Kjell E. Genberg – Sveriges meste författare

Ben Hogan tog eftertänksamt en klunk öl.

– Apacher skalperar inte, sa han sen. Det är prärieindianerna som pysslar med sånt. Varför rymde de?

– Bråk om matransonerna, förklarade en annan av uppbådsmännen. Ranchägarna runt Tucson som ska leverera kött till reservatet tjänar bäst på att sälja sina sämsta djur. Så rödskinnen får bara sådana som det är brosk och ben på. Undra på att de bryter sig ut. Jag skulle inte bli kvar en dag om jag tvingades äta sånt. Tro mig, jag har sett hur de har det ...

– Äh, håll käften, Bart, sa Sam. Rödskinnen har det i alla fall bättre än de förtjänar. Jag minns hur taskigt vi vita hade det innan general Miles fångade Geronimo!

Bart skrattade till.

– Fångade han Geronimo? frustade han. Genom att sitta på galamiddagar hos guvernören och hos ranchfolket som tillhörde Tucson Ring? Det var Crook som klarade Geronimo - Miles tog bara äran av det!

Ben Hogan släppte ner fimpen på jordgolvet och dödade den med klacken.

– Anfaller Chiri och hans män folk på väg till och från Mexiko? frågade han. Jag menar ... är det stor risk att de här två hamnar hos dem?

Sam nickade buttert.

– Det kan du skriva upp, mister, sa han. För fem dagar sedan var det två prospektare som fick sätta livet till inte så långt ifrån Big Hatchet Peak. En överlevande berättade att indianerna anfallit. De två strök med när de försökte försvara lägret, men rödskinnen försvann så fort de lagt beslag på deras burros.

– De var hungriga, sköt Bart in. Vad fan skulle du göra själv, Sam, om det sved i magen och du såg några mulåsnor som du kunde käka upp?

– Mulor går för fan inte att äta! fnös Sam.

– Åjo, svarade Ben Hogan. Jag har ätit rostad mula tillsammans med apacher. Det är inte så väldigt gott efter våra mått mätt, men apacherna tycker att det är en delikatess. De käkar skallerormar och råttor också! Allt som finns i markerna är mat för dem.

Sam mulnade.

– Vad är det där för jeppe? sa han och vände sig till O'Fog.

– Han är från Daggermans, svarade kassören. Han är också ute efter de där två som rånade mig i morse!

Sam såg granskande på Hogan.

– Det stämmer, sa Ben. Fast inte för det här rånet. Jag har varit efter Bibber Ahearne och Jake Milliner i några veckor. Ahearne smet ifrån mig när jag skulle föra honom till Texas. Han skulle hängas i Dallas - och dit ska han, om inte apacherna hunnit före med att ta livet av honom! Tack för alla upplysningar. Nu behöver jag bara svar på en enda fråga till!

– Vad?

Ben flinade till.

– Var hittar man ett anständigt matställe i den här stan?

Ollie O'Fog pekade mot ett hus på andra sidan gatan.

– Hos Ma Lake kan man äta billigt och bra, sa han. Hon har den bästa stuvningen i stan.

Ben satte två fingrar till hattbrättet, justerade revolverbältet så att det inte skavde och lämnade saloonen. När han korsade gatan såg han att hästen hade fått både vatten och en hötapp framför sig. Pojken hade gjort ett gott arbete för de småpengar som Ben Hogan gav honom. Tio minuter senare satt han med en skål ångande stuvning och ett glas kallt vatten framför sig inne på Ma Lakes matservering.

Medan han åt grubblade han över vad männen från uppbådet hade berättat om apacherna. Det skulle göra det hela betydligt svårare för honom, men det var inte ett oöverstigligt hinder. Om det gällt någon annan än Bibber Ahearne skulle han kanske ha telegraferat till Daggermans i Pueblo Vaca och sagt att han inte kunde fortsätta längre. Men nu gällde det Ahearne - och därmed hade det gått prestige i saken.

Ingen skulle kunna kasta Ben Hogan från ett tåg och tro sig komma undan med det.

Han måste fortsätta att förfölja - tills antingen förföljaren eller den förföljde stupade på kuppen.

Han betalade för maten och gick till sin häst. Ben Hogan kontrollerade djuret noga innan han satte sig tillrätta i sadeln. Det var inget fel på hästen. Den hade visserligen burit honom lång väg, men han hade ridit den försiktigt, låtit djuret bestämma hastigheten. Han klappade hästen på halsen innan han vände den och red tillbaka samma väg som han kommit.

Han passerade sheriffkontoret. Där var rullgardinen nerdragen. Sheriff Jim Nelson var tydligen inte inne.

Han hade väl gått hem till sig sedan Doc Maggan plåstrat om honom. Diversehandeln och järnaffären var öppna men däremot hade både banken och begravningsbyrån dragit ner skylten som förkunnade "Stängt" på sina ytterdörrar.