Titel: BLODETS MÄRKE
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: 52
Förlag: Malmborg & Hedström Förlag
Utgivare: -
Medförfattare: -
Pseudonym: Matt Jade
Mina bidrag: -
År: 1976
Typ: Pocket
Genre: Västern
Språk: Svenska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: 128
Ord: -
Längd: -
Omslag: B-O Wennerberg
Tryck: Bohusläns Grafiska AB, Uddevalla
ISBN: -
Status: Slutsåld
Baksidestext:
Flera människor hade dött – mördats på det mest brutala sätt. Staden gick i skräck för den okände människoslaktaren och efter en tid förstod man att det var en i deras egen krets som begått morden.
Misstron spred sig, ingen vågade tala med sin granne. Det kunde ju vara han – eller hon – som var mördaren. Skräcken bet sig fast och man väntade på ett nytt dödsbud varje skälvande timme.
Och vid varje nytt offer hittade man en bit papper. Inget fanns skrivet på den. Där fanns bara en röd droppe – blodets märke!
Recensioner: -
Titel: BLODETS MÄRKE
Undertitel: -
Bokserie: Ben Hogan
Del: 52
Förlag: Melker Förlag
Utgivare: -
Medförfattare: -
Pseudonym: -
Mina bidrag: -
År: 2019
Typ: E-bok
Genre: Västern
Språk: Svenska
Översättare: -
Inläsare: -
Sidor: -
Ord: -
Längd: -
Omslag: -
Tryck: -
ISBN: 9789176150511
Status: Slutsåld
Baksidestext:
Flera människor hade dött – mördats på det mest brutala sätt. Staden gick i sträck för den okände människoslaktaren och efter en tid förstod man att det var en i deras egen krets som begått morden.
Misstron spred sig, ingen vågade tala med sin granne. Det kunde ju vara han – eller hon – som var mördaren. Skräcken bet sig fast och man väntade på ett nytt dödsbud varje skälvande timme.
Och vid varje nytt offer hittade man en bit papper. Inget fanns skrivet på den. Där fanns bara en röd droppe – blodets märke!
Recensioner: -
Zeke Kelly var bankdirektör i Tombstone.
Han hade varit det i tolv år.
Nu var han död. Mördad.
Han var det fjärde offret på lika många veckor. Det fjärde av fyra som hade ett klart samband med varandra. Vid hans sida hittade man en liten fyrkantig pappersbit. på den fanns en liten röd droppe. Ingenting annat. Det såg ut som en blodfläck, men läkare hade konstaterat att det inte var blod. Bara färg. Runt omkring papperslappen hade det emellertid funnits blod. Massor av blod.
Likadana pappersbitar hade man hittat vid tre andra lik.
Intill Gus Abrahams, redaktör för Arizona Gazette, invid pensionerade fångvaktaren Charlie Barks och tingshusvaktmästare Bertrand Smithers. Trots att Tombstone, Arizona var en liten stad var de fyra männen inte mer än ytligt bekanta med varandra. Det hade sheriff Slaughter konstaterat. Morden hade gjort honom sur och vresig. Under den månad som gått sedan Gus Abrahams hittades skjuten i hjärtat inne på Arizona Gazettes lilla tryckeri hade han fått på huden från alla möjliga instanser för att morden förblev ouppklarade.
Nu stod han och såg ner på den döde bankdirektören. Zeke Kelly hade ett prydligt kulhål mitt i pannan. Sheriffen behövde inga läkarord för att veta att det var en finkalibrig revolver eller en derringer som innehållit den dödande projektilen. Han suckade när han såg lappen med den röda fläcken. Det skulle innebära mer skällning frän politiker och press.
Och han hade inte en enda ledtråd. Han hade ingen aning om varför dessa fyra dödats av samma person eller samma liga. Det fanns inget hos dem som kunde sätta dem i samband med varandra. Inte annat än att de nickade mot varandra när de sågs på gatan - och fortfarande var i livet. Men alla i Tombstone - med få undantag - hälsade på varandra när de sågs.
Rent logiskt skulle det betyda att alla i stan skulle mördas. Han hoppades att den logiken inte skulle hålla.
Shenff Slaughter suckade och sedan tryckte han fast hatten hårdare på huvudet. Några hårtestar i obestämd färg stack ut framför öronen och i nacken. Han rätade på ryggen och nickade mot sina två vicesheriffer. Den ene gick till dörren och vinkade ytterligare ett par män. Den ene var svartklädd och grönblek i ansiktet. Det berodde inte på att han mådde illa av att se döda. Han hade sett döda människor under större delen av sitt verksamma liv. Mannen var begravningsentreprenör i Tombstone och hette O'Shaugnessy.
– Du kan ta hand om honom nu, O'Shaugnessy, sa John Slaughter. Jag har redan skickat bud till hans änka. Hon är hemma på ranchen utanför stan och jag antar att hon kommer att ge sig av hit ganska så hastigt. Det vore fint om du kunde göra någonting åt det där skottsåret innan hon hinner fram. Doc Smith sa att hon hade dåligt hjärta, och ...
Begravningsentreprenören nickade instämmande.
– Lita på mig, sa han.
Sedan gjorde han en gest mot sin medhjälpare. De lyfte upp den döde Zeke Kelly på en bär och bar ut honom till den väntande flakvagnen. Sheriff John Slaughter stod kvar på planktrottoaren utanför banken och såg likvagnen svänga om hörnet och försvinna.
Den fjärde! tänkte han. Vad tusan är det som håller på att hända i stan?
Tillsammans med vicesherifferna hade han luskammat banklokalen. Han hade inte väntat sig att finna någonting - inte sedan han hittade lappen med den lilla bloddroppen på. Och det hade han fått rätt i. Golvet var rensopat, inget damm som kunde ge fotspår. Redan på ingångssåret i bankmannens huvud såg John Slaughter att Kelly dödats av en finkalibrig kula. Den sortens ammunition brukade inte vara mantlad. Det fanns alltså ingen möjlighet att hitta en oskadad projektil om man gjorde sig besväret att försöka ta ut kulan. Den skulle vara helt demolerad. Och även om jag hade kulan, vad skulle jag göra med den? frågade han sig själv tyst. Jämföra med andra kulor? Då hade jag att göra till döddagar så mycket vapen som det finns i den här stan. För att inte tala om Arizona som helhet. Eller om Förenta Staterna, det jättelika, vapenrika land som hette Amerika.
Slaughter återvände till sheriffkontoret och satte sig tungt i stolen. Han satt en stund innan han föll för frestelsen att ta fram whiskeyn.
Efter en stadig stramare kände han sig lite bättre till mods. Men eftersom det var ännu ett mord han hade fått på halsen tog han ytterligare en djup klunk innan han lade tillbaka den platta buteljen och placerade lagboken ovanpå igen.
Han rapade och lade upp fötterna på skrivbordet, på samma ställe han alltid brukade ha dem när han satt och funderade. Det fanns djupa hack efter sporrarna i skrivbordsskivan.
