Kjell E. Genberg – Sveriges meste författare

– Snälla señor, skjut inte! skrek mannen när han fick syn på Ben som bar den fortfarande rykande revolvern i handen.

– Lugn, sa Ben. Jag skjuter bara på folk jag känner! Var är takluckan?

Städaren pekade en bit längre bort i korridoren. Luckan var stängd med ett vred. Det var högt i tak och Ben nådde inte upp. Han svor till och sprang tillbaka till städaren. Nerifrån saloonen dånade skotten och svarsskotten från gatan slog in i trävirket med små dunsande smällar.

Ben grep städarens skurhink och hällde ut smutsvattnet på golvet.

– Du får ursäkta, sa han och sprang bort till takluckan med hinken.

Han ställde hinken upp och ner och klev på den. Nu nådde han upp. Luckan föll ner och dinglade i gångjärnen sedan han vridit vredet åt sidan. Han fick tag i kanten med ena handen, men märkte att han inte skulle kunna komma upp på det viset, så han stack ner revolvern i hölstret och gjorde ett nytt försök.

Nu fick han grepp om kanten med båda händer. Han flåsade och pustade och segade sig långsamt upp. Efter några sekunder låg han uppe på det platta taket. Runt taket gick en kant som var några decimeter hög. Han ålade sig fram till den och kikade över kanten.

Härifrån såg han Bill Morian tydligt.

– Ge upp, Morian! ropade han. Du har inte en chans.

Morian svarade med en svärm kulor som drev bort Ben från takkanten. När Ben kikade över kanten nästa gång såg han hur Morian kastade sig in genom dörren till kinesrestaurangen han haft bakom sig hela tiden.

Folket som satt därinne hade suttit blickstilla ända sedan skjutningen började på gatan utanför. De vågade inte röra sig.

Morian rusade fram till ett av borden och ryckte upp en kvinna som satt där. Ben kunde se honom otydligt genom ett av fönstren. Han föste kvinnan framför sig mot utgången och när han kom till dörren sköt han två skott upp mot taket där Ben befann sig.

– Om du skjuter ett skott till dödar jag henne! vrålade han. Då är hon en dödens lammunge!

Ben Hogan såg sig om. Han hade inte en chans att skjuta på mannen. Även om han fick in en träff skulle Bill Morian hinna döda den oskyldiga flickan innan han själv förflyttades till de sälla jaktmarkerna.

Ben svor.

Högt och ljudligt.

Morian hade dragit sig ut på gatan ett par steg. Han höll revolvern pressad mot flickans rygg.

Ben tänkte snabbt. Sedan slet han av sig ena stöveln. Med all kraft kastade han sin stövel över gatan. Han tog i så att det gjorde ont i ledbanden. Den svarta, handsydda stöveln slog in i kinesrestaurangens fönster.

Det skrällde ljudligt när rutan krossades och splittret yrde in i restaurangen.

Bill Morian ryckte till och svängde runt med revolvern beredd. Ben sköt direkt. Hans tre kulor slog in i Bill Morians bröst snett uppifrån och den storväxte banditen knäade under trycket. Han vred sig sakta runt innan han föll.

– Spring! skrek Ben.

Flickan rusade undan.

Bill Morian låg i dammet. Långsamt, oändligt långsamt höjde han sin revolver för att skjuta den springande flickan.

– Jag ska döda henne! flämtade han och kände blodsmaken i munnen. De lurade mig, och jag ska ta henne med mig till helvetet!

Revolvern skakade i hans hand när han hävde sig upp på ena armbågen. Den unge cowboyen Henderson rusade ut på planktrottoaren och tömde sin revolver mot den liggande banditen. Ett par kulor missade och slog upp jord och grus över honom, men tre tog där de skulle. Morian träffades i bröstet, axeln och halsen.

Revolvern föll ur hans hand och den tunga kroppen segnade ihop i gatudammet.

Banditen Bill Morian hade levt sitt liv med revolvern i hand.

Nu dog han med den intill sig.

Ben Hogan hade klättrat ner från taket och hoppade på ett ben över gatan. Han gick in på kinesrestaurangen och hämtade stöveln. Han skakade den omsorgsfullt för att det inte skulle finnas något glassplitter i den innan han drog den på foten.

Runt Bill Morians döda kropp stod en folksamling, och vicesheriffen hade just hunnit fram.

– Vad ...? började han och sedan fick han syn på den döde. Vem är det där?

– Bill Morian, sa Ben Hogan, Men du behöver inte vara rädd. Han är död!

– Himmel, sa vicesheriffen. Vad ska Behan säga. Han är ju ute och jagar efter honom. Och vad ska vi göra med honom nu då?

– Hämta O'Shaugnessy, föreslog Ben. Han är rätt hemmastadd på att sköta om herrar i det här tillståndet.

Vicesheriffen nickade och började gå mot Fifth Street.

Ben gick långsamt ner mot Pioneers hyrstall. Solen började stå lågt och hustaken kastade långa skuggor över gatorna. Veterinär Olesen hade gjort ett fint jobb med hästen. Den skadade leden var omlagd med elastiska bindor.

Ben Hogan red sakta iväg. Hästen haltade lätt, men tycktes inte ha något större obehag av att bli riden.

När han kommit utanför stan stannade han till vid Boot Hill. Alldeles intill den lilla stenmuren fanns tre nya kummel. Han lutade sig fram för att läsa inskriptionerna.

På ett kors stod:

BRONCHO CHARLIE

Skjuten av Ormsby

Lite längre bort stod ett annat kors:

RED RIVER TOM

Skjuten av Ormsby

På det sista kumlet var inskriptionen kortare:

ORMSBY

Skjuten

Ben Hogan satte hälarna i hästens sidor och manade på den. Solens sista strålar träffade Drakbergen och färgade stenen röd. Däruppe väntade Perrita i den lilla stugan i Eden Valley. Hon skulle vara het och skön när han kom hem.

När han svängde av från Bensonvägen för att söka sig upp bland bergknallarna såg han ett dammoln uppe i norr.

Det var uppbådet som kom tillbaka från sitt fruktlösa sökande efter Bill Morian.