Kjell E. Genberg – Sveriges meste författare

Hammarslagen ekade över torget i Coxham. Tre hantverkare bar plankor och stöttor till sin makabra arbetsplats. De höll på att bygga en galge, och det var bråttom. Om tre timmar skulle dödsverktyget göra tjänst, och därefter var det dags att riva galgen igen. Snickarna gillade jobbet. Det var inte särskilt svårt och dessutom var det bra betalt. Del enda som var komplicerat var falluckan och spaken som fick den att rasa, men bödeln hade lämnat dem en bra ritning och de trodde inte att de skulle ha några svårigheter med att få den att fungera.

Bödeln hade anlänt till Coxham med diligensen kvällen innan. Nu satt han på saloonen med utsikt mot torget och stoppade i sig en stadig frukost. Han hade alltid trott på tesen att man skulle gå till sitt arbete med full mage och rent sinne. Men på senare tid hade han börjat tumma på regeln att inte dricka någonting före en hängning. Han höjde handen och knäppte med fingrarna.

Barmannen bakom disken tittade upp från tidningen. Det var tidig morgon och inne på saloonen fanns inga fler gäster än den svartkostymerade mannen vid fönstret.

– Ge mig en stor whisky, sa bödeln.

Bartendern böjde sig ner och tog fram ett glas. Sedan hakade han loss en flaska från stället bakom sig och korsade golvet. Han hällde upp en trefingrars i glaset framför den svartklädde.

– Varsågod, mister Welton, sa han. Något mer?

– Nej, det är bra nu, svarade bödeln. Jag måste över till fängelset och ta en titt på den dödsdömde. Vad är det han heter nu igen?

– Harry Fielding, svarade saloonmannen och kastade en hastig blick mot det laga huset på andra sidan torget.

I en cell därinne satt den dödsdömde rånmördaren Fielding Bartendern visste att mördaren kunde se arbetet med galgen genom sitt cellfönster och han fick en klump i halsen när han tänkte på hur det skulle kännas att höra hammarslagen och se galgen växa fram. Och veta att man bara hade några timmar kvar innan det var dags att gå de få stegen fram till livets sista repstump.

– Jag måste kolla hur han ser ut och ungefär hur mycket han väger, förklarade Joseph Welton. En gång nere i Salinas gav jag en tung karl för långt rep och det slet halsen av honom Osmaklig affär.

Han hällde i sig den sträva whiskyn, kastade ett par mynt på bordet och reste sig Barmannen såg långt efter honom och sedan gick han in bakom disken och slog upp en stor sup åt sig själv Det gick en rysning genom hans magra kropp, och den kom inte enbart av starkspritens attack mot magslemhinnorna. Bartendern kunde inte begripa hur någon kunde ta en sak så pass lätt. Osmakligt hade bödeln sagt. Barmannen tyckte att det var värre än så. Omänskligt och hemskt!

Hantverkarna såg upp från sitt arbete när den svartklädde mannen gick över torget och öppnade dörren till den byggnad som innehöll sheriffkontor och fängelse. De sa några ord till varandra och sedan fortsatte de med arbetet.

Sheriff Spruce Wilcox satt bakom det dammiga skrivbordet. Han tittade upp från sina papper när Joseph Welton kom in. Sedan spottade han ut den söndertuggade tändstickan och reste sig för att hälsa. Bödeln gjorde en avvärjande gest.

– Det är inte nödvändigt med formaliteter, sa han. Kan jag få titta på fången?

– Han sitter därinne, svarade sheriffen och pekade. Ska jag följa med in?

Bödeln skakade på huvudet.

– Det är inte nödvändigt det heller Jag ska bara få en uppfattning om hans längd och vikt så jag vet hur mycket rep han ska ha. Sen måste jag se om han har tjock eller smal hals för att kunna välja knut. I det här yrket måste man vara noga med hur kunderna ser ut. Man blir nästan som en skräddare.

Sheriffen såg efter honom när han försvann genom dörren in till cellavdelningen. Harry Fielding satt i cellen längst in. alldeles innanför dörren som vette mot kontoret satt en vakt med dubbelbössa över knäna. Det var en av vicesherifferna som hade det otacksamma arbetet att bevaka den dödsdömdes sista timmar. Ibland kunde det hända att en människa som stod inför döden blev Så desperat att hon försökte begå självmord eller ta en minimal flyktchans.

Om den dödsdömde försökte fly fick han skjutas ner av vakten. Men det fick inte förekomma några självmord. Fången måste vara mycket levande när han fördes ut för att dö.

Bödeln ställde sig i gången och studerade Fielding med kännarmin. Den dödsdömde verkade lugn och fattad. Hamrandet utifrån lät dovt inne i cellgången. Joseph Welton gjorde ett snabbt överslag i huvudet. Karlen var knappt hundraåttio centimeter lång och kunde kanske väga sjuttiofem, åttio kilo. En meters fall får räcka den här gången, tänkte han. Kanske någon decimeter extra så det inte blir som i El Paso där karlen fick dingla i tjugo minuter innan han äntligen ströps till döds. Det hade också varit en osmaklig affär och han hade fått en reprimand av domaren i fallet. Tursamt nog fanns det så pass gott om arbete för en utbildad bödel att han slapp återvända till El Paso.

Fången reste sig från britsen och gick fram till gallerdörren. Nu kunde Joseph Welton se att Harry Fielding var blek. En muskel i ena kinden ryckte ideligen och fick ena mungipan att röra sig. Det såg nästan ut som om fången log.

– Är det du som ska hänga mig? frågade han lågt.

Welton svarade inte.

– Jag har ett förslag, fortsatte den dödsdömde. Om du fixar så att jag klarar mig ska jag göra dig så rik att du inte behöver hänga en enda stackars djävul mer i hela ditt liv!