Kjell E. Genberg – Sveriges meste författare

Ben Hogan såg rakt in i mannens ögon. Han kunde utläsa vad som var på väg att ske, och det fanns inte ett dugg han kunde göra för att hindra den saken.

Han hade ridit in i Tubac två timmar tidigare, just före solnedgången. Stan såg ut som alla andra småstäder - en huvudgata med salooner, butiker, sheriffkontor och ett horhus. De flesta kåkarna höll sig med falska fasader. Det var bara hotellet med saloonen i nedre våningen som verkligen var byggt i två våningar.

Ben Hogan var trött. Han hade just lämnat ett krävande uppdrag bakom sig - ett uppdrag som kostat två män livet. Nu var han på väg tillbaka till New Mexico, till Pueblo Vaca, där Daggermans Detective Agency hade sitt högkvarter. I fickan hade han telegrammet från överste Warren Tyler. Det innehöll en order om att han skulle återvända snarast- nya uppdrag väntade.

Han hade legat utomhus de senaste tre nätterna och den sträcka han ridit hade varit torr i mer än en bemärkelse. Han kände att han behövde både ett hett bad och någonting i halsen för att skölja bort resdammet.

Det var därför han hade stannat upp i Tubac.

Sedan han lämnat in hästen i hyrstallet kastade han sadeln över axeln och korsade den dammiga gatan. Det fanns ett ledigt rum på hotellet och han betalade två dollar i förskott för att få det. Sedan han installerat sig och beställt upp badvatten gick han ner i den kombinerade saloonen och restaurangen för att få en matbit och något att dricka.

Krogen var inte stor. Golvet bestod av tilltrampad jord och bardisken var bara några ohyvlade plankor som pallats upp på tomma öltunnor. Ben tog med sig sin ölsejdel och whiskyglaset till ett tomt bord och satte sig att vänta på maten. Steken som kom in var precis så blodig som han ville ha den.

Det var då han fick syn på mannen i hörnet.

Det var en lång man, gott och väl 190 centimeter, några centimeter beroende på de höga klackarna. När Ben Hogan kom in på krogen hade han suttit bakåtlutad i stolen, med fötterna på bordet och ett bastant whiskyglas i handen.

Men nu hade han rest sig upp. De kisande svarta ögonen var riktade mot Hogan. Han strök undan lite av den mörka luggen och tog fram en tändsticka som han stoppade i munnen och började tugga på.

Mannen tog några steg fram mot Ben Hogans bord. Sedan stannade han upp och lutade sig mot en av de pelare som bar upp saloontaket. Hela tiden stirrade han på Ben Hogan. Bartendern bakom disken fick något skrämt i blicken och backade ut genom dörren till det bakre rummet. Det hade blivit alldeles dödstyst inne på saloonen.

Ben märkte förändringen i atmosfären men han låtsades inte om den. Han drack ur sin whisky och sköljde efter med en klunk öl. Sedan fortsatte han med sin köttbit. Men han var hela tiden så spänd att han inte kände hur den smakade.

Ett par män som satt nära dörren skyndade sig ut på den dammiga gatan. I ena ögonvrån kunde Ben Hogan se karlen vid pelaren. Mannen var klädd i svart helt och hållet. Vid höften hängde två Coltrevolvrar med vita benkolvar.

Han höll ena tummen i bältet medan han snabbt och elegant rullade en cigarrett med den fria vänsterhanden. Det var enbart som uppvisning och Ben Hogans ena mungipa drogs ner i en föraktfull grimas. Han imponerades inte av cigarrettrullning. Att göra det med en hand var en sak som de flesta cowboys dög till, även om den här långe mannen gjorde det med större finess än de flesta.

Han satte det färdiga rökverket i munnen, tog tändstickan som han stått och bitit på och rev eld på den. Sedan han rökt några bloss klev han fram och ställde sig alldeles intill Ben Hogans bord.

– Jag gillar inte ditt utseende, mister! sa han överlägset.

Ben såg upp på honom och flinade.

– Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus, svarade han. Gå bort och se dig i spegeln innan du börjar klaga på andra!

En morrning steg ur den långes strupe.

– Jag är Bruno Klein! sa han.

Ben ryckte på axlarna.

– Och jag är inte intresserad, svarade han. Ta och flytta på dig nu så jag får äta ifred!

Mannen stirrade ner på Ben Hogan. Det blixtrade till av hat i hans mörka ögon när han inte fick den långe, blonde mannen att vika undan eller visa någon form av rädsla.

– Jag är Bruno Klein! upprepade han.

– Jag är inte döv, svarade Ben Hogan. Ta och stick nu, Bruno Klein. Jag vet inte vad du vill, men om du tänker nasa skosnören så kan du försöka med någon annan!

Ben Hogan var medveten om att den andre var ute efter att provocera honom. Varför visste han inte. Egentligen var han inte intresserad heller. Han var enbart sur och grinig, och trött - förbannat trött.

Bruno Klein tog cigarretten ur munnen och med något som liknade en grymtning tryckte han ner glöden i Ben Hogans biff.

– Bruno Klein betyder något, sa han trotsigt. Det är lika bra att du lär dig den saken genast, din förbannade burfågel!