Kjell E. Genberg – Sveriges meste författare

Han stirrade misstroget ner på bordet. Det kunde inte vara mer än sju, åtta stycken.

– En halv miljon dollar? sa han.

Mannen bakom skrivbordet nickade.

– Just det, Hogan! En halv miljon. Sex slipade diamanter och två oslipade. Och de måste till Fort Leavenworth snarast.

Ben Hogan kastade en sista blick på stenarna på bordet. Solen sken in lågt genom det dammiga fönstret och fick diamanterna att glimma. Han tog fram Bull Durhampåsen ur västfickan, rullade en cigarrett och tände den. Sedan sjönk han djupare ner i länstolen och betraktade rökslingorna som steg upp mot taket.

– Varför jag? frågade han.

Mannen bakom skrivbordet log och tryckte fingertopparna mot varandra medan han såg på Ben Hogan. Han tittade ut mot gatan. Den eviga Arizonavinden blåste damm längs Allen Street i Tombstone. Det var inte särskilt mycket folk ute. Silvergruvorna uppe längs Loma de Plata hade börjat sina. Bolagen hade avskedat folk. Många gruvarbetare hade tagit sina familjer med sig och flyttat till andra ställen där det fortfarande fanns mineraler att slita upp ur den våldtagna marken.

– Daggermans, svarade mannen.

Ben Hogan ryckte på axlarna och drog ett par bloss till.

– Daggermans betyder ingenting, sa han kallt. Jag jobbar inte åt dem längre. Sorry, mister. Om det är frågan om ett Daggermanarbete så föreslår jag att du vänder dig till överste Warren Tyler i Pueblo Vaca, New Mexico. Han har kanske någon agent som kan klara av det.

Den andre skakade på huvudet och leendet blixtrade fram i hans ansikte igen.

– Jag vill inte ha någon från Daggermans, sa han. Jag vill ha dig till det här. Dina år hos detektivfirman har inte gått spårlöst förbi, Hogan. Vi vet vem du är och vad du kan.

Ben Hogan fimpade cigarretten genom att kasta den i spottkoppen av mässing. Glöden slocknade mot fukten med ett svagt susande ljud.

– Trevligt, sa han. Ni vet vem jag är, men jag vet ingenting alls om er ... eller om dig, mister. Inte ens ditt namn. Du kom ju bara fram till mig när jag satt nere på Chrystal Palace och klämde en öl. Jag fick den uppfattningen att du ville ha ett jobb uträttat här i Tombstone. Inte att jag skulle ut på en tröttsam ridtur.

Han spände blicken i mannen bakom skrivbordet. Den andre drog ut en låda och plockade fram några papper. Sedan han valt ut några räckte han över dem till Ben Hogan.

– Jag heter Richard Nesbitt, sa mannen. Som papperen visar är jag säkerhetschef på Craig Transport. Vår firma är specialiserad på värdetransporter. Den är inte särskilt känd utåt, men den är välkänd bland folk som har värdesaker att transportera - och jag måste tillstå att vi har gott rykte. Men ...

Ben Hogan ögnade igenom papperen.

– Men ...? sa han sedan.

Nesbitt reste sig och gick fram till ett skåp. Ur det plockade han fram en flaska och två glas.

– Sherry? frågade han.

Ben Hogan nickade och Richard Nesbitt hällde upp. Han räckte det ena glaset till Ben Hogan och tog sedan en smutt ur sitt eget.

– Sanningen att säga har vi varit aningen otursförföljda på senaste tiden, sa han allvarligt och ställde ifrån sig sherryglaset på skrivbordet. Våra transporter har blivit rånade. Det hela började för sex månader sedan och under det halvår som gått har vi blivit av med tio laster. Som du förstår betyder det trassel med både försäkringsbolag och kunder. Våra transporter är försäkrade till fulla värdet, men det är en ännu större förlust att tappa förtroendet hos kunderna ...

Ben Hogan lade ifrån sig papperen sedan han ögnat igenom dem. För honom hade de inte den minsta betydelse. Han hade lärt sig att papper för det mesta bara var papper. Det som stod skrivet på dem kunde lika gärna vara förfalskat som äkta.

Han lutade sig bakåt i stolen och såg på fönstret genom sherryglaset. Det klara ljuset utanför byggnaden fick ett milt skimmer när han tittade mot det genom den guldbruna drycken.

Långt bortom staden låg Drakbergen och i en liten dalgång - Eden Valley - hade han sitt hem. Där fanns Perrita, hans indianska kvinna. Där fanns också Hobo McKim, den gamle mannen som han respekterade och älskade som en far. Ben Hogan hade inte varit i Eden Valley så ofta under de senaste åren. Det påtvingade arbetet åt Dagermans Detective Agency hade tagit det mesta av hans tid. Men nu var han fri från dem. Fri att göra det han ville. Fri att ägna sig åt sin kvinna och sin farm.

Det som Nesbitt erbjöd ingick inte i hans framtidsplaner. Men...

– Vad skulle jobbet ge mig? frågade han.

Nesbitts leende blev brett och godmodigt. Den frågan betydde enligt hans erfarenhet att han hade mannen på gaffeln.

– Fem tusen dollar! sa han.

Ben Hogan reste sig upp och ställde sherryglaset på skrivbordet. Det fanns fortfarande några bruna, glänsande droppar kvar på botten. Han tog hatten och tryckte ner den på hjässan.

– Tack för sherryn, mister Nesbitt, sa han. Det var trevligt att råkas, men nu måste jag uträtta det jag kom till Tombstone för att göra.

Richard Nesbitt var som ett levande frågetecken.

– Tackar du nej till fem tusen dollar, Hogan? flämtade han. Det är ju nästan en förmögenhet! Efter vad jag har fått veta så hade du inte mycket i pungen när du kom hem efter fyra års slit hos Daggermans.

– Det stämmer, nickade Ben Hogan. Men summan du nämnde är bara en procent av hela värdet på skeppningen. Du hittar säkert någon annan som är villig att göra det till ditt underpris. Jag vill inte ...

– Vänta! sa Nesbitt när Ben Hogan nästan var framme vid dörren. Hur mycket vill du ha? Fan, jag har gjort upp en perfekt plan och om jag inte har en pålitlig man som gör jobbet kommer det att kosta mig mitt arbete! Gå inte, Hogan!