Kjell E. Genberg – Sveriges meste författare

Titel: FEM DESPERADOS
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: 25
Förlag: Melker Förlag
Utgivare: -
Medförfattare: -
Pseudonym: -
Mina bidrag: -
År: 2015
Typ: E-bok
Genre: Västern
Språk: Svenska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: -
Ord: -
Längd: -
Omslag: -
Tryck: -
ISBN: 9789176150245
Status: Slutsåld
Baksidestext:

Perrita såg dem rida in i dalen. Fem män – och deras avsikter var inte goda. Hon kastade en blick mot sängen. Där låg hennes man Ben Hogan, hjälplös med en skottskada i sidan. Männen kom obevekligt närmare och höll in hästarna vid stugan. De satt av och närmade sig henne. Det var tydligt vad de tänkte göra.

– Vite man, väste Perrita när den förste grep tag i henne. Du vet inte vad en indiankvinna gör när någon försöker ta henne mot hennes vilja.

Men vad hade hon att sätta emot fem jagade banditer med 60 000 gröna dollar brännande i sadelväskorna?

När männen försvunnit och Hogan till sist tagit sig ur sjukbädden började jakten på de fem våldtäktsmännen, en jakt som skulle få grymma slut.

Recensioner: -

– Triss i ess! Slår du det? frågade Billy Harkin och dängde kortlapparna i bordet.

Jess Porter vek ner sina kort och skakade på huvudet. Han hade inte tur med korten den här natten. Nu hade Billy vunnit fem gånger på rad. Det var tur att de bara spelade om tändstickor tänkte han. Fem stickor betydde en förlorad drink nere på saloonen när passet var över. Och en drink skulle han väl ha råd med, tyckte han.

Fotogenlampan över bordet kastade sitt flämtande gula ljus över gruvbolagets trista kontorslokal. När man såg huset från utsidan kunde man tro att det var oerhört litet men rummet var utbyggt i sidled inåt, så det var ganska stort. Längst inne i ett prång bakom det egentliga kontoret stod ett bastant kassaskåp.

– Hörde du att det är ett gäng som troligen tänker knäcka transporten härifrån i morgon bitti? frågade Jess Porter.

Billy Harkin såg upp ifrån kortblandningen och skakade förvånat på huvudet. Han hade arbetat på sin farm utanför stan hela dagen och bara sovit ett par timmar innan han sadlade sin häst och red in för att ta nattskiftet som penningvakt.

– Det var som tusan! svarade han. Vem har sagt det?

– Smiling Tom på Chrystal Palace fick reda på det och berättade för sheriffen, sa Porter. Han kände igen ett par av dem på efterlysningsaffischerna. Fula typer, efter vad jag fick höra. Sen tog sheriffen och svor in en massa gubbar och lade iväg som en rem med uppbådet för att lägga sig i bakhåll för skurkarna. Så det ordnar sig nog!

Billy Harkin nickade.

– Då är det skönt att sitta så här och spela kort i stället, flinade han. Ska jag sätta på kaffehurran?

– Gör det du, svarade Jess Porter. Jag tycks inte ha någon tur i kortspel i alla fall. Jag är redan skyldig dig en whisky och natten är bara barnet än!

Harkin skrattade lätt och gick bort till kaminen i motsatta hörnet. Han lade in ett vedträ och kollade att det fanns så pass mycket vatten över sumpen att det var värt att värma. Han sträckte på sig och gäspade. Det var jobbigt att både sköta farmen och dessutom sitta vakt om nätterna. Han ryckte lätt på axlarna för sig själv. Vad skulle en fattig sate till jordbrukare ta sig till för att få en slant över?

Det började puttra i pannan och han hällde upp åt dem båda. När han lutade sig fram för att göra det stramade revolverbältet och läderremmen som band fast nedre delen av hölstret skar in lite lätt i låret. Billy Harkin väste fram en irriterad svordom. Han var inte van vid revolvrar. Då klarade han bättre av hagelgeväret som stod lutat mot väggen intill bordet. Hans gevär hade sällskap där med ytterligare ett.

De drack av det beska kaffet och kisade upp mot vägguret. Än var det nästan fyra timmar kvar innan transportgubbarna skulle komma för att hämta större delen av pengarna i skåpet. Med sig skulle de ha gruvbolagets kamrer. Både Billy Harkin och Jess Porter visste att han skulle stå på huk framför skåpet och skramla med sina nycklar och svära över att bli uppdragen vid en så okristlig tid bara för att några gruvjobbare inte kunde vänta på sina slantar.

Så var det varenda gång.

– Det skulle väl nästan vara bättre om gubbarna i gruvorna utanför stan fick komma in hit och hämta sina pengar, precis som jobbarna här i Tombstone, sa Jess Porter.

– Varför det?

– Tja, jag tycker att det här med att transportera en massa kosing genom oländig terräng måste vara riskabelt, fortsatte han. I stan finns det ju alltid folk som kan hjälpa till om det blir trubbel.

Billy Harkin satte ner den tomma bleckmuggen och letade i fickorna efter sin Bull Durhampåse och papper. Han rullade en cigarrett och tände den, sedan räckte han över påsen och papperen till Porter. Jess skakade på huvudet och flinade snett.

– Jag håller mig till det här, svarade han och tog upp en fläta tuggtobak ur fickan. Nog för att jag har försökt lära mig att rulla, men jag spiller alltid mer tobak än jag lyckas få på papperet, och sen försvinner resten när jag ska rulla ihop det.

Han bet en bit av flätan och Billy skrattade gott. Billy Harkin hade sett Jess Porter försöka rulla en giftpinne en gång och det hade sannerligen varit en syn för gudar.

Plötsligt stelnade han till. Han hörde ljud som inte var vanliga vid den här tiden på natten. Hästar som kom på gatan. Flera hästar. Han såg på Jess Porter och upptäckte att kollegan hade uppmärksammat samma sak. Billy Harkin gick bort till väggen och tog hagelgeväret. Sedan fortsatte han ut i rummet som vette mot gatan. Där var det betydligt mörkare, trots att ljuset från fotogenlampan silade in genom den öppna dörren.

Det hördes ett klirr av glas som krossades. Billy Harkin skyndade fram. I det krossade fönstret såg han skuggan av en man. Han höjde geväret.

– Vem där? skrek han.

Det sista han hörde innan något hårt slog honom i ryggen var ljudet av ett skott. Sedan träffades han av något mellan axlarna. Han blev alldeles stum i hela kroppen. Någonting rev och gjorde ont inne i honom. Det kändes plötsligt svårt att andas. Händerna kunde inte hålla i geväret. Han begrep inte varför. Fingrarna blev slappa och bössan föll ner på trägolvet med ett skrammel.

Blod! Hans eget blod!