Titel: DÖDSPATRULLEN
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: 20
Förlag: Pingvinförlaget (Williams)
Utgivare: -
Medförfattare: -
Pseudonym: Matt Jade
Mina bidrag: -
År: 1973
Typ: Pocket
Genre: Västern
Språk: Svenska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: 128
Ord: -
Längd: -
Omslag: B-O "Bowen" Wennerberg
Tryck: Elanders, Göteborg
ISBN: -
Status: Slutsåld
Baksidestext:
Majoren pekade på kartan och sa:
– Någonstans där ute i öknen gömmer sig Alphonse och hans blodtörstiga fribytarindianer. Han har en vit kvinna som fånge plus en väska försvarshemligheter som han tänker sälja till mexikanerna. Ditt uppdrag, Hogan, är att skaffa hem flickan och papperen.
– Rena självmordsuppdraget, sa Ben.
– Du har dödat folk förr, Hogan. Det här är din enda chans att få amnesti för ditt mord på en amerikansk officer.
Recensioner: -
Titel: DÖDSPATRULLEN
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: 20
Förlag: Läsförlaget
Utgivare: -
Medförfattare: -
Pseudonym: Matt Jade
Mina bidrag: -
År: 1993
Typ: Pocket
Genre: Västern
Språk: Svenska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: 140
Ord: -
Längd: -
Omslag: Spansk tecknarstuga
Tryck: Aktietrykkeriet i Trondhjem
ISBN: -
Status: Slutsåld
Baksidestext: -
Recensioner: -
Titel: DÖDSPATRULLEN
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: 20
Förlag: Melker Förlag
Utgivare: -
Medförfattare: -
Pseudonym: -
Mina bidrag: -
År: 2015
Typ: E-bok
Genre: Västern
Språk: Svenska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: -
Ord: -
Längd: -
Omslag: -
Tryck: -
ISBN: 9789176150191
Status: Slutsåld
Baksidestext:
Majoren pekade på kartan och sa:
– Någonstans därute i öknen gömmer sig Alphonse och har blodiga fribrytarindianer. Han har en vit kvinna som fånge plus en väska med försvarshemligheter som han tänker sälja till mexikanerna. Ditt uppdrag, Hogan, är att skaffa hem flickan och papperen.
– Rena självmordsuppdraget, sa Ben. – Du har dödat folk förr, Hogan. Det här är din enda chans att få amnesti för ditt mord på en amerikansk officer.
Recensioner: -
Fort Huachuca hade åter bemannats av militär i blå uniformer. I flera år hade det inte funnits annat än underhållspersonal i det enda fortet i Cochise Country, södra Arizona. Men tiderna hade förändrats igen. Mexiko upplevde den ena revolutionsungen efter den andra. Kravaller och upplopp blev allt vanligare på södra sidan om gränsen, och oroligheterna drog sig allt längre upp mot norra sidan av den mexikanska delstaten Sonora.
Till och med i gränsstaden Agua Prieta hade det varit oroligt. Milis, polis, militär och rurales hade slagit ner en uppretad folkmassa som demonstrerat sin motvilja mot regeringen på torget utanför tjurfäktningsarenan. Ett tjugotal peoner och stadsbor hade mer eller mindre mejats ner av regeringstrupperna och när den nyheten spreds längs underjordiska vägar började det jäsa hos befolkningen. I så gott som varje mexikansk provins uppstod motståndsrörelser. De hade ledare av olika politisk uppfattning, men den amerikanska och den mexikanska regeringen räknade.
Mexikos regering fruktade den dagen. Det gjorde också männen i Washington. Fruktan för det öppna upproret som skulle sprida död och blod över södra delen av den nordamerikanska kontinenten närdes emellertid av olika utgångspunkter. Den mexikanska regeringen fruktade att rebellerna skulle vinna och ta en blodig hämnd på sina korrumperade utsugare. I Washington fruktade man att det skulle inträffa incidenter som tvingade in USA.
Arméns närvaro var inte enbart av godo för den bofasta befolkningnen i städer, byar och landsbygd runt de återigen bemannade forten. Med den tyngd bakom orden som makten ger rekvirerade armén proviant i stora mängder, och det innebar att den civila befolkningen fann sina egna butiker torrlagda på förnödenheter. Inga privata uppköpare hann vara med. Armén, i Arizonas fall både infanteri och kavalleri, lade beslag på allt.
För att minska knorrandet från den civila befolkningen öppnade man butiker vid forten där folk kunde handla av det överskott det militära maskineriet roffat åt sig under parollen "för säkerhets skull". Det innebar att man måste resa de många milen från Tucson, Tombstone, Bisbee, Douglas och Benson - för att bara nämna några platser - ner till det ökengömda Fort Huachuca för att få de förnödenheter man i vanliga fall kunde köpa nästgårds.
Det var av den anledningen Ben Hogan hade ridit in till Fort Huachuca den ödesdigra torsdagseftermiddagen för två veckor sedan. Med sig hade han haft Perrita och Hobo McKim. Han hade försökt komma in till befälhavaren, major William Conrad, för att klaga på arméns framfusighet, men en sprättig löjtnant i förrummet hade hindrat honom från att träffa majoren.
– Du ska inte tro att du är först, hade löjtnanten sagt. Här har drällt av bondlurkar som inte begriper att vi kommit hit för att beskydda er mot hotet från söder.
– Det är möjligt att ni tänkt göra det, svarade Ben Hogan. Men vi kan försvara oss själva mot sådana som kommer med vapen. Det är fel när den som ska försvara kommer och suger ut. Vilka ska ni skydda när de som bor här har dött av svält på grund av er?
Det hade inte hjälpt. Löjtnanten hade bara ryckt på axlarna och återgått till sina papper och depescher. Ben Hogan lämnade befälets kontorsbarack och återvände till den lilla kåkstaden utanför palissaden där han lämnat Hobo och Perrita.
Han träffade dem utanför en nyss uppslagen tältsaloon. Hobo låg och sprattlade i leran på gatan med en blåklädd rekryt på ryggen. Gubben McKim var oerhört full, och det var av den anledningen han inte kom sig för att kasta av soldaten.
