Kjell E. Genberg – Sveriges meste författare

Titel: GAMARNAS STAD
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: 40
Förlag: Pingvinförlaget (Williams)
Utgivare: -
Medförfattare: -
Pseudonym: Matt Jade
Mina bidrag: -
År: 1975
Typ: Pocket
Genre: Västern
Språk: Svenska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: 128
Ord: -
Längd: -
Omslag: B-O "Bowen" Wennerberg
Tryck: Elanders, Göteborg
ISBN: -
Status: Slutsåld
Baksidestext:

Diligenslinjen överfölls av penninghungriga banditer.

Ben skulle knappast ha orkat bry sig om det inte varit för det faktum att fyra av rånarna överfallit Perrita och Hobo McKim.

Detta fick sannerligen inte ske utan att skurkarna fick en knäpp på näsan.

Därför var Ben Hogan på jakt igen.

Recensioner: -

Max Willer uppfattade aldrig gevärsskottet. Kulan träffade honom i bröstet, mitt för hjärtat. Han dog på fläcken. Det tunga Sharpsgeväret gled långsamt ur handen och skramlade ner på plankorna framför sätet. Sedan började han falla framlänges. Kroppen ramlade åt sidan, dunsade ner på marken och var försvunnen i dammet från diligensens framhjul.

Joshua Remington stirrade förbluffat på platsen bredvid sig. Sedan fattade han att diligensen höll på att stoppas och han gjorde ett snabbt kast med tömmarna för att få bättre fart på draghästarna. Men det var för sent. Fyra män störtade fram ur busksnåren på vänster sida. Ett par av dem hängde på ledardjuren och ögonblicket efter hade diligensen saktat in och höll på att stanna.

Remington fattade det inte. Det fanns ingen värdelast med i diligensen och inte heller några passagerare som kunde bidra med pengar eller värdesaker.

– Okay! ropade mannen vid sidan av vägen och riktade sin Winchester mot kusken. Kliv ner lugnt och försiktigt nu, utan några extra rörelser, så ska det här gå bra.

Remington släppte tömmarna sedan hästarna stannat helt.

– Vad vill ni? frågade han. Jag har inget av värde i lasten ...

Den andre gjorde en hotfull rörelse med geväret.

– Kliv ner bara! morrade han.

Joshua Remington ryckte på axlarna. Han såg till att han höll handen långt if rån revolvern när han klättrade ner på marken. Femtio meter längre bort kunde han se Max Willers döda kropp intill den dammiga vägen. Han svalde. Willer hade inte varit någon nära vän, men de hade känt varandra ett bra tag genom jobbet. Remington tog ett steg från diligensen och märkte hur någon gled upp bakom honom. Ögonblicket efter lyftes revolvern ur hölstret. Mannen med geväret sänkte vapnet och log snett.

– All right! Du tog ditt förnuft till fånga, sa han. Börja gå härifrån. Men gå lugnt och stilla. Försök inte springa och vänd dig inte om ...

– Varför...?

– Fråga inte! Gör bara som jag säger.

Joshua Remington nickade tyst. Han såg en skymt av en karl bakom ett snår och tyckte att han hade sett honom förr. Det fanns något bekant i det tudelade långskägget. Men han visste inte riktigt var han sett honom och inte heller när. Så rätade han en aning på ryggen, kastade först en blick bort mot den döde Willer och sedan en mot ligaledaren. Så började han gå med långa vägvinnande steg in bland snåren.

Mannen med tveskägget såg efter honom och bytte sedan ögonkast med sin ledare. Mannen med Winchestern nickade. Den skäggiges ansikte förvreds i en bister grimas. Han lutade ryggen mot diligensen och satte sedan sitt enkelskotts Springfieldgevär till axeln.

Joshua Remington var omkring femtio meter bort när tveskägget kramade avtryckaren och kände rekylen mot axeln. Remington ryckte till. Han fortsatte framåt, men bara ett par steg. Sedan föll han framlänges och blev liggande stilla på den torra marken. Han hade inte känt någon smärta när kulan krossade ryggraden. Bara en dövande smäll. Han förstod inte riktigt vad som hänt. Sedan började smärtorna komma, i långa krampliknande intervaller. Det var omöjligt för honom att avgöra var han hade ont. Men det var fruktansvärt. Han spärrade upp ögonen, drog flämtande efter luft och fingrarna grävde långa skåror i marken. Sedan gick en ryckning genom kroppen och allt blev svart.

– Det var det, Spratt, sa Jim Holborn och matade in en ny patron i sin Springfield. Inga vittnen, sa du. Du har fått det som du ville ...

Spratt Agnew nickade. Det sneda leendet hängde kvar i hans skäggstubbsmörka ansikte. Han tog upp en smal cigarr ur kavajens bröstficka, rev eld på en lucifer mot byxbaken och drog ett par njutningsfyllda bloss.

– Det är bra, sa han och blåste ut ett tunt rökmoln som snabbt fördes bort av den heta vinden från väster. Du kan ta liket vid vägen och släpa in det bakom buskarna. Jag vill inte att folk ska hitta dem alltför fort. Det skulle förstöra planen... och det vill ju ingen av oss.