Kjell E. Genberg – Sveriges meste författare

Kusken vrålade till, drog åt tömmarna allt han orkade och ställde ner foten tungt på bromsspaken. Diligensen från Yuma stannade i ett moln av damm framför Hotel El Presidente i staden Pasaverde.

Det vill säga – om man inte var alltför noga kunde man kalla El Presidente för ett hotell och Pasaverde för en stad. Hotellet var ett gistet, fallfärdigt ruckel med femton lusaskar som kallades rum och en saloon på bottenvånngen där man serverade alla sorters sprit men där bara tequilan var drickbar. Staden bestod av ett tjugotal kåkar på vardera sidan om den dammiga vägförlängning som kallades Main Street. Av dessa hus var Hotel El Presidente det bästa, vilket inte sade mycket om hotellet men desto mer om de övriga husen.

Staden hade inget berättigande. Den låg mitt inne i ett distrikt som var för torrt för boskapsuppfödning och jordbruk. De kala bergen som höjde sig norr om stan innehöll inga mineraler så vitt man visste, och de pälsdjur som för tjugo år sedan jagats så hänsynslöst där hade tagit slut. Området var så fridfullt att det inte ens fanns några indianer att skalpera längre - ett faktum som beklagades ofta av en del folk som besökte Pasaverde.

Enda anledningen till att staden fanns var att diligenslinjen från Yuma stannade där för att byta hästar till sina vagnar. Två gånger i veckan, en gång från Yuma och en gång tillbaka till Yuma. Av stadens trettiosex familjer var det tolv som fick sin försörjning tack vare diligenstrafiken. En familj levde av hyrstallet, en av smedjan i utkanten av stan, två av hembränning. Fyra familjer hade sitt levebröd av att sälja det hembrända till genomresande.

Vad övriga familjer levde av var det ingen som visste. De bara fanns. Troligen tjänade de en del på stadens läge. Den lag på knappt fem timmars ridavstånd från Förenta Staternas gräns, inne i republiken Mexiko. Hit strömmade då och då män på trötta hästar för att vila sig. De brukade ha nertyngda sadelväskor och betalade bra för en sovplats utom räckhåll för en nyfiken allmänhet.

Lagens män på andra sidan gränsen kallade Pasaverde för "banditstaden". Folk på södra sidan kallade den för Pasaverde - om de ens visste att den existerade.

Då och då brukade en patrull rurales komma för att inspektera hålan som vuxit upp runt diligensbolagets stallbyggnader. Men det var ingen noggrann inspektion. Den brukade ta ett par timmar - en lagom stund för att fylla magen med El Presidentes tequila och plånböckerna med de mutor som fanns tillgängliga. Sedan red rurales vidare för att ta itu med peones som inte betalade tillräckligt mycket i skatt eller tyckte att den president som för tillfället regerade i Mexico City var den bästa människan på jorden - näst efter påven.

Det förekom mycket sällan bråk i Pasaverde. Det var en sak som stadens borgmästare - Don Manuel - såg till. Det var Don Manuel som ägde Hotel El Presidente. Han tyckte själv att det var ett mycket bra och mycket patriotiskt namn på ett hotell. Presidenter kom och gick, men vem som än satt högst på maktens tinnar hyllades på den flagnande hotellskylten. Don Manuel ägde inte enbart hotellet. Som borgmästare - en syssla som han lyckats få med hjälp av våld och var.

Den som ställde till trubbel i Pasaverde var snart en död man. Den som deltog i en revolverstrid och överlevde den dödades av de legoknektar som var Don Manuels policía. Det spelade ingen roll om den överlevande provocerats eller inte, om den andre skjutit först eller inte.

Så Pasaverde var lugnet självt.

Ben Hogan drog ner hatten för ögonen och satte sig tillrätta i rottingstolen utanför den Don Manuel-ägda cantina som kallades La Vista. Sedan han lagt upp fötterna på trottoarräcket och vridit dem till ett segertecken kunde han se diligensen tydligt när han kisade med blicken mellan stortårna. Dammet började lägga sig och i den relativa tystnaden kunde han höra svordomar inifrån vagnskorgen. Den som befann sig därinne kunde tydligen inte få upp dörren. Kusken hoppade ner från kuskbocken, drog sin revolver och klippte till låset med kolven. Dörren öppnades och en man i dammiga kläder klev ur. Han ställde sig på trottoaren och borstade av kläderna medan han såg sig omkring.