Kjell E. Genberg – Sveriges meste författare

Apacherna kom ut ifrån ravinen där de legat tysta nästan hela natten. Tysta, väntande i spänd förväntan. Det svaga grå gryningsljuset blev deras startsignal.

Militärguvernörens ranch låg inte långt från Fort Huachuca i Arizona. Den bestod av ett stort boningshus, ett fristående kök, ett bunkhus för kofösare, ett sammanbyggt hus som innehöll stall, lada och smedja. Vid sidan om smedjan fanns corralen som innehöll ranchens cowboys arbetshästar.

Apacherna rörde sig snabbt. Hukande gestalter som förflyttade sig med dödliga avsikter över den tomma gårdsplanen, förbi pumpen med dess långa stång. Ingen märkte dem när de smög fram mot det mörklagda boningshuset.

Kocken stod gäspande i köket för att klara av frukostbestyren. Han tog kitteln med potatis och gick ut för att sätta sig på träbänken utanför. I ena handen hade han skalkniven.

Han såg dem och skrek till ett kort skarpt skrik innan han föll för ett hugg av en rakbladsvass kniv.

Hästskötaren Joe Trentar hade klivit upp tidigt för att tända kaminen i bunkhuset. Han var på väg ut till corralen när han såg apacherna komma. Nu fanns de överallt. De kom rusande från bergssluttningen, ut över den öppna gården framför ranchhuset. Deras gälla skrik lät skrämmande overkliga i den kyliga gryningen. Underliga ekon kom tillbaka från bergen. Joe Trentar vände på klacken och slet till sig sitt gamla Henrygevär ur stället på verandan. Sedan började han rusa fram mot de tillskyndande indianerna.

Han pumpade in kulor i magasinet och sköt medan han sprang. Hela tiden skrek han som en galning för att få upp kamraterna inne i sovbaracken. Det andra skottet träffade en apache i sidan. Indianen snurrade runt som en galen karusell innan han föll. Det tredje skottet träffade en annan i bröstet och fick apachen att göra en luftfärd innan han död slog i gruset med ryggen före. Det fjärde skottet träffade en anfallare i magen och fick honom att vika sig. Apachen låg på marken.

Joe Trentar hann aldrig avfyra sitt femte skott. Indianerna var över honom. Deras långa, bredbladiga knivar höjdes och sänktes. Trentars uppslitsade kropp blev liggande i dammet. Andra apachekrigare hoppade över honom och över sina döda kamrater där de rusade fram mot huset utan att sakta farten det allra minsta.

De sex kofösarna inne i bunkhuset vaknade av skottlossningen och skriken. Redan innan de var riktigt vaknade kom de ur slafarna med sina vapen redo. För sådana ljud fanns bara en förklaring, men det var redan för sent. De strömmade ut ifrån drängbaracken bara för att mötas av ett mordiskt kulregn från väntande indianer.

De två första kastades tillbaka mot bunkhusväggen med genomskjutna kroppar och segnade ner döda på verandagolvet som långsamt började färgas rött av blod. Förmannen skrek något om att de skulle dra sig tillbaka in i baracken igen. Ingen lydde honom och han brydde sig inte om att retirera själv heller.

Han kastade sig över räcket och ner på marken där en tom trälåda gav honom en falsk känsla av att vara i skydd. Genom den drivande krutröken kunde han se de smidiga, mörkhyande gestalterna ute på gårdsplanen. Han tömde sexskjutaren mot dem innan han själv träffades av flera kulor i ryggen och blev liggande livlös på marken.

Förmannen han aldrig se hur apacherna fällde ytterligare en cowboy som tillsammans med de två andra försökte ta sig in i bunkhusets relativa skydd. De slet åt sig gevären och slog ut fönstren för att använda dem som skottgluggar.

Apacherna rusade upp på ranchhusets stora veranda och kom fram till ytterdörren. En av männen i bunkhuset lyckades skjuta ner en av dem, men det kom bara fler och fler.

– Det är enbart kvinnor i huset! flämtade en av kofösarna. Vad fan ska vi göra?

– Vad fan kan vi göra? frågade hans kamrat medan han frenetiskt rammade in nya patroner i sin Winchester. Det här är vår sista dag på jorden, sanna mina ord!

Tre apacher lyckades slå in dörren till ranchens huvudbyggnad. Den slog upp och den förste apachen beredde sig på att rusa in. Men han hejdade sig mitt i stegen. En storväxt, nästan fet mexikansk kvinna stod i vägen för honom. Indianen stannade upp och stirrade på henne. Sedan skrattade han gällt och höjde sitt gevär.

Skottet från bunkhuset träffade honom mitt skulderbladen och han kastades framåt, förbi den mexikanska barnsköterskan som varit i militärguvernörens tjänst så länge någon kunde minnas. Apachen blev liggande i förvriden ställning framför den öppna spisen i det stora rummet. Den andre indianen som var på väg in lade alldeles för sent märke till revolvern i barnsköterskans hand.

Den omantlade kulan gick in under hans haka och tog med sig större delen av bakhuvudet på sin väg ut. Apachen var död redan när han stapplade tre steg bakåt och blev liggande över verandatrappan.

De övriga apacherna kastade sig åt sidan, ner på marken intill veranda. Barnsköterskan slog igen dörren med en skräll. Sedan rusade hon uppför trappan och in i det sovrum där militärguvernörens artonåriga dotter stod i nattlinnet och stirrade ut genom fönstret med vettskrämda ögon.

– Hjälp till! flämtade mexikanskan.

Hon drog fram den tunga byrån och placerade den framför dörren. Med gemensamma krafter flyttade de fram fler möbler och byggde en barrikad framför dörren.

– Vad är det som sker? flämtade den skräckslagna flickan.

– Jag vet inte, miss! svarade trotjänarinnan. Jag trodde att vi levde i fred med indianerna, men de är tydligen på krigsstigen igen.

Den stora revolvern i hennes hand darrade och hon höll blicken stadigt riktad mot dörren. Utanför huset dundrade skottlossningar och då och då steg ett gällt skrik som borrade sig in i deras öron så att trumhinnorna vibrerade.

De två kofösarna låg vid var sitt fönster i bunkhuset med gevärspiporna riktade ut mot gården. Deras säkra gevärseld lyckades döda två av indianerna vid den stora verandan. En apache på väg mot brunnskarets relativa skydd träffades i sidan på vägen dit. Han gjorde en luftfärd innan han slog huvudet i brunnsringens sten. Ljudet som följde var ett otäckt krasande.

Krigarsällskapets ledare hade tagit skydd bakom ranchhusets knut. Han skrek till och indianerna lystrade omedelbart. Stridshövdingen gav ett par gutturala order och några av apacherna smög in bakom huset. En av dem tände en liten eld. Några av de andra skyndade tillbaka till hästarna för att hämta sina korta pilbågar och koger. De band torrt gräs bakom pilspetsarna. När de var klara gav ledaren en ny order och ögonblicket efter lystes himlen upp av ett brinnande pilregn. De flesta pilarna slog in i bunkhuset tak där tjärpappen snabbt fattade eld.

Först var elden trevande, lekande. Små blågula flammor som dansade en älvdans över taket. Sedan bet sig lågorna fast allt djupare, spred sig och åstadkom en tjock, kvävande rök som steg mot den allt ljusare himlen. I den vindstilla gryningen ringlade röken rakt uppåt. Det tog mindre än minuter innan hela bunkhuset var övertänt.

De två männen därinne höll ut så länge det gick i det brinnande infernot. Sedan svepte de filtar kring ansiktena och försökte göra ett utbrytningsförsök. Indianerna lät dem komma ut. Ingen sköt när de två männen desperat rusade fram mot ranchhuset.

De var fem meter från verandatrappan när apacherna öppnade eld och dödade med samma glupande aptit som hos jagande vargar.

Indianernas ledare kom upp på verandan. Han höjde geväret och skrek ut en order till sina män. Ögonblicket efter svärmade tiotalet indianer framför dörren och fick upp den. De strömmade in i huset. Det stora vardagsrummet fylldes av apacher som i blind hämndlystnad vedergällde sina stupade kamrater genom att förstöra allt de såg. I vredesmod slog de sönder fönstren, slet ner de vackra gardinerna och krossade möblemanget.

I ett skåp hittade en av dem en laddning flaskor.

– Hau! skrek han och slet upp korken till en whiskybutelj. Tiswin!

Resten av indianerna trängde sig fram och tog vad som fanns. De tömde i sig spriten som om den varit vatten. Sedan spred de sig uppför trappan, sparkade upp sovrumsdörrarna, förstörde vad som fanns att förstöra.

Tre apacher skrek och vrålade framför den barrikaderade dörren. De fick hjälp av fler och det brakade till när dörren bröts upp och barrikaden föll ner bakom den.

Den mexikanska trotjänarinnan lyckades döda tre av dem innan de övermannade henne.

Artonåringen hade tryckt sig så långt in i hörnet hon kunde komma. Hon skrek och slogs när de dovt myskdoftande indianerna trängde fram mot henne. En av apacherna drog med handen längs det mjuka, blonda håret, lät handflatan smekas av silkesmjukheten. Flickan vred på huvudet och sänkte tänderna i hans handlov. Apachen skrek till och hans kamrater skrattade gällt och skärande.

Minst fem krigare hade lagt händerna på henne, trevande uppför låren, klämde på hennes bröst och fortsatte att skratta. Hon sparkade och försökte bitas igen, men nu var de varnade. Krigarna gled undan och flinade åt henne, skrattade högt åt hennes försök att freda sig.

Den bredaxlade, satte hövdingen visade sig plötsligt i dörren. Med ett kort skrikande ljud fick han sina män att backa från flickan. Sedan gick han själv fram mot henne. Han granskade henne noga, som om han ville vara säker på att hon var den hon var. Sedan nickade han belåtet och ur strupen kom ytterligare några gutturala ljud.

Ett par av de övriga apachekrigarna hade plockat fram läderremmar. De gick fram och slet tag i hennes axlar. Flickan började än en gång att slåss. Krigarna såg på sin hövding som likgiltigt ryckte på axlarna. En av männen ryckte upp en stridsklubba ur bältet. Flickan han aldrig riktigt uppfatta vad som hände innan den hårt träffade henne mitt i huvudet. Hon vindade med ögonen och sjönk ihop på golvet med en suck. Sedan var hon medvetslös.

Hon märkte aldrig att de två männen band henne till händer och fötter. En av dem kastade upp henne över axeln och bar ut henne till hästarna som stod på gården sedan en av rödskinnen hämtat dem i arroyon där de stått gömda under raiden.

Innan indianerna red bort med sin fånge dubbelvikt över en hästrygg satt de eld på boningshuset. Röken steg mot den redan mässingsfärgade himlen där solen nu rest sig för att tortera ännu en dag i det heta Arizonaterritoriet.