Kjell E. Genberg – Sveriges meste författare

Överste Warren Tyler vankade otåligt av och an inne på sitt kontor på Daggermans Detective Agency i Pueblo Vaca, New Mexico. Nu var det över en vecka sedan Ben Hogan hade skickat svarstelegram om att han var på väg. Telegrammet var avsänt i Tubac och därifrån var det inte längre än att han borde ha hunnit fram vid det här laget.

På hans skrivbord låg fem andra telegram. Texten i dem hade blivit fränare för varje gång - och det hade kommit ett nytt varje dag. Kontentan av innehållet var:

Varför gör ni ingenting?

Warren Tyler brydde sig inte om att svara på telegrammen trots att han mycket väl visste varför ingenting blev gjort. Daggermans hade växt. Vid sidan om Pinkertons Detektivbyrå var de nu de största i västern och uppdragen hopade sig. Han skakade lätt på huvudet, besviket och resignerat. Det var inte lätt att leda det praktiska arbetet på en detektivbyrå när huvudkontoret - och allt det administrativa arbetet - fanns ända borta i Chicago.

Och i Chicago tycktes man tro att agenturen i Pueblo Vaca kunde klara allt. Dessutom verkade det inte som om man hade någon uppfattning om avstånd. Chicagokontoret åtog sig fall och kommenderade ut männen från New Mexico på resor över en halv kontinent. De fem detektiver som var stationerade i Chicago behövde däremot inte lämna den stan.

Och i Pueblo Vaca fanns inte en enda agent att skicka ut. När Ben Hogan kom tillbaka skulle han behöva någon veckas vila - men i det här läget var det inte att tänka på. Han skulle kanske hinna vaska av sig, få något i sig nere på kantinen och sedan rida ut igen.

På sätt och vis var överste Warren Tyler glad åt att det var Ben Hogan som var på väg tillbaka från ett uppdrag. Den unge, långe och blonde skandinaven bråkade inte. Han bara bet ihop och lydde order. Översten undrade hur länge det skulle hålla.

Förr eller senare måste mannen explodera av övermättnad eller falla ihop av utmattning.

Men det var ingenting han kunde göra något åt. Han var själv i samma position som Hogan. Det var uppifrån orderna kom och det enda han kunde göra var att se till att de blev verkställda.

Överste Tyler gick till skrivbordet och sjönk ner i fåtöljen. Det var meningslöst att stå i fönstret och titta. Hogan skulle inte komma snabbare för den sakens skull.

Tyler var ingen överste med militär grad och värdighet. Han hade fått sin överstebefattning som hederstitel sedan han hållit en del föredrag för katederns på West Point. När det gällde föredragsarvoden hade armén ont om pengar så de betalade med titlar i stället.

Han tog en cigarr ur skrinet på skrivbordet och snoppade den. Samtidigt knackade det på dörren. Han spottade ut några tobaksflagor innan han svarade.

– Kom in!

Men mannen som knackat var redan inne. Det var Jerry Twillman, överste Tylers högra hand i arbetet med detektivfirman. Det var en lång, gänglig karl i säckiga kläder. Han var långt ifrån något vackert exemplar av släktet homo sapiens, men det var inte heller skönhet som Tyler sökte hos sina medarbetare. Jerry Twillman var nästan ett under av effektivitet. I hans hjärna fick de grå cellerna slita tjugofyra timmar om dygnet och mannen verkade vara helt outtröttlig. Överste Tyler brukade ibland tänka att han aldrig träffat någon som var så mycket "nästan geni" som just Jerry Twillman.

Han var överstens motsats i mycket. Warren Tyler trivdes bäst i dubbelknäppta, korrekta kostymer av öststatssnitt. Jerry Twillman tog på sig det som fanns närmast till hands och sedan fick de kläderna hänga kvar på kroppen tills de antingen lossnade eller folk började ställa sig i lovart.

Warren Tyler var korrekt. Jerry Twillman hade aldrig hört det ordet.

Twillman satte sig på skrivbordskanten och tog en av Tylers cigarrer. Han bet av ena ändan och spottade ut den avsnoppade biten på mattan. Sedan tände han den och drog ett djupt bloss. Tyler log ett roat leende, sedan tog han själv tändstickorna och fick eld på sin egen cigarr.

– Vad har du på hjärtat? frågade han.

– Ben Hogan red in för ett par minuter sedan, svarade Twillman.

Warren Tyler reste sig upp och satte ett bloss i vrångstrupen.

– Varför i hela helvetet skickade du inte upp honom hit med detsamma? fräste han. Jag sa ju att han skulle ...

– Han såg ut att vara torr i halsen, avbröt Jerry Twillman. Jag sa till honom att ta en öl först Har du väntat i flera timmar så kan du vänta några minuter till.

Översten ryckte resignerat på axlarna Hur han än bar sig åt var det Twillman som med en logisk kullerbytta fick sista ordet och såg till att det sunda bondförnuftet alltid segrade.

– All right, sa Warren Tyler och satte sig ner igen. Var finns alla de där papperen som jag skulle ha när Hogan kom hit?

Twillman tummade mot bokhyllan bakom sin chef.

– Jag lade upp dem i morse, svarade han.

– Det är ju för tusan konfidentiella papper, Jerry! Vem som helst hade kunnat komma åt dem.

Twillman släppte ut ett moln av grå rök och sedan flinade han.

– Vem fan skulle ha någon nytta av dem? På skithusen finns det redan papper! Dessutom sa du att Hogan borde vara här i dag - alltså lämnade jag upp papperen. Du har varit inne hela tiden, så vem skulle ha kunnat stjäla dem?

Fan också, tänkte Warren Tyler.

Han vände sig om och hämtade pappersbunten på bokhyllan och placerade den på skrivbordet framför sig. De båda männen hann röka upp sina cigarrer innan det hördes en distinkt knackning på dörren. Twillman gick fram och öppnade. Mannen i dörröppningen var dammig och han såg mycket trött ut. Han kunde vara i trettioårsåldern. Håret var vitaktigt, men det berodde på alkalidammet från vägen. I vanliga fall var det halmgult och räckte ner över skjortkragen. Det uttrycksfulla ansiktet berättade att mannen var envis. Han hade en fast mun och en bestämd haka och de gråblå ögonen såg stadigt på dem. En blond slokmustasch frodades på överläppen.

Han stödde sig mot dörrposten i några sekunder innan han drog efter andan och klev in i rummet.

– Vi har väntat på dig, Ben, sa Warren Tyler.