseudonym: Matt Jade
Mina bidrag: -
År: -
Typ: -
Genre: Västern
Språk: Danska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: -
Ord: -
Längd: -
Omslag: -
Tryck: -
ISBN: -
Status: Slutsåld
Baksidestext:
Byen Oak Ridge bliver holdt i et jerngreb af en gruppe banditter, samtidig med at en høj lyhåret mand mws overskæg sidder i fængslet og prøver at genvinde sin hukommelse. Men tiden begynder at blive knap … tidspunktet for den store pengetransport rykker nærmere og nærmere, og allerede nu er alt for meget blod flydt på byens støvede gader.
... samt 3. afsnit av K. Earl Ginsburgs hylende skægge westernparodi: J. B. Flipperbottoms arv.
Recensioner: -
Ella Paragello stelnade till när hon såg den förvridna kroppen nedanför banvallen.
Hon skrek och ryggade tillbaka ett par steg. Sedan släppte hon blommorna hon hade i handen. Det var en man som låg där och han låg alldeles stilla. Långsamt gick hon fram och tittade på honom. Han var barhuvad och det blonda håret var ihoptovat av blod. Ansiktet var sönderskrubbat - i alla fall det hon kunde se av det. Större delen av ansiktet var begravt i banvallens grus.
Mannens kläder var trasiga och nu när hon kom nära kände hon hur illa de luktade av inpyrd svett och smuts.
Hon vände på klacken och rusade bort mot stan. Fem minuter senare passerade hon den lilla skylten där de avflagnade bokstäverna och siffrorna berättade att platsen hette Oak Ridge och hade 500 invånare.
Antalet stämde inte längre. Det bodde inte mer än högst 250 personer i Oak Ridge - Ekåsen. De som bodde kvar var de som inte orkade ta initiativ att flytta därifrån, sedan det visat sig att stadens grundare tagit alldeles fel när det gällde boskapsdrifternas vägplanering. Det hade från början varit meningen att Oak Ridge skulle bli en oas för kofösarna längs den långa driftvägen från Texas upp till Kansas. Men halvindianen Chisholm och de övriga hade valt att fösa sina kritter nästan etthundra kilometer väster om Oak Ridge.
Inte ens ekarna fanns där. William Hendrix, som grundat Oak Ridge tjugo år tidigare, hade försökt plantera ekar på åsen ovanför stan men jordmånen var för dålig. Det fanns bara två ting som gav Oak Ridge existensberättigande. Det ena var järnvägen där det passerade två tåg i veckan. Ett av dem hade gått förbi utan att stanna samma morgon. Ella Paragello gissade att mannen vid banvallen hade fallit av det tåget. Den andra orsaken var diligenslinjen ner till Paso.
Ella Paragellos flätor fladdrade bakom henne och den rutiga klänningen flaxade när hon på bara fötter kom in på Oak Ridges dammiga gata. Den kallades huvudgatan vilket var sanning. Men det var en sanning med modifikation eftersom staden inte hade fler gator. Det fanns ett par igenvuxna gränder och några stigar till bostadshusen som inte låg med fasaderna mot gatan.
Utanför saloonen stod ett par hästar och viftade bort de evigt kretsande flugorna. På verandan utanför saloonen halvlåg sheriff Clem Armstrong i sin vilstol. Som vanligt hade han ett stop öl på pallen bredvid sig och sporrarna på de dammiga stövlarna var inkörda i hack på verandastolpen. Clem Armstrong hade varit sheriff i Oak Ridge i över tio år. Det hade varit ett lättsamt arbete. Det enda han egentligen gjort under den tiden var att fördjupa hacket i stolpen med sporrarna. Nu var det lagom djupt. Sporrspetsarna satt som de skulle och gav ett perfekt stöd åt benen.
– Mister Armstrong! Mister Armstrong!
Han tittade upp under ett par sömniga ögonlock och såg flickan komma springande. Med en suck lossade han sporrarna och satte ner fötterna på verandabräderna. Är det en jäkla hund som ätit upp en till av familjen Paragellos katter? tänkte han.
– Vad är det, Ella? frågade han och åstadkom ett leende.
Hon stannade upp framför honom och hon flåsade ordentligt efter språngmarschen. Sheriff Armstrong såg uppskattande på henne. Den tunna klänningen dolde inte att hon snart skulle växa upp och bli en vacker kvinna. Än var hon visserligen bara ett barn, men de spinkiga formerna började bli rundare och hon hade fått antydan till bröst.
– Det ligger en karl vid banvallen, flämtade hon. Jag tror att han fallit av tåget och slagit ihjäl sig!
Sheriffen reste sig tungt ur stolen. Magen tog emot. Han gav ölsejdeln en snabb blick. Egentligen borde jag inte dricka så mycket öl, tänkte han, men vad ska jag ta mig för? Det fanns inget annat nöje i Oak Ridge. Han tänkte efter. Det var redan sex år sedan det hände något i stan. Då var det en taskspelare som kom med sin vagn och sålde mediciner. Sheriff Armstrong hade låtit honom hållas tills han var färdig med föreställningen. Men när han försökte sälja sina buteljerade soppor hade burat in honom. Ingen skulle komma och lura invånarna i Oak Ridge så länge han var sheriff där.
– Var hittade du honom? frågade han.
– Nästan en kilometer ut längs järnvägen, svarade Ella Paragello.
Sheriffen rynkade pannan så att de buskiga ögonbrynen såg ännu buskigare ut. Sedan hötte han med ett valkigt finger mot henne.
– Ella lilla! sa han. Jag har sagt åt dig massor med gånger att du inte ska gå så långt ifrån stan. Det kan finnas ormar och annat i det höga gräset. Vad gjorde du så långt hemifrån?
– Jag är ingen barnunge längre, protesterade hon. Dessutom är ormarna säkert räddare för mig än jag är för dem. Jag höll på att plocka blommor. Mamma fyller ju år i morgon!
Sheriffen knäppte med fingrarna.
– Javisst, ja! Det hade jag så när glömt. Hm, du sa att du hittade en död karl?
– Ja.
– Jag ska hämta vagnen så får du följa med och visa mig, sa han.
