Kjell E. Genberg – Sveriges meste författare

Om en grovkalibrig kula susar förbi en mans öra på bara någon centimeters avstånd har den människan inte mycket att välja på. Antingen blir han iskall av skräck - paralyserad av tanken på plötsligt död och förintelse. Musklerna vägrar lyda order från hjärnan under den närmaste, mycket vitala sekunden.

Det är under den sekunden som människan med geväret och beslutsamheten att döda tar noggrannare sikte så att nästa kula ska slita sönder livsviktiga organ. Göra slut på liv! Då rycker ryttaren till, den skrämda hästen gör ett kast och rusar bort. Den ännu varma kroppen efter det som nyss var en människa fylld av liv och andedräkt ligger blodig på marken.

Eller också gör man som Ben Hogan.

I samma ögonblick som han hörde projektilen vina förbi kastade han sig sidledes av riddjuret. Han dunsade ner i marken med vänster sida före och slog. ner i det torra dammet i en av Drakbergens många otillgängliga raviner.

Nästa kula, som skulle ha dödat honom, skrek sig fram genom tomma luften. Bråkdelen av en sekunds tvekan skulle ha betytt slutet för hans jordiska existens. Men hans erfarenhet berättade för honom om det som skulle följa. Han visste att krypskytten nu skulle försöka fylla honom med bly där han låg på marken och försökte återfå andningsförmågan efter den kraftiga sammanstötningen med jorden.

Ben Hogan höll redan på att rulla undan när ytterligare ett par gevärskulor slet upp damm från stället där han landat. Nu rullade han snabbt. En bit bort stack några stenblock upp ur marken. Han var nära att träffas, men sedan var han inne bakom dem. Gevärselden ökade i styrka. Ben Hogan tryckte kroppen tätt mot den heta sanden och kulorna träffade stenarna. De slog bort splitter som regnade ner över honom och sedan rikoschetterade kulorna tjutande bort.

Nu när bakhållsmännen fattat att de missat honom visste de tydligen inte riktigt vad de skulle göra. De hade honom fast, och det var en sak som Ben Hogan kände ordentligt innanför bröstkorgen. Den heta solen hällde smält bly på hans rygg. Även om han skulle lyckas med att snika undan hade han inte stora chanser att klara sig. Hästen han red när den första kulan kom hade blivit skrämd och galopperat bort.

Han tvivlade på att den skulle hitta hem till Eden Valley. Det var en ny häst som han köpt nere i Bisbee bara någon vecka tidigare. Om hästen hade någon form av lokalsinne skulle den antagligen försöka ta sig tillbaka till hästranchen utanför Bisbee. Där skulle man hitta hästen med tom sadel och fatta att någonting hänt.

Men alldeles för sent.

Även om det gick snabbt skulle ingen veta var han fanns!

Den enda möjligheten han hade att rädda. sin egen livhanke var att döda eller oskadliggöra bakhållsmännen. Möjligheten för honom att göra det var ungefär lika stora som chansen att en snöboll skulle klara sig någon längre tid i helvetet.

Ben Hogan flämtade hårt medan handen gled ner till bältet och fick fram den 44/40-kalibriga Frontier-Colten. Han kände lättnad när fingrarna nådde det slitna kolvträet. Om revolvern fallit ur hölstret när han kastade sig ur sadeln hade oddsen varit ännu sämre. Nu skulle han i alla fall kunna bita ifrån sig en hel del innan han lämnade jordelivet.

Han morrade till. Winchestern hängde kvar i sadelhölstret på hästryggen. Det hela hade gått så snabbt att han inte hade haft den minsta lilla möjlighet att slita det med sig när han kastade sig av. Det enda vapen han hade förutom Colten var en 25 centimeter lång Bowiekniv nerstucken i en slida i höger stövelskaft. Den hade han ingen användning för just nu. Visserligen kunde han kasta den med dödlig pricksäkerhet om han hade en fiende på nära håll, men kniven var något som han sällan använde att strida med. Han hade gjort det i närkamp, men han tyckte inte om att gå i knivslagsmål med någon.

Han öppnade laddluckan på den tunga revolvern, tog fram ytterligare en patron ur bandolieren som hade plats för trettiofem kulor, och fyllde den tomma kammaren. Som så många andra ute i västern brukade han låta hanen vila på en oladdad kammare när han färdades till häst. Det hade räddat honom från att få högertårna bortskjutna mer än en gång. Kvistar och trädgrenar hade en benägenhet att ge han.

Ben Hogan återfick andningsförmågan och lugnet. Det kändes säkrare med revolvern i handen, även om han visste att det var en falsk säkerhet.

Hettan sved på hans huvud. Den svarta Stetsonhatten hade flugit av honom när han kastade sig från hästen och låg på marken på den plats dit den hade seglat. Ben Hogans blonda hårsvall glimmade lätt i den starka solen. Några svettdroppar rann från pannan, ner mellan de buskiga ögonbrynen, förbi den raka näsan och fastnade i slokmustaschen. Hans ovala ansikte ramades in av ljushåriga polisonger på vardera sidan. Under mustaschen satt en bestämd mun med fylliga läppar och hakan var fast.

Han var klädd som vilken boskapsdräng som helst. Hans nittio kilo var mest muskler innanför de slitna kläderna. På fötterna hade han handgjorda läderstövlar med hög klack och på dem satt ett par korta sporrar av den typ som var vanligast i mellanvästern. Ben Hogan hade inget till övers för de långa, skarptrissade mexikosporrar som var så vanliga i Arizona och andra territorier i sydvästern. De klirrade för mycket när man gick och om man befann sig i svårare terräng kunde man lätt fasta med sådana spiskro.

Den blå, urtvättade bomullsskjortan hade fått en reva längs ärmen från någon vass sten. Nedre delen var instoppad i ett par urblekta levisjeans. Han kände att han svettades ymnigt över korsryggen. Av någon anledning kom han att tänka på en indian som han kände. Den röde, vise gamle mannen hade ofta undrat över hur det kom sig att de vita vita männen och de svarta vita männen som börjat översvämma landet kunde hitta på någonting så tokigt som att stoppa ner skjortfliken i byxorna.

Just nu gav Ben Hogan det gamla rödskinnet rätt.