Kjell E. Genberg – Sveriges meste författare

Titel: MISTER BIG
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: 24
Förlag: Pingvinförlaget (Williams)
Utgivare: -
Medförfattare: -
Pseudonym: Matt Jade
Mina bidrag: -
År: 1974
Typ: Pocket
Genre: Västern
Språk: Svenska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: 128
Ord: -
Längd: -
Omslag: B-O "Bowen" Wennerberg
Tryck: Elanders, Göteborg
ISBN: -
Status: Slutsåld
Baksidestext:

Ben Hogan var stark, han var tuff och han drog snabbare än någon av agenterna på Daggermans Detektivbyrå. Varför kunde han då inte knäcka Mister Big?

Fast det kunde vara nära. Han gick långsamt förbi raden av män framför bardisken. Höger hand var inte långt från revolverkolven. Hölstret satt lågt och var bundet runt låret med en läderrem. Alla visste vad det innebar. Karlen var professionell. En revolverman. Och just nu tydde hans blick på att han var ute för att döda.

Den rafflande jakten på Mister Big gick mot sitt slut.

Recensioner: -

Tucson, Arizona vilade i mörkret efter en hektisk veckända. Salooner och restauranger låg nersläckta och stans invånare sov. Ner från de höga bergen i norr svepte en lätt vind och fick små dammoln att virvla på de övergivna gatorna.

Mannen som kom gående på huvudgatan riste på axlarna. Det var svalt i luften. Klockan var ett på natten och vid den tiden var bara rovdjuren och hjordvaktande nattskiftscowboys på benen i Arizona. Han kom upp på den bortre planktrottoaren. Där stannade han och såg sig om. Inga livstecken. Han kunde inte upptäcka ett enda dugg, inte ens någon lusig hund som jagade avskräde. Hela världen tycktes sova.

Mannen var klädd som vilken annan Tucsonbo som helst -utom på fötterna. Han tog sig ljudlöst fram på skor försedda med gummisulor och gummiklackar. När han hunnit fram till mitten av huvudgatan svängde han in på en tvärgata som hette Wilton Street men som av invånarna i Tucson kallades för Lerhålet.

Mannen hade hunnit runt hörnet när en skugga plötsligt frigjordes från en portgång. Den nya gestalten började tyst smyga efter.

Mörkret låg tätt över Tucson, Arizona och förföljaren såg knappt mannen han skuggade. Han mer anade än såg att karlen försvann in på gatan i riktning mot Toby Hattons Bankirfirma.

Toby Hatton & Co:s lokaler låg i ett av Tucsons fyra tegelhus. Ett svagt ljus lyste ut genom de två gallerförsedda fönstren mot Wilton Street. Över fönster och dörrar fanns ett sinnrikt system av trådar och ledningar som var anslutna till ett mekaniskt larmsystem. Toby Hatton hade dessutom varit i New York och tittat på några vidareutvecklingar av det som Thomas Alva Edison, trollkarlen från Menlo Park, hade hittat på.

– Jag har installerat ett elektriskt larmsystem i min butik, sa han ett par veckor senare. En ångmaskin nere i källaren driver en generator och sedan kommer det elektricitet i ledningarna. Jag är inte riktigt säker på hur det fungerar, men apparaturen jag såg i New York var fantastisk. Inga inbrottstjuvar i världen kan klara av min affär. Det vore enklare att stjäla guldreserven.

En kollega hade varit nyfiken och bett att få veta vad den där elektriciteten gjorde. Hatton hade satt tummarna i västen och flinat upp sig.

– Som jag sa vet jag inte hur det går till, men jag vet hur det fungerar. Det är som en katt med två huvuden. Det ena huvudet är hos mig i mitt hus och det andra hos sheriffen i stan. Om någon trampar katten på svansen i min butik så jamar den samtidigt hos mig och hos sheriffen.

Men just för tillfället vågade inte Toby Hatton lita enbart på sitt fantastiska larmsystem. Eftersom Hattons Bankirfirma hade bättre kassaskåp än Tucson Commercial Bank hade firman i fredags fått ta emot en skeppning guldsand från en gruva i närheten. Guldet skulle vidare med tåg till öststaterna, men det tåget lämnade inte Tucson förrän på tisdag eftermiddag.

Nu var det söndag natt, några timmar kvar till måndag morgon.

Nattvakten inne i Hattons butikslokal gäspade. Han hade lagt den grovkalibriga revolvern ifrån sig på bordet framför stolen där han satt. Halva natten hade han suttit med öronen på helspänn, beredd att uppfånga minsta misstänkta ljud. Men det hade inte hörts något annat än ångmaskinens stilla dunkande i källarlokalerna.

I källaren intill maskinrummet fanns kassaskåp som var tillverkarnas stolthet och som gav Hatton ytterligare en känsla av trygghet. Det var skåp av en ny och kraftigare modell. Båda var försedda med tredubbla lås av nyckelmodell och dessutom dubbla kombinationslås.

Den gången Toby Hatton sa att det skulle vara lättare att stjäla landets guldreserv hade han inte hört talas om Ken Hiller och Maggie Grove.

Mannen som först slank in på tvärgatan tryckte sig mot väggen och väntade. Den korta jackan buktade ut vid magen, men det berodde inte på att mannen var korpulent. Han såg sig om men lade aldrig märke till förföljaren som stannat upp i ett prång längre upp mot huvudgatan.

Det tog bara några minuter innan en tredje man dök upp i natten. Tucson var tydligen inte så övergivet nattetid i alla fall. De båda andra gestalterna dök tillbaka i skuggornas osynlighet.

Vice sheriff Parkinson stannade till och rullade en cigarrett. Han tände den och drog ett par bloss för att få fart på glöden innan han fortsatte sin rond runt stadens tysta gator. Han passerade prånget där den förste mannen stod på mindre än tio meters håll. Vicesheriff Hugh Parkinson märkte ingenting.

Några ögonblick senare var lagens väktare uppslukad av mörkret. Mannen i prånget dök fram och skyndade längre in i gränden mot Toby Hattons bankirfirma.

En fjärde nattlig pilgrim befann sig samtidigt alldeles i hörnet mot huvudgatan. Han iakttog hur den otydliga skepnaden försvann in i gränden.

– Går allt enligt ritningarna, Maggie? frågade mannen som först dykt in i gränden.

– Jepp, viskade kvinnan. Som smort, Ken.